Den rubriken hittar jag i dagens Corre a´propå de murar som byggs på olika håll i Europa för att hindra flyktingar att ta sig från bl a det krigshärjade Syrien till Europa. När Berlinmuren revs 1989 fanns 16 gränsbarriärer i världen. Idag är 65 (!) stycken klara eller under uppförande. I Europa kan vi bevittna Ungerns fyra meter höga stängsel mot Serbien för att stoppa flyktingar från framförallt Syrien, Irak och Afghanistan. Målet med EU var att vi i Europa skulle riva murar - inte bygga nya.
Marcello Di Cintio har skrivit en bok om murar, som beskriver att murarna inte får den betydelse som det murbyggande landet hoppas på. Att så är fallet märks framförallt på att migranterna fortfarande når sina destinationer. Men ett gränshinder av detta slag ger en psykologisk effekt. Det är en markering som kan skapa större motsättningar än vad som annars skulle ha skett och att konflikter förstärks.
Bättre än murar och andra gränshinder är naturligtvis att varje EU-land tar sitt ansvar för de flyktingströmmar som kommer. Människor på flykt är inga "resenärer" som väljer vart de vill resa. De är fruktansvärt utsatta människor som försöker hitta en fristad undan krig, förföljelse och massakrer. De söker skydd i det korta perspektivet och de söker en framtid för sig och sina familjer i det längre perspektivet. Att dessa människor då möts av taggtrådsstängsel eller andra hinder i ett Europa som borde veta vad förföljelser innebär, fyller mig med vämjelse och avsky. Minnet får inte vara så kort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar