Pågående migrationssamtal

Det har väl knappast undgått någon samhällsintresserad svensk att regeringen tillsammans med övriga riksdagspartier försöker komma fram till en långsiktigt hållbar uppgörelse kring hur Sverige ska hantera migrationsfrågor när den nu gällande ordningen upphör i juli 2021. Att en långsiktig hållbar överenskommelse behövs tycks vara det (nästan) enda som förenar partierna. Hur den ska se ut är betydligt svårare att enas kring. Efter flyktingkatastrofen 2015 och det snabbstopp eller "andrum" som advokat Viktor Banke skriver i boken med samma namn beslutades så har det varit svårt att se hur ett riksdagsbeslut kring en långsiktigt hållbar migrationspolitik ska se ut. Liberalernas Fredrik Malm beskriver tre problem som måste åtgärdas (tidningen NU nr 27/20). De tre problemen är, enligt Malm,
-att det idag saknas konsekvens för de som stannar kvar i Sverige trots avslagsbeslut, vilket har skapat ett misstroende mot migrationspolitiken. Vilket bland annat har gynnat främlingspolitiska strömningar i samhället.
-att det finns brister i rättssäkerheten d v s det råder alltemellanåt tvivel kring hur väl underbyggt ett beslut är. Sådana beslut är livsavgörande för individen och hög rättssäkerhet måste garanteras.
-att kostnaderna för ett omfattande flyktingmottagande är stora initialt. Inte minst på grund av den svenska stelbenta arbetsmarknadspolitiken, som gör att människor inte kommer i arbete och egen försörjning så snabbt som möjligt.

Utöver snabbstoppet genom riksdagsbeslutet sommaren 2016 tillkom även den s.k. gymnasielagen 2018 beslutat av en oenig riksdag och med avrådan från Lagrådet. Personligen tyckte jag då och tycker fortfarande att riksdagens alla partier kunde ansträngt sig mer att gemensamt försökt hitta en lösning för dessa ungdomar som kommit rejält i kläm genom beslutet 2016. Med fler som tänkt kanske lagen blivit mer begriplig. För tanken var god om än svår att genomföra med hög rättssäkerhet som grund. Som nyvald partistyrelseledamot i Liberalerna hösten 2017 upplevde jag att det var "väldigt bråttom" för både (L) och en del andra partier att besluta om avslag på förslaget. Man ville helt enkelt inte hitta en kompromiss till gagn för dessa ungdomar.
Därför blev jag mycket glad när jag läser dagens DN-artikel https://www.dn.se/debatt/stark-svensk-humanitet-lat-de-ensamkommande-stanna/. Artikeln är undertecknad av bl a Hans Blix (L) tidigare utrikesminister. Artikeln är så fylld av humanism, mänsklig värme och klokskap så jag skulle egentligen vilja citera hela texten. Men jag väljer artikelförfattarnas slutbudskap och rekommenderar de som läser mitt inlägg att ta del av hela artikeln. Övriga artikelförfattare är Jan Eliasson (S) tidigare utrikesminister samt Alf Svensson (KD) tidigare biståndsminister.

Det är därför dags att göra rätt när det gäller Sveriges hantering av barn och unga som kom till vårt land i samband med den stora flyktingströmmen 2015/2016. Regering och riksdag ska snart besluta om migrationskommitténs förslag till en långsiktigt hållbar, human, rättssäker och effektiv framtida migrationspolitik. Det är en svår och grannlaga uppgift. Man bör börja med att rätta till den misslyckade hanteringen av dessa ungdomar. För den hanteringen har Sverige mött kritik från bland annat Human rights watch och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.

Permanenta uppehållstillstånd bör beviljas ungdomarna som kom hit innan den tillfälliga lagen trädde i kraft, sommaren 2016. Låt ungdomarna äntligen få andas ut, tryggt fortsätta sina liv här och bidra till Sveriges framtid. De – och många med dem – har väntat länge nog på detta. Så kan ett sår i vårt samhälle börja läkas och Sveriges humanitära traditioner stärkas.

Hemlöshet är alltid en tragedi

I veckans nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU är jag gästkrönikör. Min krönika handlar om det man kan kalla den osynliga hemlösheten d v s den syns inte i statistiken. Så beskrivs den av kyrkornas diakoner och av socialtjänsten. Den avser personer som hyresvärdar avvisar vid förfrågan om bostad därför att de har/har haft skulder och/eller betalningsanmärkningar. De nekas per automatik en bostad även om hen nu har en inkomst och kan betala hyran. Läs om 70-åriga Märta i Linköping som ÖstgötaCorrespondenten skrev om den 7 april.

Krönika tidningen NU nr 16/2016

Hemlöshet är alltid en tragedi

”Jag är alldeles hemlös” säger 70-åriga Märta i Östgöta Correspondentens reportage 7 april i år om den dolda hemlösheten i länet. Märta vill inte att artikeln ”blir en snyfthistoria”. Hon vill berätta varför hon idag vid 70 års ålder är hemlös och varit så sen ett år tillbaka. Hon har skulder men inte tillräckligt dålig ekonomi för att få ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. Egentligen skulle hennes pension och bostadstillägg räcka till en hyra. Men hyresvärdarna ser bara skulderna och tidigare betalningsanmärkningar.

 Som tidigare kommunpolitiker har jag träffat hemlösa och jag har träffat hyresvärdar. När det är hyresvärdarnas marknad ökar kraven på den som behöver en bostad.  

I Sverige finns fyra hemlöshetssituationer som människor kan befinna sig i enligt Socialstyrelsen. Gemene man tänker väl oftast på s.k. uteliggare, vilka är en av grupperna. En annan grupp är den som saknar en egen bostad när hen skrivs ut från kriminalvården eller behandlingshem. Den tredje gruppen är de som får bostad på den sekundära bostadsmarknaden. Och så den fjärde gruppen. Dit räknas bland annat de som bor tillfälligt och kontraktslöst hos kompisar, bekanta, familj eller andra släktingar. Och där finns 70-åriga Märta!

Märta sover omväxlande hos något av sina barn och deras familjer. Hon känner sig alltid välkommen men det är inte ett eget hem där hon kan ha sina tillhörigheter. Hur vanlig är då Märtas bostadssituation? Ja, enligt kyrkornas diakoner och socialtjänsten så möter de den sortens hemlöshet allt oftare. En hemlöshet som inte syns i statistiken. Och det är betalningsanmärkningar och skulder som är orsaken till att hyresvärdarna sorterar bort dessa bostadssökande utan att kontrollera vilka ekonomiska förutsättningar hen nu har.

Hemlöshet är alltid en tragedi oavsett vem som drabbas. Men det som berörde mig så starkt med Märtas berättelse är att hon faktiskt kan betala en hyra trots tidigare betalningsanmärkningar. Hon har en uppgörelse med kronofogden och betalar av på sina skulder varje månad. Resten av pensionen och ett bostadstillägg räcker till en hyra. Låg visserligen men ändå. För Märta är ett eget hem viktigare än yta och annan ”lyx”.

Att generellt nekas tillträde till den reguljära bostadsmarknaden på grund av betalningsanmärkningar är inte acceptabelt. Vem som helst med en redan låg inkomst kan vid tex arbetslöshet, skilsmässa eller längre tids sjukdom tvingas till akuta ekonomiska lösningar som blir dyrbara utan att för den skull vara en slarvig person. En hyresvärd måste bemöda sig om att träffa bostadssökande och ta reda på de faktiska omständigheterna. Och vid detta möte kan det visa sig att personen, precis som Märta, idag kan betala hyran.

Jag hoppas verkligen att 70-åriga Märta snart får en egen dörr att sätta nyckeln i.

 

FP-inlägg i integrationsdebatten

Idag skriver Daniel Andersson, kommunalråd (FP) i Linköping i Aftonbladet att Folkpartiets integrationspolitik ska utgå från ett fortsatt öppet Sverige och att de som kommer hit ska ges en god chans att lära sig svenska och att jobba.

Själv har jag en debattartikel i tidningen NU i samma anda.

Publicerad i NU nr 6/2015

Kraven är omöjliga att uppfylla idag

I Folkpartiets senaste förslag till åtgärder för bättre och snabbare väg till integration har ett antal krav ställts. Jag delar uppfattningen att socialliberalismen inte är kravlös.  Men här tycker jag att kravställandet på individerna hamnat fel beroende på att kraven är nästintill omöjliga att uppfylla idag.

När vi folkpartister vill övertyga människor om att det är bra med invandring så är våra argument alltid att ”alla, dvs. invandrarna, vill jobba. Ingen vill leva på bidrag”.  Min erfarenhet av samtal med människor i utanförskap gör mig övertygad om detta är sant. Både vuxna och ungdomar vill ha ett jobb och kunna försörja sig.  

En absolut förutsättning för att krav på jobb ska kunna ställas är att det verkligen finns jobb att få.  Den frågan lyfts också av partiledning och arbetsgrupp men först som punkt nummer tre.  Den borde ha varit nummer ett. Utan bättre förutsättningar än idag att få denna försörjning, som Folkpartiet nu kräver av den enskilde, så blir de övriga kraven orimliga. Och om nu partiledning och arbetsgrupp anser att ordet ”krav” måste finnas med i Folkpartiets integrationsförslag så varför inte ställa krav också på offentliga arbetsgivare, näringsliv, fackliga organisationer med flera intressenter på arbetsmarknaden.  ”Arbetsrätten måste moderniseras” skriver arbetsgruppen. Utmärkt! Vad hindrar oss från att på allvar ställa det kravet och ta den debatten? Jag vet att vår riksdagsgrupp krävt en översyn av Arbetsförmedlingen och dess uppdrag. Gott så – men det räcker inte. Även en effektivare Arbetsförmedling måste ha jobb att förmedla.

Förslaget om ett jobb-incitament även i uppehållstillståndet är för mig obegripligt av flera skäl. Svårigheterna att få jobb, som jag beskrivit ovan, är ett. Ett annat är varför ett ”jobb-incitament” skulle förstärka individens önskan att få stanna här och skapa sig en ny framtid.  I denna dröm ingår för alla just ett jobb och försörjning . Och om ett sådant skulle införas vad är definitionen på egen försörjning? Är det en tillsvidareanställning eller ett livskraftigt företagande? Vilken inkomstnivå ska en individ anses behöva ha för att vara självförsörjande?  Den frågan kommer säkert att sysselsätta ett antal byråkrater. Hur mycket myndighetsadministration ska till för att ett permanent uppehållstillstånd ska utfärdas?

Linnéa Darell

Fd riksdagsledamot (FP)