(S) och (M) prioriterar partiegoismen före en human och långsiktig migrationspolitik

Så var då partierna i Sveriges riksdag inte kapabla att ro i land en uppgörelse för en human, rättssäker och effektiv migrationspolitik. Målet var att den nya lagstiftningen skulle vara långsiktigt hållbar d v s inte ändras vart fjärde år beroende på styrkeförhållandena efter val. Men var målet egentligen realistiskt om man ser till hur riksdagspolitiken utvecklats efter senaste valet?
Med en socialdemokrati som sen årtionden bara haft ett mål med varje valrörelse - att behålla regeringsmakten. Kosta vad det kosta vill. Och även om LO gnölat och gnällt på den förda politiken under mandatperioderna så har ändå miljoner av medlemmars pengar slussats till (S)-valrörelser. Och detta trots att allt färre LO-medlemmar röstar på Partiet med stort S.  
Det andra partiet som gärna vill anse sig som statsbärande dvs Moderaterna (Nya är numera borttaget, vilket är helt rätt som jag ser det) är i dagsläget alltför upptagna med att förhålla sig till Sverigedemokraternas ställningstaganden i förhoppning om att få tillbaka väljare från förr. Det var ingen överraskning att (M) bara någon timme efter Åkessons (SD) presskonferens meddelade att de inte var beredda till en uppgörelse. Men så kunde moderaterna naturligtvis inte beskriva det för väljarna. I stället används (S):s koppling till Miljöpartiet och därmed regeringsfrågan som enda skäl.

Visst, jag tror nog att (S) vill undvika en regeringskris. Liksom väl i stort alla riksdagspartier i dagsläget. Och kanske skulle heller inte vi medborgare vara betjänta av en regeringskris med Corona och därmed sammanhängande bekymmer och oro. Men nu är det ju ändå så att med regeringsmakten följer också ansvaret att ta beslut hur obekväma de än kan kännas.

Pågående migrationssamtal

Det har väl knappast undgått någon samhällsintresserad svensk att regeringen tillsammans med övriga riksdagspartier försöker komma fram till en långsiktigt hållbar uppgörelse kring hur Sverige ska hantera migrationsfrågor när den nu gällande ordningen upphör i juli 2021. Att en långsiktig hållbar överenskommelse behövs tycks vara det (nästan) enda som förenar partierna. Hur den ska se ut är betydligt svårare att enas kring. Efter flyktingkatastrofen 2015 och det snabbstopp eller "andrum" som advokat Viktor Banke skriver i boken med samma namn beslutades så har det varit svårt att se hur ett riksdagsbeslut kring en långsiktigt hållbar migrationspolitik ska se ut. Liberalernas Fredrik Malm beskriver tre problem som måste åtgärdas (tidningen NU nr 27/20). De tre problemen är, enligt Malm,
-att det idag saknas konsekvens för de som stannar kvar i Sverige trots avslagsbeslut, vilket har skapat ett misstroende mot migrationspolitiken. Vilket bland annat har gynnat främlingspolitiska strömningar i samhället.
-att det finns brister i rättssäkerheten d v s det råder alltemellanåt tvivel kring hur väl underbyggt ett beslut är. Sådana beslut är livsavgörande för individen och hög rättssäkerhet måste garanteras.
-att kostnaderna för ett omfattande flyktingmottagande är stora initialt. Inte minst på grund av den svenska stelbenta arbetsmarknadspolitiken, som gör att människor inte kommer i arbete och egen försörjning så snabbt som möjligt.

Utöver snabbstoppet genom riksdagsbeslutet sommaren 2016 tillkom även den s.k. gymnasielagen 2018 beslutat av en oenig riksdag och med avrådan från Lagrådet. Personligen tyckte jag då och tycker fortfarande att riksdagens alla partier kunde ansträngt sig mer att gemensamt försökt hitta en lösning för dessa ungdomar som kommit rejält i kläm genom beslutet 2016. Med fler som tänkt kanske lagen blivit mer begriplig. För tanken var god om än svår att genomföra med hög rättssäkerhet som grund. Som nyvald partistyrelseledamot i Liberalerna hösten 2017 upplevde jag att det var "väldigt bråttom" för både (L) och en del andra partier att besluta om avslag på förslaget. Man ville helt enkelt inte hitta en kompromiss till gagn för dessa ungdomar.
Därför blev jag mycket glad när jag läser dagens DN-artikel https://www.dn.se/debatt/stark-svensk-humanitet-lat-de-ensamkommande-stanna/. Artikeln är undertecknad av bl a Hans Blix (L) tidigare utrikesminister. Artikeln är så fylld av humanism, mänsklig värme och klokskap så jag skulle egentligen vilja citera hela texten. Men jag väljer artikelförfattarnas slutbudskap och rekommenderar de som läser mitt inlägg att ta del av hela artikeln. Övriga artikelförfattare är Jan Eliasson (S) tidigare utrikesminister samt Alf Svensson (KD) tidigare biståndsminister.

Det är därför dags att göra rätt när det gäller Sveriges hantering av barn och unga som kom till vårt land i samband med den stora flyktingströmmen 2015/2016. Regering och riksdag ska snart besluta om migrationskommitténs förslag till en långsiktigt hållbar, human, rättssäker och effektiv framtida migrationspolitik. Det är en svår och grannlaga uppgift. Man bör börja med att rätta till den misslyckade hanteringen av dessa ungdomar. För den hanteringen har Sverige mött kritik från bland annat Human rights watch och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.

Permanenta uppehållstillstånd bör beviljas ungdomarna som kom hit innan den tillfälliga lagen trädde i kraft, sommaren 2016. Låt ungdomarna äntligen få andas ut, tryggt fortsätta sina liv här och bidra till Sveriges framtid. De – och många med dem – har väntat länge nog på detta. Så kan ett sår i vårt samhälle börja läkas och Sveriges humanitära traditioner stärkas.