När får Sverige en ny regering?

Ja, den frågan ställer sig många sen veckor tillbaka. Kanske fler media än "vanliga" medborgare. För journalister har månaderna sen valet i september betytt att de inte behövt anstränga sig speciellt mycket för att fylla sidutrymmen respektive sändningstid. Somliga analyser har varit intressanta och kunskapsgivande. Andra har byggt på "sladder" dvs precis det jag varnade för i mitt blogginlägg den 22 september.
Många turer har det blivit. Många partiledarbesök i allehanda TV-soffor och nyhetsinslag. Vissa aktiviteter också naturligtvis för att få till stånd ett regeringsunderlag. Ulf Kristersson, moderaternas partiledare och Alliansledare, fick talmannens första sonderingsuppdrag. Gick inte så bra. Nästa sonderare blev socialdemokraternas ledare Stefan Löfven. Gick inte heller så bra. Ville inte ens bli prövad av riksdagen. Nummer tre blev Annie Lööf, Centerpartiet, som inte heller lyckades. Hon var åtminstone ärlig och sa som det var. Herrar Kristersson och Löfven vill bara rösta på sig själva som statsminister.
Och där befinner sig svensk rikspolitik idag. Nu är bollen tillbaka hos Löfven och flera partier våndas över hur och om man ska bidra till att en regering kommer till stånd. Även om bollen nu ligger hos Löfven och socialdemokraterna ska inte Alliansen och Ulf Kristersson räknas ut som eventuell regeringsbildare.

I mitt uppdrag som ledamot i Liberalernas partistyrelse har jag deltagit i respektive följt många diskussioner både i form av regelrätta sammanträden, diskussioner på partimöten i kommun och län, i media samt på Facebook. Sistnämnda forum kan bidra till att bredda debatten med nya vinklingar och tankeväckande idéer. Tyvärr även motsatsen. Inskränkthet, okunskap, personliga påhopp och beskyllningar som ofta bottnar i påstådda "läckor".

Hur ser jag då själv på regeringsfrågan ur mitt socialliberala perspektiv? Nej-rösten för Ulf Kristersson som statsminister instämmer jag i. Liberalerna gick till val på att INTE ingå i en regering som blir beroende av (SD). Trots moderata och kristdemokratiska löften/påståenden om att så inte skulle bli fallet så tyder valresultatet på att så kommer att bli fallet. Många bedömare har kritiserat (L) och (C) för att inte ens släppa fram en M-KD-regering. Jag förstår att den synpunkten finns. Men inställningen till (SD) grundar sig på att vi som liberaler inte kan eller vill bidra till att Sverige utvecklas i den riktning som vi nu ser i Ungern, Österrike m fl länder länder. Därför nej till en regering där Sverigedemokraterna får inflytande och t o m en utpressarroll!

Jag får frågor typ "Är det bättre att Sverige styrs av vänsterblocket?" Det är här "pest eller kolera"-resonemanget kommer in. Om Vänsterpartiet inräknas i vänsterblocket så är det, som jag ser det, också ett omöjligt alternativ för liberaler. Även om kommunismen numera inte omnämns i partinamnet så förskräcker dess historiska rötter. Dessutom finns i närtid företrädare för (V) som kallat/r sig kommunister.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju inte lyckats som regeringskonstellation den senaste mandatperioden men är "rumsrena" ur ett demokratiskt perspektiv. Med det inte sagt att jag personligen i dagsläget okritiskt skulle förorda en regeringssamverkan mellan (S) och (L).

När jag för trettiofem år sen blev medlem i dåvarande Folkpartiet (idag Liberalerna) var det efter att först läst igenom alla partiers program och under en tioårsperiod följt (Fp):s politik noggrant och även röstat på partiet i olika val under 1970-talet. Erfarenheterna av socialdemokratisk politik under några år i SSU (socialdemokratiska ungdomsförbundet) gjorde att jag sökte ett parti som sätter individen före kollektivet. Och vars politik ändå innebär ett gemensamt samhällsansvar när så behövs.
De skillnader mellan partierna som avgjorde mitt val då tycker jag finns även idag.

Men hur tänker jag då kring regeringsbildning 2018? I vilket samarbete vill jag att Liberalerna ska ingå? Med tanke på (L):s svaga valresultat både i år och föregående val så kanske lösningen är oppositionsrollen? Jag läser Olle Wästbergs (L) krönika i tidningen NU den 16 februari 2017, som avslutas "Slutsatserna av detta resonemang är att om ett parti ska få långsiktigt inflytande på politiken är det viktigt att ha styrka i opinionsbildningen och skapa ett väljarstöd som ger en bas för inflytande i en regering. Annars kan man avstå från regerandet och skapa långsiktig kraft genom att vara en effektiv och opinionsbildande opposition."

Ge flyktingar laglig väg till Europa

Hur länge ska Europas länder se på när människor i tusentals drunknar i Medelhavet på väg till en fristad från krigens fasor? Sedan månader tillbaka har organisationer som Röda Korset,
 Rädda Barnen, Amnesty m fl uppmanat EU-ländernas regeringar att möjliggöra lagliga flyktvägar för att minska riskerna för flyende människor att drunkna i Medelhavet. Även företrädare för flera politiska partier i vårt land bl a Folkpartiet har uppmanat till detta. I en artikel idag i Corren säger Amnestys jurist Madelaine Seidlitz att det är avsaknaden av lagliga vägar som tvingar migranterna ut på livsfarliga båtresor. Och naturligtvis är det människosmugglare som bär det direkta ansvaret. Men med lagliga vägar skulle inte flyktingarna behöva "förlita" sig på dessa smugglare för att kunna ta sig till Europa.

Men för de människor som trots allt lyckas ta sig levande över vattnet väntar fortsatt kamp för att finna någonstans att bo och söka arbete och skolgång för barnen. EU-länderna måste komma överens om en värdig flyktingpolitik och fördela ansvaret sinsemellan utifrån vars och ens rimliga förutsättningar. 

Hör SD:s partiledare säga idag på radion att inget parti i Sverige avsätter så mycket budgetmedel till FN:s flyktingorgan UNHCR för att möjliggöra hjälp i närområden till bla Syrien. Och pengar behövs till UNHCRs arbete. Men snälla Jimmie Åkesson: du och ditt parti kan väl inte mena att alla krigsdrabbade människor ska fortsätta sitt liv i flyktingläger? Att barnen ska växa upp under sådana förhållanden? Det är illa nog att hundratusentals bor i läger i närområdena med de förutsättningar som det innebär att leva i ett läger. Och än värre när vistelsen där beror på ett krig som aldrig tycks ta slut. Låt då de som är beredda att fly vidare också få den möjligheten! Det är ändå bara bråkdelar av alla som lever på flykt i världen idag.

Ny bostadspolitik men vart tog den bostadssociala aspekten vägen?

I förmiddags skrev jag om det bostadspolitiska program som Folkpartiet presenterade i helgen. Mitt fokus då var oron för att partiets förslag kan komma att innebära klartecken till att nybyggda studentbostäder inte behöver vara fullt tillgängliga.
Men programmets tyngdpunkt är som rubriken anger en "Reformagenda för en ny bostadsmarknad". Något som verkligen behövs. Fakta är att till år 2020 (som faktiskt bara ligger 5 år framåt i tiden)behöver ca 430 000 nya bostäder byggas. Många exempel finns på en illa fungerande bostadsmarknad.
Ett exempel är de långa köerna till hyresbostäder. Och det är hyresmarknaden och hyresnivåerna, som är höga redan i befintligt bestånd, som detta inlägg kommer att handla om. Socialtjänsten i de flesta större kommuner kan vittna om hur svår den bostadssociala situationen är. Under ett antal år har svaret från kommunpolitiker på socialsekreterarnas nödrop varit: vi måste få igång bostadsbyggandet och vi måste få till stånd s.k. flyttkedjor. Det sistnämnda handlar om att nuvarande bostadsinnehavare borde flytta till nybyggda bostäder och om de är pensionärer till smålägenheter så att barnfamiljerna kan antingen köpa deras hus (eftersom det byggs så få nya och de som byggs är så dyra) eller flytta in i de stora lägenheter som pensionärerna är ansvarslösa nog att bo kvar i trots att de (pensionärerna alltså) inte anses behöva så många rum. Jag återkommer till varför inte pensionärerna flyttar i den utsträckning som politiken och bostadsplanerarna tycker att de ska.

Om nu flyttkedjor skulle ske i ökad grad leder de då till att lösa de bostadssociala problemen? Nej, väldigt sällan. Jag såg för några år sen resultatet av en "kedja" där 4-5 bostadsinnehavare bytt bostad men i slutändan blev den tillgängliga bostaden ändå för dyr för den som hade mycket litet ekonomiskt utrymme till sitt boende.

Tillbaka till pensionärerna som inte vill flytta. En orsak är skatteregler, som tas upp i rapporten och som också påtalats av Boverket. Men en annan orsak som det sällan talas om (i varje fall hör jag den sällan nämnas i den allmänna bostadspolitiska debatten) är den som de flesta pensionärer ställer sig: varför ska jag/vi byta till betydligt mindre bostadsyta men till avsevärt högre hyra? För det är ju den krassa verkligheten att även om bostadsytan är betydligt mindre så är hyran betydligt högre.
Sen tycker jag det rent allmänt är ett diskriminerande synsätt att man som pensionär ska känna att samhället ska ha synpunkter på hur mycket bostadsyta jag vill använda. Dagens pensionärer väljer att fortsätta att utöva både gamla och nya intressen varav en del kanske kräver en god yta. En bostad är ju inte bara något att bo i. En bostad är ju också något att leva i. Har man gnetat och sparat - och till skillnad från flertalet av dagens nyblivna husägare - amorterat - så borde man ha rätten att bo kvar så länge man själv vill utan samhällets pekpinnar.

Löser då ett ökat bostadsbyggande bostadssituationen för de med lägst inkomster? Ja till viss del eftersom ett stort utbud leder till lägre hyror än ett begränsat. Men eftersom hyresnivåerna redan i dagens befintliga bestånd oftast är höga - för höga - för den med små inkomster och inga marginaler, så består problemen. Därför måste ett reformprogram för en ny bostadsmarknad också innehålla idéer om bostadssociala lösningar. Vilket tyvärr saknas i folkpartiprogrammet. Att som
Robert Hannah hänvisa till att det får den socialpolitiska gruppen behandla, håller inte när förslag offentliggörs. Då måste helheten redovisas annars riskerar de goda förslagen i reformagendan skymmas av den oro som skapas kring bristen på socialt ansvar. Detta gäller i högsta grad för ett socialliberalt parti!

Ny bostadpolitik

Efter år av för lite byggande är nu debatten i full gång kring bostadspolitiken. Och för all del även byggandet verkar ha kommit igång. I alla fall ses byggkranar nästan var man än befinner sig i många städer. Igår presenterade Folkpartiets partiledare Jan Björklund partiets förslag inför höstens landsmöte. Utöver bostadsgruppens förslag finns ett antal motioner på området. En av den har jag själv skrivit. Den handlar om att krav på tillgänglighet inte får åsidosättas heller avseende studentbostäder.

"Även studenter behöver tillgängliga bostäder

Att bristen på studentbostäder är stort samhällsproblem som måste åtgärdas är vi alla ense om. Vägen dit är dock inte att bygga otillgängliga bostäder. I Boverkets rapport Tekniska egenskapskrav på tillgänglighet för studentbostäder med tidsbegränsat bygglov (rapport 2014:30) framhålls att påverkan på byggkostnaden av att ta bort de tekniska egenskapskraven är relativt liten i förhållande till byggkostnaden som helhet. Dessutom är det, enligt rapporten, osäkert om borttagandet av kraven skulle leda till ökat utbud av studentbostäder.

Vissa förändringar i plan- och bygglagstiftningen i syfte att förenkla och förbilliga byggandet av bostäder för bland annat studerande har redan skett. Avsteg från tillgänglighetskrav har t ex gjorts vad gäller inredning av bostäder på vindar.

När lagstiftningen om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund infördes 1 januari 2015 undantogs bostäder med skälet att tillräckligt skydd redan finns i PBL(Plan- och bygglagen). Att en riksdagsmajoritet, där Folkpartiet ingår, nu begärt att möjligheter att bygga mindre tillgängligt på nytt ska utredas för vissa typer av bostäder är att vrida klockan tillbaka.

Argumentet att var och en av de boende i en studentbostad endast använder bostaden under en begränsad tid är inget skäl att begränsa tillgängligheten. Högskolestudier pågår minst 3-4 år och att under de åren inte kunna ta emot vänner eller en partner med funktionsnedsättning eller att själv inte kunna nyttja sin bostad om man blir beroende av tillgänglighet visar på ett omodernt och kortsiktigt tänkande. I ett samhälle för alla ska studentbostäder precis som andra bostäder vid nybyggnation uppfylla grundläggande krav på tillgänglighet och användbarhet. Allt annat är att öka diskrimineringsgraden i stället för att minska den. Detta kan aldrig vara socialliberal politik år 2015."

Jag vet inte om det ligger något mer i det utvidgade uppdraget till Akademiska Hus än att se till att det framöver finns tillräckligt med studentbostäder på alla universitetsorter i landet (punkt 10 i FP-programmet). Men jag är oroad. Precis som jag skriver i motionen så har riksdagen inkl Folkpartiet begärt en ny utredning om möjligheten att bygga mindre tillgängligt avseende studentbostäder.

Nu väntar jag med spänning på vad FPs partistyrelse kommer att säga om motionen inför landsmötesbehandlingen.

 

 

"Samarbetsregering"???

Förundras över alla dessa turer från S-politiker både nuvarande och före detta. Löfven tycks ha svårt att bestämma sig för om partiet går till val som regering dvs ihop med MP eller som enskilt parti dvs bara socialdemokraterna. Ytterst tycks den frågan avgöras av LO. Behövs väl lite påfyllning i kampanjkassan inför det plötsligt påkomna extravalet, tänker jag. Visserligen är det bara omkring 50 % av LO-medlemmarna som röstar på socialdemokraterna men betala till partiets valrörelse det får man göra oavsett vilket.

Annat S-prat som ständigt upprepas är benämningen "samarbetsregering". Häromdagen i en debattartikel av S-kommunalrådet Eva Lindh i Linköping. Att ett 30-procentsparti bildar regering med ett annat mindre parti (MP) och därutöver förhandlar med Vänsterpartiet om en budget gör väl inte denna regering per automatik till en "samarbetsregering" i högre grad än t ex Alliansregeringen. I den sistnämnda samarbetade fyra partier i åtta år. Trots det kom ingen på att använda benämningen "samarbetsregering". Och inte heller blir en regering mer "samarbetsregering" för att den med jämna mellanrum påstår sig bjuda in Folkpartiet och Centern till samtal.
Nej, socialdemokraternas behov av att tala om sin regering i denna term är nog mer betingat av att försöka framstå som större och mäktigare än vad partiet idag är.

Skräm inte bort väljarnas intresse inför extravalet!

Inför extravalet i mars nästa år har uppladdningen redan börjat. Det är självklart nödvändigt. Tiden är kort för förberedelser och ett antal helgveckor ligger nu närmast. Vare sig vi partiaktiva eller väljarna lär vara särskilt entusiastiska att ägna tid och tankar åt kommande val just dessa veckor.

Även om många väljare är positiva till ett extra val så tror jag att den debatt - eller vad man ska kalla det - som pågår just nu på högsta politiknivå från framförallt socialdemokraterna riskerar att dämpa intresset för både valet, valrörelsen och partierna. Kanske biter sig (S) själva i svansen när man vräker ut beskyllningar mot SD. Kommenteras också i dagens DN av flera statsvetare. Det gör naturligtvis inte mig något om (S) sänker sig själva i det kommande valet men risken att väljarna vänder ryggen till valrörelsen överhuvudtaget vore mycket illa.

Folkpartiet oh övriga Allianspartier välkomnar det extra valet, se Jan Björklunds Nyhetsbrev.
Ska vi folkpartister ta igen vårt misslyckande i höstens val så gäller att nu att ta lärdom av valanalysen. Se Jan Björklunds DN-artikel. Hur mycket hinns med inför den nya valrörelsen kan några undra. Jag menar att på flera områden, t ex välfärdsområdet, har vi en politik redan, som gott duger att använda inför extravalet i mars. Sen behöver den politiken utvecklas för framtiden, något som blir en av flera frågor på landsmötet 2015.

Högmod går före fall, en kortlivad S-regering

När socialdemokraterna hade sin stora interna kris för några år sen och dessutom förlorade två val i följd så var det händelser som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. Partiet med stort P i svensk politik sen årtionden. Partiet som på senare år kunde gå till val på vilka löften som helst och sen föra en annan politik gång efter annan. Partiet, var förtroendevalda, alltid uppträdde som om de "ägde" såväl landet som alla dess delar d v s kommuner och landsting. Om det händelsevis blev icke S-styre efter ett val i någon kommun så betraktades det som ett mellanspel, en tillfällig otur. När Sverige fick en ickesocialistisk regering på 70-talet liknande Marita Ulvskog, numera socialdemokratisk EU-parlamentariker, resultatet som en statskupp!

Idag har Sverige bevittnat den största S-kollapsen i historien, i varje fall hittills. Vad är en partiledarkris i detta parti mot att efter två månader tvingas kasta in handduken som regeringsparti. Idag är ordspråket "Högmod går före fall" verkligen tillämpligt. För vad har annars präglat Stefan Löfvens och socialdemokraternas korta regeringsperiod? Kalla sig samarbetsregering utan att försöka samarbeta med andra än MP och V. Bryta tidigare uppgörelser över blockgränsen som t ex friskoleöverenskommelsen. Och nu ha mage att stå och anklaga Allianspartierna för att de igår kväll ansåg att det är statsministern som har ansvaret för att få igenom regeringens budget. Sanslöst!

En reflektion jag gjort de senaste dagarna och även idag är hur ensam Löfven verkar vara med undantag av Fridolin och Romsson. Var finns andra ledande socialdemokrater? Den enda jag sett och hört av dem är Magdalena Andersson, som "släpats" till Agenda-studion.

Nu blir det val igen den 22 mars nästa år. Ett val, som Sverigedemokraterna vill göra till en folkomröstning om svensk invandringspolitik. Flera media har under kvällen har visat upp hur framförallt Danmark och Norge har förändrat sin invandringspolitik p g a Dansk Folkeparti resp Framskrittspartiet. Nu vilar ett tungt ansvar på övriga sju partier i Sverige - och inte minst på Folkpartiet - att stå upp för alla människors lika värde, vilket inkluderar en fortsatt human flyktingspolitik. Vi liberaler har ett särskilt ansvar. Vi måste höras och synas än mer, vara än mer övertygande i argumentationen!

Ett obegripligt valresultat

Två dagar har gått sedan valdagen den 14 september. Två dagar av diskuterande och försök att förstå hur det kunde gå som det gjorde. En framgångsrik regering förlorar medborgarnas förtroende till förmån för en "röd-grön röra". Och Sverigedemokraterna (SD) får 12,9 procent, vilket motsvarar nära 450 000 nya väljare sedan förra valet 2010.
2010 var det lätt att förklara deras framgång med den främlingsfientliga politiken. Och den har säkert spelat stor roll för många som röstat på partiet även i detta val. Men är det verkligen så illa ställt i Sverige att 12,9 procent av väljarkåren är rasister eller åtminstone främlingsfientliga? Jag vill inte tro det. Vartefter intervjuer med väljare finns i dagstidningarna kan man se att missnöjda pensionärer tycks vara en del av väljarkåren. Det handlar om den s.k. pensionärsskatten, det handlar om uppfattade brister i äldreomsorgen. (SD) lovade att både minska skatten och att ge mer pengar till äldreomsorgen. Och finansieringen? Ja, förstås, minskad invandring. Men är det så enkelt att "bara" minska invandringen så frigörs pengar till annat i statsbudgeten? Vad händer med de personer som redan fått asyl och nu pluggar svenska och söker jobb? Och med deras barn som börjat skolan i Sverige? Och med de ensamkommande flyktingbarnen/-ungdomarna? Ska de återförvisas till sina forna hemländer för att "bli hjälpta på plats" som Jimmie Åkesson tjatat om under hela valrörelsen som exempel på att (SD) inte alls har något emot flyktingar.

Nog skrivet nu om (SD) för den här gången. Lär finnas anledning att återkomma till dem under den kommande mandatperioden.

Alliansregeringen fick alltså inte förnyat förtroende. Alla partierna förlorade. Moderaterna allra mest. Men valresultatet för mitt parti, Folkpartiet, är också bedrövligt. Ett otroligt arbete under åtta från partiledare Jan Björklund och många andra för att få för Sverige nödvändiga skolreformer på plats belönades med en valförlust på 1,7 procent. Varför? Ja det får valanalysen utvisa men kanske kunde tempot varit några lägre så att implementeringen underlättats. Kanske något mindre kaxighet och något mer lyssnande. Goda intentioner till trots - genomförande av nödvändiga förändringar
i den omfattningen som skett och sker behöver ske i takt med den yrkeskår som ska genomföra dem.
Och så den olycksaliga PISA-rapporten i våras! Och den sanslöst ohederliga debatten som följde därefter. ALLA visste att rapporten avspeglade de elever som lämnade grundskolan våren 2012. Men debatten fördes som om eleverna gått hela sin skoltid under Jan Björklunds tid som skolminister. Särskild fräcka var socialdemokrater och miljöpartister. Tyvärr kommer de att kunna ta åt sig äran av de sannolikt bättre resultaten i nästa PISA-undersökning eftersom de nu tycks bli regeringspartier under kommande fyra år.

Hur gick det då för Folkpartiet i min hemkommun Linköping? Ja, trots en mycket aktiv valrörelse ända sen i våras inför EU-valet och nästan utan uppehåll till valdagen den 14 september så blev resultatet inte vad vi hoppats. Som det ser ut i dagsläget så tappar vi ett mandat i fullmäktige.
Även här tappade (M) och Alliansen och (SD) fördubblade från 3 till 6 mandat. Men det är mycket jämnt och än är inte alla röster sluträknade.

Ett trovärdigt valmanifest

Idag fick väljarna tydligt besked från Allianspartierna om vilken politik som kommer att föras för Sverige om nuvarande regering får fortsatt förtroende den 14 september. Socialdemokrater med Löfven och Andersson i spetsen fnyste förstås. Men vad är deras alternativ? Ja, Löfven sa igår i SVTs utfrågning att han och socialdemokraterna söker förtroende för sin politik med extra betoning på sin politik. Ja visst, varje parti presenterar vilka frågor man anser viktiga. Det är ju så väljarna kan avgöra vilken styrkeposition de vill ge partierna i en kommande regering. Men det innebär inte att inte en gemensam regeringspolitik bör visas upp för väljarna före valdagen.
I det röd-gröna alternativet vill nog väljarna veta i vilken omfattning miljöpartiets försvarspolitik eller energipolitik får genomslag. För att nämna några av alla de viktiga framtidsfrågor som de båda partierna är oense om.

Allianspartierna har alltså presenterat sitt valmanifest. Här syns tydligt hur partiernas olika prioriteringar fått genomslag. Drygt 50 % av de 13 miljarder som manifestet innehåller avser utbildningsområdet. Också på andra områden som integration och socialpolitik lyser socialliberala värderingar igenom. Bra förhandlat av Jan Björklund, övriga FP-ministrar och deras medarbetare.

I stället för att räkna upp alla delar hänvisar jag till Jan Björklunds nyhetsbrev här.

Läs också Rasmus Jonlunds blogginlägg.

Sverige bör söka medlemsskap i Nato

Häromdagen bloggade jag om försvarpolitiska debatten i Linköping, där NATO frågan diskuterades. FPs representant i debatten, Allan Widman, berättade då att Folkpartiet länge tyckt att Sverige bör bli medlem i NATO. Idag skriver partiledare Jan Björklund (FP) om detta i sitt Nyhetsbrev.

Försvarspolitisk debatt i Linköping

Flygvapenmuséet i Linköping anordnade i kväll en försvarspolitisk debatt med riksdagspolitiker från samtliga partier varav flera från Östergötland. Folkpartiet företräddes av Allan Widman, riksdagsledamot från Malmö och FPs talesperson i försvarsfrågor sedan länge. Och en av de mest kunniga politikerna på området, vilket också var mycket tydligt i kvällens debatt.
Debatten handlade framförallt om mer eller mindre pengar till försvaret men också om svenskt medlemskap eller inte i NATO. Mycken diskussion om Ukraina och Ryssland och vad Putin kan ta sig för framöver. Kommer Putin att närma sig de baltiska länderna och vilken roll kommer då Gotland att få?
Hemkommen efter debatten kunde jag konstatera att regeringen imorgon kommer att föreslå riksdagen ett än närmare samarbete mellan Sverige och NATO, vilket betyder att gemensamma övningar kan ske på svensk mark. SVT, Svd.

Folkpartiet har sedan flera år tillbaka landsmötesbeslut på att förorda svenskt medlemskap i NATO. Sen länge finns ett nära samarbete, vilket inte alltid framgår i informationen till svenska folket. På senare tid har dock fler partier än Folkpartiet valt att tala klarspråk.
Nu föreslår regeringen att ett ytterligare steg tas. Få se hur länge det dröjer innan medlemskap är moget att föreslås från samtliga regeringspartier och socialdemokraterna. Försvarspolitiken hör ju till ett av de områden där så breda politiska överenskommelser som möjligt är angelägna.
Vänsterpartiet kommer dock aldrig att medverka till ett NATO-medlemskap. Torbjörn Björlund (V) hade svårt även i kvällens debatt att riktigt på allvar instämma i att Ryssland under Putins ledning utgör en risk för utvecklingen i vårt närområde. Ränderna går aldrig ur, tydligen.

Ordningsbetyg i skolan

I den senaste PISA-undersökningen nådde svensk skola en topplacering nämligen i att ha oro och stök i klassrummen på lektionerna! Vad betyder det för elevernas möjligheter att använda lektionerna till kunskapsinhämtning? Ja, tänk dig själv. Varje gång du försöker höra vad som sägs på ett arbetsmöte på jobbet eller när du själv försöker delta i en diskussion så störs mötet av kollegor som pratar med varandra eller i mobilen. Eller du är på kurs för att lära dig ett nytt datasystem eller en ny arbetsmetod men mesta tiden försvinner på grund av andras pladder. Nej, det skulle inte accepteras. Men i många skolor och klasser får det pågå. Jag tror inte att någon egentligen vill ha det så men trots det så fortgår det ändå. Och har gjort det länge, alltför länge. Många elever har drabbats. Lektionstiden känns bortkastad. Och alla elever kan inte ta igen den förlorade kunskapsinhämtningen på sin fritid. Och färre vill jobba som lärare. Jobbet blir inte meningsfullt.
Det finns ytterligare en sida av dessa ordningsproblem. Barn/ungdomar som under hela skoltiden tillåts ha ett uppträdande som inte tar hänsyn till omgivningen riskerar att inte förstå vad som krävs i den vägen när de så småningom kommer ut på en arbetsplats. Många arbetsgivare vittnar om brister i att hålla arbetstider och allmänt uppträdande.

Folkpartiet har sen länge uppmärksammat ordningsproblemen i svensk skola. Bl a har möjlighet  införts för lärare att stoppa användandet av mobiltelefoner på lektionerna. Ett problem tycker jag är att det inte råder enighet i hur ordningsproblemen kan minskas. Visst finns elever som kan ha "skäl" till försen ankomst, ointresse för undervisningen som gör att de hellre sysslar med annat under lektionerna etc. Och de ska naturligtvis ha stöd och hjälp som leder till att de kommer tillrätta med sina problem. Men vi måste också inse att all stökighet i klassrummen inte kan hänföras till sådana orsaker.

Att återinföra ordningsbetyg har avvisats från lärarhåll - eller åtminstone från deras organisationer. Och jag kan förstå att uppgiften kan kännas svår. Jag har inte alltid varit övertygad om möjligheten och nyttan. Men ju mer jag sett och hört från både elevers och lärares vardag har jag blivit övertygad. På många håll finns ingen annan utväg. Svensk skola och svenska elever kan inte vara bäst i oordning!

Nu äntligen har Jan Björklund och Folkpartiet lyckats övertyga övriga Allianspartier om att ge möjlighet för skolor att ge skriftliga ordningsomdömen. Jan Björklund beskriver förslaget och argumenten för införandet och vad som mer behöver göras i sitt Nyhetsbrev.

Inget förbud mot tiggeri

Igår föreslog en moderat riksdagsledamot från Göteborg att tiggeri på svenska gator och torg borde förbjudas. Vad skulle det tjäna till kan man fråga sig? Hjälper det på något sätt människorna som tagit sig hit för att få ihop till försörjning för sig och sina barn? Nej, naturligtvis inte. Kommer deras hemländer, framförallt Rumänien och Bulgarien, att inse att de bättre måste se till att deras medborgare får jobb och ett drägligt socialt liv med ordentliga bostäder och skola för barnen? Nej, knappast. Skulle ett antal svenskar känna sig bättre till mods när de slipper påminnas om att den riktigt stora fattigdomen finns nära oss? Ja, sannolikt. Enligt någon undersökning tycker 56 % av svenska folket att tiggeri borde förbjudas. Ska politiker inte lyssna på folket? Jo, men inte alltid. Sverige är med i EU. Vi har nyss valt parlamentariker som kan och ska påverka och bidra till förändring. Vi som företräder politiska partier har ett ansvar att sprida kunskap om förutsättningarna för de människor som söker sig hit. Inom EU har alla länders medborgare rätt att vistas i vilket land som helst under tre månader. Kan man försörja sig kan längre vistelse vara möjlig.
Min utgångspunkt som socialliberal och företrädare för Folkpartiet är att när tiggarna, eller EU-migranterna som jag hellre vill kalla dem, vistas här, så ska de behandlas väl och få den hjälp de behöver. Samtidigt ska vår regering och svenska EU-parlamentariker påverka deras hemländer att ta ansvar för sina medborgare och att använda de ekonomiska medel som finns genom EU-medlemskapet för att skapa jobb, bostäder och utbildning för alla deras medborgare.

 Läs gärna mina tidigare inlägg kring EU-migranter och hur vi i min kommun Linköping hanterar frågan:
http://linneadarell.blogspot.se/2014/01/eu-migranter-i-sverige.html
http://linneadarell.blogspot.se/2014/01/harbarge-oppnas-i-linkoping-for-eu.html

Erik Ullenhag besöker Kinda

Bra reportage i dagens Corre med anledning av integrationsminister Erik Ullenhags (FP) besök i Kinda igår på Europadagen. Läs och begrunda allt det kloka Erik säger. En eloge också till FP Kinda med Lars Carlsson i spetsen som initierade och genomförde Europadagen i Kinda.

Bristande tillgänglighet = en form av diskriminering!

Igår måndag lämnade regeringen ett förslag till Lagrådet som innebär att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska ses som diskriminering. Ett efterlängtat förslag som Folkpartiet drivit i åratal. Många, inklusive jag själv, har deltagit i tillgänglighetsmarscher varje år med krav på en sådan lagstiftning. De senaste åren har ett stort antal personer från funktionshinderrörelsen manifesterat utanför Riksdagshuset på torsdagarna med samma krav.

Lagförslaget som förhoppningsvis blir lag från och med den 1 januari 2015 är ett ytterligare steg mot ett samhälle som värnar om alla människors lika värde och allas rätt att bli behandlade som individer på lika villkor.

Att bristande tillgänglighet blir grund för diskriminering handlar om att öka friheten för den enskilde i vardagen. Förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet föreslås gälla inom alla samhällsområden som omfattas av diskrimineringslagen t ex utbildning, hälso- och sjukvård samt varor och tjänster.

Dock föreslås vissa undantag. Jag vet att Erik Ullenhag som ansvarig minister och övriga folkpartikamrater i regeringen har gjort ett fantastiskt arbete för att få till stånd ett lagförslag trots moderat motstånd. Även om det nu kommer att finnas vissa undantag så kommer Sverige från och med nästa år att ha en lagstiftning som reglerar att otillgänglighet klassas som diskriminering.

Det är ytterligare ett bevis på att det är endast med Folkpartiet i regering som reformer med avgörande betydelse för personer med funktionsnedsättning kommer till stånd i Sverige. Kom ihåg att det var under den folkpartistiske socialministern Bengt Westerberg som LSS med personlig assistans infördes. Och nu - ca 20 år senare - genomför en annan folkpartiminister, nämligen Erik Ullenhag, en reform med samma utgångpunkt d v s allas rätt att bli behandlade som individer på lika villkor.
Hur många sådana reformer har genomförts under alla år med socialdemokrater i regeringsställning?

Läs även andra bloggar på samma tema
http://rasmusliberal.com/2014/03/03/visst-ar-bristande-tillganglighet-diskriminering/
http://mariajohanssonblog.com/2014/03/03/3-mars-2014-ett-historiskt-datum-for-ett-tillgangligt-sverige/

Härbärge öppnas i Linköping för EU-migranter

I mitt senaste blogginlägg skrev jag om EU-migranterna, eller tiggarna på våra gator, som en del uttrycker det. Idag har kommunstyrelsen tagit beslut om bidra ekonomiskt till ett härbärge under vintern. Både härbärget och andra insatser som mat, kläder, möjlighet att duscha och att få rådgivning sker hos Stadsmissionen tillsammans med kyrkor i Linköping.
Ryttargårdskyrkan upplåter sin motionshall som sovsal under vintern, läs mer på Corren.

Precis som när socialdemokraternas tidigare partiledare Göran Persson varnade för social turism när de baltiska staterna kom med i EU, så tror en och annan att det ska välla in EU-migranter till kommunen när de får övernattningsmöjligheter. Det tror jag inte alls. Det är i sanning ingen lyxtillvaro för dessa rumäner, bulgarer m fl, som kommer till vårt land i hopp om att få ihop lite pengar till familjens försörjning i hemlandet.
Vad har de att berätta vid hemkomsten som skulle locka andra att resa hit?
De kan berätta att de fått en hyggligt bemötande, de flesta dagar lite mat, en varm dusch och under den kallaste tiden fått sova inomhus i en sovsal med många andra.
Men drömmen om ett jobb för att tjäna ihop pengar till familjen hemma, den drömmen gick inte i uppfyllelse i Sverige heller.

Som jag också skrev i mitt tidigare blogginlägg så måste påtryckningarna öka gentemot bl a Rumänien och Bulgarien att verkligen ta krafttag för att den egna befolkningen ska kunna försörja sig. I en artikel i DN idag skriver folkpartisterna Lotta Edholm och Erik Scheller att de insatser som självklart ska göras för de enskilda individer som tar sig hit, borde "faktureras" deras hemländer.
För det saknas inte möjligheter i dessa länder. T ex så har Rumänien inte utnyttjat mer än 20 % av tillgängliga medel ur den Europeiska socialfonden under den senaste sexårsperioden, enligt Edholm och Scheller.

Östgötskt primärval inför EU-valet

Folkpartiets länsförbund i Östergötland genomförde i kväll det första primärvalet någonsin inför det kommande EU-valet den 25 maj. Både östgötakandidater och kandidater från andra delar av landet deltog som Cecilia Wikström, Jasenko Selimovic, Erik Scheller m fl.
Ett 70-tal folkpartister (Corren skriver 50-tal men det är snålt räknat) från länet fick tillfälle att ställa frågor under minglet och sedan lyssna på treminuters presentationer.
Vid omröstningen vann Cecilia med Jasenko som god tvåa och Erik Scheller som trea.

Idén om primärval kom från länsförbundets ordförande och riksdagskandidat Mathias Sundin efter hans erfarenheter från studieresor under valkampanjer i USA. Och var skulle väl demokratin förnyas om inte i Östergötland där rösträttsrörelsen föddes. Och för den som inte vet varför FP har blåklinten som partisymbol så är den Östergötlands landskapsblomma.

Ett uppskattat arrangemang med god mediabevakning http://www.corren.se/ostergotland/folkpartister-vill-ha-cecilia-wikstrom-kvar-6684756-artikel.aspx
och en bra start på supervalåret 2014.

I samband med Folkpartiets landsmöte har jag tillsammans med två partikamrater, Maria Lundkvist-Brömster riksdagsledamot och Maria Johansson tidigare DHR-ordförande, skrivit en debattartikel om nödvändigheten av att reformera LSS. Vi har fokuserat på personlig assistans, som har urholkats på grund av ett antal prejudicerande domar.
Att flera andra delar av LSS inte heller alltid fungerar enligt grundintentionerna behöver också diskuteras vidare. Läs artikeln.

Hög tid att värna och utveckla LSS

16 nov 06:54 Corren

                                                

LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade drevs igenom för 20 år sedan av dåvarande folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg. Reformen var ett stort framsteg i arbetet för full delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättningar. Men genom politiska beslut och genom förändrad rättspraxis har bedömningarna blivit allt snålare. Senast häromkvällen avslöjade Kalla Fakta i TV4 hur kommuner skickar handläggare på kurs i att formulera avslag på ansökningar om assistans.
Nu är det hög tid för en ny funktionshinderreform för ökad delaktighet, tillgänglighet och möjligheter till jobb. Alla individer ska ha möjlighet att leva självständiga liv och utveckla sina unika förmågor.
För det första behöver lagen förtydligas med fokus på rätten till att vara förälder, att ha ett arbete och leva ett jämlikt liv. Regeringsrättens domar i flera fall om personlig assistans är inte i linje med hur vi i Folkpartiet vill att lagen ska fungera.
För det andra måste valfriheten förstärkas. Utgångspunkten för LSS är självbestämmande och delaktighet. Inte ens de partier som normalt sett är motståndare till valfrihet ifrågasätter att man ska få välja vem som ska utföra personlig assistans. Men när det handlar om daglig verksamhet och LSS-boenden erbjuder många kommuner bara sin egen verksamhet. Även här borde valfrihet vara en självklarhet!
Och för det tredje måste fuskdebatten hyfsas. Alla system kan missbrukas, och alla system behöver kontrollfunktioner. Men dagens jakt på fuskare saknar proportioner. Det har förekommit att kriminella nätverk tvättat pengar genom att framstå som assistansföretag, samtidigt som de grovt vanvårdat människor med omfattande funktionsnedsättningar. Det ska bekämpas med kraft. Men man hittar inte de kriminella nätverken genom att följa människor med funktionsnedsättningar in duschen och räkna minuter. Det är också viktigare att granska utformningen av ersättningssystemen, än att jaga timmar hos enskilda assistansberättigade.
Människors behov av stöd kan förändras, både till det bättre och till det sämre. Men det nuvarande systemet där alla beslut ska omprövas i grunden vartannat år skapar onödig oro – och onödig byråkrati! Hur ofta omprövningar ska ske bör vara avpassat efter den enskildes behov och förutsättningar. Och när negativa beslut fattas, kan den enskilde behöva tid att ställa om. När någon överklagat bör neddragningen kunna skjutas upp tills beslutet prövats i domstol.
I debatten påstås ofta att personlig assistans är dyrt. Men vad är alternativet? Innan LSS infördes levde många i passivitet på institutioner. De kan i dag vara entreprenörer med hundratals anställda, skådespelare, politiker eller helt enkelt aktiva och närvarande föräldrar tack vare LSS och personlig assistans. Det är en reform som vi ska värna och utveckla.

                                                            

Maria Lundqvist-Brömster Riksdagsledamot (FP) och talesperson i funktionshinderfrågor

Linnéa Darell Kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnden, Linköping (FP)

Maria Johansson (FP)

 

Romer och registrering

Deltog idag i romernas manifestation i Linköping mot den registrering av romer som uppdagats hos Skånepolisen. God uppslutning, där blandade känslor ventilerades. Ilska, oro, stor besvikelse. Linköpings kommun är en av de fem pilotkommuner som regeringen utsett i projektet romsk inkludering. Inget lätt uppdrag men samarbetet med de olika föreningarna, kommunens olika verksamheter och brobyggarnas fantastiska arbete för projektet framåt.
Flera av brobyggarna deltog idag vid manifestationen och genomgående poängterade de alla att den tillit mellan romer och det svenska samhället som sakta men säkert byggs upp nu riskerar att brista.

Från kommunen talade jag och vår borgmästare och vi försäkrade båda att vi djupt beklagar och tar avstånd från det som framkommit. Jag fick även möjlighet att berätta att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, där jag representerar Folkpartiet, redan startat en granskning. Vid sammanträdet med hela nämnden på torsdag nästa vecka kommer vi med all sannolikhet att besluta om granskning av alla polisdistrikt. Jag har sagt till SVT att jag känner stark oro för att det inte bara är i Skåne det finns register av detta slag.

Slut på semestern

Slut på semestern men inte på sommaren får vi hoppas. Visserligen har denna sommar varit fantastisk åtminstone om man, som jag, gillar sol och värme. Men så här i kräfttider vore det ju härligt med fortsatt varma kvällar när skymningen sänker sig redan vid 21-tiden.

Dags att göra en planering inför höstens arbete. Har idag gjort en grovskiss. Viktigt att göra rätt saker vid rätt tidpunkt. Det blev en ganska lång lista, där en del är fortsättning på vårens aktiviteter och annat är nya frågor.

Nytt på nyhetsfronten idag är utbildningsminister Jan Björklunds(FP)presentation av ett nytt program för industriutbildning. Läs mer om detta på Carina Bobergs blogg.