Nyligen presenterade Socialstyrelsen ”Kartläggning och
analys av vissa insatser enligt LSS”. Ett avsnitt handlar om personalens
kompetens. Kartläggningen visar att en stor del av personalen saknar den
grundläggande kompetens som anses nödvändig för att ge rätt stöd.
En annan kartläggning gjord av Akademikerförbundet SSR och
Handikappförbunden (sept 2014)konstaterar också kompetensbrist. Där gäller det
beslutsfattare på myndighetsnivå.
Målet med LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade)är
att personer med stora funktionsnedsättningar ges möjligheter att leva som
andra trots sina funktionsnedsättningar. Det betyder jämlika levnadsvillkor och
full delaktighet i samhällslivet. Det är dessa mål som beslutsfattare på alla
nivåer ska ha som ledstjärna när beslut fattas enligt LSS.
Sverige har en lagstiftning att vara stolt över. Men
tillämpningen brister i alltför hög grad. Ofta är orsaken okunskap om mål och
syfte med svensk funktionshinderpolitik. Och eftersom kunskapen tycks saknas
även hos politiker så har undermineringen av lagstiftningen kunnat fortgå.
Till syvende och sist är det ett demokratiproblem när en
lagstiftning som ska vara ett stöd för medborgarna inte respekteras av
beslutsfattare. Politiker på alla nivåer
och beslutsfattare på myndighetsnivå inkl rättsväsendet behöver ett rejält
kunskapslyft kring bakgrund, syfte och mål med svensk funktionshinderpolitik.
Debatten om personlig assistans – och för övrigt hela LSS –
visar en stor okunskap om bakgrunden till lagstiftningen. LSS kom inte till av
en slump. Svensk funktionshinderpolitik har växt fram under årtionden
allteftersom insikten om de ovärdiga levnadsvillkor som personer med omfattande
funktionsnedsättningar levde under trots snabb framväxt av välfärdssamhället
efter andra världskriget. Pådrivande var olika funktionshinderorganisationer,
som fick flertalet politiker att lyssna och förstå. Först kom ”Lag om vård och
undervisning av sinnesslöa” 1949. Fler steg togs och 1967 sjösattes
Omsorgslagen. Utredningar och debatter följde och 1986 trädde ”Lag om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m fl” i kraft.
Stor betydelse för synen på personer med
funktionsnedsättning hade 1989 års Handikapputredning vars slutbetänkande
”Handikapp-Välfärd-Rättvisa” utmynnade i förslag om en rättighetslagstiftning
dvs LSS, som infördes 1994. Därtill har Sverige år 2008 anslutit sig till FN:s
konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Under lång tid har
samhällsdebatten kring funktionshinderpolitiken mest handlat om hur dyr
LSS-reformen blivit. Inte minst har politiker på alla nivåer underblåst denna
debatt. Få forskare har visat intresse för området. Funktionshinderrörelsen har
fått litet mediautrymme. Nästan inga röster som kunnat beskriva kopplingen till
välfärdsutvecklingen i stort och värdet för berörda individer har kommit till
tals. Jag möter alltför ofta medborgare utan egen kontakt med
funktionshinderområdet som tror att ”de har väl alla rättigheter”. Inte minst
har uppmärksamheten kring fusk och missbruk påverkat. Då behövs fakta som
motvikt i form av en ”folkupplysningskampanj”. Annars finns risk att politiker
inte klarar att stå upp för en fortsatt värdig och human lagstiftning.
Linnéa Darell
Fd riksdagsledamot (FP)och samhällsdebattör