Varför mitt JA till en S-ledd regering

Den 26 november skrev jag på denna blogg om regeringsfrågan. http://linneadarell.blogspot.com/
Sär här skrev jag bl a:

" Hur ser jag då själv på regeringsfrågan ur mitt socialliberala perspektiv? Nej-rösten för Ulf Kristersson som statsminister instämmer jag i. Liberalerna gick till val på att INTE ingå i en regering som blir beroende av (SD). Trots moderata och kristdemokratiska löften/påståenden om att så inte skulle bli fallet så tyder valresultatet på att så kommer att bli fallet. Många bedömare har kritiserat (L) och (C) för att inte ens släppa fram en M-KD-regering. Jag förstår att den synpunkten finns. Men inställningen till (SD) grundar sig på att vi som liberaler inte kan eller vill bidra till att Sverige utvecklas i den riktning som vi nu ser i Ungern, Österrike m fl länder länder. Därför nej till en regering där Sverigedemokraterna får inflytande och t o m en utpressarroll!

Jag får frågor typ "Är det bättre att Sverige styrs av vänsterblocket?" Det är här "pest eller kolera"-resonemanget kommer in. Om Vänsterpartiet inräknas i vänsterblocket så är det, som jag ser det, också ett omöjligt alternativ för liberaler. Även om kommunismen numera inte omnämns i partinamnet så förskräcker dess historiska rötter. Dessutom finns i närtid företrädare för (V) som kallat/r sig kommunister.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju inte lyckats som regeringskonstellation den senaste mandatperioden men är "rumsrena" ur ett demokratiskt perspektiv. Med det inte sagt att jag personligen i dagsläget okritiskt skulle förorda en regeringssamverkan mellan (S) och (L)."

I lördags (12/1-19) beslutade jag mig för att stödja att Liberalerna röstar för en S-ledd regering med förslaget till förhandlingsuppgörelse mellan L, C, S, Mp som grund och med betoning på att (L) inte kommer att ingå regeringen. I min värld har vi goda möjligheter att bedriva oppositionspolitik, som jag förordade i mitt inlägg den 26 november trots nämnda överenskommelse.
Ett av mitts livs svåraste politiska ställningstaganden. En viss lättnad kände jag vid Partirådets möte dagen efter, där en klar majoritet av partivännerna gjorde samma bedömning som jag själv gjort.

Var det då bara förhandlingsuppgörelsens innehåll som avgjorde? Är den alltigenom bara liberal politik? Och kommer den att genomföras i sin helhet eller kommer mycket att "begravas i utredningar"? Jag återkommer längre ner kring hur Liberalerna nu bör hantera frågorna.

Problemet med SD-inflytandet på en M/KD-regerings politik kvarstår (se inlägget ovan från 26/11).  Hur mycket M-ledningen än lovar att genomföra Alliansens reformagenda. Vad som dessutom har hänt är att moderater på flera håll i landet medvetet öppnat för samarbete med sverigedemokrater. Inte för att det varit nödvändigt för att få till stånd ett kommunalt styre utan för att man tycks anse det önskvärt. Det, tillsammans med den omläggning av politiken som påbörjades inom (M) omedelbart efter valet 2014, när Fredrik Reinfeldt avgick, gör att jag är tveksam om Alliansen i sin tidigare form är framtiden för svensk politik i allmänhet och för liberaler i synnerhet. Om/när (M) tar bort "Nya" i partinamnet och återgår till att bli "gamla moderater" eller något annat i konservativ riktning då är i alla fall jag tveksam till ett organiserat samarbete inför valet 2022.

Betyder det då att jag tror på ett organiserat samarbete med socialdemokraterna inför nästa val? Nej, lika lite!

Jag vill att (L) nu (om en S-ledd regering tillträder) håller tummen i ögat på denna regering så att innehållet i förhandlingsuppgörelsen genomförs. Bra liberala reformer som genomförs ska uppmärksammas av Liberalerna! Minsta avvikelse från uppgörelsen som (S) och (Mp) försöker sig på ska kritiseras och stoppas. Liberalerna måste lära sig att uppträda som oppositionsparti. Se hur socialdemokratiska regeringar i årtionden opponerat på den egna politiken!

På alla områden som inte omfattas av den aktuella uppgörelsen så är (L) helt oberoende och därmed ett "riktigt" oppositionsparti. Och som vid valet 2022 går till val som "eget" parti, där inga vallöften "filtrerats" i ett samarbete vare sig till höger eller vänster. Och på frågan "vilken regering ska (L) stödja" så ska svaret vara "där liberal politik får mest genomslag". Eller så här i lite längre tappning: Det liberala partiets uppdrag är att verka för att öka varje människas frihet och livschanser. Målet för vårt politiska arbete är att bidra till samhällsförändring i liberal riktning och stärka stödet för de liberala värderingarna på både kort och lång sikt.

När får Sverige en ny regering?

Ja, den frågan ställer sig många sen veckor tillbaka. Kanske fler media än "vanliga" medborgare. För journalister har månaderna sen valet i september betytt att de inte behövt anstränga sig speciellt mycket för att fylla sidutrymmen respektive sändningstid. Somliga analyser har varit intressanta och kunskapsgivande. Andra har byggt på "sladder" dvs precis det jag varnade för i mitt blogginlägg den 22 september.
Många turer har det blivit. Många partiledarbesök i allehanda TV-soffor och nyhetsinslag. Vissa aktiviteter också naturligtvis för att få till stånd ett regeringsunderlag. Ulf Kristersson, moderaternas partiledare och Alliansledare, fick talmannens första sonderingsuppdrag. Gick inte så bra. Nästa sonderare blev socialdemokraternas ledare Stefan Löfven. Gick inte heller så bra. Ville inte ens bli prövad av riksdagen. Nummer tre blev Annie Lööf, Centerpartiet, som inte heller lyckades. Hon var åtminstone ärlig och sa som det var. Herrar Kristersson och Löfven vill bara rösta på sig själva som statsminister.
Och där befinner sig svensk rikspolitik idag. Nu är bollen tillbaka hos Löfven och flera partier våndas över hur och om man ska bidra till att en regering kommer till stånd. Även om bollen nu ligger hos Löfven och socialdemokraterna ska inte Alliansen och Ulf Kristersson räknas ut som eventuell regeringsbildare.

I mitt uppdrag som ledamot i Liberalernas partistyrelse har jag deltagit i respektive följt många diskussioner både i form av regelrätta sammanträden, diskussioner på partimöten i kommun och län, i media samt på Facebook. Sistnämnda forum kan bidra till att bredda debatten med nya vinklingar och tankeväckande idéer. Tyvärr även motsatsen. Inskränkthet, okunskap, personliga påhopp och beskyllningar som ofta bottnar i påstådda "läckor".

Hur ser jag då själv på regeringsfrågan ur mitt socialliberala perspektiv? Nej-rösten för Ulf Kristersson som statsminister instämmer jag i. Liberalerna gick till val på att INTE ingå i en regering som blir beroende av (SD). Trots moderata och kristdemokratiska löften/påståenden om att så inte skulle bli fallet så tyder valresultatet på att så kommer att bli fallet. Många bedömare har kritiserat (L) och (C) för att inte ens släppa fram en M-KD-regering. Jag förstår att den synpunkten finns. Men inställningen till (SD) grundar sig på att vi som liberaler inte kan eller vill bidra till att Sverige utvecklas i den riktning som vi nu ser i Ungern, Österrike m fl länder länder. Därför nej till en regering där Sverigedemokraterna får inflytande och t o m en utpressarroll!

Jag får frågor typ "Är det bättre att Sverige styrs av vänsterblocket?" Det är här "pest eller kolera"-resonemanget kommer in. Om Vänsterpartiet inräknas i vänsterblocket så är det, som jag ser det, också ett omöjligt alternativ för liberaler. Även om kommunismen numera inte omnämns i partinamnet så förskräcker dess historiska rötter. Dessutom finns i närtid företrädare för (V) som kallat/r sig kommunister.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju inte lyckats som regeringskonstellation den senaste mandatperioden men är "rumsrena" ur ett demokratiskt perspektiv. Med det inte sagt att jag personligen i dagsläget okritiskt skulle förorda en regeringssamverkan mellan (S) och (L).

När jag för trettiofem år sen blev medlem i dåvarande Folkpartiet (idag Liberalerna) var det efter att först läst igenom alla partiers program och under en tioårsperiod följt (Fp):s politik noggrant och även röstat på partiet i olika val under 1970-talet. Erfarenheterna av socialdemokratisk politik under några år i SSU (socialdemokratiska ungdomsförbundet) gjorde att jag sökte ett parti som sätter individen före kollektivet. Och vars politik ändå innebär ett gemensamt samhällsansvar när så behövs.
De skillnader mellan partierna som avgjorde mitt val då tycker jag finns även idag.

Men hur tänker jag då kring regeringsbildning 2018? I vilket samarbete vill jag att Liberalerna ska ingå? Med tanke på (L):s svaga valresultat både i år och föregående val så kanske lösningen är oppositionsrollen? Jag läser Olle Wästbergs (L) krönika i tidningen NU den 16 februari 2017, som avslutas "Slutsatserna av detta resonemang är att om ett parti ska få långsiktigt inflytande på politiken är det viktigt att ha styrka i opinionsbildningen och skapa ett väljarstöd som ger en bas för inflytande i en regering. Annars kan man avstå från regerandet och skapa långsiktig kraft genom att vara en effektiv och opinionsbildande opposition."

Moderat brist på ledarskap

Den politiska debatten i Sverige har präglats av det moderata utspelet om att i höst fälla regeringen genom att Alliansen skulle lägga en gemensam budget till riksdagen. Utöver alla frågetecken kring utspelet i sak så måste man som väljare fråga sig: hur tänkte Anna Kindberg Batra och- förmodligen en liten inre krets av moderater - att utspelet skulle tas emot? Först och främst av övriga Allianspartier, som lär ha informerats via SMS kvällen före. Men också av Sverigedemokraterna. Och vad skulle mediabilden bli av det egna partiet och av Allianssamarbetet?

Under veckan har vi nu sett hur SD vädrat morgonluft. Hur övriga Allianspartier tagit avstånd. Hur media ägnat spaltmetrar åt att ifrågasätta Allianssamarbetet men också ifrågasatt Anna Kindberg Batra som ledare. Och hur regeringspartierna, framförallt socialdemokraterna, gottat sig åt det som beskrivs som Alliansens död.

Jag såg minidebatten i SVT Aktuellt igår mellan Stefan Löfven och Anna Kindberg Batra. Om jag försöker tänka mig som tittare utan något som helst intresse för politik och helt utan förutbestämda åsikter var jag skulle lägga min röst så skulle jag antingen
- stängt av eftersom ingen av debattörerna gav några klara besked utan bara kritiserade varandras politik, eller
- fortsatt titta/lyssna för att få någon hint om var jag skulle kunna lägga min röst.

Resultatet hade blivit att ingen av dem och deras parti skulle få min röst. Och absolut inte Anna Kindberg Batra. Finns det något engagemang hos denna kvinna mer än att ständigt tala om sig själv som "oppositionsledare"?

Om det tidigare har funnits någon slags självklarhet att en eventuellt ny Alliansregering ska ledas av det moderata partiet så har nog den självklarheten fallit denna vecka. Ett sådant ledarskap som partiet och dess nuvarande partiledare uppvisat skulle aldrig klara av de påfrestningar som en flerpartiregering utsätts för.

Högmod går före fall, en kortlivad S-regering

När socialdemokraterna hade sin stora interna kris för några år sen och dessutom förlorade två val i följd så var det händelser som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. Partiet med stort P i svensk politik sen årtionden. Partiet som på senare år kunde gå till val på vilka löften som helst och sen föra en annan politik gång efter annan. Partiet, var förtroendevalda, alltid uppträdde som om de "ägde" såväl landet som alla dess delar d v s kommuner och landsting. Om det händelsevis blev icke S-styre efter ett val i någon kommun så betraktades det som ett mellanspel, en tillfällig otur. När Sverige fick en ickesocialistisk regering på 70-talet liknande Marita Ulvskog, numera socialdemokratisk EU-parlamentariker, resultatet som en statskupp!

Idag har Sverige bevittnat den största S-kollapsen i historien, i varje fall hittills. Vad är en partiledarkris i detta parti mot att efter två månader tvingas kasta in handduken som regeringsparti. Idag är ordspråket "Högmod går före fall" verkligen tillämpligt. För vad har annars präglat Stefan Löfvens och socialdemokraternas korta regeringsperiod? Kalla sig samarbetsregering utan att försöka samarbeta med andra än MP och V. Bryta tidigare uppgörelser över blockgränsen som t ex friskoleöverenskommelsen. Och nu ha mage att stå och anklaga Allianspartierna för att de igår kväll ansåg att det är statsministern som har ansvaret för att få igenom regeringens budget. Sanslöst!

En reflektion jag gjort de senaste dagarna och även idag är hur ensam Löfven verkar vara med undantag av Fridolin och Romsson. Var finns andra ledande socialdemokrater? Den enda jag sett och hört av dem är Magdalena Andersson, som "släpats" till Agenda-studion.

Nu blir det val igen den 22 mars nästa år. Ett val, som Sverigedemokraterna vill göra till en folkomröstning om svensk invandringspolitik. Flera media har under kvällen har visat upp hur framförallt Danmark och Norge har förändrat sin invandringspolitik p g a Dansk Folkeparti resp Framskrittspartiet. Nu vilar ett tungt ansvar på övriga sju partier i Sverige - och inte minst på Folkpartiet - att stå upp för alla människors lika värde, vilket inkluderar en fortsatt human flyktingspolitik. Vi liberaler har ett särskilt ansvar. Vi måste höras och synas än mer, vara än mer övertygande i argumentationen!

Ett obegripligt valresultat

Två dagar har gått sedan valdagen den 14 september. Två dagar av diskuterande och försök att förstå hur det kunde gå som det gjorde. En framgångsrik regering förlorar medborgarnas förtroende till förmån för en "röd-grön röra". Och Sverigedemokraterna (SD) får 12,9 procent, vilket motsvarar nära 450 000 nya väljare sedan förra valet 2010.
2010 var det lätt att förklara deras framgång med den främlingsfientliga politiken. Och den har säkert spelat stor roll för många som röstat på partiet även i detta val. Men är det verkligen så illa ställt i Sverige att 12,9 procent av väljarkåren är rasister eller åtminstone främlingsfientliga? Jag vill inte tro det. Vartefter intervjuer med väljare finns i dagstidningarna kan man se att missnöjda pensionärer tycks vara en del av väljarkåren. Det handlar om den s.k. pensionärsskatten, det handlar om uppfattade brister i äldreomsorgen. (SD) lovade att både minska skatten och att ge mer pengar till äldreomsorgen. Och finansieringen? Ja, förstås, minskad invandring. Men är det så enkelt att "bara" minska invandringen så frigörs pengar till annat i statsbudgeten? Vad händer med de personer som redan fått asyl och nu pluggar svenska och söker jobb? Och med deras barn som börjat skolan i Sverige? Och med de ensamkommande flyktingbarnen/-ungdomarna? Ska de återförvisas till sina forna hemländer för att "bli hjälpta på plats" som Jimmie Åkesson tjatat om under hela valrörelsen som exempel på att (SD) inte alls har något emot flyktingar.

Nog skrivet nu om (SD) för den här gången. Lär finnas anledning att återkomma till dem under den kommande mandatperioden.

Alliansregeringen fick alltså inte förnyat förtroende. Alla partierna förlorade. Moderaterna allra mest. Men valresultatet för mitt parti, Folkpartiet, är också bedrövligt. Ett otroligt arbete under åtta från partiledare Jan Björklund och många andra för att få för Sverige nödvändiga skolreformer på plats belönades med en valförlust på 1,7 procent. Varför? Ja det får valanalysen utvisa men kanske kunde tempot varit några lägre så att implementeringen underlättats. Kanske något mindre kaxighet och något mer lyssnande. Goda intentioner till trots - genomförande av nödvändiga förändringar
i den omfattningen som skett och sker behöver ske i takt med den yrkeskår som ska genomföra dem.
Och så den olycksaliga PISA-rapporten i våras! Och den sanslöst ohederliga debatten som följde därefter. ALLA visste att rapporten avspeglade de elever som lämnade grundskolan våren 2012. Men debatten fördes som om eleverna gått hela sin skoltid under Jan Björklunds tid som skolminister. Särskild fräcka var socialdemokrater och miljöpartister. Tyvärr kommer de att kunna ta åt sig äran av de sannolikt bättre resultaten i nästa PISA-undersökning eftersom de nu tycks bli regeringspartier under kommande fyra år.

Hur gick det då för Folkpartiet i min hemkommun Linköping? Ja, trots en mycket aktiv valrörelse ända sen i våras inför EU-valet och nästan utan uppehåll till valdagen den 14 september så blev resultatet inte vad vi hoppats. Som det ser ut i dagsläget så tappar vi ett mandat i fullmäktige.
Även här tappade (M) och Alliansen och (SD) fördubblade från 3 till 6 mandat. Men det är mycket jämnt och än är inte alla röster sluträknade.

Ett trovärdigt valmanifest

Idag fick väljarna tydligt besked från Allianspartierna om vilken politik som kommer att föras för Sverige om nuvarande regering får fortsatt förtroende den 14 september. Socialdemokrater med Löfven och Andersson i spetsen fnyste förstås. Men vad är deras alternativ? Ja, Löfven sa igår i SVTs utfrågning att han och socialdemokraterna söker förtroende för sin politik med extra betoning på sin politik. Ja visst, varje parti presenterar vilka frågor man anser viktiga. Det är ju så väljarna kan avgöra vilken styrkeposition de vill ge partierna i en kommande regering. Men det innebär inte att inte en gemensam regeringspolitik bör visas upp för väljarna före valdagen.
I det röd-gröna alternativet vill nog väljarna veta i vilken omfattning miljöpartiets försvarspolitik eller energipolitik får genomslag. För att nämna några av alla de viktiga framtidsfrågor som de båda partierna är oense om.

Allianspartierna har alltså presenterat sitt valmanifest. Här syns tydligt hur partiernas olika prioriteringar fått genomslag. Drygt 50 % av de 13 miljarder som manifestet innehåller avser utbildningsområdet. Också på andra områden som integration och socialpolitik lyser socialliberala värderingar igenom. Bra förhandlat av Jan Björklund, övriga FP-ministrar och deras medarbetare.

I stället för att räkna upp alla delar hänvisar jag till Jan Björklunds nyhetsbrev här.

Läs också Rasmus Jonlunds blogginlägg.

Första kommunfullmäktige för nya mandatperioden

Hemma efter tolv (!) timmar med fullmäktige. Dock skönt att ha klarat av val till nämnder/styrelser och bolag samt kommunalråd och dessutom debatterat och beslutat om budget för de kommande två åren. Linköping övergick 2008 till två-årsbudget. Förändringen är under utvärdering. Men fördelarna får anses överväga så alla partier var beredda att ånyo besluta om en tvåårsbudget.

Det var en till största delen lugn och saklig debatt på område efter område. Det fanns ingen gemensam oppositionsbudget som alternativ till vår Alliansbudget. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade var sitt förslag. Bara (MP) vidhöll sitt förslag från valrörelsen om skattehöjning, dock något modifierad. Litet märkligt förhållningssätt att höja skatten med 25 öre och använda merparten av intäkterna till att förstärka ett kommunalt bolag (Tekniska Verken) som genererar hundratals mkr per år i vinst. Argumenten var att bolaget bidrar till den nödvändiga klimatomställningen. Det är visserligen sant men till det finns redan investeringsresurser i bolaget.

Vänsterpartiet hade släppt sin skattehöjarlinje från valrörelsen. I stället använde de ett antal mkr av s.k. markerade avsättningar från tidigare överskott, d v s pengar som tidigare fullmäktige avsett att användas för kommande kommunala investeringar.

Det fjärde oppositionspartiet Sverigedemokraterna deklarerade att budgeterade medel för extra insatser till invandrarelever i två skolor kunde de inte acceptera. Vad som skulle hända med eleverna kunde/ville de inte svara på. Vid voteringen om de olika budgetförslagen i sin helhet avstod de från att delta.

Om opinionsmätningar och vallöften

Aftonbladet redovisar en granskning av tillförlitligheten hos olika opinionsinstitut vad gäller väljarundersökningar. Opinionsmätningarna duggar ju tätt nu. Undersökningen bekräftar det väl många av oss har trott, nämligen att SIFO ligger närmast det som sedan brukar bli valresultat.

Lite roligt att just Aftonbladet redovisar SIFO:s mätningar som mest trovärdiga med tanke på att deras senaste mätning visade på egen majoritet för Alliansen. Antingen tycker Aftonbladet att det är bra eller så försöker man elda de röd-grönas valarbetare.

Duggar tätt gör också beskeden från partierna, oftast blockvis, vilka reformer som bör genomföras under nästa mandatperiod. Naturligtvis med förbehåll om den ekonomiska utvecklingen. Idag presenterade Allianspartierna (FP,M,C,KD) den gemensamma agendan för företagande och entreprenörskap.

Ett annat besked från Alliansen idag handlar om huvudmannaskapet för skolan. Under nästa mandatperiod ska en utvärdering av kommunaliseringen ske. Det är ett steg i rätt riktning att M,C och KD nu är beredda att utvärdera. Men fortfarande är det bara Folkpartiet som är beredda att förstatliga skolan.

Som jag skrev om igår så önskar en majoritet av väljarna att staten ska ta ansvar för en likvärdig skola över landet. Också Linköpings väljare har den åsikten enligt samma undersökning (idag presenterad av Lärarnas Riksförbund). Ett starkt opinionsstöd för FP i valet krävs för att möta väljarnas önskemål i frågan.

Alliansens välfärdspaket

Idag har Allianspartierna (FP,M,C,KD) presenterat ett välfärdspaket omfattande sjukvård, tandvård, äldreomsorg och psykiatri. Så här sammanfattas paketet:

"Vi har nu enats om huvudinriktningen för de reformer och förstärkningar vi vill se inom sjukvården och äldreomsorgen under nästa mandatperiod:
Inom sjukvården föreslår vi reformer för förstärkt patientsäkerhet, en utvecklad tandvårdsreform, en permanent psykiatrisatsning och fortsatta insatser för förbättrad tillgänglighet genom en vidareutveckling av kömiljarden och skärpt vårdgaranti.
Inom äldreomsorgen föreslår vi reformer för förbättrad vård för äldre, ökad kvalitet och självbestämmande för äldre i boendet, ett omsorgslyft för äldreomsorgens medarbetare och satsningar för att förstärka äldres valfrihet och rättigheter inom äldreomsorgen.
Totalt innebär våra förslag en satsning på sjukvård och äldreomsorg på sammanlagt 5,8 miljarder kronor 2011-2014. Detta utöver de tidigare aviserade satsningarna på förstärkta statsbidrag till kommuner och landsting."

Det är bra förslag på samtliga områden. Kanske ändå att jag värderar beskedet om att satsningarna på psykiatriområdet nu permanentas allra högst. Det har vi drivit från Folkpartiet och behovet av resurser och utvecklingsarbete inom denna sektor är mycket stort.

En annan fråga som går FP:s väg, åtminstone i väljaropinionen, är förstatligandet av skolan. Enligt en undersökning som LR (Lärarnas Riksförbund) gjort (DN) så anser 90 % av väljarna att skolan inte är likvärdig över landet. Mer än hälften anser att ett större statligt ansvar är att föredra.

LR:s ordförande säger att hon inte tror att väljarna avser en återgång i alla delar till hur det tidigare statliga huvudmannaskapet fungerade. Det tror inte jag heller. Men det som krävs för att skolan ska vara likvärdig över landet är nödvändigt. Alla regelverk och krångligheter som statlig skoladministration levde med under Skolöverstyrelsens (SÖ) byråkrati är varken nödvändigt för att nå målet om likvärdighet eller önskvärt.

Kampanjhelg och Söndags-SIFO

I Linköping har det varit stadsfest i dagarna tre. Härlig stämning på gator och torg med aktiviteter som förhoppningsvis tilltalat alla åldrar. Med undantag för en och annan rejäl regnskur var vädrets makter med arrangörerna.

I fredags kväll medverkade jag i 24Corren, en lokal tv-sändning inför valrörelsen. Fyra partier (FP, KD, V och MP) deltog då och övriga tre på lördagkvällen. Ett bra tillfälle att visa att vi är igång. Jag tog chansen att visa mig i min kampanjväst med en stor folkpartiknapp och texten Kryssa Linnéa på ryggen. Några tyckte att det var lite kuppartat. Men är det valrörelse så är det.

Lördagen började jag med appell på torget om RUT-avdraget. Jag valde det temat dels för att RUT är viktigt för jobben i Linköping men också för att ett av företagen som levererar sådana tjänster arrangerade en demonstration "Rör inte RUT" senare på dagen. Jag var en av de inbjudna att gå med i tåget.

Nog är det märkligt att socialdemokraterna inte vill ha kvar RUT men vill erbjuda stockholmarna en butler.

Efter RUT-demonstrationen var det dags för debatt hos en av handikapporganisationerna i Linköping, nämligen DHR. Alla partier i fullmäktige var inbjudna och debatten blev en utfrågning och ett samtal kring villkoren för personer med rörelsehinder och vad vi politiskt kan göra för att förbättra dessa villkor. Ett bra samtal med stor enighet bland partierna. Dock vet jag att när det väl kommer till beslut och - inte minst - ekonomiska prioriteringar så är inte enigheten lika stor.

Hemma vid 17-tiden för middag med maken och en lekstund med vår snart tvååriga hund Louie.

Han känner sig lite åsidosatt av mig just nu. Jag tror inte att han har riktig kläm på det där med valrörelse.

Söndagmorgnar är sköna. Tyvärr får vi inga tidningar på söndagarna (det är priset man får betala för att bo utanför stan) men det finns ju morgon-TV. Idag var en av de bättre nyhetsmorgnarna på länge. Alliansen i SIFO: egen majoritet. Och fortsatt uppåt för Folkpartiet!

Jag vet. Det är fyra veckor kvar till valdagen och inga segrar ska tas ut i förskott. Men nog stärker det kampanjlusten med en sådan start på dagen.

Länkar och bloggar om SIFO: Aftonbladet, DN, SvD, Runos blogg, Pär Gustafsson (FP), Sörlidens.

Nu är det allvar - valrörelsen igång på riktigt

Jag har mött väljare i sommar som frågat: när ska ni börja? Valrörelsen, alltså. Intresset för valet den 19 september är mycket större än i tidigare val. Och det är inte så underligt. Väldigt många väljare uppskattar Alliansregeringens förmåga att styra Sverige och vill se en fortsättning.
När jag knackade dörr häromdagen klev jag rakt in i en diskussion om huruvida det är klokast att rösta på det Alliansparti som sista veckan ligger närmast fyraprocent-spärren oavsett vilket av de fyra man egentligen stödjer. Detta eftersom personerna tyckte att det viktigaste är att Alliansregeringen får fortsatt förtroende.

Nu har allvaret börjat. Valrörelsen är i gång på riktigt. Allianspartierna presenterade de gemensamma valaffischerna och sin bussturné runtom i Sverige. I bland andra SvD och DN ser jag att den gemensamma kampanjkassan är 20 mkr. De rödgrönas gemensamma kassa är blygsammare. Den slutar vid 13 mkr.
Med tanke på vilka kampanjresurser (S) brukar ha frågar jag mig: är LO inte intresserat av att sponsra samarbetet? Får fackföreningsrörelsens pengar bara användas för socialdemokraternas egen valrörelse? Oavsett vilket är det lika illa med detta ständiga kampanjstöd, eftersom så många LO-medlemmar inte röstar på socialdemokraterna. Såg att Kommunals nya ordförande anser att organisationens viktigaste uppgift nu är att se till att det blir en rödgrön regering. Motivet skulle vara att "det är bäst för Kommunals medlemmar". Tala om förmyndarskap!

Mer valrörelse. Igår skrev vi fyra lokala toppkandidater i Linköping en debattartikel i Corren med frågor till den rödgröna oppositionen lokalt. Här några exempel på vad Linköpingsborna borde få svar på före valdagen.

"Innebär en rödgrön seger en skattehöjning i Linköping, som vänstern och miljöpartiet driver? Innebär det att valfriheten för våra äldre ska avvecklas? Innebär det att valfrihet, kunskapsfokus och ordning i klassrummen inte längre är politiska prioriteringar? Vad är ert gemensamma alternativ, socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister?"

Ännu ett bevis på att valrörelsen är i gång är att på lördag invigs valstugorna på Trädgårdstorget i Linköping. Sen finns vi där måndag-lördag varje vecka fram till valdagen. Välkommen att prata politik, säg vad Du tycker, ställ frågor och hämta material och valsedlar.

Länkar: Expressen, Aftonbladet, Tommy, Mattias, Adam, Rasmus, Amanda.

Rekommendation: Rösta på Alliansen

På DN Debatt idag finns artikeln "Därför är Alliansen det bästa valet för oss äldre." Artikeln är skriven av fyra tidigare - och till viss del fortfarande - aktiva politiker för Allianspartierna. En del kommentatorer menar att dessa fyra självklart rekommenderar väljarna att rösta på Alliansen.

Och visst är det självklart. Men det fina med artikeln är att den ger saklig information kring varför man som äldre bör rösta på Alliansen.

Några exempel:
* fler i arbete/arbetslinjen är enda sättet att få långsiktigt hållbara pensioner och resurser till välfärd

* skattesänkningar för pensionärer varav två genomförda och en tredje på gång

* lag mot åldersdiskriminering i arbetslivet

* slopad löneskatt för äldre anställda

* extra högt jobbskatteavdrag för den som vill jobba efter fyllda 65

* värdighet, respekt och valfrihet i äldreomsorgen


Ställ detta mot de rödgrönas besked om fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, bidragslinje i stället för arbetslinje (hur ger det långsiktiga resurser till pensioner och välfärd?), nej till lagstiftning om äldres rätt att välja omsorg och boende samt alla ytterligare skattehöjningar som Lars Ohly (V) har aviserat ska komma under mandatperioden om de rödgröna bildar regering eftr höstens val.

Visst är väl Alliansen det självklara valet, eller hur? Både för 65-plussare och andra.

Läs även Sörlidens blogg

Glädjande utveckling på arbetsmarknaden

Glädjande siffror redovisas idag beträffande utvecklingen på arbetsmarknaden. Till Aftonbladet säger företrädare för Arbetsförmedlingen att konjunkturen vänder uppåt, vilket kommer att minska arbetslösheten för både unga och vuxna.

I DN redovisar arbetsförmedlingen följande
"Uppåt 100 000 fler kommer att vara sysselsatta 2011 än 2009 innebär att hela jobbförlusten från slutet av 2008 och 2009 är återtagen vid slutet av 2011. Arbetslösheten beräknas 2010 bli 9,1 procent och förväntas 2011 sjunka till 8,7 procent. Att den fortsätter att vara så pass hög beror på att många söker sig ut på arbetsmarknaden, bland annat utrikesfödda."

I Östnytt rapporterar arbetsförmedlingen i Östergötland att sysselsättningen ökar men tyvärr inte lika snabbt och i lika hög grad som på andra håll i landet. Men länet drabbades inte heller lika mycket under finanskrisen.

Även om den förbättrade arbetsmarknaden gynnar också unga människor så kan man inte blunda för att ungdomsarbetslösheten är ett fortsatt bekymmer. Folkpartiets och Alliansens beslut om sänkta arbetsgivaravgifter för unga anställda och ökning av lärlingsutbildningar ger resultat men det tar lite tid. Bekymmersamt är också att så många unga går ut gymnasiet utan godkända betyg. Det tar ändå längre tid att förändra denna situation. Elever som slutar skolan nu i dagarna har haft oturen att ha hela sin skolgång i den socialdemokratiska skolan. En skolpolitik som inte givit dem chans till tillräckligt stöd och inte givit möjlighet att välja en riktig yrkesutbildning för den som önskat.

På begäran av socialdemokraterna har riksdagen idag debatterat arbetslösheten. Jag hörde en liten del när jag satt i bilen i eftermiddag. Jag hörde Sven-Erik Österberg (S) dundra ordentligt mot arbetsmarknadsminister Littorin. Men hur såg det ut när socialdemokraterna lämnade regeringsmakten 2006? Då hade Sverige dessutom högkonjunktur och ingen finanskris.
När Mona Sahlin får en sådan fråga hänvisar hon till att partiet lärt av tidigare misstag. Det borde vara så. Men de röd-gröna förslagen som presenterats under våren tyder inte på att så är fallet.

Naturligtvis kommer ungdomsarbetslösheten att bli en valfråga. Alliansen behöver inte rädas den debatten. Än mindre behöver vi folkpartister göra det. Det folkpartiledda utbildningsdepartementet har levererat. Nu är det upp till väljarna att se till att framtidens elever får chansen att gå i en skola, som leder till både en god utbildning och till jobb!

Andra som bloggat om utvecklingen på arbetsmarknaden är Per Altenberg, Rasmus (Liberal), Kent Persson (M)

Alliansframgång i opinionen och Sahlin vill ha blocköverskridande uppgörelser

DN/Synovate redovisar i maj-mätningen av opinionsläget i Sverige en framgång för Allianspartierna. Personligen gläds jag också åt plussiffror för mitt eget parti, Folkpartiet. De beror säkert på att Jan Björklund synts både i skolfrågor och andra frågor. Försvaret, Energi med kärnkraften, arbetslöshetsförsäkring m fl. Frågor som intresserar och berör många väljare.
Vid helgens partiråd kommer Jobben och tillväxten att lyftas, där det finns många intressanta delar att diskutera med väljarna.

Opinionsmätning till trots, än är inte valet vunnet. Men ett Alliansövertag stimulerar oss partiarbetare och visar våra väljare att det finns gott hopp!

Se mätningen och kommentarerna i DN, Aftonbladet, Expressen, Svd, Kent Persson (m), Runos blogg, Mark Klamberg, Sörliden, Anne-Marie Ekström.


DN skriver också om att Mona Sahlin vill ha blocköverskridande uppgörelser kring Skatter och Energi. Börjar hon inse vidden av att föra en politik på dessa områden i det sällskap hon själv valt d v s Vänsterpartiet och Miljöpartiet?

Det kan finnas skäl att göra blocköverskridande uppgörelser. Även på andra områden som t ex socialförsäkringar kan det vara rimligt. Men att Sahlin flaggar för sådana uppgörelser just nu på väg in i en valrörelse, där socialdemokraterna kommer att framställa Allianspartierna som det värsta som hänt Sverige, saknar ju all trovärdighet.

Jag håller med Reinfeldt att för närvarande är inga blocköverskridande uppgörelser varken möjliga eller önskvärda. Låt väljarna avgöra inriktningen på politiken. Sedan kan den valda regeringen ta initiativ till blocköverskridande diskussioner på områden, där det är särskilt viktigt med mycket långsiktig politik.

Alliansturné med nio vallöften

När Alliansen med de fyra partiledarna och just idag även övriga ministrar drog ut på valturné gav de nio vallöften.

1. Ingen höjd skatt för "vanliga löntagare".

2. Inga ofinansierade utgiftslöften. Enligt regeringen lovar den rödgröna oppositionen allt för mycket och tvingas låna till satsningar på bland annat infrastrukturen.

3. Det ska inte bli dyrare att anställa unga. Ytterligare en känga mot den rödgröna oppositionen. "Vänsterpartierna går till val på att fördubbla arbetsgivaravgifterna för unga. Det skulle medföra en kraftig ökning av kostnaden för att anställa unga", skriver den borgerliga alliansen.

4. Rut- och rotavdragen ska inte avskaffas.

5. Varken fastighetsskatten eller förmögenhetsskatten ska återinföras.

6. Kärnkraften ska inte förtidsavvecklas.

7. Någon kilometerskatt ska inte införas.

8. Föräldraförsäkringen ska inte kvoteras. Familjer ska enligt den borgerliga alliansen få besluta själva hur föräldraförsäkringen ska delas upp.

9. Förbifart Stockholm ska inte skjutas på framtiden. Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna säger nej till en folkomröstning om vägsatsningen.

Klara besked alltså från Alliansens fyra partier.

Jag ser på Politikerbloggen att Thomas Bodström (S) har kommenterat. Bland annat skriver han "Vi ska INTE ha skattebidrag till de rikaste för att gå ut med hunden."
Varför missunnar Bodström gamla tant Agda att ha råd att anlita någon som går ut med hunden när hon själv inte orkar? För hemtjänsten gör det ju inte!

Alliansenturnén i media: Corren, NT, SvD, DN

Andra bloggar: Kent Persson, Amanda Brihed, Mathias Sundin

Ett bra Kommunfullmäktigemöte

Idag syntes de ideologiska skillnaderna mellan Allianspartierna och de röd-gröna vid fullmäktigesammanträdet. Statsbidraget för 2010 på 108 mkr fördelades. Regeringens avsikt med dessa statsbidrag av engångskaraktär är att kommunerna ska hålla välfärdssektorn så skadeslös som möjligt i samband med finanskrisen. Jag har kallat dem "överlevnadspengar", d v s pengar i väntan på att skatteintäkterna återgår till normal nivå. Allianspartierna i Linköping har fördelat dessa 108 mkr och de tidigare (2009) ca 75 mkr på skola, vård och omsorg. Nödvändiga jobbsatsningar finansieras med överskottet från förra året.

Men socialdemokraterna anser att jobbsatsningar ska tas av de extra statsbidragen. Man var så ivrig att visa att man prioriterar jobbsatsningar framför allting annat så man t o m föreslog åtgärder, som redan pågår.

I omsorgsnämnden, som jag företrädde i debatten, har (S) och (V) inte haft något enda förslag. När vi i Alliansen valde att fastställa en preliminär internbudget för 2010 i väntan på dagens beslut om statsbidrag, så avstod oppositionen från att delta i beslutet. De föreslog att nämnden skulle överlämna frågan till kommunstyrelsen!!
Idag lät det i debatten som om oppositionen hade egna förslag. Men de var påkomna häromdagen och endast redovisats i kommunstyrelsen och nu - idag - i fullmäktige. Det föranledde mig att tala om "tomma tunnor som skramlar". Då fick jag höra att jag tycktes ha ätit taggtråd??

Oftast har vi ett bra debattklimat i Linköpings fullmäktige. Men idag märktes dels att valrörelsen börjat och dels att oppositionen är tomhänt vad gäller alternativ i den ekonomiska politiken.

Jag tycker det är en bra debatt när de ideologiska skillnaderna blir synliga. En del, även politiker, säger, att i kommunpolitiken betyder ideologierna ingenting. Jag delar inte den uppfattningen. Visserligen förhandlas många ärenden fram till ett enigt, långsiktigt beslut beroende på att skillnaderna inte är så stora. Men t ex budget, frågor om medborgarnas valfrihet till service, skola och liknande kompromissas inte om. Så visst är ideologin viktig även i kommunpolitiken. Varför ska väljarna annars rösta i kommunalval?

Idag inleddes mötet med en tematimme. Ämnet var "Våldsutsatta kvinnor" och kom till på mitt initiativ. Stadsmissionen i Linköping har en mycket hög kompetens vad gäller att möta dessa kvinnor i behandling. Omsorgsnämnden har flera avtal med dem kring olika insatser. En av de ansvariga därifrån berättade på ett oerhört skickligt och berörande sätt om hur en del kvinnor i Linköping som både är missbrukare (alkohol och andra droger) och dessutom utsätts för våld lever i sin vardag. Jag hoppas att alla ledamöter tog in och förstod att vi politiskt har ett ansvar att hjälpa.

Sänkt skatt även för pensionärer

Känner att jag ligger lite efter i diskusionen om pensionärerna och sänkt skatt. Har suttit på försenade tåg alternativt på järnvägsstationer och väntat på tåg som inte klarat av att lämna stationen p g a "tekniska fel". Har vi vinter för sällan eftersom beredskapen är bristfällig? Hörde någon ansvarig från Banverket igår som sa att problemen beror på en extremt lång och kall vinter. Att det varit extremt kallt håller jag med om. Köldrekord har slagits långt ner i södra Sverige. Men extremt lång?! Knappt två månader än så länge?!


Ja,ja. Men nu var det skatten på pensioner jag tänkte skriva om. Utmärkt att alla Allianspartier nu ger budskapet att nästa skattesänkning ska avse pensionsinkomster. Folkpartiets landsmöte uttalade detta redan i november. I gårdagens DN (länk saknas) säger FP:s ekonomiskpolitiske talesman Carl B Hamilton att sysselsättningssiffrorna blir allt bättre och därmed skulle effekterna på pensionssystemets broms inte bli så kännbara som befarats. Kanske kan t o m hela nedgången kompenseras med sänkta skatter, enligt Hamilton. Ja, det vore ju verkligen bra. Inte bara för att det är val i år utan framförallt för att de flesta pensionärer behöver pengarna.

Andra som bloggat om skatt och pensionärer är Seved Monke, Carina Boberg

Tomma tunnor skramla mest = Mona Sahlin på GP

I dagens GP beskriver Mona Sahlin allt vad socialdemokraterna påstår sig vilja göra för att åstadkomma fler jobb om de får väljarnas förtroende efter höstens val. Men vilken trovärdighet har hon och partiet med sina löften? De satt vid makten tolv år i streck och hur såg det ut i Sverige efter dessa år? Hög arbetslöshet, över en halv miljon människor ofrivilligt förtidspensionerade varav många unga, som efter en första sjukskrivningsperiod rekommenderades att träda ut ur arbetslivet, ett stort antal unga som lämnade skolan utan fullständiga betyg och därmed missade möjligheten till en fot in på arbetsmarknaden. Det var facit av tolv år med s-regering på jobbområdet.

Alliansens jobbsatsningar har givit resultat men på grund av finanskrisen så är arbetslöheten åter på en hög nivå. Något som Sverige inte är ensamt om. Att vi har en hög ungdomsarbetslöshet hänger bland annat ihop med att så många har en undermålig skolgång. För även om Alliansregeringen med Jan Björklund (FP) som utbildningsminister har förändrat skolan till den kunskapsskola, som Sverige behöver, så dröjer det åtskilliga år att få genomslag i form av resultat. Under ytterligare ett flertal år framöver kommer elever, som inte fått rätt stöd från början av sin skolgång, att lämna skolan dåligt rustade för arbetslivet.

Mona Sahlin skriver i artikeln, att utbildning är det mest effektiva sättet att långsiktigt höja sysselsättningen. Ja, precis Mona, så är det. Men den utbildningen måste människor få med sig redan från grunden. Vuxenutbildningen ska användas för att ge människor en chans att få ett nytt jobb genom att uppdatera kunskaper eller att skaffa sig nya. Att först acceptera att ett stort antal ungdomar inte får chansen redan i ungdomsskolan och sedan lappa och laga genom vuxenutbildningen något år efter avslutad ungdomsskola är inte vare sig mänskligt eller ekonomiskt särskilt klokt.

Arbetsförmedlingen ska bli en Kompetensförmedling, enligt Sahlin. Att arbetsförmedlingen inte fungerat till vad namnet säger att den ska vara har varit känt i årtionden. Men några förändringar gjorde inte s-regeringen under sin tolvåriga regeringstid. Jag är inte helt nöjd med Alliansens något begränsade förändringar heller. Men effektiviteten är i alla fall bättre nu än på många, många år.

Stort stöd för hushållsnära tjänster

Branschorganisationen Almega presenterar en undersökning, som visar att 70 % av svenskarna är positiva till skattereduktionen för RUT- och ROT-tjänster. Intressant är också att den positiva inställningen är spridd i hela befolkningen. Oavsett ålder, inkomst, geografisk placering, boendeform och partisympati så bejakar folk denna reform. Den vanligaste köparen är barnfamiljer, vilket är ganska naturligt. Det är i dessa familjer, som det är svårast att få livspuzzlet att gå ihop.

Nya företag och därmed nya jobb har skapats. Från att ha varit en bransch med något hundratal anställda finns nu tusentals, enligt Almega. Och det var ju det jag och Folkpartiet var övertygade om, när vi började driva frågan för åtskilliga år sedan. Men motståndet från socialdemokraterna i dåvarande regeringen var kompakt.

Och detta motstånd tycks bestå. I det röd-gröna samarbetet kommer dessutom säkert vänsterpartiet att blockera varje antydan till ändrad inriktning. Att deras väljare har en annan uppfattning i frågan spelar nog ingen roll för kommunisten Ohly. Han har så starkt naglat fast sig vid budskapet att hushållstjänster är "skattesubvention för de rika".

Men om väljarna är kloka att ge sitt stöd till fortsatt Alliansregerande så blir RUT och ROT kvar.

Nya pengar till rättsväsendet

Befinner mig i Östersund på uppdrag för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Nämnden har att utföra granskning av hur rättsväsendet uppfyller regelverken kring användandet av hemliga tvångsmedel, vilket innebär besök bl a hos landets åklagarkammare. Tidigare idag har nämnden tillsynat hos åklagarkammaren i Sundsvall.

Det är med tillfredsställelse jag ser på TV-nyheterna att Alliansregeringen avsätter ett antal nya miljoner till svenskt rättsväsende i höstens budget. Utmärkt!

I morgon bär det hemåt igen efter utfört arbete här i Östersund.