Ja, den frågan ställer sig många sen veckor tillbaka. Kanske fler media än "vanliga" medborgare. För journalister har månaderna sen valet i september betytt att de inte behövt anstränga sig speciellt mycket för att fylla sidutrymmen respektive sändningstid. Somliga analyser har varit intressanta och kunskapsgivande. Andra har byggt på "sladder" dvs precis det jag varnade för i mitt blogginlägg den 22 september.
Många turer har det blivit. Många partiledarbesök i allehanda TV-soffor och nyhetsinslag. Vissa aktiviteter också naturligtvis för att få till stånd ett regeringsunderlag. Ulf Kristersson, moderaternas partiledare och Alliansledare, fick talmannens första sonderingsuppdrag. Gick inte så bra. Nästa sonderare blev socialdemokraternas ledare Stefan Löfven. Gick inte heller så bra. Ville inte ens bli prövad av riksdagen. Nummer tre blev Annie Lööf, Centerpartiet, som inte heller lyckades. Hon var åtminstone ärlig och sa som det var. Herrar Kristersson och Löfven vill bara rösta på sig själva som statsminister.
Och där befinner sig svensk rikspolitik idag. Nu är bollen tillbaka hos Löfven och flera partier våndas över hur och om man ska bidra till att en regering kommer till stånd. Även om bollen nu ligger hos Löfven och socialdemokraterna ska inte Alliansen och Ulf Kristersson räknas ut som eventuell regeringsbildare.
I mitt uppdrag som ledamot i Liberalernas partistyrelse har jag deltagit i respektive följt många diskussioner både i form av regelrätta sammanträden, diskussioner på partimöten i kommun och län, i media samt på Facebook. Sistnämnda forum kan bidra till att bredda debatten med nya vinklingar och tankeväckande idéer. Tyvärr även motsatsen. Inskränkthet, okunskap, personliga påhopp och beskyllningar som ofta bottnar i påstådda "läckor".
Hur ser jag då själv på regeringsfrågan ur mitt socialliberala perspektiv? Nej-rösten för Ulf Kristersson som statsminister instämmer jag i. Liberalerna gick till val på att INTE ingå i en regering som blir beroende av (SD). Trots moderata och kristdemokratiska löften/påståenden om att så inte skulle bli fallet så tyder valresultatet på att så kommer att bli fallet. Många bedömare har kritiserat (L) och (C) för att inte ens släppa fram en M-KD-regering. Jag förstår att den synpunkten finns. Men inställningen till (SD) grundar sig på att vi som liberaler inte kan eller vill bidra till att Sverige utvecklas i den riktning som vi nu ser i Ungern, Österrike m fl länder länder. Därför nej till en regering där Sverigedemokraterna får inflytande och t o m en utpressarroll!
Jag får frågor typ "Är det bättre att Sverige styrs av vänsterblocket?" Det är här "pest eller kolera"-resonemanget kommer in. Om Vänsterpartiet inräknas i vänsterblocket så är det, som jag ser det, också ett omöjligt alternativ för liberaler. Även om kommunismen numera inte omnämns i partinamnet så förskräcker dess historiska rötter. Dessutom finns i närtid företrädare för (V) som kallat/r sig kommunister.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju inte lyckats som regeringskonstellation den senaste mandatperioden men är "rumsrena" ur ett demokratiskt perspektiv. Med det inte sagt att jag personligen i dagsläget okritiskt skulle förorda en regeringssamverkan mellan (S) och (L).
När jag för trettiofem år sen blev medlem i dåvarande Folkpartiet (idag Liberalerna) var det efter att först läst igenom alla partiers program och under en tioårsperiod följt (Fp):s politik noggrant och även röstat på partiet i olika val under 1970-talet. Erfarenheterna av socialdemokratisk politik under några år i SSU (socialdemokratiska ungdomsförbundet) gjorde att jag sökte ett parti som sätter individen före kollektivet. Och vars politik ändå innebär ett gemensamt samhällsansvar när så behövs.
De skillnader mellan partierna som avgjorde mitt val då tycker jag finns även idag.
Men hur tänker jag då kring regeringsbildning 2018? I vilket samarbete vill jag att Liberalerna ska ingå? Med tanke på (L):s svaga valresultat både i år och föregående val så kanske lösningen är oppositionsrollen? Jag läser Olle Wästbergs (L) krönika i tidningen NU den 16 februari 2017, som avslutas "Slutsatserna av detta resonemang är att om ett parti ska få långsiktigt inflytande på politiken är det viktigt att ha styrka i opinionsbildningen och skapa ett väljarstöd som ger en bas för inflytande i en regering. Annars kan man avstå från regerandet och skapa långsiktig kraft genom att vara en effektiv och opinionsbildande opposition."