tisdag 29 december 2015

Inför 2016

 Önskar alla ett Gott Nytt År! Låt oss hoppas att de som nu är på flykt finner en fristad någonstans i världen. Tyvärr är vårt land inte längre en möjlig fristad. Låt oss också hoppas att den lilla glimt av chans till fredssamtal beträffande Syrien som kunnat skönjas de senaste veckorna kommer att leda till riktiga fredssamtal.

 


tisdag 8 december 2015

Öresundsbron förblir öppen

Häromdagen bloggade jag om att det är orealistiskt och dumt att stänga Öresundsbron för att hindra flyktingar att komma in i Sverige. Igår sågade Lagrådet hela propositionen och inte minst delen om stängning av Öresundsbron. Och idag meddelar regeringen att den delen tas bort eftersom det saknas majoritet i riksdagen för förslaget.

Eftersom Lagrådet har allvarlig kritik mot hela förslaget, alltså inklusive ID-kontrollerna på bussar och tåg, så är jag besviken över att inte partierna backar också på den delen. Men det värsta scenariot var ändå en stängd bro och det är nu undanröjt, skriver bl a DN.

söndag 6 december 2015

Vad driver svenska flickor till IS?

Olika media (Corren, DN) berättar idag om en svensk gymnasiestuderande flicka, som rymt hemifrån i veckan, för att ansluta sig till IS. Flickan är, enligt media, född och uppvuxen i Sverige. Efter anmälan från föräldrarna blev hon efterlyst och är nu gripen i Österrike.

Man kan uppröras över att svenskar av båda könen söker sig till en terrororganisation som IS. Men den viktigaste frågan bör vara: VARFÖR? Vad är det som lockar? Vilka livsmål har dessa ungdomar och vilken samhällsutveckling vill de bidra till? Ytterst handlar det ju om ställningstagande för ett samhälle som ingen som växt upp i en demokrati skulle kunna tänka sig att leva i. Och än mer förvånar det mig att ett antal svenska flickor är beredda att slåss för den typ av stat som IS företräder. Av alla förlorare i Islamiska statens samhälle så är ju kvinnorna de mest drabbade!

Vad händer nu efter gripandet? Vem/vilka kan övertyga flickan om att hon valt fel väg? Varken polis eller socialtjänst kan förväntas klara det. Och i tonåren brukar inte föräldrar vara de vuxna som ungdomarna lyssnar mest på. Förhoppningsvis återvänder hon till sina gymnasiestudier. Med en klok skolledning och engagerade ämneslärare kan diskussionerna om samhällsutvecklingen i världen leda till att både denna flicka och andra elever inser att framtiden ligger inte i att förverkliga de budskap som IS förmedlar.

fredag 4 december 2015

Stäng inte Öresundsbron!

Att Sveriges regering tappat greppet om hur möta den stora flyktinginströmningen har stått klart en tid. Men att den blivit så desperat att man på fullt allvar vill skaffa sig ett snabbspår i lagstiftningen som ger möjlighet att stänga Öresundsbron om inte flyktingströmmen minskar med de åtgärder som redan föreslagits är ofattbart. Navet i Malmö-Köpenhamnregionen sen länge och pendlingsväg för tusentals människor dagligen! Läs kommentar i dagens Aftonbladet.

Utöver den dagliga arbetspendlingen finns det en mängd andra argument mot en stängning av bron. Kostnader för alla privatpersoner som drabbas, för näringslivet inkl trafikföretagen för att nämna några av de omedelbart negativa effekterna. Och de öppna gränserna inom EU och rätten för människor att ta sig till ett land för att söka asyl. Även om flera andra EU-länder har brustit och brister fortfarande genom taggtrådsstängel och andra hinder så är det inget skäl för Sveriges regering att fullständigt "tappa huvudet". Fler länkar http://www.di.se/artiklar/2015/12/3/regeringen-redo-stanga-oresundsbron/ och http://www.dn.se/nyheter/politik/regeringen-vill-stanga-oresundsbron/.

Dessutom äger inte Sverige ensamt Öresundsbron! Jag antar att den svenska regeringen inte har fått klartecken från den andra ägaren Danmark.

Med all respekt för att höstens situation inneburit och innebär fortfarande stora påfrestningar för det svenska samhället bör vi som medborgare kunna förvänta oss att regeringen håller huvudet så kallt att man inte på fullt allvar är beredd att besluta om isolering mot omvärlden. Argumentet att tydliggöra för övriga EU-länder att Sverige inte kan ta emot fler känns som en bortförklaring. Nog har väl det budskapet gått fram de senaste veckorna!

torsdag 3 december 2015

3 december - Internationella funktionshinderdagen: ointressant för media?

År 1992 beslutade FN:s generalförsamling att inrätta den Internationella funktionshinderdagen (eller handikappdagen, som var dåtidens vokabulär) för att främja förståelsen i världen för människor som lever med olika funktionsnedsättningar. Självfallet var också tanken att levnadsvillkoren skulle förbättras. I tjugofyra år har dagen uppmärksammats den 3 december. Så borde ske även idag men hur är det egentligen?

Jag roade mig med att granska vilken uppmärksamhet dagen får i media idag. Väldigt ovetenskapligt i och för sig och väldigt få tidningar. Men ändå. Hittade 0 (!) artiklar. Kan det bero på att så mycket annat - flyktingfrågan framförallt - har större dignitet i medias nyhetsbevakning? Jag skulle kunnat tro det om jag hade hittat ett antal artiklar och reportage från tidigare år kring Internationella funktionshinderdagen. Jag hittade en från förra året. Övriga två som härrörde sig från 2012!

Så det där med att främja förståelse och belysa levnadsvillkoren får uppenbarligen skötas av funktionshinderorganisationerna och andra mer engagerade i detta välfärdsområde. Och så sker också. När jag googlar hittar jag aktiviteter. Och hittar faktiskt en tidning som dagen till ära har en gästkrönikör som uppmärksammar funktionshinderområdet. Tidningen är NU. Och krönikören är Lise Lidbäck. Tyvärr finns inte krönikan i digitalform. Men skaffa gärna pappersupplagan.

Det finns ljuspunkter som redovisas inför den här dagen ändå. Ett exempel är den statliga Demokratiutredningen med Olle Wästberg som ordförande som nyligen presenterade ett förslag om hur inflytandet för personer med funktionsnedsättning kan förbättras ur ett demokratiperspektiv. Svaret är: extra tid för personlig assistans ska kunna beviljas för politiska uppdrag. Läs Assistanskolls intervju med Olle Wästberg.

Nätverket Funktionella Liberaler, där jag själv ingår i nätverksstyrelsen, ger en beskrivning av vardagen för personer med funktionsnedsättning i världen, i ett inlägg på Facebook.

Ett år kvar till Internationella funktionshinderdagen 2016. Vi som känner till dagen och tycker att den är värd att uppmärksammas har ett uppdrag. Inte bara att fortsätta arbetet för bättre levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning bland annat kring ökad tillgänglighet i samhällets olika delar utan att också lyfta frågorna till offentlighetens ljus.

onsdag 2 december 2015

Den nya "kommunpolisen"

För två dagar sen (30/11-15) skrev jag att Polisen sannolikt behöver en större budget.  Igår i bland annat SVT säger rikspolischefen Dan Eliasson, när han var kallad till riksdagens justitieutskott, att det sannolikt behövs uppåt 1000 nya poliser för att klara alla nya åtaganden. Dock nämner han inte det jag förespråkade nämligen ett utökat lokalt polisarbete i form av närpoliser.

I gårdagens ÖstgötaCorresponden (1/12-15) beskriver företrädare för Polisfacket hur bekymmersam situationen är. Till stora delar beroende på omorganisationen till en polismyndighet för hela landet men också i jämförelse med hur arbetsuppgifter förändrats. T ex är gatulangningsgruppen i Östergötland med sju specialkunniga poliser rörande narkotika nu nedlagd. I stället förväntas alla poliser i yttre tjänst arbeta mot narkotika.

Känns mycket märkligt ur ett medborgarperspektiv.Något som borde vara prio ett i polisens lokala arbete så är det att ha kompetens för och tid till narkotikaspaning. Och att i samverkan med övriga samhällsaktörer hinna jobba förebyggande.

I Correns artikel beskrivs att vid närpolisens nedläggning år 2011 fanns 25 närpoliser bara i Linköping. De nya områdespoliserna blir 15 och då ska de också hinna tjänstgöra i Kisa och Åtvidaberg. Färre jämfört med för 5 år sen ska dessutom ses mot att stan växt och fortsätter att växa. Som kommunalråd påtalade jag ofta att med en växande stad(befolkning) följer även viss ökning av sociala problem bl a narkotikaproblem. Det verkar inte ledande personer inom polisen ta hänsyn vid planering och dimensionering.

I nämnda Corre-artikel finns en intervju med den nya "kommunpolisen". D v s en polis som blir bryggan mellan polisen och civilsamhället. Uppdraget är att knyta kontakter och relationer med politiker, tjänstemän, skolföreträdare, föreningar och andra för att höra vad de önskar få polisens hjälp med. Det är en viktig uppgift och sådana kontakter t o m formaliserade sådana har funnits ganska länge i Linköping s.k. samverkansöverenskommelser. Detta arbetssätt har varit framgångsrikt att i viss mån stärka tryggheten för kommuninvånarna. Men det kan aldrig ersätta närpolisen, personen som med områdeskännedom och engagemang för sitt område, möter de boende i alla åldrar och skapar förtroende. Polisen blir en tillgång i vardagen för medborgarna och inte bara någon som tillkallas när brott begås. Jag kan bara upprepa "hellre människoögon än kamera- och drönarögon" för att skapa trygga miljöer.

måndag 30 november 2015

Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle

Mer kameraövervakning att vänta. Så lyder en rubrik i Östgöta Correspondenten idag (30 november -15). Tyvärr saknas artikeln digitalt. Kan läsas i Metro 29/11-15. Artiklarna handlar alltså om ett regeringsbeslut i torsdags att låta utreda möjligheter till än mer kameraövervakning än som redan idag är tillåtet. Med hänvisning till hot mot flyktingboenden, redaktioner och lokaler för olika trossamfund vill regeringen se över möjligheter till såväl kameraövervakning som övervakning med hjälp av drönare. Visserligen annonserar justitieminister Morgan Johansson viss tveksamhet mot övervakning via drönare. Johansson ser risker med övervakning av enskilda människor, in i deras bostäder och privata utrymmen.
Även kameraövervakning på skolor och arbetsplatser ska utredas.  

Med all respekt för att hot, bränder och annan förstörelse som skapar oro och otrygghet framförallt hos dem som är direkt berörda men också hos den breda allmänheten så måste jag ställa frågan: Är det än mer kameraövervakning med åtföljande ökade risker för kränkning av individens personliga integritet, som är svaret och lösningen? Visserligen är justitieministern ärlig nog att säga att det är framförallt underlättandet av uppklarning av brott som är målet med den eventuellt ökade kameraövervakningen. Inte endast avskräckningseffekt. För någon sådan har ju inte visat sig finnas eller åtminstone inte i sådan omfattning att det är befogat med utökade övervakningsmöjligheter av det här slaget. En del läsvärda rapporter i ämnet finns hos BRÅ (Brottsförebyggande rådet) bl a en första delrapport från juni 2014 kring ökad kameraövervakning i Stockholm.

Det har funnits och finns flera statliga utredningar rörande integritetsområdet. Och nu tydligen ytterligare en. Var finns debatten kring värdet av att skydda den personliga integriteten i övervakningssammanhang? Och debatten om vilka åtgärder som skapar trygghet i samhället?
En uppblossande debatt sker emellanåt kring datalagringsdirektivet men i övrigt?

Men, invänder en del, folk vill ju ha kameror! Som man frågar får man svar, heter det. Om frågan ställdes "fler kameror eller fler närpoliser på stan och i bostadsområden" blir säkert svaret "fler närpoliser". Levande människor som känner sina områden och människorna som vistas där och som jobbar förebyggande tillsammans andra aktörer som föreningslivet, skolan, socialtjänsten m fl. Det har funnits sådan verksamhet inom svensk polis. Avvecklingen av detta arbetssätt skedde inte för att det var resultatlöst eller visade stora brister utan för att polisen successivt fått alltmer att göra. Då räckte inte bemanningen till för att ha lokal polis i den omfattningen.

I den ovan nämnda BRÅ-rapporten framgår att polisen lägger idag en del arbete på att studera kamerabilder i samband med brottsutredningar men att det är ganska ineffektivt. Då tänker jag så här: I stället för att redan hårt pressade poliser ägnar tid åt att försöka tyda dåliga kamerabilder vid brottsutredande skulle den tiden kunna användas till att synas ute bland människor och på så sätt jobba förebyggande. Samhällets kostnader för utredningar om möjliga ökade övervakningsmodeller, kameror, tillståndsgivning för att få nyttja dem, mm administrativt arbete i dessa sammanhang kunde också istället nyttjas till fler poliser. Men inte heller det räcker troligen i den värld vi lever i. Och då är min slutsats att allas vår trygghet är värd en större budget. Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle.

söndag 29 november 2015

Livezilor, Bukarest - Expressen idag

Ett skrämmande reportage av Magda Gad (text) och Christoffer Hjalmarsson (foto) om bostadsområdet Livezilor, Bukarest i Rumänien. Fattigdom, droger, brottslighet, arbetslöshet, socialt utanförskap utan dess like. Och mitt i allt detta elände - barn i alla åldrar. Barn som ser sina föräldrar och deras vänner dagligen droga sig. Självklart ingen ordnad skolgång för dessa barn. Och om några skulle gå i skolan, som är gratis, så hur och var ska de kunna läsa läxor och göra andra förberedelser för att ha nytta av sin skolgång? T ex få sova ordentligt, få mat på bestämda tider. Ja, allt det som i ett normalt fungerande samhälle anses vara en förutsättning för en god uppväxt.

Reportaget berättar att ca 1 miljon människor bor i getton i Rumänien och många är romer. Men den gemensamma nämnare i Livezilor är inte främst etnicitet utan socialt utanförskap. Och ett utanförskap som ingen tror sig kunna lämna genom arbete och försörjning. Livezilor lämnar man bara genom döden. Och de som bor där betraktas - av sig själva och av omgivningen - som levande döda.

Elena, 78 år, bor kvar i den arbetarbostad hon haft sen länge. Under Ceausescu-tiden var det ordning och reda, säger Elena. Då växte det rosor mellan husen. Nu bor bara socialt utslagna i området. Själv väntar hon bara på döden, som hon har förberett väl. Kista och de kläder hon vill begravas i finns framme i lägenheten.

Med den jämförelsen som Elena gör är det lätt att tycka att det var bättre under kommunisttiden.
Men det rumänska folket levde under en enorm ofrihet som alltid i diktaturländer. När kommunismen föll runt om i Östeuropa trodde åtminstone omvärlden att folk skulle få det bättre. Och det har man också fått men det finns också delar av bl a Rumänien där benämningen "helvetesgränd" är befogad.

Medlemskapet i EU skulle bidra till ett bättre liv för landets alla medborgare. Och så kunde det ha blivit  om landet använt de ekonomiska möjligheter som medlemskapet medförde. Att regeringen inte gjort så har blivit uppenbart för omvärlden när EU-migranterna (tiggarna) började dyka upp på gatorna i svenska städer. I dagens reportage i Expressen beskrivs att många invånare i Livezilor reser ut bland annat till Sverige för att tigga eller stjäla. Jag hoppas att denna beskrivning inte leder till än mer hot mot rumänska EU-migranter i Sverige. Att människor tigger väcker oftast medlidande men att de medvetet stjäl väcker naturligtvis bara antipati. De svenskar som redan anser att EU-migranterna "bara är här för att stjäla" får tyvärr viss bekräftelse på sin uppfattning. Att både stöld och tiggeri i dessa fall har samma orsaker förbättrar inte situationen.

Sverige har genom både förra och nuvarande regering försökt förmå den rumänska regeringen att minska den sociala utsattheten för de medborgare som lever i misär. Hjälporganisationer som Hjärta till Hjärta, Röda Korset m fl gör ett fantastiskt arbete med de viktigaste delarna nämligen arbete för de vuxna och skolgång för barnen. Men det tar tid för det finns så många områden och så många medborgare som behöver "lyft-hjälp". Och inte bara i Rumänien. Vi ska påminna oss om att de organisationer som framgångsrikt bedriver hjälpverksamhet i Rumänien också gör det i andra länder med likartad social misär för många av sina medborgare.







måndag 23 november 2015

Namnbytet

Efter tjugofem år som Folkpartiet Liberalerna heter partiet sen igår Liberalerna. "Vi ska heta det vi är" sa Jan Björklund. Det var ju tanken när ordet Liberalerna lades till för tjugofem år sen. Men inte ens partiet självt fullföljde den tanken utan fortsatte oftast att skriva och tala bara om "Folkpartiet". 

Det sägs att namnet Liberalerna förpliktigar till mer frihetlig politik. Liberalism är enligt Nationalencyklopedin en samhällsåskådning och politisk ideologi med den enskilda människans frihet i centrum. Så är det förstås. Men då behövs också "den enskilda människans frihet" närmare definieras. Är det som kan tyckas "frihet" alltid verklig frihet för den enskilda människan?
Jag har ofta fått frågan om hur jag och partiet kan förorda en restriktiv alkoholpolitik om vi vill kalla oss liberaler. För mig är svaret enkelt. Vilken frihet har alkoholisten? Och vilken frihet innebär det för dennes slagna barn och partner? Begränsningar kring tillgängligheten av alkohol - och naturligtvis än mer till narkotika - leder till att fler människor kan ha friheten att leva ett värdigt liv.
Och då kommer man in på skillnaden mellan nyliberaler och socialliberaler. Vi som bekänner oss till det sistnämnda begreppet tillämpar devisen "min frihet får aldrig betyda att någon annans frihet inskränks".

Men det finns andra "friheter" att fundera över. Personligen menar jag att partiets politik vad gäller inställningen till övervakning av medborgarna behöver diskuteras. Där har inte den liberala profilen varit den mest framträdande på senare års riksdagsbeslut.

Andra värden som förknippas med begreppet "liberal" är ´human´, tolerant´, ´öppenhet´ m fl likartade. Där känner jag att partiet redan ligger rätt.  Kände dock en besvikelse i helgen när partiledning/-styrelse tvekade kring frågan om permanenta uppehållstillstånd för flyktingar. Ett landsmöte ska besluta om partiets långsiktiga politik. Att partiet vid extrema händelser kan behöva göra avsteg från grundprinciperna i blocköverskridande överenskommelser är något annat.

`Reformvänlig attityd` är ett annat begrepp som förknippas med liberaler. Där lever partiet Liberalerna väl upp till epitetet efter helgens möte. Ny skattepolitik, ny bostadspolitik m fl nytänkanden är exempel på detta.   

lördag 10 oktober 2015

Världsdagen för mental hälsa

Idag den 10 oktober är det Världsdagen för mental hälsa. På många håll genomförs konferenser på olika teman kring mental hälsa eller psykiatri, som vi oftare talar om i Sverige. Själv har jag varit på den årliga Psykiatridagen i Linköping. En dag som är ett samarbete mellan organisationerna IFS, RSMH, HSO och kommunen. Dagen, som ibland varit flera dagar och ändå upp till en hel vecka (Psykiatriveckan) är sedan länge en tradition. Alltid bra program med föreläsare, panelsamtal och/eller debatter.

I år var temat för två av föreläsningarna "Bemötandets betydelse" inom psykiatrin. Henning Beier, läkare med specialitet i vuxen- och barn och ungdomspsykiatri höll ett intressant och lättbegripligt föredrag. Beier talade bland annat om målsättningen med bemötandet, vilken enligt honom är att skapa goda sociala relationer, att minska symtom och att öka funktion. Han underströk också hur viktig attityden bakom vad som görs är för att målsättningen ska uppnås.
En intressant "sanning" var att antalet personer med funktionsnedsättning i ett land (t ex Sverige)beror på vilka krav samhället ställer. Man skulle kunna påstå att personer med svåra funktionsnedsättningar har det bättre idag än för 150 år sedan. Medan de med en mindre funktionsnedsättning har det svårare idag.
Annat att reflektera över kring hur det jobbas inom psykiatrin var att det är stor skillnad på att tillrättavisa och att visa tillrätta. Likaså att påminna sig om som personal att inte göra kampen mot symtom till en kamp mot patienten.

En annan föreläsning hölls av Jouanita Törnström som är återhämtningskonsult inom psykiatrin. Hon berättade om sin resa genom livet men också om vägen tillbaka och bemötandets betydelse för att våga säga ja till livet efter diagnosen borderline. Det handlar om att få hjälp att tro på att det är gott att leva.

En dag som gav mig både fler insikter om hur livet och vardagen kan te sig för den drabbas av psykisk ohälsa/sjukdom och dennes anhöriga. Men också att det går att leva ett gott liv trots sjukdom om man får ett gott och engagerat bemötande i vården. Därför är det så viktigt med välutbildad och för uppgiften lämplig personal.
 

lördag 19 september 2015

Protesterna mot flyktingar fortsätter

Vid ungerska gränsen byggs nya stängsel. I Torneå protesterar finländare mot flyktingar som är på väg mot Finland. Och EU som organisation kommer ingen vart med försöken till överenskommelse om fördelning av mottagandet.
Få frågar sig "hur mår dessa stackars människor?" De som protesterar tycks tro att flyktingarna är okänsliga för det som pågår vid olika gränslinjer.
Som väl är finns organisationer som Röda Korset m fl och enskilda personer som gör otroliga medmänskliga insatser.
Suzana Gjorgjevska,volontär och läkare i Röda Korset i Makedonien hjälper en gravid kvinna från Irak som är på flykt
Omkring 5 000 människor på flykt anländer varje dag till Makedonien. Där möts de av ett hundratal rödakorsvolontärer som arbetar intensivt med att ge första hjälpen och dela ut mat och vatten. Varje dag når de 4 000 människor.
En av volontärerna, Suzana Gjorgjevska, är läkare. Hon känner försiktigt runt halsen på en irakisk kvinna medan maken oroligt ser på. Kvinnan är gravid i fjärde månaden. Suzana har hämtat upp hela familjen vid gränsen till Grekland, efter det att kvinnan fått magsmärtor. Hon försöker övertala kvinnan att dricka lite vatten.
Foto: John Engedal Nissen / IFRC
Suzana har varit volontär i Röda Korsets sedan hon var 10 år gammal. Nu när hon utbildat sig till läkare vill hon hjälpa människorna på flykt. Varannan dag arbetar hon 12-timmarsskift vid den södra gränsen mot Grekland där temperaturen just nu ligger strax under 40 grader.
-  Vi har fullt upp, minst 200-300 medicinska fall per dag. De flesta av handlar om influensa, magsmärtor, uttorkning, problem med fötterna, allergi och insektsbett, berättar Suzana.
De allra flesta behandlas på plats, men i vissa fall behöver de Röda Korset hjälp till sjukhus. Så blev det i fallet med den gravida kvinnan från Irak.
-  För somliga handlar det om att göra resan lättare, för andra handlar det helt klart om att rädda liv, säger Suzana.

"Jag känner att jag gör nytta"

Suzana är van vid att behandla många patienter samtidigt, men hon säger att den här situationen annorlunda.
-  Jag kan inte förklara det med ord. De här människorna behöver verkligen oss. Det blir väldigt tydligt när de tar din hand, håller den riktigt hårt, ser dig i ögonen och med eftertryck säger "Tack". Det är så uppriktigt och ärligt, det betyder mycket för dem. Och det betyder mycket för oss också att vi kan hjälpa dem. Jag känner att jag gör nytta.
En speciell händelse gjorde starkt intryck på Suzana. Hon beskriver hur hon rusade fram mot en kvinna som kollapsade precis innan hon skulle kliva på tåget som skulle ta henne till den norra gränsen mot Serbien.
-  Jag gav henne mat och vatten, och sedan var hon redo att fortsätta sin färd. När hon gick ombord på tåget ropade alla från fönstren på sitt eget språk "Tack, doktorn, tack!". Det var stort, säger Suzana med ett leende.
I Röda Korset i Makedonien arbetar över 100 volontärer och 16 anställda med att hjälpa människor på flykt.
 / John Engedal Nissen

Runt om i vårt land visar människor intresse att jobba som frivilliga/volontärer för att hjälpa de flyktingar som kommer. I "min" rödakorskrets Linköping Södra har vi de senaste två veckorna tagit emot mängder av förfrågningar och erbjudanden från Linköpingsbor som vill göra en humanitär insats. Själv har jag läst ett 60-tal intresseanmälningar från personer som framförallt vill stödja nyanlända med Läxhjälp och Träna svenska. Det är utmärkt. Vägen in i det svenska samhället går via språket. Och därmed möjlighet till ett jobb och egen försörjning. Till kommunens socialtjänst anmäler många invånare intresse att öppna sina hem för ensamkommande flyktingbarn samt att bli godemän. Också det oerhört viktiga insatser i tider då tiotals barn/unga kommer varje vecka.

Samtidigt så finns motståndet framförallt på nätet. Påståenden så osakliga så man undrar hur normalbegåvade människor kan tro på dem. Jag läste nyss om SD-motioner till SKL:s  (Sveriges Kommuner och Landsting) kongress i november där det ställs krav från SD-företrädare på att få stopp på "den enorma massinvandringen". Hur många som kommer att komma hit innan året är slut vet vi förstås inte. Enligt Migrationsverkets statistik hade t o m augusti kommit ca 60 000. Även om den siffran fördubblas i år så är det knappast "en enorm massinvandring". Under förra året, 2014, kom drygt 80 000 personer. Att jämföra med 1992 då drygt 84 000 personer kom till Sverige från det då krigsdrabbade forna Jugoslavien. Bland alla dessa siffror och påståenden bör även påminnas om det faktum att Sveriges befolkning uppgick till 9,7 miljoner (!) per den 31/12 2014.

onsdag 16 september 2015

Se upp för falska insamlare

Aftonbladet skriver idag om risken att bli lurad av oseriösa insamlare av pengar till flyktinghjälp. Viljan att hjälpa till på olika sätt hos stora delar av svenska folket är fantastisk. Själv är jag aktiv i en lokal Rödakorskrets och tar emot många, många som vill göra frivilliginsatser, som vill vara faddrar och som vill skänka kläder och pengar. Det är oerhört glädjande att uppleva att människor i allmänhet bryr sig.
Men - så finns det tyvärr ett antal samvetslösa personer som nu försöker sko sig och samla in pengar enbart för egen vinning. Precis som Polisen råder i artikeln så vill jag också säga: Kolla! Och allra säkrast är att ge till en organisation med 90-konto. Vilka de är kan kontrolleras via http://www.insamlingskontroll.se/home.

Som aktiv rödakorsare rekommenderar jag naturligtvis att använda någon av alla de möjligheter Röda Korset erbjuder för att bidra. Men självklart ska alla engagerade människor göra sitt eget val bland alla seriösa organisationer. Men, som sagt/skrivet - Glöm inte att kolla! Det är illa att själv bli lurad. Än värre är att den hjälp du vill ge inte kommer flyktingarna till del.

lördag 12 september 2015

Från tiggeri i Linköping till arbete i hembyn

I veckan har regeringen haft konferens om EU-migranterna som tigger i Sverige tillsammans med Rumänien och även överläggningar med företrädare för Bulgarien varifrån många tiggande Eu-migranter kommer till Sverige.
I en DN-debattartikel under veckan uppmanar regeringen oss svenskar att inte skänka pengar till människor som tigger på gatorna i många svenska städer utan i stället skänka till organisationer som arbetar i EU-migranternas hemländer framförallt  Rumänien och Bulgarien.

 Och visst är det så att i det långa perspektivet måste länderna ta ansvar för att deras medborgare kan få sin försörjning genom arbete i hemlandet. Men så länge det inte är möjligt utan människor "väljer" att komma hit så ska de mötas med den omtanke som de kan behöva. Av den allmänna debatten att döma kan man tror att de kommer hit i avsikt att tigga. Men så är det egentligen inte. Utgångspunkten för dem som reser hit är att de använder sig av den lagliga rätt att arbeta inom EU som vi alla har oavsett från vilket EU-land vi kommer. Att det sen inte finns möjligheter till tillfälliga anställningar i syfte att tjäna ihop en summa att ta med hem är egentligen en annan fråga. Tidigare reste de som nu söker sig till Sverige till grannländer i södra Europa. Men efter den ekonomiska krisen i bl a Grekland och Spanien finns inga tillfälliga jobb där.

Men visst är försörjning i hemlandet det bästa och också det som alla EU-migranter vill ha. Och visst ger det resultat att skänka pengar till organisationer som jobbar i bl a Rumänien och Bulgarien. En mycket glädjande artikel finns i dagens ÖstgötaCorrespondenten om hur organisationen
Hjärta till Hjärta hjälper till att starta sociala företag i byn Pauleasca i Rumänien. Många som tigger i Linköping kommer från den byn. Nu har två av dem fått jobb som korgflätare i hembyn. "Nu behöver jag inte resa iväg för att försöka få tag på pengar. Nästa gång jag kommer till Sverige är som turist. säger en av personerna som tidigare tiggde på Linköpings gator.

onsdag 9 september 2015

"Jag vill inte bli glömd"

Så sa strokedrabbade Thomas Eriksson i Göteborg efter att hemtjänsten inte kommit vid flera tillfällen trots uppgjord tid. Enligt programmet Uppdrag Granskning hade Thomas inte heller blivit kontaktad. Kvällens program handlade om dels detta men framförallt att det kommer så många olika personer till samma äldre person.
Problem med antal personer i hemtjänsten är ju långt ifrån ny. Även om just hemtjänsten i detta område, Bergsjön i Göteborg, verkade vara osedvanligt dåligt organiserad, så är det en vanligt återkommande brist.
Och till och från visas lösningar, som i detta program det korta inslaget från Sundsvall. Som tydligen går ut på att ha flera mindre arbetslag och en bättre organisation vid frånvaro. Borde väl vara ganska självklart att kring en person, som behöver mycket hjälp per dygn, bilda ett arbetslag/team. Detta team kan då också ha ansvar för några ytterligare personer i närområdet. Kombinerat med ett effektivt vikariesystem dvs vikarierna ingår i teamet, måste effekten bli att de som kommer är kända av den äldre. Trots att det vid stora omsorgsbehov måste bli ganska många personer totalt som kommer. Arbetstidsregler, fridagar och eventuella sjukdagar, VAB-dagar, semester mm kan ingen planerare bortse ifrån.

Oftast beskrivs bristerna som ett resultat av för lite ekonomiska resurser. Och det kan säkert vara en förklaring i många fall. Men ganska ofta är dålig organisation till följd av dålig och inkompetent ledning orsaken. Och på senare år har bristen på kompetent vårdpersonal blivit ett allt större bekymmer. För få söker vårdutbildningar och många slutar efter en tids anställning. Och tiden då de riktigt stora pensionsavgångarna får genomslag är väldigt nära.

Nu är ju detta inte bara ett bekymmer för hemtjänsten utan inom vårdsektorn i sin helhet precis som inom skolan. Denna verklighet borde föranleda djupa, seriösa diskussioner inom såväl politiken på alla nivåer som inom fackliga organisationer, inom forskningen, bland s.k. utvecklare som det finns ganska gott om inom välfärdsområdena. Sådana diskussioner förekommer också. Men ....

Om detta tänker jag återkomma. När jag var riksdagsledamot i socialförsäkringsutskottet och såg alla välfärdssystem som finns i Sverige, slogs jag ibland av hur de olika systemen nästan kunde motverka inte bara varandra utan även syftet med ett system. Men tiden att utveckla några kloka tankar kring vad som kanske skulle kunna förändras/förbättras fanns sällan. Och jag tror att det är så för många politiker - och andra också för den delen - att dagsproblemen pockar på och måste lösas.

måndag 7 september 2015

Människans bästa vän

Idag fyller vår westie 7 år. Louie föddes några veckor efter att vår förra hund, också en westie, hastigt gått bort. En stor sorg förbyttes successivt till glädje när Louie, 8 veckor gammal, flyttade hem till oss.  GRATTIS på födelsedagen!

söndag 6 september 2015

Ett annat minst lika viktigt perspektiv på flyktingkatastrofen

Detta perspektiv synliggör DHRs ordförande i nedanstående blogg inlägg den 4 september. Bra Rasmus!

Flyktingkatastrofen angår även DHR! Vi har en viktig roll i samhällsdebatten.

European Disability Forum (EDF) har sänt ett öppet brev till Europeiska rådets ordförande  Donald Tusk, Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, Europaparlamentets ordförande, Martin Schultz och EU-kommissionären med ansvar för migration, inrikesfrågor och medborgarskap, Dimitris Avramopoulos. I brevet riktar sig EDF till EU:s institutioner i ett försök att trycka på för ett upprättande av en omfattande och MR-baserad migrationspolicy. EDF kräver att EU svarar på den uppkomna situationen på ett humant vis, tillgodoser behoven och säkerställer säkerheten för familjer, människor med funktionsnnedsättningar och ensamkommande flyktingbarn. EDF menar att dessa individer nu blir behandlade på ett oförsvarligt vis. Brevet avslutas med att EDF kräver att "EU gemensamt och kraftfullt agerar på ett sätt som till fullo reflekterar EU:s värderingar vad gäller mänskliga rättigheter och värdighet".
I förra veckan skickade jag en begäran om att få träffa Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson för att bland annat diskutera situationen för flyktingar med funktionsnedsättning. Jag tycker att funktionshinderrörelsens perspektiv är viktiga i denna fråga. Vi har en tradition av att jobba för mänskliga rättigheter, debattera i frågor om människosyn och argumentera för det okränkbara och lika människovärdet. Vi måste våga se vår betydelse i viktiga samhällsdebatter. Ingen individ, ingen organisation eller makthavare bör känna sig oberörd eller undantagen i fråga om människovärde och mänskliga rättigheter. Det är det ena.
Det andra är att frågan i allra högsta grad också gäller personer med funktionsnedsättning. Vi vet att personer med funktionsnedsättning är bland de mest utsatta i världen. Vi vet att personer med funktionsnedsättning också i krissituationer är de mest utsatta. Det handlar både om att tillgodose behoven för en dräglig tillvaro där man befinner sig på flykt men dessförinnan handlar det om att överleva färden.
Jag välkomnar EDF:s initiativ och uppmaning till EU i debatten om flyktingkatastrofen och hoppas att den nordiska funktionshinderrörelsen kan verka i samma anda. 

Säg ifrån!

Mycket skrivs och säga i media kring situationen för flyktingarna som kommit och kommer till Europa och manifestationer hålls i syfte att visa solidaritet. Och det är bra. Men allra viktigast är ändå att diskutera hur vi möter och bemöter de fördomar och rent hat som också är en del av debatten just nu.
Peter Wolodarski har också denna söndag en angelägen artikel på detta tema. Läs och reflektera!

Läs gärna också min kommentar på FB https://www.facebook.com/linnea.darell?fref=nf&pnref=story.

fredag 4 september 2015

Europa måste ta sitt ansvar

Idag skriver Reza Zarenoe (FP) i en debattartikel "Tystnaden och förnekandet inför flyktingkatastrofen är av samma slag som under nazisttiden. Europa måste ta sitt ansvar." En utmärkt artikel som jag rekommenderar för läsning. Innehållet manar verkligen till eftertanke. Zarenoe påminner om hur människor efter Förintelsen försvarade sig med att de inte visste vad som skedde. När dagens händelser om 50 år är historia vill vi då vara de som inte visste, inte såg? Eller vill vi vara de som valde att gå på samma spår som Raoul Wallenberg?

Som jag ser det borde svaret vara enkelt. Vi ser och vi gör något! År 2015 kan ingen i Europa undgå att förstå vad som sker. Och ingen borde förneka att det är den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget med 60 miljoner människor på flykt i världen. Och att detta faktum kräver engagemang och handling av EUs samtliga länder!

Idag tycks dock insikten om behovet av att öppna Europa vara något större än igår om man får tro mediarapporteringen. Bilden på en treårig drunknad pojke som flöt upp på en strand i Turkiet har förhoppningsvis gripit tag om åtminstone några av Europas ledare. Om insikten följs av handling så hade kanske den lilla pojkens död en mening.

SVT:s olika program igår om flyktingkatastrofen var sakliga och nödvändiga som information. Men ansvarig ministers ständiga upprepande av att Sverige ställer upp tillsammans med Tyskland räcker inte. Det är bra att så sker. Men hur pådrivande är Sverige i Europasamarbetet? Nog hörs väl Angela Merkel betydligt mer. Låt vara att Tyskland är en mycket större och "tyngre" EU-medlem. Men ändå.

Ser att Aftonbladet "avslöjar" att Löfven och Merkel ska träffas på tisdag för gemensam diskussion om flyktingkatastrofen. På tisdag! Idag är det fredag Till dess har ytterligare tiotusentals människor tvingats till desperata flyktvägar med lidande och död som följd.


onsdag 2 september 2015

På en järnvägsstation

Stod tidigare idag på en av Stockholms centrals perronger och väntade på tåget till Linköping. Det var i rusningstid när alla var på väg hem från jobb och skolor. Hyggligt välklädda människor med mobiltelefoner av senaste snitt. För min inre syn såg jag TV-bilderna från en annan järnvägsstation.Nämligen Budapest. Enda likheten är att det är många människor och att de är på väg någonstans. Men inte hem. För deras hem finns inte längre. Och drömmen om ett nytt hem tycks grusas mer för var dag de väntar.
När jag kommer hem och ser kvällens nyheter hör jag SD:s partiledare säga att Sverige och Europa har inte råd att erbjuda ett nytt hem till de som flyr. Att de blir goda skattebetalare så småningom och bidrar till vår välfärd ingår inte i SD:s tankevärld. Skrämmande!

tisdag 1 september 2015

Blå kort till Europa

Ett sådant förslag skriver kolumnisten Barbro Hedvall i dagens Corre om. Blå (EU:s färg) skulle motsvara USAs gamla gröna kort dvs ge möjlighet att från hemlandet ansöka om inresa i ett EU-land. Som Hedvall skriver kan det inte gälla för de som flyr från krigen i bl a Syrien men för många andra som drömmer om ett bättre liv - jag skulle säga att de drömmer om ett liv och en framtid överhuvudtaget.

När jag ser TV-bilderna med flyktingar gående med nedböjda huvuden, med ett barn på ryggen och ett i handen på en grusväg längs Ungerns taggtrådsstängsel, ger det mig bilder från andra världskriget. Då var det också människor på flykt längs vägarna i Europa. Och det var tågtransporter till förintelselägren. Förtvivlade människor med tomma blickar är desamma. Jag skäms. Är det Europa 2015? Och runt om i Europa och även i Sverige växer sympatierna för partier som vill stänga gränserna i än större omfattning. Europa kan inte ta emot alla, säger man. Men det gör vi inte heller. Trots att det nu kommer många så är det bara en bråkdel av alla flyktingar i världen. Den absoluta merparten (miljontals) är antingen internflyktingar dv s kvar i det egna krigshärjade landet eller kvar i närområdena i flyktingsläger.

söndag 30 augusti 2015

Läs kloka Peter Wolodarski

Den här veckan har de flesta av mina blogginlägg haft anknytning till flyktingsituationen i världen. Och idag tänker jag "bara" uppmana mina läsare att ta del av kloka Peter Wolodarskis inlägg i dagens DN.
Mina blogginlägg under veckan
Ge flyktingarna lagliga vägar till Europa
Murar ett trubbigt vapen
Bättre än väntat för ensamkommande flyktingbarn


lördag 29 augusti 2015

Ge flyktingar laglig väg till Europa

Hur länge ska Europas länder se på när människor i tusentals drunknar i Medelhavet på väg till en fristad från krigens fasor? Sedan månader tillbaka har organisationer som Röda Korset,
 Rädda Barnen, Amnesty m fl uppmanat EU-ländernas regeringar att möjliggöra lagliga flyktvägar för att minska riskerna för flyende människor att drunkna i Medelhavet. Även företrädare för flera politiska partier i vårt land bl a Folkpartiet har uppmanat till detta. I en artikel idag i Corren säger Amnestys jurist Madelaine Seidlitz att det är avsaknaden av lagliga vägar som tvingar migranterna ut på livsfarliga båtresor. Och naturligtvis är det människosmugglare som bär det direkta ansvaret. Men med lagliga vägar skulle inte flyktingarna behöva "förlita" sig på dessa smugglare för att kunna ta sig till Europa.

Men för de människor som trots allt lyckas ta sig levande över vattnet väntar fortsatt kamp för att finna någonstans att bo och söka arbete och skolgång för barnen. EU-länderna måste komma överens om en värdig flyktingpolitik och fördela ansvaret sinsemellan utifrån vars och ens rimliga förutsättningar. 

Hör SD:s partiledare säga idag på radion att inget parti i Sverige avsätter så mycket budgetmedel till FN:s flyktingorgan UNHCR för att möjliggöra hjälp i närområden till bla Syrien. Och pengar behövs till UNHCRs arbete. Men snälla Jimmie Åkesson: du och ditt parti kan väl inte mena att alla krigsdrabbade människor ska fortsätta sitt liv i flyktingläger? Att barnen ska växa upp under sådana förhållanden? Det är illa nog att hundratusentals bor i läger i närområdena med de förutsättningar som det innebär att leva i ett läger. Och än värre när vistelsen där beror på ett krig som aldrig tycks ta slut. Låt då de som är beredda att fly vidare också få den möjligheten! Det är ändå bara bråkdelar av alla som lever på flykt i världen idag.

fredag 28 augusti 2015

Murar ett trubbigt vapen

Den rubriken hittar jag i dagens Corre a´propå de murar som byggs på olika håll i Europa för att hindra flyktingar att ta sig från bl a det krigshärjade Syrien till Europa. När Berlinmuren revs 1989 fanns 16 gränsbarriärer i världen. Idag är 65 (!) stycken klara eller under uppförande. I Europa kan vi bevittna Ungerns fyra meter höga stängsel mot Serbien för att stoppa flyktingar från framförallt Syrien, Irak och Afghanistan. Målet med EU var att vi i Europa skulle riva murar - inte bygga nya.

Marcello Di Cintio har skrivit en bok om murar, som beskriver att murarna inte får den betydelse som det murbyggande landet hoppas på. Att så är fallet märks framförallt på att migranterna fortfarande når sina destinationer. Men ett gränshinder av detta slag ger en psykologisk effekt. Det är en markering som kan skapa större motsättningar än vad som annars skulle ha skett och att konflikter förstärks.

Bättre än murar och andra gränshinder är naturligtvis att varje EU-land tar sitt ansvar för de flyktingströmmar som kommer. Människor på flykt är inga "resenärer" som väljer vart de vill resa. De är fruktansvärt utsatta människor som försöker hitta en fristad undan krig, förföljelse och massakrer. De söker skydd i det korta perspektivet och de söker en framtid för sig och sina familjer i det längre perspektivet. Att dessa människor då möts av taggtrådsstängsel eller andra hinder i ett Europa som borde veta vad förföljelser innebär, fyller mig med vämjelse och avsky. Minnet får inte vara så kort!

torsdag 27 augusti 2015

Bättre än väntat för ensamkommande flyktingbarn

Den rubriken finns i Dagens Samhälle (nr 29/2015). Detta enligt forskarna Eskil Wadensjö och Aycan Celikaksoy. De har undersökt hur det har gått för ca 10 000 ensamkommande flyktingbarn som fick uppehållstillstånd under åren 2003-12. Mest överraskande är att det gått bättre på arbetsmarknaden än förväntat för de pojkar som kommit ensamma. Något mindre framgångsrika är pojkar som kommit till Sverige med sina föräldrar. Och ändå något mindre framgång på arbetsmarknaden har flickor haft. Även om de kommit ensamma.

Häromkvällen lyssnade jag på ett radioinslag i Karlavagnen i P4 där en ung man som ensam kommit till Sverige från krigets Syrien för ett år sen. Jag blev imponerade av hans utmärkta svenska. På ett år!
Han blir självklart en stor tillgång för svensk arbetsmarknad som företagare eller anställd.
Jag vet att alla ungdomar som kommer inte snabbt lär sig svenska och kommer in i det svenska samhället, utbildar sig och snabbt blir en tillgång på arbetsmarknaden. Men även om det tar lite längre tid för en del och även om starten i det nya landet kräver stödinsatser för att behandla de trauman som naturligt nog kan finnas så tillför varje individ alltid något positivt.

Därför hoppas jag att vi Linköpingsbor välkomnar de ensamkommande barn och ungdomar som
Corren skriver om idag. Jag är stolt över att "min" kommun på alla nivåer gör sitt yttersta för att åstadkomma boende, skola, gode män och andra nödvändiga insatser. Folkpartiets kommunalråd lyfter i artikeln fram samarbetet med civilsamhället för att barnen/ungdomarna ska få en meningsfull fortsättning i det sitt nya hemland. Jag är själv en del av detta civilsamhälle genom engagemang i Röda Korset. Kretsen (Linköpings Södra) har sedan försommaren annonserat via nätet efter frivilliga/volontärer bland annat för läxläsning och träna svenska. Det droppar in intresseanmälningar från studenter, från vuxna som utöver sitt jobb vill göra en samhällsinsats och från personer som lämnat det aktiva arbetslivet och vill göra något meningsfullt på sin nu lediga tid. Och många vill arbeta för att hjälpa nyanlända i alla åldrar.

Så trots oroande höga opinionssiffror för Sverigedemokraterna så finns det all anledning att känna hopp om att det i Sverige finns engagemang och vilja bland befolkningen för att Sverige ska vara ett öppet land när världen nu bevittnar de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget på grund av krigens fasor i världen.

onsdag 26 augusti 2015

tisdag 25 augusti 2015

Om Kränkande nollning

Anders Monemar skriver i dagens Corren om en kvällspromenad genom Linköping nu när nollningen pågår. Det var ingen upplyftande upplevelse. En tjej väntade på att bli hämtad för att komma hem. Hon hade tvingats bada i en fontän och därefter kletats in med ättika, barbecuesås och mjöl. Andra personer skribenten träffade på hade också badat och var insmorda i ägg, ketchup och mjöl. Ett antal kvinnor hade brösten markerade med spritpenna på blöta t-shirts. Fler exempel finns i artikeln.

Vari ligger det roliga, det som ska ge ett fint minne för att skapa gemenskap och gott kamratskap för resten av gymnasietiden?? När jag och andra har ställt frågan under årens lopp har svaret ofta blivit att detta ska inte vuxenvärlden lägga sig i. Ungdomarna skapar sina egna traditioner inför skolstart. Och svaren har kommit ifrån vuxenvärlden!
Många gymnasieelever har mått illa av att veta vad som väntar när första gymnasieterminen börjar. Men man behöver ju inte delta, eller? Nej, det är sant. Och en del avstår. Men dels har inte alla modet att göra ett eget val. Och sen var det väl meningen att arrangemangen genomförs för att skapa gemenskap inför de kommande gymnasieåren? Om då nollningen genomförs på ett sånt sätt att en del tvekar att delta, vad är då grundtanken värd?

Skribenten efterlyser ett vuxet ledarskap. Det borde vara självklart. Men kommer det att bli så nästa år?

måndag 24 augusti 2015

Ny bostadspolitik men vart tog den bostadssociala aspekten vägen?

I förmiddags skrev jag om det bostadspolitiska program som Folkpartiet presenterade i helgen. Mitt fokus då var oron för att partiets förslag kan komma att innebära klartecken till att nybyggda studentbostäder inte behöver vara fullt tillgängliga.
Men programmets tyngdpunkt är som rubriken anger en "Reformagenda för en ny bostadsmarknad". Något som verkligen behövs. Fakta är att till år 2020 (som faktiskt bara ligger 5 år framåt i tiden)behöver ca 430 000 nya bostäder byggas. Många exempel finns på en illa fungerande bostadsmarknad.
Ett exempel är de långa köerna till hyresbostäder. Och det är hyresmarknaden och hyresnivåerna, som är höga redan i befintligt bestånd, som detta inlägg kommer att handla om. Socialtjänsten i de flesta större kommuner kan vittna om hur svår den bostadssociala situationen är. Under ett antal år har svaret från kommunpolitiker på socialsekreterarnas nödrop varit: vi måste få igång bostadsbyggandet och vi måste få till stånd s.k. flyttkedjor. Det sistnämnda handlar om att nuvarande bostadsinnehavare borde flytta till nybyggda bostäder och om de är pensionärer till smålägenheter så att barnfamiljerna kan antingen köpa deras hus (eftersom det byggs så få nya och de som byggs är så dyra) eller flytta in i de stora lägenheter som pensionärerna är ansvarslösa nog att bo kvar i trots att de (pensionärerna alltså) inte anses behöva så många rum. Jag återkommer till varför inte pensionärerna flyttar i den utsträckning som politiken och bostadsplanerarna tycker att de ska.

Om nu flyttkedjor skulle ske i ökad grad leder de då till att lösa de bostadssociala problemen? Nej, väldigt sällan. Jag såg för några år sen resultatet av en "kedja" där 4-5 bostadsinnehavare bytt bostad men i slutändan blev den tillgängliga bostaden ändå för dyr för den som hade mycket litet ekonomiskt utrymme till sitt boende.

Tillbaka till pensionärerna som inte vill flytta. En orsak är skatteregler, som tas upp i rapporten och som också påtalats av Boverket. Men en annan orsak som det sällan talas om (i varje fall hör jag den sällan nämnas i den allmänna bostadspolitiska debatten) är den som de flesta pensionärer ställer sig: varför ska jag/vi byta till betydligt mindre bostadsyta men till avsevärt högre hyra? För det är ju den krassa verkligheten att även om bostadsytan är betydligt mindre så är hyran betydligt högre.
Sen tycker jag det rent allmänt är ett diskriminerande synsätt att man som pensionär ska känna att samhället ska ha synpunkter på hur mycket bostadsyta jag vill använda. Dagens pensionärer väljer att fortsätta att utöva både gamla och nya intressen varav en del kanske kräver en god yta. En bostad är ju inte bara något att bo i. En bostad är ju också något att leva i. Har man gnetat och sparat - och till skillnad från flertalet av dagens nyblivna husägare - amorterat - så borde man ha rätten att bo kvar så länge man själv vill utan samhällets pekpinnar.

Löser då ett ökat bostadsbyggande bostadssituationen för de med lägst inkomster? Ja till viss del eftersom ett stort utbud leder till lägre hyror än ett begränsat. Men eftersom hyresnivåerna redan i dagens befintliga bestånd oftast är höga - för höga - för den med små inkomster och inga marginaler, så består problemen. Därför måste ett reformprogram för en ny bostadsmarknad också innehålla idéer om bostadssociala lösningar. Vilket tyvärr saknas i folkpartiprogrammet. Att som
Robert Hannah hänvisa till att det får den socialpolitiska gruppen behandla, håller inte när förslag offentliggörs. Då måste helheten redovisas annars riskerar de goda förslagen i reformagendan skymmas av den oro som skapas kring bristen på socialt ansvar. Detta gäller i högsta grad för ett socialliberalt parti!

Ny bostadpolitik

Efter år av för lite byggande är nu debatten i full gång kring bostadspolitiken. Och för all del även byggandet verkar ha kommit igång. I alla fall ses byggkranar nästan var man än befinner sig i många städer. Igår presenterade Folkpartiets partiledare Jan Björklund partiets förslag inför höstens landsmöte. Utöver bostadsgruppens förslag finns ett antal motioner på området. En av den har jag själv skrivit. Den handlar om att krav på tillgänglighet inte får åsidosättas heller avseende studentbostäder.

"Även studenter behöver tillgängliga bostäder


Att bristen på studentbostäder är stort samhällsproblem som måste åtgärdas är vi alla ense om. Vägen dit är dock inte att bygga otillgängliga bostäder. I Boverkets rapport Tekniska egenskapskrav på tillgänglighet för studentbostäder med tidsbegränsat bygglov (rapport 2014:30) framhålls att påverkan på byggkostnaden av att ta bort de tekniska egenskapskraven är relativt liten i förhållande till byggkostnaden som helhet. Dessutom är det, enligt rapporten, osäkert om borttagandet av kraven skulle leda till ökat utbud av studentbostäder.

Vissa förändringar i plan- och bygglagstiftningen i syfte att förenkla och förbilliga byggandet av bostäder för bland annat studerande har redan skett. Avsteg från tillgänglighetskrav har t ex gjorts vad gäller inredning av bostäder på vindar.

När lagstiftningen om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund infördes 1 januari 2015 undantogs bostäder med skälet att tillräckligt skydd redan finns i PBL(Plan- och bygglagen). Att en riksdagsmajoritet, där Folkpartiet ingår, nu begärt att möjligheter att bygga mindre tillgängligt på nytt ska utredas för vissa typer av bostäder är att vrida klockan tillbaka.

Argumentet att var och en av de boende i en studentbostad endast använder bostaden under en begränsad tid är inget skäl att begränsa tillgängligheten. Högskolestudier pågår minst 3-4 år och att under de åren inte kunna ta emot vänner eller en partner med funktionsnedsättning eller att själv inte kunna nyttja sin bostad om man blir beroende av tillgänglighet visar på ett omodernt och kortsiktigt tänkande. I ett samhälle för alla ska studentbostäder precis som andra bostäder vid nybyggnation uppfylla grundläggande krav på tillgänglighet och användbarhet. Allt annat är att öka diskrimineringsgraden i stället för att minska den. Detta kan aldrig vara socialliberal politik år 2015."

Jag vet inte om det ligger något mer i det utvidgade uppdraget till Akademiska Hus än att se till att det framöver finns tillräckligt med studentbostäder på alla universitetsorter i landet (punkt 10 i FP-programmet). Men jag är oroad. Precis som jag skriver i motionen så har riksdagen inkl Folkpartiet begärt en ny utredning om möjligheten att bygga mindre tillgängligt avseende studentbostäder.

Nu väntar jag med spänning på vad FPs partistyrelse kommer att säga om motionen inför landsmötesbehandlingen.

 

 

måndag 29 juni 2015

Åldersdiskrimineringen i arbetslivet måste bort - alla behövs!

År 2009 infördes i Sverige lag mot åldersdiskriminering. Jaa, faktiskt finns en sån lag i Sverige! Det är svårt att tro då åldersdiskrimineringen fortsätter bland annat i arbetslivet. Och det är denna diskriminering som detta blogginlägg kommer att handla om.
Debattartikeln i Aftonbladet idag "Vår bästa tid är nu - men vi är förbannade" borde stämma till eftertanke bland arbetsgivare - och fackliga organisationer. För vilken facklig organisation driver en medlems önskan om att få jobba efter 67? Jag bara undrar. Om det finns sådant exempel så skriv gärna en kommentar på detta inlägg eller på min Facebook-sida.

Jag tror att en av orsakerna till att det fortfarande anses så självklart att en person ska avsluta sitt arbetsliv vid 65 eller senast 67 år är att den traditionella synen på arbete lever så starkt kvar i Sverige. Arbeta måste man göra för sin försörjning. Och när möjligheten till försörjning via pensionen inträffar då kan arbetslivet avslutas.

Och för många människor är detta rätt och naturligt. Och de ska respekteras för sitt val. Pension är en av våra viktigaste välfärdsreformer och ska fortsätta att så vara. Men inom många delar av arbetslivet har förändringar skett. Och likaså beträffande människors hälsa och livsvillkor. Sammantaget betyder det att för många äldre är det inte självklart är sluta sitt aktiva yrkesliv bara för att "pensionsåldern" inträffar.

Alla branscher kan heller inte dras över en kam. I vissa är det inte ens möjligt att arbeta till 65 medan det i andra egentligen inte finns några skäl till "slut-tid". Här finns det mycket att göra ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det borde arbetsgivare och fack ägna mer tid åt i stället för att fortsätta fixera vid åldersgränser.

Vi vet hur svensk ålderspyramid ser ut. För övrigt likadan i stora delar av Europa och övriga världen. Allt färre yrkesaktiva ska försörja alltfler som passerat den magiska gränsen 65/67 år. Höjd pensionsålder diskuteras. Och kommer att behöver genomföras. Minns att när allmän pension infördes 1913 var också då gränsen 65 år. Då levde väldigt få svenskar över den åldern. Idag blir alltfler både 90 och 100 år.
Om valfrihet att jobba så länge varje individ vill och kan, varför då ha en pensionsåldersgräns kanske någon undrar. Jo, det finns säkert en mängd praktiska skäl kopplat till regelverk och styrsystem. Problemet är, som jag ser det, inte åldersgräns för när det är möjligt att ta ut pension utan problemet är bristande valfrihet. Och - inte att förglömma Åldersdiskrimineringen! Vilken ofta inträffar avsevärt tidigare än vid 65.

fredag 26 juni 2015

Ännu ett olagligt polisregister

För ett halvår sen avslöjades att Stockholmspolisen hade ett sk Kvinnoregister. Registret har inneburit att kvinnor som anmält att de blivit misshandlade registrerats med känsliga personuppgifter och i många fall kränkande omdömen. Något som självklart inte är tillåtet. Lika självklart borde vara att svensk polismyndighet vet att sådana register är olagliga. Dessutom borde man ha lärt sig något efter debatten och konsekvenserna efter avslöjandet av Skånepolisens romregister.
Att Stockholmspolisen inte dragit slutsatsen efter detta att inte heller Kvinnoregistret kan vara tillåtet tyder på okunskap kring regelverk rörande integritetsskydd och/eller bristande respekt för medborgarna.

Det nya regeringsuppdraget till Polismyndigheten (som nu är en samlad myndighet) innebär att säkerställa att de anställda som arbetar med personuppgifter känner till vilka lagar som gäller och att lagstiftningen följs. Med tanke på att nuvarande polisdatalag med skärpt innehåll beträffande integritetsskydd, har funnits i tre år (!) så är det ett mycket rimligt krav som ställs. Utbildning i gällande lagstiftning är naturligtvis nödvändig. Jag tror dock att till detta behöver också kopplas ett - låt oss kalla det - värdegrundsarbete rörande attityder inom Polisen. Om de som handlägger respektive beslutar inte är medvetna om varför integritetsskyddet är viktigt så lär nog tyvärr efterföljden av lagstiftningen halta även i fortsättningen.

http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2015/skarp-kritik-mot-polisens-sa-kallade-kvinnoregister/

onsdag 24 juni 2015

Personliga ombud - en reform väl värd att bevara och utveckla

Psykiatrin var under många år ett av de mest eftersatta områdena inom såväl sjukvård som socialtjänst. Förbättringar har gjorts under 2000-talet även om mycket återstår. En förbättring som verkligen gjort skillnad för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning är införandet av personliga ombud. De är personer som, visserligen kommunanställda, men med en självständig ställning innebärande att de helt arbetar på uppdrag av den individ som behöver det stöd som ombudet kan ge för att göra vardagen hanterbar.
Under min tid som kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnd har jag många gånger fått berättat om vilket fantastiskt stöd personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning får av sitt personliga ombud. Och alltid betonas det förtroende- och tillitsfulla förhållandet som råder mellan ombudet och den enskilde individen.

När regering och riksdag beslutade att införa stödfunktionen personligt ombud inom psykiatrin var utgångspunkten att tillgång till detta stöd inte skulle vara beroende av var i landet d v s vilken kommun den enskilde bor i. Därför finansierade staten - och gör så fortfarande år 2015 - merparten av kostnaderna för personliga ombud. Kommunernas andel är "peanuts" som Börje Pettersson, ordförande i HSO Linköping tillika ordförande i IFS i Linköping skriver i dagens ÖstgötaCorrespondenten. Mot bakgrund av de goda resultaten med personliga ombud och att kommunernas mycket begränsade andel av finansieringen är det märkligt att flera kommuner i Östergötland nu planerar att avveckla ombuden.
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/psykiskt-funktionsnedsatta-kan-bli-av-med-ombud-8059237.aspx
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/johan-fick-stod-av-personligt-ombud-8079374.aspx
http://www.corren.se/asikter/debatt/viktigt-stod-hotat-i-motala-8110168.aspx

Jag har tidigare bloggat om behovet av att öka kunskapen totalt i samhället kring villkoren för personer med olika former av funktionsnedsättning. Hur ter sig vardagen beroende på vilka samhällsinsatser som står till buds i förhållande till funktionsnedsättningen? Kunskapen måste också öka kring vad är grunden för svensk funktionshinderpolitik. Kunskap om målet att kunna leva som andra trots en omfattande och kanske livslång funktionsnedsättning, som t ex är grundtanken med LSS. När jag skriver "öka kunskapen i samhället" menar jag både bland medborgare i allmänhet  och -  kanske framförallt - bland beslutsfattare på alla nivåer inkl politiker.

Nu hoppas jag verkligen att politiker i Östergötland, bl a Vadstena och Motala, och på andra håll i landet tar reda på hur de personliga ombuden fungerar och varför de är så viktiga för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning. När den insikten införskaffats är jag övertygad om att verksamhet med personliga ombud blir kvar. Allt annat vore huvudlöst.

tisdag 2 juni 2015

Sommar i sjukvården

Sommaren 2015 inget undantag - Personalbrist i vården är rubrikerna. Självklart måste också vårdpersonal ha semester och de flesta vill ha det på sommaren (om den nu kommer någon gång). Och självklart innebär semesterperioden att tillgång till sjukvård och annan service måste begränsas något.
Problemet, som rubrikerna avspeglar, uppstår på grund av att det egentligen är personalbrist hela året. Och då blir naturligtvis semesterperioden den påfrestning som det inte finns utrymme för.

Medborgarna undrar - och många oroas. När ska sjukvårdsansvarig inkl politisk ledning inse att något måste göras åt sjukvårdens organisation och arbetsformer så att sjukvårdpersonal, framförallt sjuksköterskor tycks det, vill jobba i svensk landstingsdriven sjukvård?

En del säger lite förenklat: lägg ner landstingen. Detta är ju faktiskt på väg genom att en regionutveckling växer fram runtom i Sverige. Men det ändrar inte en till viss del oattraktiv sjukvårdsorganisation.

Får vi se ett nytänk som startar efter sommaren så vi som medborgare och skattebetalare slipper se rubrikerna Platsbrist i vården sommaren 2016?

torsdag 9 april 2015

Kompetenshöj beslutsfattare om svensk funktionshinderpolitik


Nyligen presenterade Socialstyrelsen ”Kartläggning och analys av vissa insatser enligt LSS”. Ett avsnitt handlar om personalens kompetens. Kartläggningen visar att en stor del av personalen saknar den grundläggande kompetens som anses nödvändig för att ge rätt stöd.
En annan kartläggning gjord av Akademikerförbundet SSR och Handikappförbunden (sept 2014)konstaterar också kompetensbrist. Där gäller det beslutsfattare på myndighetsnivå.

Målet med LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade)är att personer med stora funktionsnedsättningar ges möjligheter att leva som andra trots sina funktionsnedsättningar. Det betyder jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Det är dessa mål som beslutsfattare på alla nivåer ska ha som ledstjärna när beslut fattas enligt LSS.
Sverige har en lagstiftning att vara stolt över. Men tillämpningen brister i alltför hög grad. Ofta är orsaken okunskap om mål och syfte med svensk funktionshinderpolitik. Och eftersom kunskapen tycks saknas även hos politiker så har undermineringen av lagstiftningen kunnat fortgå.

Till syvende och sist är det ett demokratiproblem när en lagstiftning som ska vara ett stöd för medborgarna inte respekteras av beslutsfattare. Politiker på alla nivåer och beslutsfattare på myndighetsnivå inkl rättsväsendet behöver ett rejält kunskapslyft kring bakgrund, syfte och mål med svensk funktionshinderpolitik.
Debatten om personlig assistans – och för övrigt hela LSS – visar en stor okunskap om bakgrunden till lagstiftningen. LSS kom inte till av en slump. Svensk funktionshinderpolitik har växt fram under årtionden allteftersom insikten om de ovärdiga levnadsvillkor som personer med omfattande funktionsnedsättningar levde under trots snabb framväxt av välfärdssamhället efter andra världskriget. Pådrivande var olika funktionshinderorganisationer, som fick flertalet politiker att lyssna och förstå. Först kom ”Lag om vård och undervisning av sinnesslöa” 1949. Fler steg togs och 1967 sjösattes Omsorgslagen. Utredningar och debatter följde och 1986 trädde ”Lag om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m fl” i kraft.

Stor betydelse för synen på personer med funktionsnedsättning hade 1989 års Handikapputredning vars slutbetänkande ”Handikapp-Välfärd-Rättvisa” utmynnade i förslag om en rättighetslagstiftning dvs LSS, som infördes 1994. Därtill har Sverige år 2008 anslutit sig till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Under lång tid har samhällsdebatten kring funktionshinderpolitiken mest handlat om hur dyr LSS-reformen blivit. Inte minst har politiker på alla nivåer underblåst denna debatt. Få forskare har visat intresse för området. Funktionshinderrörelsen har fått litet mediautrymme. Nästan inga röster som kunnat beskriva kopplingen till välfärdsutvecklingen i stort och värdet för berörda individer har kommit till tals. Jag möter alltför ofta medborgare utan egen kontakt med funktionshinderområdet som tror att ”de har väl alla rättigheter”. Inte minst har uppmärksamheten kring fusk och missbruk påverkat. Då behövs fakta som motvikt i form av en ”folkupplysningskampanj”. Annars finns risk att politiker inte klarar att stå upp för en fortsatt värdig och human lagstiftning.

Linnéa Darell
Fd riksdagsledamot (FP)och samhällsdebattör

 

 

 

Hur ska "välfärdsnotan" betalas?

"Så snabbt ökar välfärdsnotan" är rubriken på en artikel i Dagens Samhälle (nr 14/2015). Där beskrivs vad som väntar kommunerna de närmaste åren. Bland annat beskrivs trolig kostnadsökning mellan åren 2013-2020 för äldreomsorgen med 14 %, för omsorg om funktionsnedsatta med 13 %, för grundskola/förskoleklass med hela 19 %. På SKL (Sveriges Kommuner & Landsting) tror man att skattehöjningar väntar i flera, särskilt mindre, kommuner.

Det skulle vara intressant att se beräkningar på ekonomisk utveckling i KommunSverige om alla som vill och kan jobba men idag tvingas söka försörjningsstöd fick möjlighet till egen försörjning. Många av de miljoner i försörjningsstöd som idag utbetalas skulle finnas för de ökande kostnaderna i t ex skola och omsorg samtidigt som skatteintäkterna skulle öka.

Även om vissa av dagens kostnader kan uppfattas som "småpotatis" i förhållande till de ovan nämnda områdena så tror jag att kommunerna måste fundera över "vad ingår egentligen i den kommunala kärnverksamheten". Är det att medfinansiera infrastruktur som egentligen är statens ansvar fullt ut? Är det att finansiera miljoner i en årsbudget för extern samverkan av olika slag? Jag menar inte att varje kommun ska isolera sig från omvärlden men kanske att beloppen kan begränsas. Åtminstone borde resultatavstämning redovisas och bedömas i bokslut. Alltför ofta rullar beloppen vidare år efter år utan synliga resultat. Besöksnäring, eventstrategi, marknadsföring nationellt och internationellt?  Lönsamt - ja, vem bryr sig?
Ställs frågan till ledande kommunpolitiker så kan jag garantera att svaret är att kommunen måste "finnas på kartan" för att dra till sig fler företag = fler jobb. Även rekryteringsmöjligheter har på senare år blivit ett argument. Om dessa budgetmiljoner ger sådana effekter så är det ju bra. Men vem  redovisar huruvida just dessa årligt återkommande budgetposter ger avsedda resultat? Ingen, säger jag.

Nej, om inte betydligt fler kommer i arbete så kommer nog den ökande välfärdsnotan att få finansieras med dels skattehöjningar och dels med effektiviseringar inom skola, vård och omsorg. Om effektivisering innebär t ex förbättrade arbetsmetoder, utveckling av IT-stöd som är till gagn för individen och andra "riktiga" effektiviseringar då är det en positiv utveckling. Men om effektivisering egentligen är detsamma som besparingar som drabbar kommuninvånare i behov av stöd för att få leva ett värdigt liv eller elever i skolan som inte får stöd från tidig ålder då finns anledning att vara orolig över välfärdsnotan.

fredag 3 april 2015

Tiggeriförbud inte lösningen på fattiga människors problem

Aftonbladet publicerar idag en undersökning kring svenskars syn på tiggeri. Bakgrunden är att antalet tiggare eller EU-migranter, som jag hellre vill kalla dem, har ökat i omfattning på gatorna i de flesta av våra städer. Undersökningen visar att det skett en kraftig ökning av antalet medborgare som vill ha ett förbud mot att tigga i Sverige.
Det är lätt att tillgripa förbud mot något som man helst vill slippa se. Svenskar vill inte bli påminda om den misär som finns så nära vårt eget land. Riktigt fattiga människor vill svensken tro bara finns i Afrika eller andra delar av världen väldigt långt bort. En annan orsak till förbudsönskan är, för åtminstone en del, viljan att slippa känna sig skyldig att hjälpa till genom att ge något i den framsträckta pappersmuggen.

Men ingen behöver känna sig tvingad att ge på gatan. Däremot är hjälpen välkommen via hjälporganisationer. Dessa organisationer både hjälper här som t ex Stadsmissionen och i hemländerna som bl a Hjärta till Hjärta.

Vad skulle ett förbud innebära? Den fria rörligheten inom EU finns och kommer att fortsätta att finnas. Så många kommer att fortsätta att komma till Sverige. Skillnaden blir en "polisjakt" från kommun till kommun allteftersom EU-migranterna kommer att försöka få ihop lite pengar.

Nej, att förbjuda fattigdom, vilket ett förbud mot tiggeri i verkligheten skulle handla om, hjälper bara de svenskar som vill slippa se. Min rekommendation är: skänk en slant (alla bidrag oavsett storlek behövs och gör nytta) via en hjälporganisation. Bjud också den tiggande personen på ett "hej" och ett leende så mår både du och EU-migranten lite bättre.

torsdag 2 april 2015

GLAD PÅSK

 


GLAD PÅSK!

Kommunikation inte tillräckligt

Igår (den 1 april) beslutade regeringen att ge Myndigheten för Delaktighet och Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att genomföra en kommunikationssatsning för att öka kunskapen om innehållet i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I uppdraget ingår också att informera om innehållet i den Diskrimineringslag som gäller från och med i år.
Ett vällovligt uppdrag men alls inte tillräckligt utifrån den okunskap som finns kring svensk funktionshinderpolitik. Något jag bloggade om för mer än ett år sedan och där ingenting i rätt riktning har skett. Ett exempel på detta är Thomas Juneborgs blogginlägg idag.

torsdag 12 mars 2015

Vem ska administrera/dokumentera och vad ska administreras/dokumenteras?

Förre landshövdingen Björn Eriksson skriver idag i ÖstgötaCorrespondenten under rubriken "Vi administrerar oss till döds". Eriksson refererar till en nyutkommen bok "Administrationssamhället" men också till egna erfarenheter från yrkeslivet och den diskussion som ofta hörs från verksamhetsföreträdare inom offentlig verksamhet.
Jag delar beskrivningarna och känner igen erfarenheterna både från mitt yrkesliv och från min roll som politiker. Eriksson nämner läkare, lärare och poliser som tvingas administrera på bekostnad av tid till de uppgifter de är utbildade och anställda för. Jag vill lägga till chefer på alla nivåer inom socialtjänstens olika verksamheter.

Orsakerna till "administrationsexplosionen" är flera. Björn Eriksson skriver att traditionella administrativa yrken i stort sett avvecklats och att det administrativa arbetet tryckts uppåt. Som jag minns det så startade den förändringen med datoriseringen. Helt plötsligt ansågs det enklare - och billigare - att utrusta framförallt chefer med en dator. Vederbörande förväntades då skriva in det man ville/skulle dokumentera. Att det krävs snabbhet i att använda ett tangetbord och andra tekniska finesser för att uppnå effektiviseringen glömdes bort. Och den som påpekade detta betraktades ofta som bakåtsträvare. Så de flesta teg och fortsatte med pekfingervalsen. Och mer och mer arbetstid upptogs av dokumentation. Och fler och fler utbildade administratörer - oftast kvinnor - blev arbetslösa eller fick omskolas.

Ett annat skäl till att administrationsuppgifterna blivit så omfattande är ökande lagkrav på dokumentation. Det gäller inom många offentliga verksamhetsområden bl a skolan, sjukvården och socialtjänsten. Det finns ofta många goda skäl till att dokumentera. Ofta också helt nödvändigt. Men innan krav på ny dokumentation beslutas borde först kontrolleras om redan befintlig kan förändras eller eventuellt tas bort. Det kan inte vara rimligt och behövligt att bara fylla på.

Så frågan "Vem ska administrera/dokumentera och vad ska administreras/dokumenteras?" behöver ställas inom de flesta offentliga verksamheter och också av lagstiftarna.

tisdag 10 mars 2015

Segregationen ökar

En återkommande samhällsfråga är integration alternativt beskrivningar om segregation. De senaste veckorna har Dagens Nyheter granskat var i landet som segregationen är som störst och var den ökat mest under senare år. En kommun där ökningen är påtaglig är min hemkommun Linköping, vilket också uppmärksammats av lokalmedia (Corren) i artiklar och på ledarsidan.
Visst är det angeläget att uppmärksamma dessa problem. Angeläget, för att inte säga absolut nödvändigt, är också att den negativa utvecklingen kan vändas till en mer positiv, vilket är lättare sagt än gjort. Kan bara konstatera att språk och jobb är förutsättningarna som måste till.

tisdag 24 februari 2015

Våga revolutionera Arbetsförmedlingen!

I fredags, den 20 februari, aviserade Arbetsförmedlingen att alla etableringslotsar sägs upp. Detta efter att AF konstaterat att många lotsföretag grovt missköter sina uppdrag. Enskilda individer får inte det stöd och den hjälp in i det svenska samhället som man ska få. Till och med grov kriminalitet har uppdagats vid flertal tillfällen. AF anser sig inte ha möjlighet att reda ut situationen och vet inte till vilka man kan betala ut avtalad ersättning.
Corren skrev igår (23/2-15) om flyktingar som råkat väldigt illa ut. I dagens Corre-artikel kommenterar kommunalrådet Karin Granbom-Ellison (FP) att "Lotsföretagen har kontrollerats för dåligt".

Etableringslotsverksamhet är en s.k. LOV-tjänst d v s den enskilde har rätt att välja mellan de lotsföretag som efter upphandling godkänts av Arbetsförmedlingen. Alltså har ett förfrågningsunderlag funnits där förutsättningarna för att bli godkänd som lotsföretag finns beskrivna och där också reglerna för utbetalning av ersättning finns.
Som AF beskriver förutsättningarna på sin hemsida med anledning av fredagens beslut kan man få uppfattningen att kontrollmöjligheter saknats. Vilket alltså inte är fallet.

Jag vet att många arbetsförmedlare - och säkert också på ledningsnivå - gör så gott de kan för att hantera alla olika uppdrag som AF givits under årens lopp. Men någonstans lever ändå en gammal myndighetskultur som gör att när nya arbetssätt skulle behövas så förmår inte hela organisationen hänga med. Kollapsen vad gäller att ha kontroll över upphandlade lotsföretag är ett typexempel på detta förhållande.

Alliansregeringen beslöt för ett år sen (varför väntat så länge?) att grundligt genomlysa hur AF fungerar och ge en utredning i uppdrag att belysa bl a förutsättningar för att konkurrensutsätta de delar av AF som inte är myndighetsutövning. Trots att S-MP-regeringen försökt stoppa utredningen så kommer den nu att fullföljas genom ett nytt riksdagsbeslut.

Låt oss innerligt hoppas att utredningen vågar vända på alla stenar och att det därefter finns en riksdagsmajoritet som vågar ta de verkligt omvälvande besluten och en regering som har förmåga att verkställa dem.



lördag 21 februari 2015

Tänk om integration är enkelt!

I Rädda Barnens tidning Barn nr 1/2015 intervjuas i ICA-handlaren Jonas Berg Södertälje. Jonas anställer många människor med utländsk bakgrund. Hans resonemang är så här:
"Tänk om det är enkelt! Att hela frågan om integration inte är så svår. Jag säger, skit i språket och kom hit och jobba. Jag tror på dig. Om du bara vill är jag övertygad om att du klarar av att sortera burkar. Och sedan kan du gå vidare. Ledningsgruppen, vad som helst. Språket kommer med arbetet."

Är det inte det politiker också säger. Språket kommer med arbetet. Varför ska det vara så svårt att genomföra i praktiken?

Det finns nog några fler företagare som resonerar som Jonas. Men de är alltför få. Och kanske att de hämmas av byråkratiska regler när/om de försöker. Det behövs företagare som vill/vågar ta saken i egna händer. Som Jonas i Södertälje.

fredag 6 februari 2015

FP-inlägg i integrationsdebatten

Idag skriver Daniel Andersson, kommunalråd (FP) i Linköping i Aftonbladet att Folkpartiets integrationspolitik ska utgå från ett fortsatt öppet Sverige och att de som kommer hit ska ges en god chans att lära sig svenska och att jobba.

Själv har jag en debattartikel i tidningen NU i samma anda.

Publicerad i NU nr 6/2015
Kraven är omöjliga att uppfylla idag

I Folkpartiets senaste förslag till åtgärder för bättre och snabbare väg till integration har ett antal krav ställts. Jag delar uppfattningen att socialliberalismen inte är kravlös.  Men här tycker jag att kravställandet på individerna hamnat fel beroende på att kraven är nästintill omöjliga att uppfylla idag.

När vi folkpartister vill övertyga människor om att det är bra med invandring så är våra argument alltid att ”alla, dvs. invandrarna, vill jobba. Ingen vill leva på bidrag”.  Min erfarenhet av samtal med människor i utanförskap gör mig övertygad om detta är sant. Både vuxna och ungdomar vill ha ett jobb och kunna försörja sig.  

En absolut förutsättning för att krav på jobb ska kunna ställas är att det verkligen finns jobb att få.  Den frågan lyfts också av partiledning och arbetsgrupp men först som punkt nummer tre.  Den borde ha varit nummer ett. Utan bättre förutsättningar än idag att få denna försörjning, som Folkpartiet nu kräver av den enskilde, så blir de övriga kraven orimliga. Och om nu partiledning och arbetsgrupp anser att ordet ”krav” måste finnas med i Folkpartiets integrationsförslag så varför inte ställa krav också på offentliga arbetsgivare, näringsliv, fackliga organisationer med flera intressenter på arbetsmarknaden.  ”Arbetsrätten måste moderniseras” skriver arbetsgruppen. Utmärkt! Vad hindrar oss från att på allvar ställa det kravet och ta den debatten? Jag vet att vår riksdagsgrupp krävt en översyn av Arbetsförmedlingen och dess uppdrag. Gott så – men det räcker inte. Även en effektivare Arbetsförmedling måste ha jobb att förmedla.

Förslaget om ett jobb-incitament även i uppehållstillståndet är för mig obegripligt av flera skäl. Svårigheterna att få jobb, som jag beskrivit ovan, är ett. Ett annat är varför ett ”jobb-incitament” skulle förstärka individens önskan att få stanna här och skapa sig en ny framtid.  I denna dröm ingår för alla just ett jobb och försörjning . Och om ett sådant skulle införas vad är definitionen på egen försörjning? Är det en tillsvidareanställning eller ett livskraftigt företagande? Vilken inkomstnivå ska en individ anses behöva ha för att vara självförsörjande?  Den frågan kommer säkert att sysselsätta ett antal byråkrater. Hur mycket myndighetsadministration ska till för att ett permanent uppehållstillstånd ska utfärdas?

Linnéa Darell
Fd riksdagsledamot (FP)

 

 

 

onsdag 4 februari 2015

Fortsatt debatt om elöverkänslighet

Bloggade för några dagar sen i frågan. Idag publicerar ÖstgötaCorrespondenten mitt debattinlägg i samma fråga.

tisdag 3 februari 2015

Norsk lag mot tiggeri

I Norge förbereds nu ett lagförslag som innebär att tiggeri förbjuds. Och inte nog med det. Den som på något sätt försöker hjälpa en tiggare ska också straffas. Motivet är att Norge vill
göra allt för att få bort möjligheten att tigga enligt statssekreteraren i Framskrittspartiet (DN 3/2-15).

Så går det i ett land där främlingsfientliga partier får inflytande och makt. Betänk det alla som tycker att partierna i Sveriges riksdag ska förhandla med Sverigedemokraterna.

onsdag 28 januari 2015

Saklighet efterlyses om elöverkänslighet

Efter att Socialstyrelsen offentliggjort årets tilldelning av statsbidrag till handikapporganisationer har debatten om huruvida Elöverkänsligas förbund borde få statsbidrag eller inte rasat. Först ska sägas att Socialstyrelsen följer den statliga förordning som finns beträffande dessa bidrag och enligt denna definieras Elöverkänsligas förening som bidragsberättigad organisation. Skälen för upphetsningen hos vissa debattörer kring denna tilldelning handlar om att det saknas vetenskapligt belägg för att orsakerna till individers besvär är elöverkänslighet.

Idag skriver ordföranden för Elöverkänsligas förening i Östergötland, Bo Karlsson, under rubriken "Ett osakligt drev"(ÖstgötaCorrespondenten). I artikeln uttrycker han besvikelse och irritation över detta mediadrev och efterlyser en konstruktiv journalistik som sätter sig in i problematiken och låter alla komma till tals.

Jag har stor förståelse för besvikelsen och upprördheten från medlemmarna i föreningen. Jag såg ett inslag på SVT Aktuellt förra veckan som inte visade på respekt för olika uppfattningar. Visserligen hade "båda sidor" inbjudits men de två som ansåg att elöverkänslighet finns och att det även finns  belägg för att så är fallet fick väldigt lite utrymme. Mer tid fick den läkare som krävde att någon annan myndighet borde dela ut statsbidraget till Elöverkänsligas förbund därför att det saknas vetenskapligt stöd för problemen. Dock erkände hon att enskilda kan ha besvär och bör få hjälp för dem.

Jag har som kommunpolitiker och ordförande i omsorgsnämnden i Linköping kommit i kontakt med personer med elöverkänslighet till och från sedan 1990-talet. Enligt socialtjänstlagen har människor rätt till stöd för problem i sin vardag oavsett där finns vetenskapliga bevis eller inte. Linköpings kommun har hjälpt till med boende både permanent och tillfälligt. Under ett antal år beviljade kommunen också bostadsanpassningsbidrag för elsanering och ett antal personer har därigenom fått en bättre vardag.Tyvärr beslöt kommunstyrelsen före jul att ta bort den möjligheten. Enligt berörd nämnd hade bidraget inte sökts av någon på länge och ansågs därmed inte behövas. Ett märkligt resonemang tyckte jag och reserverade mig mot kommunstyrelsens beslut. Att ingen efterfrågat ett stöd under en viss tid innebär ju inte att det aldrig kommer att finnas ett behov hos någon kommuninvånare! Nej, argumenten var säkert desamma som nu figurerar i debatten. Vilket också bekräftades av inläggen från några ledamöter i kommunstyrelsen.

Till den vill läsa en mer saklig och upplyst artikel i ämnet rekommenderar jag Åsa Moberg i Dagens Samhälle.

tisdag 27 januari 2015

Förintelsens minnesdag

Den 27 januari varje år minns Sverige och världen dagen då koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. En gång om året påminns vi alla om nazismens fasor och avrättningarna av miljontals judar. Gaskamrarna fanns på fler håll än i Auschwitz. Fortfarande finns överlevande som kan berätta och därmed bidra till att påminna världen om att vaksamhet alltid måste råda vad gäller riskerna att historien kan upprepas.

För inte så många år tillbaka kunde judar känna sig tämligen trygga i vårt land. Men den beska sanningen är att så inte längre är fallet. Statistik visar att hatbrott med antisemitiska förtecken har ökat och ökar i Sverige de senaste åren. Ett skäl uppges vara konflikten mellan Israel och Palestina. Man kan synpunkter på båda sidors handlingar i denna konflikt. Men det kan aldrig rättfärdiga förföljese av enskilda individer!

Finns många läsvärda inslag i dagens media. Här några exempel:
ÖstgötaCorrespondenten: "Jag var 4 år - men fick aldrig gråta."
Aftonbladet: De trakasseras och hotas  - för att de är judar.
Svenska Dagbladets bildspel

Vi har alla ett ansvar för att både minnas, reflektera och motarbeta de vämjeliga rörelser som fått ett fäste inte bara utanför Sverige utan numera också här. Låt varje dag bli en dag då vi gemensamt främjar goda krafter och motverkar onda. Både Du och jag har detta ansvar.

torsdag 22 januari 2015

Tantjour stödjer våldsutsatta kvinnor 65+

Norrköping först i Sverige med Tantjour enligt NorrköpingsTidningar. Det handlar om en stödverksamhet för äldre kvinnor som lever med våld i nära relationer. Verksamheten är knuten till den "vanliga" Kvinnojouren.
Det finns oftast väldigt lite, oftast inget stöd, för de äldre kvinnor som är utsatta för relationsvåld. Orsaken är att det ännu 2015 anses skam- och skuldbelagt för en äldre kvinna att berätta om misshandel i familjen oavsett om den är fysisk eller psykisk. Anhöriga väljer också att "inte se" liksom hemtjänsten och sjukvården.
Folkpartiets riksdagsledamot tillika ordförande i Liberala Seniorer Barbro Westerholm har vid ett flertal tillfällen lyft denna fråga och behov av stöd. Själv skrev jag tillsammans med min partikollega i landstinget Reza Zarenoe en debattartikel i ÖstgötaCorrespondenten redan i maj 2010.

Norrköpingsinitiativet är värt alla lovord. Tantjourens kvinnor har telefonjour, erbjuder stödsamtal och kan också följa med till läkarbesök och andra myndighetskontakter som stödpersoner. Jouren nås via Kvinnojouren. På tisdagseftermiddagar finns jourkvinnor oftast på Café Vetekornet i Norrköping.

Jag är övertygad om att genom Tantjourens tillkomst så kommer det att bli mer legitimt att tala om och erkänna att även i äldre människors relationer kan våld förekomma. Hemtjänst- och sjukvårdspersonal kommer att våga fråga. Regeringen har ju aviserat statliga pengar för att förstärka landets kvinnojourer. Förhoppningsvis kan en del av dessa användas för att utveckla fler Tantjourer. För de behövs!