Det viktiga valet till Europaparlamentet

Tittade igår söndag på partiledardebatten i SVT:s Agenda. Förhandsreklamen talade om debatten som "den första i det nya politiska landskapet". Och faktiskt - jag tyckte nog att den åtminstone delvis speglade något nytt. Och då tänker jag inte på placeringen av partiledarna utan på tonen i debatten. Tyvärr hade inte Ulf Kristersson (M) och Stefan Löfven (S) lämnat valdebatten bakom sig. Men övriga hanterade det något förändrade läget bra, som jag ser det.
Många tittare hade nog väntat sig mer EU-politik än inrikes med tanke på tidpunkten för programmet. Den partiledare som bäst och mest refererade sina inlägg till just det förestående EU-valet var liberalernas Jan Björklund.
Nu blir det EU-debatt i riksdagen på onsdag inför Europadagen den 9 maj. Jag hoppas verkligen att herrar Löfven och Kristersson har lagt valdebatten bakom sig till dess. Årets EU-val är det viktigaste på många år, kanske det viktigaste någonsin. Jag väljer att lägga in inledningen på Liberalernas program, vilket tydligt beskriver varför det är extra viktigt att rösta i år.

"Den europeiska unionen står inför stora utmaningar. Valet till EU-parlamentet i maj 2019 avgör om samarbetet kommer att kunna möta dem.

Europa har att hantera hot som kommer utifrån såsom den tuffa konkurrensen från ett expanderande Kina. Där leder president Xi Jinping nu världens största ekonomi, som fortsätter att växa utan hänsyn till hållbarhet och mänskliga rättigheter. Samtidigt vänder USA:s president Donald Trump ryggen till efterkrigstidens liberala världsordning. Och den ryska regimen under president Vladimir Putin utgör ett allt större hot mot Europa, såväl militärt som genom försöken att splittra EU-länderna med desinformation och cyberkrigföring. Krafterna runt omkring Europa som vill unionen illa är kanske starkare än någonsin. Det ställer krav på Europa att vilja och kunna leda den fria världen. Det ställer krav på oss att ta ansvar för vår egen säkerhet och för det globala klimatarbete USA nu lämnar bakom sig.

Samtidigt växer hoten inifrån. Premiärminister Viktor Orbán leder i Ungern en främlingsfientlig och nationalistisk regering som öppet kränker rättsstaten och vill stänga EU mot omvärlden. I Storbritannien leder premiärminister Theresa May sitt land mot ett brexit vi idag inte kan överblicka konsekvenserna av – varken för Storbritannien, för unionen eller för Sverige.

Behovet av ett enat Europa är större än någonsin. Liberalernas recept är ett kraftfullt EU som håller ihop, där vi samarbetar ännu tätare än idag. Ett EU som rustas för framtiden och som ges verktyg att möta hoten mot vår kontinent och leverera lösningar på problem som vi bara kan hantera tillsammans. Där andra tvekar är vi tydliga: Sverige ska fullt ut vara med i det europeiska samarbetet."

Det är märkligt att så många svenska partier fortsätter att "tassa fram" i förhållandet till det europeiska samarbetet. Under de senaste åren har det blivit så tydligt att områden som klimat, organiserad brottslighet, droghandel kräver ett väl utvecklat samarbete över landsgränser. Inget land klarar att möta dessa utmaningar på egen hand helt enkelt för att dessa områden har inga landsgränser. Inte ens om Sverige skulle totalt bomma igen alla gränser mot omvärlden skulle vi undgå t ex droghandel och klimatförändringar. Varför då inte i stället samarbeta och nå resultat? Vad är andra partier så rädda för?

Mitt råd till dig som väljare: ta del av all kunskap som finns att tillgå inför valet, källgranska och ta ställning! Rösta den 26 maj eller förtidsrösta från den 8 maj.  

Varför mitt JA till en S-ledd regering

Den 26 november skrev jag på denna blogg om regeringsfrågan. http://linneadarell.blogspot.com/
Sär här skrev jag bl a:

" Hur ser jag då själv på regeringsfrågan ur mitt socialliberala perspektiv? Nej-rösten för Ulf Kristersson som statsminister instämmer jag i. Liberalerna gick till val på att INTE ingå i en regering som blir beroende av (SD). Trots moderata och kristdemokratiska löften/påståenden om att så inte skulle bli fallet så tyder valresultatet på att så kommer att bli fallet. Många bedömare har kritiserat (L) och (C) för att inte ens släppa fram en M-KD-regering. Jag förstår att den synpunkten finns. Men inställningen till (SD) grundar sig på att vi som liberaler inte kan eller vill bidra till att Sverige utvecklas i den riktning som vi nu ser i Ungern, Österrike m fl länder länder. Därför nej till en regering där Sverigedemokraterna får inflytande och t o m en utpressarroll!

Jag får frågor typ "Är det bättre att Sverige styrs av vänsterblocket?" Det är här "pest eller kolera"-resonemanget kommer in. Om Vänsterpartiet inräknas i vänsterblocket så är det, som jag ser det, också ett omöjligt alternativ för liberaler. Även om kommunismen numera inte omnämns i partinamnet så förskräcker dess historiska rötter. Dessutom finns i närtid företrädare för (V) som kallat/r sig kommunister.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju inte lyckats som regeringskonstellation den senaste mandatperioden men är "rumsrena" ur ett demokratiskt perspektiv. Med det inte sagt att jag personligen i dagsläget okritiskt skulle förorda en regeringssamverkan mellan (S) och (L)."

I lördags (12/1-19) beslutade jag mig för att stödja att Liberalerna röstar för en S-ledd regering med förslaget till förhandlingsuppgörelse mellan L, C, S, Mp som grund och med betoning på att (L) inte kommer att ingå regeringen. I min värld har vi goda möjligheter att bedriva oppositionspolitik, som jag förordade i mitt inlägg den 26 november trots nämnda överenskommelse.
Ett av mitts livs svåraste politiska ställningstaganden. En viss lättnad kände jag vid Partirådets möte dagen efter, där en klar majoritet av partivännerna gjorde samma bedömning som jag själv gjort.

Var det då bara förhandlingsuppgörelsens innehåll som avgjorde? Är den alltigenom bara liberal politik? Och kommer den att genomföras i sin helhet eller kommer mycket att "begravas i utredningar"? Jag återkommer längre ner kring hur Liberalerna nu bör hantera frågorna.

Problemet med SD-inflytandet på en M/KD-regerings politik kvarstår (se inlägget ovan från 26/11).  Hur mycket M-ledningen än lovar att genomföra Alliansens reformagenda. Vad som dessutom har hänt är att moderater på flera håll i landet medvetet öppnat för samarbete med sverigedemokrater. Inte för att det varit nödvändigt för att få till stånd ett kommunalt styre utan för att man tycks anse det önskvärt. Det, tillsammans med den omläggning av politiken som påbörjades inom (M) omedelbart efter valet 2014, när Fredrik Reinfeldt avgick, gör att jag är tveksam om Alliansen i sin tidigare form är framtiden för svensk politik i allmänhet och för liberaler i synnerhet. Om/när (M) tar bort "Nya" i partinamnet och återgår till att bli "gamla moderater" eller något annat i konservativ riktning då är i alla fall jag tveksam till ett organiserat samarbete inför valet 2022.

Betyder det då att jag tror på ett organiserat samarbete med socialdemokraterna inför nästa val? Nej, lika lite!

Jag vill att (L) nu (om en S-ledd regering tillträder) håller tummen i ögat på denna regering så att innehållet i förhandlingsuppgörelsen genomförs. Bra liberala reformer som genomförs ska uppmärksammas av Liberalerna! Minsta avvikelse från uppgörelsen som (S) och (Mp) försöker sig på ska kritiseras och stoppas. Liberalerna måste lära sig att uppträda som oppositionsparti. Se hur socialdemokratiska regeringar i årtionden opponerat på den egna politiken!

På alla områden som inte omfattas av den aktuella uppgörelsen så är (L) helt oberoende och därmed ett "riktigt" oppositionsparti. Och som vid valet 2022 går till val som "eget" parti, där inga vallöften "filtrerats" i ett samarbete vare sig till höger eller vänster. Och på frågan "vilken regering ska (L) stödja" så ska svaret vara "där liberal politik får mest genomslag". Eller så här i lite längre tappning: Det liberala partiets uppdrag är att verka för att öka varje människas frihet och livschanser. Målet för vårt politiska arbete är att bidra till samhällsförändring i liberal riktning och stärka stödet för de liberala värderingarna på både kort och lång sikt.

När får Sverige en ny regering?

Ja, den frågan ställer sig många sen veckor tillbaka. Kanske fler media än "vanliga" medborgare. För journalister har månaderna sen valet i september betytt att de inte behövt anstränga sig speciellt mycket för att fylla sidutrymmen respektive sändningstid. Somliga analyser har varit intressanta och kunskapsgivande. Andra har byggt på "sladder" dvs precis det jag varnade för i mitt blogginlägg den 22 september.
Många turer har det blivit. Många partiledarbesök i allehanda TV-soffor och nyhetsinslag. Vissa aktiviteter också naturligtvis för att få till stånd ett regeringsunderlag. Ulf Kristersson, moderaternas partiledare och Alliansledare, fick talmannens första sonderingsuppdrag. Gick inte så bra. Nästa sonderare blev socialdemokraternas ledare Stefan Löfven. Gick inte heller så bra. Ville inte ens bli prövad av riksdagen. Nummer tre blev Annie Lööf, Centerpartiet, som inte heller lyckades. Hon var åtminstone ärlig och sa som det var. Herrar Kristersson och Löfven vill bara rösta på sig själva som statsminister.
Och där befinner sig svensk rikspolitik idag. Nu är bollen tillbaka hos Löfven och flera partier våndas över hur och om man ska bidra till att en regering kommer till stånd. Även om bollen nu ligger hos Löfven och socialdemokraterna ska inte Alliansen och Ulf Kristersson räknas ut som eventuell regeringsbildare.

I mitt uppdrag som ledamot i Liberalernas partistyrelse har jag deltagit i respektive följt många diskussioner både i form av regelrätta sammanträden, diskussioner på partimöten i kommun och län, i media samt på Facebook. Sistnämnda forum kan bidra till att bredda debatten med nya vinklingar och tankeväckande idéer. Tyvärr även motsatsen. Inskränkthet, okunskap, personliga påhopp och beskyllningar som ofta bottnar i påstådda "läckor".

Hur ser jag då själv på regeringsfrågan ur mitt socialliberala perspektiv? Nej-rösten för Ulf Kristersson som statsminister instämmer jag i. Liberalerna gick till val på att INTE ingå i en regering som blir beroende av (SD). Trots moderata och kristdemokratiska löften/påståenden om att så inte skulle bli fallet så tyder valresultatet på att så kommer att bli fallet. Många bedömare har kritiserat (L) och (C) för att inte ens släppa fram en M-KD-regering. Jag förstår att den synpunkten finns. Men inställningen till (SD) grundar sig på att vi som liberaler inte kan eller vill bidra till att Sverige utvecklas i den riktning som vi nu ser i Ungern, Österrike m fl länder länder. Därför nej till en regering där Sverigedemokraterna får inflytande och t o m en utpressarroll!

Jag får frågor typ "Är det bättre att Sverige styrs av vänsterblocket?" Det är här "pest eller kolera"-resonemanget kommer in. Om Vänsterpartiet inräknas i vänsterblocket så är det, som jag ser det, också ett omöjligt alternativ för liberaler. Även om kommunismen numera inte omnämns i partinamnet så förskräcker dess historiska rötter. Dessutom finns i närtid företrädare för (V) som kallat/r sig kommunister.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju inte lyckats som regeringskonstellation den senaste mandatperioden men är "rumsrena" ur ett demokratiskt perspektiv. Med det inte sagt att jag personligen i dagsläget okritiskt skulle förorda en regeringssamverkan mellan (S) och (L).

När jag för trettiofem år sen blev medlem i dåvarande Folkpartiet (idag Liberalerna) var det efter att först läst igenom alla partiers program och under en tioårsperiod följt (Fp):s politik noggrant och även röstat på partiet i olika val under 1970-talet. Erfarenheterna av socialdemokratisk politik under några år i SSU (socialdemokratiska ungdomsförbundet) gjorde att jag sökte ett parti som sätter individen före kollektivet. Och vars politik ändå innebär ett gemensamt samhällsansvar när så behövs.
De skillnader mellan partierna som avgjorde mitt val då tycker jag finns även idag.

Men hur tänker jag då kring regeringsbildning 2018? I vilket samarbete vill jag att Liberalerna ska ingå? Med tanke på (L):s svaga valresultat både i år och föregående val så kanske lösningen är oppositionsrollen? Jag läser Olle Wästbergs (L) krönika i tidningen NU den 16 februari 2017, som avslutas "Slutsatserna av detta resonemang är att om ett parti ska få långsiktigt inflytande på politiken är det viktigt att ha styrka i opinionsbildningen och skapa ett väljarstöd som ger en bas för inflytande i en regering. Annars kan man avstå från regerandet och skapa långsiktig kraft genom att vara en effektiv och opinionsbildande opposition."

Min dag i Almedalen 2018

I år valde jag att vara i Almedalen på Liberalernas dag tisdag den 3 juli. Det är inte alltid som en dag i Almedalen blir så välplanerad. Men i år lyckades jag riktigt bra. Tack vare den nya appen. Det var lätt att utifrån hela seminarielistan successivt spara på "Min lista" och sen plocka bort det som jag ändå inte skulle hinna med. Mycket lättare också att via appen ha koll på tider och platser under dagen än vad det är att ha infon i kalendern. Så varmt tack till årets Almedalsarrangör!

Mitt första seminarium "Hur kan artificiell intelligens bidra till samordning och kontinuitet för individen?". Det handlade alltså om frågan hur kan sjukvård och omsorg i framtiden - inte allt för långt bort - använda AI för samordning och kontinuitet av insatser. Redan idag används AI till viss del för att skapa en individualiserad hälso- och sjukvård.
En av deltagarna i panelen var Liberalernas innovationslandstingsråd i Stockholm Daniel Forslund. Intressanta tankar som jag vill lära mig mer om.

Vid seminarium nummer två diskuterades frågan "Kvar på arbetslivets perrong när Sverige går som tåget - för att vi har en funktionsnedsättning". Gruppen under 30 år med aktivitetsersättning växer och ca 70 % har en psykiatrisk funktionsnedsättning som t ex autism eller intellektuell funktionsnedsättning. Gymnasiesärskolan har ett tydligt uppdrag att knyta an till arbetsmarknaden och det lokala arbetslivets behov genom arbetsplatsförlagt lärande. Trots detta erbjuds eleverna nästintill per automatik Daglig verksamhet efter avslutad skolgång. Utöver ett ensidigt arbetsliv  innebär det också mycket begränsad ekonomi resten av livet.
Här finns mycket att göra för kommunerna och näringslivet i samverkan.

Ytterligare ett seminarium hade samma tema "Gör plats för alla på arbetsmarknaden - Hur ska arbetsgivare få upp ögonen för värdefull kompetens?" Under seminariet diskuterades arbetsgivarnas behov av mer kunskap kring stödstrukturer för att "våga" anställa personer med funktionsnedsättning. Och så påtalades det som alla vet men ingen gör nånting åt. Att offentliga arbetsgivare är sämst - fortfarande - på att anställa personer med funktionsnedsättning. Trots att många har en bra utbildning. De två politikerna i panelen (S resp M) svarade "som vanligt" dvs att det behövs kanske mer information.

Båda dessa seminarier ger anledning till reflektion över hur begränsad kunskapen är hos olika aktörer inom samhälle och näringsliv kring att alla människor har nånting att bidra med.

I seminarieform, eller kanske snarare utfrågning, lyssnade jag på vad Liberalerna resp Centerpartiet har för funktionshinderpolitiska ambitioner efter valet. Från Liberalerna deltog Bengt Eliasson och från Centern Anders W Johnsson. Frågorna kom av naturliga skäl att handla mest om den personliga assistansen och hur partierna tänker agera om de kommer i regeringsställning efter valet. Båda var väl insatta i problematiken och hade förslag om vad respektive parti kommer att göra på kort och på lång sikt.
Det finns en oro hos funktionshindersorganisationerna kring vilket inflytande de - idag - mindre partierna kan få i en moderatledd regering. Min bedömning är dock att om (L) och (C) gör gemensam sak i frågan om återupprättande och utveckling av LSS och personlig assistans så kommer (M) att acceptera förslagen. Dessutom har ju numera även (KD) en positiv syn på att förbättringar och utveckling behövs.

Varje seminariebesök tar alltid längre tid än man tänker på grund av "eftersnack". Men det är väl en del av Almedalsveckan, eller hur? Att möta och informellt diskutera med andra deltagare, med företrädare för arrangörer. Detta tillsammans med ett mycket trevligt besök i det liberala tältet under eftermiddagen gjorde att några av mina planerade seminariebesök fick utgå.

Som avslutning lyssnade jag självklart på Jan Björklunds suveränt inspirerande tal. Så skönt att höra om liberala visioner som inbegriper både vardagsfrågor och framtidsfrågor för Sverige, Europa och globalt. Mycket tillfredsställande att Jan Björklund utmanat SD:s Jimmie Åkesson på flera debatter. Dessa debatter kommer sannolikt att öppna ögonen på många väljare kring vart Sverige kan ta vägen om dagens opinionssiffror för Sverigedemokraterna skulle bli valresultat. Jag tror att ingen, eller i varje fall väldigt få, vill se samma utveckling i vårt land som vi nu ser i flera europeiska länder som t ex Ungern och Polen.

   

Behovet av en reformerad arbetsförmedling

Till och från under många år har Arbetsförmedlingen fått kritik från olika håll och av olika orsaker. Arbetssökande har varit missnöjda med brist på service. Arbetsgivare har varit missnöjda med att matchningen av jobb och arbetskraft inte fungerat. Och politiker har instämt i kritiken men ingen regering har klarat av att ta de nödvändiga besluten för att åstadkomma en reformering av hela myndigheten och dess uppdrag. Ett evigt "duttande" med diverse ändringar av uppdraget från staten har genomförts utan att leda till att skapa en välfungerande myndighet. Inte heller under de åtta åren med Alliansstyre skedde något drastiskt även om bland annat Liberalerna hade velat genomföra vissa förändringar i rätt riktning.

Nu tycks Allianspartierna vara överens om vad som måste ske för att få en fungerande Arbetsförmedling. Man kommer helt enkelt att lägga ned Af vid ett regeringsskifte i höst. Det vill säga - arbetsförmedlingen avvecklas i sin nuvarande form och uppdrag. En liten myndighet skapas med uppgift att bedöma de arbetssökandes behov och att följa upp den sökandes rättigheter och de krav som ställs på vederbörande. Uppdraget innebär även uppföljning och utvärdering av de fristående aktörer som ska syssla med matchningsuppgiften.

Den nya myndigheten kommer också ges ansvar för att arbetsträning och förberedelse för arbetsmarknaden ges till de personer som ännu inte är redo för arbetsmarknaden. De insatser som behövs då kan ges genom offentlig verksamhet, ideell sektor eller arbetsintegrerade sociala företag. Att använda sig av ideella organisationer finns redan som framgångsrika exempel. Ett exempel jag själv känner till är Röda Korset i Linköping där många personer arbetstränat i de olika Second Hand-butikerna och sedan gått vidare till jobb alternativt studier.

För personer med funktionsnedsättning och som jobbar i särskilda subventionerade anställningar sker ingen förändring med anledning av en förändrad arbetsförmedling.

Nyanländas etablering kommer fortsatt vara statens ansvar. Dock, om en eller flera kommuner har visat sig ha goda förutsättningar att sköta denna uppgift effektivare och bättre så ska de få chansen att ta det ansvaret i stället för staten.

Läs mer om Allianspartiernas förslag på DN-debatt.

Liberalernas dag i Almedalen

Såg och lyssnade till partiledare Jan Björklunds tal på TV i kväll. Ett bra tal med fokus på den del av verkligheten som inte vare sig liberaler eller övriga allianspartier brukar tala så mycket om, nämligen de allt ökande klyftorna i samhället.
Det finns en serie radioprogram som benämns Ett nytt Sverige.Något som det behöver talas om från alla politiska partier. Och då ur perspektivet vad som behöver göras för att det nya Sverige ska utvecklas positivt. Det finns så många brister trots att vårt land egentligen borde ha alla goda förutsättningar att klara den förändrade verkligheten. Och det var det Jan Björklund talade om.

Liberalerna har idag presenterat rapporten "Så blir Sverige möjligheternas land". Jag har inte hunnit läsa den än men den handlar sammanfattningsvis om en politik för att öka friheten och minska klyftorna mellan de som fötts i Sverige och de som flyttat hit. Jag skulle nog vilja säga att det finns klyftor även inom den svenskfödda befolkningen. De klyftorna kanske inte kan sägas öka men de finns. Jag tänker framförallt på alla de ungdomar som inte får det stöd i skolan som de behöver och enligt skollagen har rätt till och som vid 18-20-års ålder saknar utbildning tillräckligt för att komma ifråga på den arbetsmarknad som just nu skriker efter folk.

Finns all anledning att återkomma med kommentarer kring dagens liberala rapport. Av det lilla jag hunnit ta del av och efter ha lyssnat på Björklunds tal så bör nu det som sammanfattningsvis brukar kallas för "integrationsfrågan" stå på dagordningen varje dag fram till valdagen den 9 september nästa år.

Igår skrev jag på min blogg att jag efter referaten av vänsterpartiets Jonas Sjöstedts tal trodde att han och partiet lämnat paradfrågan Vinster i välfärden. Men jag bedrog mig. I dag går JS till angrepp på Jan Björklund i denna fråga genom en artikel i Aftonbladet. Ja, så fel jag hade om Vänsterpartiet. Och så fel Jonas Sjöstedt har i vinstdebatten!

Hot att ta på allvar

Den årliga konferensen Folk och försvar pågår i Sälen. Som sig bör står Sveriges säkerhet och militära beredskap i fokus. Men i år har andra hot mot vår säkerhet uppmärksammats i lika hög grad. Åtminstone om man bedömer efter nyhetsrapporteringen.

Igår berättade FRA (Försvarets Radioanstalt) att 100 000 nätattacker noterats utifrån och att förberedelser förekommer i syfte att slå ut det svenska elnätet och kommunikationssystem.

Lägg till detta hot rörande terrorism och organiserad brottslighet m fl hot som vi känner sen tidigare. Statsminister Stefan Löfvén skrev igår på DN-debatt att totalt åtta allvarliga hot är utgångspunkt för den säkerhetspolitiska strategi som regeringen nu presenterar. Strategi kanske är att övervärdera dokumentet men en beskrivning av realistiska risker är det ändå.

Beträffande försvarssäkerheten så uttalade försvarsminister Peter Hultqvist- igen - mycket tydligt att svenskt NATO-medlemskap är uteslutet. Och han ställde sig själv som garant för detta. Den garantin kan väl ändå bara utlovas ca 21 månader framåt. För inte ens försvarsministern vet väl hur det går i nästa års val?

Lite märkligt att se hur moderater, kristdemokrater och centerpartister dagarna före Folk och försvarskonferensen "krävde" mer pengar till försvaret. De gjorde för bara något år sen upp med regeringen om kommande anslag. Endast Liberalerna insåg redan då att den nya hotnivån skulle komma att innebära behov av ökade försvarsutgifter för att förbättra säkerheten.

Konsekvenserna av ett regleringsbrev och vissa partiers svek

Igår hölls en debatt i riksdagen med rubriken "Personlig assistans". Kristdemokraterna hade begärt debatten med anledning av de alltmer alarmerande nödropen från framför allt föräldrar till barn med omfattande funktionsnedsättning som nekas helt eller delvis personlig assistans efter bedömning från Försäkringskassan. Ett viktigt skäl till FKs bedömning är uppdraget från regeringen i årets regleringsbrev. Direktivet är glasklart: Bryt utvecklingen av antalet assistanstimmar. Och FK har verkligen tagit uppdraget på allvar.
Ett exempel är 4-åriga Selma http://www.aftonbladet.se/debatt/article23491874.ab. Och det finns fler i samma situation som Selma och hennes förtvivlade pappa.

RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och unga, krävde i oktober nödstopp för indragningar av assistans. Några veckor tidigare begärde organisationen ett möte med ansvarig minister Åsa Regnér och Försäkringskassans direktör Ann-Marie Begler. En begäran som bemöttes med tystnad. RBU:s lokalavdelningar gjorde upprop via insändare bland annat i Corren. Till stöd för dem skrev jag tillsammans med en styrelsekollega i Nätverket Funktionella Liberaler följande inlägg publicerat i Corren 24 september

Nätverket Funktionella Liberaler kräver: Lyssna på familjerna NU!

Funktionella Liberaler ger RBU sitt fulla stöd i kravet på ett nödstopp för indragning av personlig assistans. Regeringens uppmaning till Försäkringskassan att bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar bryter mot andan i LSS-lagstiftningen. Där sägs att behoven ska styra medan regeringens direktiv innebär att timmarna ska minska oavsett hur behoven ser ut. Konsekvenserna av denna styrning från regeringens sida drabbar nu barn med svåra och omfattande funktionsnedsättningar och deras familjer.
Regeringen och Försäkringskassan hänvisar ständigt till att det förekommer fusk med assistansersättningen, vilket det för övrigt gör i alla socialförsäkringssystem. Brottslig verksamhet och missbruk ska alltid förhindras och skyldiga ska straffas. Men det får inte bli ett motiv för att slå sönder ett nödvändigt stöd för barn och deras familjer från en dag till en annan, vilket nu har skett i flera fall. Vår uppmaning till ansvarig minister Åsa Regnér är: Lyssna på familjerna NU!

Funktionella Liberaler är ett nationellt nätverk som samlar funktionshinderpolitisk kraft i liberal anda. Utgångspunkt är FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som gäller i Sverige sedan 2009. Vårt mål är ett samhälle där personer med funktionsnedsättning har samma rättigheter och möjligheter som personer utan funktionsnedsättning. Det handlar om frihet, rätten att bestämma över sitt eget liv, rätten att vara den man är och utifrån sina egna förutsättningar. Mänskliga rättigheter helt enkelt.

Linnéa Darell, Linköping                                       Susanna Makstin, Vadstena
Styrelseledamot med ansvar för                      Styrelseledamot med ansvar för
LSS-frågor/personlig assistans                           Barn och unga


Debatten och nödropen har fortsatt under hela hösten. Utöver olika funktionshinderorganisationer har nuvarande och före detta politiker och andra engagerade personer deltagit mycket aktivt. En stark debattör har Bengt Westerberg varit. Bengt, som under sin tid som socialminister tillika partiledare för Folkpartiet (numera Liberalerna) var den som genomförde den stora reformen LSS och Personlig assistans. Många läsvärda artiklar har publicerats i olika medier under hösten. Jag väljer att länka en av dem
http://www.dn.se/debatt/stoppa-smygavvecklingen-av-personlig-assistans/

Själv har jag varit aktiv i debatten framförallt på Facebook. Men utöver ovan återgivna artikel skrev jag tillsammans med min partikollega och efterträdare som ordförande för omsorgsnämnden i Linköping, Daniel Andersson, artikeln "Åter till institutionerna". http://www.corren.se/asikter/debatt/ater-till-institutionerna-om4334068.aspx

Oron hos personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga handlar inte bara om vad som händer med den personliga assistansen. Även övriga insatser hotas. Framförallt blir det svårare och svårare att få ledsagning och kontaktperson. Här är det kommunerna som beviljar respektive avslår ansökningar. Dels har många kommuner riktlinjer för LSS-området som inte alltid är i överensstämmelse med lagstiftningens intentioner och dels har det under de sista åren kommit rättsliga prövningar. I flera fall är det domar från Högsta förvaltningsdomstolen, som då blir prejudicerande precis som på assistansområdet.

Eftersom LSS-insatser är till för dem med de mest omfattande funktionsnedsättningarna och därmed störst behov så slår restriktivitet hårt oavsett vilken insats vederbörande behöver och inte får. Om detta skrev jag tillsammans med Funktionella Liberalers ordförande Cia Bentele en artikel http://www.dagenssamhalle.se/debatt/urholkning-av-lss-leder-till-isolering-28795, publicerad nu i veckan.

Så då åter till den senaste veckans politiska aktiviteter rörande regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan. I riksdagens socialutskott tog Vänsterpartiet ett s.k. utskottsinitiativ i hopp om att få med sig en majoritet av partierna för att rikta en skarp uppmaning till regeringen att dra tillbaka regleringsbrevet. Tyvärr lyckades inte det. Moderaterna avslog förslaget och Centerpartiet avstod från att rösta.
Dagen efter, alltså igår, i riksdagsdebatten står M:s resp C:s partiföreträdare och öser kritik över regeringen och detta regleringsbrev. Välförtjänst kritik men varför röstade de inte för förslaget i utskottet?? Förklaringen de gav i kammaren var att det är regeringens ansvar att styra statens myndigheter och inte riksdagens.Visst men det hade varit en rejäl "knäpp på näsan" till regeringen och Åsa Regnér att få den skarpa uppmaningen "gör om och gör rätt" från utskottet. Riksdagen är ju faktiskt överordnad regeringen!

Slutsats: M:s och C:s upprördhet i riksdagsdebatten var rent och skärt hyckleri. Ett rejält svek mot alla de personer som skickar nödrop till politikerna. De båda partierna hade kunnat visa i handling att de förstår och vill bidra till en ändring.

Namnbytet

Efter tjugofem år som Folkpartiet Liberalerna heter partiet sen igår Liberalerna. "Vi ska heta det vi är" sa Jan Björklund. Det var ju tanken när ordet Liberalerna lades till för tjugofem år sen. Men inte ens partiet självt fullföljde den tanken utan fortsatte oftast att skriva och tala bara om "Folkpartiet". 

Det sägs att namnet Liberalerna förpliktigar till mer frihetlig politik. Liberalism är enligt Nationalencyklopedin en samhällsåskådning och politisk ideologi med den enskilda människans frihet i centrum. Så är det förstås. Men då behövs också "den enskilda människans frihet" närmare definieras. Är det som kan tyckas "frihet" alltid verklig frihet för den enskilda människan?
Jag har ofta fått frågan om hur jag och partiet kan förorda en restriktiv alkoholpolitik om vi vill kalla oss liberaler. För mig är svaret enkelt. Vilken frihet har alkoholisten? Och vilken frihet innebär det för dennes slagna barn och partner? Begränsningar kring tillgängligheten av alkohol - och naturligtvis än mer till narkotika - leder till att fler människor kan ha friheten att leva ett värdigt liv.
Och då kommer man in på skillnaden mellan nyliberaler och socialliberaler. Vi som bekänner oss till det sistnämnda begreppet tillämpar devisen "min frihet får aldrig betyda att någon annans frihet inskränks".

Men det finns andra "friheter" att fundera över. Personligen menar jag att partiets politik vad gäller inställningen till övervakning av medborgarna behöver diskuteras. Där har inte den liberala profilen varit den mest framträdande på senare års riksdagsbeslut.

Andra värden som förknippas med begreppet "liberal" är ´human´, tolerant´, ´öppenhet´ m fl likartade. Där känner jag att partiet redan ligger rätt.  Kände dock en besvikelse i helgen när partiledning/-styrelse tvekade kring frågan om permanenta uppehållstillstånd för flyktingar. Ett landsmöte ska besluta om partiets långsiktiga politik. Att partiet vid extrema händelser kan behöva göra avsteg från grundprinciperna i blocköverskridande överenskommelser är något annat.

`Reformvänlig attityd` är ett annat begrepp som förknippas med liberaler. Där lever partiet Liberalerna väl upp till epitetet efter helgens möte. Ny skattepolitik, ny bostadspolitik m fl nytänkanden är exempel på detta.