I år valde jag att vara i Almedalen på Liberalernas dag tisdag den 3 juli. Det är inte alltid som en dag i Almedalen blir så välplanerad. Men i år lyckades jag riktigt bra. Tack vare den nya appen. Det var lätt att utifrån hela seminarielistan successivt spara på "Min lista" och sen plocka bort det som jag ändå inte skulle hinna med. Mycket lättare också att via appen ha koll på tider och platser under dagen än vad det är att ha infon i kalendern. Så varmt tack till årets Almedalsarrangör!
Mitt första seminarium "Hur kan artificiell intelligens bidra till samordning och kontinuitet för individen?". Det handlade alltså om frågan hur kan sjukvård och omsorg i framtiden - inte allt för långt bort - använda AI för samordning och kontinuitet av insatser. Redan idag används AI till viss del för att skapa en individualiserad hälso- och sjukvård.
En av deltagarna i panelen var Liberalernas innovationslandstingsråd i Stockholm Daniel Forslund. Intressanta tankar som jag vill lära mig mer om.
Vid seminarium nummer två diskuterades frågan "Kvar på arbetslivets perrong när Sverige går som tåget - för att vi har en funktionsnedsättning". Gruppen under 30 år med aktivitetsersättning växer och ca 70 % har en psykiatrisk funktionsnedsättning som t ex autism eller intellektuell funktionsnedsättning. Gymnasiesärskolan har ett tydligt uppdrag att knyta an till arbetsmarknaden och det lokala arbetslivets behov genom arbetsplatsförlagt lärande. Trots detta erbjuds eleverna nästintill per automatik Daglig verksamhet efter avslutad skolgång. Utöver ett ensidigt arbetsliv innebär det också mycket begränsad ekonomi resten av livet.
Här finns mycket att göra för kommunerna och näringslivet i samverkan.
Ytterligare ett seminarium hade samma tema "Gör plats för alla på arbetsmarknaden - Hur ska arbetsgivare få upp ögonen för värdefull kompetens?" Under seminariet diskuterades arbetsgivarnas behov av mer kunskap kring stödstrukturer för att "våga" anställa personer med funktionsnedsättning. Och så påtalades det som alla vet men ingen gör nånting åt. Att offentliga arbetsgivare är sämst - fortfarande - på att anställa personer med funktionsnedsättning. Trots att många har en bra utbildning. De två politikerna i panelen (S resp M) svarade "som vanligt" dvs att det behövs kanske mer information.
Båda dessa seminarier ger anledning till reflektion över hur begränsad kunskapen är hos olika aktörer inom samhälle och näringsliv kring att alla människor har nånting att bidra med.
I seminarieform, eller kanske snarare utfrågning, lyssnade jag på vad Liberalerna resp Centerpartiet har för funktionshinderpolitiska ambitioner efter valet. Från Liberalerna deltog Bengt Eliasson och från Centern Anders W Johnsson. Frågorna kom av naturliga skäl att handla mest om den personliga assistansen och hur partierna tänker agera om de kommer i regeringsställning efter valet. Båda var väl insatta i problematiken och hade förslag om vad respektive parti kommer att göra på kort och på lång sikt.
Det finns en oro hos funktionshindersorganisationerna kring vilket inflytande de - idag - mindre partierna kan få i en moderatledd regering. Min bedömning är dock att om (L) och (C) gör gemensam sak i frågan om återupprättande och utveckling av LSS och personlig assistans så kommer (M) att acceptera förslagen. Dessutom har ju numera även (KD) en positiv syn på att förbättringar och utveckling behövs.
Varje seminariebesök tar alltid längre tid än man tänker på grund av "eftersnack". Men det är väl en del av Almedalsveckan, eller hur? Att möta och informellt diskutera med andra deltagare, med företrädare för arrangörer. Detta tillsammans med ett mycket trevligt besök i det liberala tältet under eftermiddagen gjorde att några av mina planerade seminariebesök fick utgå.
Som avslutning lyssnade jag självklart på Jan Björklunds suveränt inspirerande tal. Så skönt att höra om liberala visioner som inbegriper både vardagsfrågor och framtidsfrågor för Sverige, Europa och globalt. Mycket tillfredsställande att Jan Björklund utmanat SD:s Jimmie Åkesson på flera debatter. Dessa debatter kommer sannolikt att öppna ögonen på många väljare kring vart Sverige kan ta vägen om dagens opinionssiffror för Sverigedemokraterna skulle bli valresultat. Jag tror att ingen, eller i varje fall väldigt få, vill se samma utveckling i vårt land som vi nu ser i flera europeiska länder som t ex Ungern och Polen.
Visar inlägg med etikett Arbetsmarknad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arbetsmarknad. Visa alla inlägg
onsdag 4 juli 2018
torsdag 27 augusti 2015
Bättre än väntat för ensamkommande flyktingbarn
Den rubriken finns i Dagens Samhälle (nr 29/2015). Detta enligt forskarna Eskil Wadensjö och Aycan Celikaksoy. De har undersökt hur det har gått för ca 10 000 ensamkommande flyktingbarn som fick uppehållstillstånd under åren 2003-12. Mest överraskande är att det gått bättre på arbetsmarknaden än förväntat för de pojkar som kommit ensamma. Något mindre framgångsrika är pojkar som kommit till Sverige med sina föräldrar. Och ändå något mindre framgång på arbetsmarknaden har flickor haft. Även om de kommit ensamma.
Häromkvällen lyssnade jag på ett radioinslag i Karlavagnen i P4 där en ung man som ensam kommit till Sverige från krigets Syrien för ett år sen. Jag blev imponerade av hans utmärkta svenska. På ett år!
Han blir självklart en stor tillgång för svensk arbetsmarknad som företagare eller anställd.
Jag vet att alla ungdomar som kommer inte snabbt lär sig svenska och kommer in i det svenska samhället, utbildar sig och snabbt blir en tillgång på arbetsmarknaden. Men även om det tar lite längre tid för en del och även om starten i det nya landet kräver stödinsatser för att behandla de trauman som naturligt nog kan finnas så tillför varje individ alltid något positivt.
Därför hoppas jag att vi Linköpingsbor välkomnar de ensamkommande barn och ungdomar som
Corren skriver om idag. Jag är stolt över att "min" kommun på alla nivåer gör sitt yttersta för att åstadkomma boende, skola, gode män och andra nödvändiga insatser. Folkpartiets kommunalråd lyfter i artikeln fram samarbetet med civilsamhället för att barnen/ungdomarna ska få en meningsfull fortsättning i det sitt nya hemland. Jag är själv en del av detta civilsamhälle genom engagemang i Röda Korset. Kretsen (Linköpings Södra) har sedan försommaren annonserat via nätet efter frivilliga/volontärer bland annat för läxläsning och träna svenska. Det droppar in intresseanmälningar från studenter, från vuxna som utöver sitt jobb vill göra en samhällsinsats och från personer som lämnat det aktiva arbetslivet och vill göra något meningsfullt på sin nu lediga tid. Och många vill arbeta för att hjälpa nyanlända i alla åldrar.
Så trots oroande höga opinionssiffror för Sverigedemokraterna så finns det all anledning att känna hopp om att det i Sverige finns engagemang och vilja bland befolkningen för att Sverige ska vara ett öppet land när världen nu bevittnar de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget på grund av krigens fasor i världen.
Häromkvällen lyssnade jag på ett radioinslag i Karlavagnen i P4 där en ung man som ensam kommit till Sverige från krigets Syrien för ett år sen. Jag blev imponerade av hans utmärkta svenska. På ett år!
Han blir självklart en stor tillgång för svensk arbetsmarknad som företagare eller anställd.
Jag vet att alla ungdomar som kommer inte snabbt lär sig svenska och kommer in i det svenska samhället, utbildar sig och snabbt blir en tillgång på arbetsmarknaden. Men även om det tar lite längre tid för en del och även om starten i det nya landet kräver stödinsatser för att behandla de trauman som naturligt nog kan finnas så tillför varje individ alltid något positivt.
Därför hoppas jag att vi Linköpingsbor välkomnar de ensamkommande barn och ungdomar som
Corren skriver om idag. Jag är stolt över att "min" kommun på alla nivåer gör sitt yttersta för att åstadkomma boende, skola, gode män och andra nödvändiga insatser. Folkpartiets kommunalråd lyfter i artikeln fram samarbetet med civilsamhället för att barnen/ungdomarna ska få en meningsfull fortsättning i det sitt nya hemland. Jag är själv en del av detta civilsamhälle genom engagemang i Röda Korset. Kretsen (Linköpings Södra) har sedan försommaren annonserat via nätet efter frivilliga/volontärer bland annat för läxläsning och träna svenska. Det droppar in intresseanmälningar från studenter, från vuxna som utöver sitt jobb vill göra en samhällsinsats och från personer som lämnat det aktiva arbetslivet och vill göra något meningsfullt på sin nu lediga tid. Och många vill arbeta för att hjälpa nyanlända i alla åldrar.
Så trots oroande höga opinionssiffror för Sverigedemokraterna så finns det all anledning att känna hopp om att det i Sverige finns engagemang och vilja bland befolkningen för att Sverige ska vara ett öppet land när världen nu bevittnar de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget på grund av krigens fasor i världen.
söndag 12 augusti 2012
Felmatchad arbetsmarknad
Svenskt Näringslivs Stefan Fölster skriver på dagens DN-debatt under rubriken "Felmatschad arbetsmarknad lämnar många unga utanför". Flera av hans åsikter är lätt att dela, andra inte.
Att debatten om ungdomsarbetslösheten är enkelspårig i Sverige eller åtminstone förenklad är sant. Att som socialdemokraterna påstå att om alla arbetslösa ungdomar sätts i utbildning så kommer arbetsgivarnas efterfrågan på kvalificerad arbetskraft att tillgodoses är väl det mest tydliga exemplet på en förenkling av problemet.
Därmed inte sagt att utbildning inte är värdefull. Men för ungdomar som inte fullgjort gymnasiet (och ibland inte ens grundskolan) så är det sannolikt mer lämpligt och framgångsrikt att få en anställning till lägre lön där utbildning ingår. Man brukar tala om "morötter och piska" för att skapa motivation. Här finns både och med en övervikt av morötter kan jag tycka.
Stefan Fölster lyfter också den omdebatterade frågan om ett mer flexibelt anställningsskydd. Jag tycker att mitt parti, Folkpartiet, har ett väl avvägt förslag, som innebär att kompetens ska väga tyngre än idag när en arbetsstyrka behöver minskas. Att anställningsskyddet fortfarande ska värnas är en socialliberal grundtanke.
Oron för att anställningsskyddet ska urholkas och konsekvenserna av detta bottnar, tror jag, till stor del i att det tyvärr alltemellanåt ges exempel på hur illa vissa arbetsgivare kan bete sig. Den misstro som redan finns i vårt land mot företag/företagare förstärks när media beskriver hur anställda kommer i kläm hos oseriösa arbetsgivare.
Att Arbetsförmedlingen borde konkurrensutsättas har jag tyckt länge. Jag förstår inte varför inte Alliansregeringen tagit itu med detta. Arbetsförmedlingens verksamhet kan ju inte betraktas som myndighetsutövning i den bemärkelsen att den inte skulle kunna skötas av fler aktörer. Därmed inte sagt att arbetsförmedlande inte till någon del skall vara i "egenregi" d v s statlig.
Fölster kritiserar att vissa partier vill höja a-kassan. Folkpartiet är ett av dessa partier. Här tycker jag att Fölster har fel. Han blandar ihop att "det ska löna sig att arbeta" med det försäkringsskydd som ett välfärdsland måste kunna garantera människor under en period mellan uppsägning och ett nytt jobb. Det är inte rimligt att människor ska behöva ställa om sitt liv under en kort period av arbetslöshet på grund av att a-kasseersättningen inte räcker till normala levnadsomkostnader. Det är samma syn som Sverige har på sjukpenningen. En kortare tids sjukskrivning ska inte föröda familjens ekonomi. Folkpartiet beskriver synen på försäkringsskydd i en SvD-artikel tidigare i somras.
Fölster skriver att det är avgörande hur ungdomar lyckas lära och bygga upp erfarenheter som gör dem efterfrågade senare i livet. En reflektion jag gör är att vi alla oftare bör tala om "arbetets värde". Det ges - alltför ofta, tycker jag - bilder av att arbeta är en del av livet som tyvärr måste genomlidas. Skolan ska vara "rolig" inte en förberedelse för vuxenlivet. Ett sabbatsår efter gymnasiet för att "känna efter vad man vill göra" är naturligt för många. Och bland vuxna talas ofta om pension så tidigt som möjligt så "man får göra vad man vill".
Alla har självklart rätt att tycka och uttrycka vad man vill. Men det behövs en balans i debatten. Det går att leva ett rikt liv med olika intressen under ett långt arbetsliv. Och det är inte fel att tycka att det är kul att jobba. Och det är inte fel att skolan förbereder unga männisskor för både livet i sig och arbetslivet. Arbete är inte ett nödvändigt ont utan något som ger social gemenskap, tillfredsställelse över att uträtta något och att kunna försörja sig. Och alla jobb behövs!
Att debatten om ungdomsarbetslösheten är enkelspårig i Sverige eller åtminstone förenklad är sant. Att som socialdemokraterna påstå att om alla arbetslösa ungdomar sätts i utbildning så kommer arbetsgivarnas efterfrågan på kvalificerad arbetskraft att tillgodoses är väl det mest tydliga exemplet på en förenkling av problemet.
Därmed inte sagt att utbildning inte är värdefull. Men för ungdomar som inte fullgjort gymnasiet (och ibland inte ens grundskolan) så är det sannolikt mer lämpligt och framgångsrikt att få en anställning till lägre lön där utbildning ingår. Man brukar tala om "morötter och piska" för att skapa motivation. Här finns både och med en övervikt av morötter kan jag tycka.
Stefan Fölster lyfter också den omdebatterade frågan om ett mer flexibelt anställningsskydd. Jag tycker att mitt parti, Folkpartiet, har ett väl avvägt förslag, som innebär att kompetens ska väga tyngre än idag när en arbetsstyrka behöver minskas. Att anställningsskyddet fortfarande ska värnas är en socialliberal grundtanke.
Oron för att anställningsskyddet ska urholkas och konsekvenserna av detta bottnar, tror jag, till stor del i att det tyvärr alltemellanåt ges exempel på hur illa vissa arbetsgivare kan bete sig. Den misstro som redan finns i vårt land mot företag/företagare förstärks när media beskriver hur anställda kommer i kläm hos oseriösa arbetsgivare.
Att Arbetsförmedlingen borde konkurrensutsättas har jag tyckt länge. Jag förstår inte varför inte Alliansregeringen tagit itu med detta. Arbetsförmedlingens verksamhet kan ju inte betraktas som myndighetsutövning i den bemärkelsen att den inte skulle kunna skötas av fler aktörer. Därmed inte sagt att arbetsförmedlande inte till någon del skall vara i "egenregi" d v s statlig.
Fölster kritiserar att vissa partier vill höja a-kassan. Folkpartiet är ett av dessa partier. Här tycker jag att Fölster har fel. Han blandar ihop att "det ska löna sig att arbeta" med det försäkringsskydd som ett välfärdsland måste kunna garantera människor under en period mellan uppsägning och ett nytt jobb. Det är inte rimligt att människor ska behöva ställa om sitt liv under en kort period av arbetslöshet på grund av att a-kasseersättningen inte räcker till normala levnadsomkostnader. Det är samma syn som Sverige har på sjukpenningen. En kortare tids sjukskrivning ska inte föröda familjens ekonomi. Folkpartiet beskriver synen på försäkringsskydd i en SvD-artikel tidigare i somras.
Fölster skriver att det är avgörande hur ungdomar lyckas lära och bygga upp erfarenheter som gör dem efterfrågade senare i livet. En reflektion jag gör är att vi alla oftare bör tala om "arbetets värde". Det ges - alltför ofta, tycker jag - bilder av att arbeta är en del av livet som tyvärr måste genomlidas. Skolan ska vara "rolig" inte en förberedelse för vuxenlivet. Ett sabbatsår efter gymnasiet för att "känna efter vad man vill göra" är naturligt för många. Och bland vuxna talas ofta om pension så tidigt som möjligt så "man får göra vad man vill".
Alla har självklart rätt att tycka och uttrycka vad man vill. Men det behövs en balans i debatten. Det går att leva ett rikt liv med olika intressen under ett långt arbetsliv. Och det är inte fel att tycka att det är kul att jobba. Och det är inte fel att skolan förbereder unga männisskor för både livet i sig och arbetslivet. Arbete är inte ett nödvändigt ont utan något som ger social gemenskap, tillfredsställelse över att uträtta något och att kunna försörja sig. Och alla jobb behövs!
onsdag 8 februari 2012
Hur länge ska vi jobba?
För mig är svaret givet - så länge jag som individ vill. Jag har länge tyckt, i likhet med många andra faktiskt, att den sluttid som finns idag (67 år) bör tas bort. Det är inte detsamma som att alla ska jobba längre än idag.
Igår blev det ett väldigt rabalder när statsministern antydde att det skulle kunna bli möjligt att få jobba till 75. Att fler kommer att behöva jobba längre än idag är tämligen säkert om pensioner och välfärd ska kunna bibehållas. Den insikten borde inte ha blivit en nyhet. För ett antal år sedan visade utredningen Senior 2005 att pensionsåldern skulle tänkas bli runt 79. Då blev det också ett förfärligt väsen och debatten tystnade.
Bra nivå på pensionerna, både idag och i framtiden, bygger på nivån på antalet arbetade timmar. Det kan naturligtvis åstadkommas i båda ändar så att säga. Tidigare inträde på arbetsmarknaden för fler yngre, färre arbetslösa i alla åldrar och fler äldre som jobbar längre. Det betyder inte att alla ska jobba till en viss tidpunkt. Så är det ju inte idag med den pensionsålder som finns. Genomsnittet för avgång ur arbetslivet ligger idag på ca 63 år.
Känns också angeläget att påminna om att när folkpensionen infördes 1913 (fyller alltså 100 år nästa år) var pensionsåldern 67 år. Den var således högre än den genomsnittliga livslängden, vilket betydde att ganska få hann komma ifråga för pensionsutbetalning. Sedan dess har mycket hänt vad gäller livslängd. Och den fortsätter att öka, vilket naturligtvis är glädjande, eftersom orsakerna är en totalt sett bättre levnadsstandard med bra bostader, bättre arbetsmiljö, tillgång till sjukvård m m. Så en diskussion om pensionsålder borde inte åstadkomma ett sådant ramaskri.
Jag hoppas att diskussionen nu inte stannar utan i stället utvecklas till en sansad och saklig diskussion om vilka möjligheter det framtida arbetslivet ska ge för att fler ska kunna jobba minst så länge som idag och gärna längre eftersom Sverige oundvikligen går emot en tid då alltfler i arbetsför ålder ska försörja en allt åldrande befolkning.
Jag hoppas också att insikterna om denna verklighet också leder till att äldre kan känna sig välkomna i ett aktivt arbetsliv. Kunskaper och livserfarenhet måste värderas högre än idag.
Inom politiken borde äldre vara mer välkomna i framtiden eftersom grundidén är att den politiska representationen ska spegla befolkningen. Det har ju länge varit ett starkt argument för att ha fler unga på kommun- och riksdagslistor. Men än så länge har det inte satt några spår vid valen vare sig för de allra yngsta eller för de äldre. Det kan man se om man tittar på riksdagens sammansättning.
Igår blev det ett väldigt rabalder när statsministern antydde att det skulle kunna bli möjligt att få jobba till 75. Att fler kommer att behöva jobba längre än idag är tämligen säkert om pensioner och välfärd ska kunna bibehållas. Den insikten borde inte ha blivit en nyhet. För ett antal år sedan visade utredningen Senior 2005 att pensionsåldern skulle tänkas bli runt 79. Då blev det också ett förfärligt väsen och debatten tystnade.
Bra nivå på pensionerna, både idag och i framtiden, bygger på nivån på antalet arbetade timmar. Det kan naturligtvis åstadkommas i båda ändar så att säga. Tidigare inträde på arbetsmarknaden för fler yngre, färre arbetslösa i alla åldrar och fler äldre som jobbar längre. Det betyder inte att alla ska jobba till en viss tidpunkt. Så är det ju inte idag med den pensionsålder som finns. Genomsnittet för avgång ur arbetslivet ligger idag på ca 63 år.
Känns också angeläget att påminna om att när folkpensionen infördes 1913 (fyller alltså 100 år nästa år) var pensionsåldern 67 år. Den var således högre än den genomsnittliga livslängden, vilket betydde att ganska få hann komma ifråga för pensionsutbetalning. Sedan dess har mycket hänt vad gäller livslängd. Och den fortsätter att öka, vilket naturligtvis är glädjande, eftersom orsakerna är en totalt sett bättre levnadsstandard med bra bostader, bättre arbetsmiljö, tillgång till sjukvård m m. Så en diskussion om pensionsålder borde inte åstadkomma ett sådant ramaskri.
Jag hoppas att diskussionen nu inte stannar utan i stället utvecklas till en sansad och saklig diskussion om vilka möjligheter det framtida arbetslivet ska ge för att fler ska kunna jobba minst så länge som idag och gärna längre eftersom Sverige oundvikligen går emot en tid då alltfler i arbetsför ålder ska försörja en allt åldrande befolkning.
Jag hoppas också att insikterna om denna verklighet också leder till att äldre kan känna sig välkomna i ett aktivt arbetsliv. Kunskaper och livserfarenhet måste värderas högre än idag.
Inom politiken borde äldre vara mer välkomna i framtiden eftersom grundidén är att den politiska representationen ska spegla befolkningen. Det har ju länge varit ett starkt argument för att ha fler unga på kommun- och riksdagslistor. Men än så länge har det inte satt några spår vid valen vare sig för de allra yngsta eller för de äldre. Det kan man se om man tittar på riksdagens sammansättning.
torsdag 24 februari 2011
Ska kvinnor behöva välja igen?
Såg på Kvällsöppet igår kväll och den upprörda debatten om kvinnors val att vara hemma med barnen. Jag förstår att debatten blev upprörd. Det var jag också, där framför TV:n. Jag undrar om de kvinnor som nu på 2010-talet väljer att avstå från egen försörjning och en plats på arbetsmarknaden förstår varför debatten blir så upprörd.
Varje familj måste själv få välja, menar de. Varför förnekas vi detta? Nej, inte förnekas att välja. Samhället underlättar valet genom pensionspoäng vid vård av barn och vårdnadsbidrag.
Men vi som har tagit kampen för att både kvinnor och män ska kunna välja familj med barn och ett yrkesliv med egen försörjning oroar oss för att den "hemmafru-debatt" som seglade upp i gårdagens Kvällsöppet riskerar att innebära en backlash för de resultat som vår kamp ändå åstadkommit. Fler pappor väljer idag att dela föräldraledighet (även det kunde vara många fler). Dessa pappor möts inte längre (förhoppningsvis) av motstånd och ifrågasättande på sina arbetsplatser.
Att en kvinna som fått barn återgår till sitt yrkesarbete ses som naturligt. Jag tror inte att någon idag påstår att kvinnor är sämre föräldrar för att de jobbar utanför hemmet. Men det är inte så längesedan vi kvinnor möttes av ifrågasättande som mammor. Själv har jag tagit emot många "slag under bältet" och jag vet att jag inte var ensam. Tyvärr kom dessa ifrågasättande av min lämplighet som mamma oftast från andra kvinnor. Och finns det något som gör mer ont - hos både kvinna och man - att bli ifrågasatt som förälder?
Min grundinställning är att varje vuxen människa, som är frisk och arbetsför, ska kunna försörja sig och sina barn. Man vet aldrig vad som lurar bakom hörnet. En skilsmässa, sjukdom eller dödsfall hos den part som ensam står för familjens försörjning. Visst finns det samhällsstöd i olika former men ekonomiskt har ändå den enskilde individen ett eget ansvar. Att efter 10-15 år som hemarbetande ge sig ut på arbetsmarknaden är inte helt enkelt. Utbildning och eventuell yrkeserfarenhet ligger långt tillbaka i tiden.
Varje familj måste själv få välja, menar de. Varför förnekas vi detta? Nej, inte förnekas att välja. Samhället underlättar valet genom pensionspoäng vid vård av barn och vårdnadsbidrag.
Men vi som har tagit kampen för att både kvinnor och män ska kunna välja familj med barn och ett yrkesliv med egen försörjning oroar oss för att den "hemmafru-debatt" som seglade upp i gårdagens Kvällsöppet riskerar att innebära en backlash för de resultat som vår kamp ändå åstadkommit. Fler pappor väljer idag att dela föräldraledighet (även det kunde vara många fler). Dessa pappor möts inte längre (förhoppningsvis) av motstånd och ifrågasättande på sina arbetsplatser.
Att en kvinna som fått barn återgår till sitt yrkesarbete ses som naturligt. Jag tror inte att någon idag påstår att kvinnor är sämre föräldrar för att de jobbar utanför hemmet. Men det är inte så längesedan vi kvinnor möttes av ifrågasättande som mammor. Själv har jag tagit emot många "slag under bältet" och jag vet att jag inte var ensam. Tyvärr kom dessa ifrågasättande av min lämplighet som mamma oftast från andra kvinnor. Och finns det något som gör mer ont - hos både kvinna och man - att bli ifrågasatt som förälder?
Min grundinställning är att varje vuxen människa, som är frisk och arbetsför, ska kunna försörja sig och sina barn. Man vet aldrig vad som lurar bakom hörnet. En skilsmässa, sjukdom eller dödsfall hos den part som ensam står för familjens försörjning. Visst finns det samhällsstöd i olika former men ekonomiskt har ändå den enskilde individen ett eget ansvar. Att efter 10-15 år som hemarbetande ge sig ut på arbetsmarknaden är inte helt enkelt. Utbildning och eventuell yrkeserfarenhet ligger långt tillbaka i tiden.
söndag 25 juli 2010
Sociala företag vidgar arbetsmarknaden
Har läst en intressant bok "Sociala företag vidgar arbetsmarknaden" av Bosse Blideman/Eva Laurelli (Kommentus förlag). Precis som sociala företag vidgar arbetsmarknaden så vidgar läsningen av boken kunskaperna avsevärt. Jag ska erkänna att jag varit lite tveksam längre tillbaka. Tyckte inte att formen kändes som "riktigt företagande". Under senare år har jag ändrat mig. Och skälen är dels den diskussion vi haft i folkpartigruppen i Linköping med anledning av en motion om social ekonomi från partikollegan Lennart Berggren och dels debatten om att minska utanförskapet.
Under ett antal år med den socialdemokratiska regeringen lämnades fler och fler utanför arbetsmarknaden. Att göra det möjligt för alla dem att komma ut i egen försörjning via reguljär arbetsmarknad tycks nästintill omöjligt. Även om Allianspartierna (FP, M, C, KD) verkligen gjort stora insatser nationellt och motsvarande partier lokalt så är det bara att konstatera att en s.k. alternativ arbetsmarknad behövs. Och där kommer de sociala företagen in.
Definition av socialt företag:
Har som ändamål att integrera människor som står långt från arbetsmarknaden i samhälle och arbetsliv.
Skapar delaktighet för medarbetarna genom ägande, avtal eller på annat väl dokumenterat sätt.
Återinvesterar sina vinster i egna eller liknande verksamheter.
Är fristående från offentlig verksamhet (dock föreligger en relation till offentlig verksamhet).
Binder samman entreprenörskap med individens behov av arbete och samhällets behov av tjänster.
Driver affärsverksamhet där medarbetarna och deras förutsättningar står i centrum.
I Linköpings kommun utreds nu möjligheterna och formerna för att arbeta inom ramen för "den sociala ekonomin" där socialt företagande är en del. Läs gärna mer om beskrivningen av social ekonomi här. Vissa verksamheter och samarbetsformer är redan igång dels inom ramen för vissa områdesprojekt och dels genom arbetet med att förverkliga idén om ett Fountain House i kommunen. Carina Boberg har skrivit om stadsdelsutvecklingsarbetet i Skäggetorp bland annat i detta inlägg.
Jag tycker fortfarande att målet att alla som kan och vill arbeta ska kunna göra det inom den reguljära arbetsmarknaden ska kvarstå. Samhällets stödinsatser ska ha den inriktningen. Men jag har alltmer insett att det inte räcker för att människor med olika arbetshinder ska kunna ges möjlighet till empowerment (egenmakt) och full delaktighet i samhället. Efter att ha läst boken om socialt företagande är jag än mer övertygad.
Under ett antal år med den socialdemokratiska regeringen lämnades fler och fler utanför arbetsmarknaden. Att göra det möjligt för alla dem att komma ut i egen försörjning via reguljär arbetsmarknad tycks nästintill omöjligt. Även om Allianspartierna (FP, M, C, KD) verkligen gjort stora insatser nationellt och motsvarande partier lokalt så är det bara att konstatera att en s.k. alternativ arbetsmarknad behövs. Och där kommer de sociala företagen in.
Definition av socialt företag:
Har som ändamål att integrera människor som står långt från arbetsmarknaden i samhälle och arbetsliv.
Skapar delaktighet för medarbetarna genom ägande, avtal eller på annat väl dokumenterat sätt.
Återinvesterar sina vinster i egna eller liknande verksamheter.
Är fristående från offentlig verksamhet (dock föreligger en relation till offentlig verksamhet).
Binder samman entreprenörskap med individens behov av arbete och samhällets behov av tjänster.
Driver affärsverksamhet där medarbetarna och deras förutsättningar står i centrum.
I Linköpings kommun utreds nu möjligheterna och formerna för att arbeta inom ramen för "den sociala ekonomin" där socialt företagande är en del. Läs gärna mer om beskrivningen av social ekonomi här. Vissa verksamheter och samarbetsformer är redan igång dels inom ramen för vissa områdesprojekt och dels genom arbetet med att förverkliga idén om ett Fountain House i kommunen. Carina Boberg har skrivit om stadsdelsutvecklingsarbetet i Skäggetorp bland annat i detta inlägg.
Jag tycker fortfarande att målet att alla som kan och vill arbeta ska kunna göra det inom den reguljära arbetsmarknaden ska kvarstå. Samhällets stödinsatser ska ha den inriktningen. Men jag har alltmer insett att det inte räcker för att människor med olika arbetshinder ska kunna ges möjlighet till empowerment (egenmakt) och full delaktighet i samhället. Efter att ha läst boken om socialt företagande är jag än mer övertygad.
onsdag 9 juni 2010
Glädjande utveckling på arbetsmarknaden
Glädjande siffror redovisas idag beträffande utvecklingen på arbetsmarknaden. Till Aftonbladet säger företrädare för Arbetsförmedlingen att konjunkturen vänder uppåt, vilket kommer att minska arbetslösheten för både unga och vuxna.
I DN redovisar arbetsförmedlingen följande
"Uppåt 100 000 fler kommer att vara sysselsatta 2011 än 2009 innebär att hela jobbförlusten från slutet av 2008 och 2009 är återtagen vid slutet av 2011. Arbetslösheten beräknas 2010 bli 9,1 procent och förväntas 2011 sjunka till 8,7 procent. Att den fortsätter att vara så pass hög beror på att många söker sig ut på arbetsmarknaden, bland annat utrikesfödda."
I Östnytt rapporterar arbetsförmedlingen i Östergötland att sysselsättningen ökar men tyvärr inte lika snabbt och i lika hög grad som på andra håll i landet. Men länet drabbades inte heller lika mycket under finanskrisen.
Även om den förbättrade arbetsmarknaden gynnar också unga människor så kan man inte blunda för att ungdomsarbetslösheten är ett fortsatt bekymmer. Folkpartiets och Alliansens beslut om sänkta arbetsgivaravgifter för unga anställda och ökning av lärlingsutbildningar ger resultat men det tar lite tid. Bekymmersamt är också att så många unga går ut gymnasiet utan godkända betyg. Det tar ändå längre tid att förändra denna situation. Elever som slutar skolan nu i dagarna har haft oturen att ha hela sin skolgång i den socialdemokratiska skolan. En skolpolitik som inte givit dem chans till tillräckligt stöd och inte givit möjlighet att välja en riktig yrkesutbildning för den som önskat.
På begäran av socialdemokraterna har riksdagen idag debatterat arbetslösheten. Jag hörde en liten del när jag satt i bilen i eftermiddag. Jag hörde Sven-Erik Österberg (S) dundra ordentligt mot arbetsmarknadsminister Littorin. Men hur såg det ut när socialdemokraterna lämnade regeringsmakten 2006? Då hade Sverige dessutom högkonjunktur och ingen finanskris.
När Mona Sahlin får en sådan fråga hänvisar hon till att partiet lärt av tidigare misstag. Det borde vara så. Men de röd-gröna förslagen som presenterats under våren tyder inte på att så är fallet.
Naturligtvis kommer ungdomsarbetslösheten att bli en valfråga. Alliansen behöver inte rädas den debatten. Än mindre behöver vi folkpartister göra det. Det folkpartiledda utbildningsdepartementet har levererat. Nu är det upp till väljarna att se till att framtidens elever får chansen att gå i en skola, som leder till både en god utbildning och till jobb!
Andra som bloggat om utvecklingen på arbetsmarknaden är Per Altenberg, Rasmus (Liberal), Kent Persson (M)
I DN redovisar arbetsförmedlingen följande
"Uppåt 100 000 fler kommer att vara sysselsatta 2011 än 2009 innebär att hela jobbförlusten från slutet av 2008 och 2009 är återtagen vid slutet av 2011. Arbetslösheten beräknas 2010 bli 9,1 procent och förväntas 2011 sjunka till 8,7 procent. Att den fortsätter att vara så pass hög beror på att många söker sig ut på arbetsmarknaden, bland annat utrikesfödda."
I Östnytt rapporterar arbetsförmedlingen i Östergötland att sysselsättningen ökar men tyvärr inte lika snabbt och i lika hög grad som på andra håll i landet. Men länet drabbades inte heller lika mycket under finanskrisen.
Även om den förbättrade arbetsmarknaden gynnar också unga människor så kan man inte blunda för att ungdomsarbetslösheten är ett fortsatt bekymmer. Folkpartiets och Alliansens beslut om sänkta arbetsgivaravgifter för unga anställda och ökning av lärlingsutbildningar ger resultat men det tar lite tid. Bekymmersamt är också att så många unga går ut gymnasiet utan godkända betyg. Det tar ändå längre tid att förändra denna situation. Elever som slutar skolan nu i dagarna har haft oturen att ha hela sin skolgång i den socialdemokratiska skolan. En skolpolitik som inte givit dem chans till tillräckligt stöd och inte givit möjlighet att välja en riktig yrkesutbildning för den som önskat.
På begäran av socialdemokraterna har riksdagen idag debatterat arbetslösheten. Jag hörde en liten del när jag satt i bilen i eftermiddag. Jag hörde Sven-Erik Österberg (S) dundra ordentligt mot arbetsmarknadsminister Littorin. Men hur såg det ut när socialdemokraterna lämnade regeringsmakten 2006? Då hade Sverige dessutom högkonjunktur och ingen finanskris.
När Mona Sahlin får en sådan fråga hänvisar hon till att partiet lärt av tidigare misstag. Det borde vara så. Men de röd-gröna förslagen som presenterats under våren tyder inte på att så är fallet.
Naturligtvis kommer ungdomsarbetslösheten att bli en valfråga. Alliansen behöver inte rädas den debatten. Än mindre behöver vi folkpartister göra det. Det folkpartiledda utbildningsdepartementet har levererat. Nu är det upp till väljarna att se till att framtidens elever får chansen att gå i en skola, som leder till både en god utbildning och till jobb!
Andra som bloggat om utvecklingen på arbetsmarknaden är Per Altenberg, Rasmus (Liberal), Kent Persson (M)
onsdag 12 maj 2010
Nu vänder det på arbetsmarknaden
Denna sköna rubrik kan vi östgötar läsa i dagens Corre. För andra månaden i rad minskar arbetslösheten och nedgång tycks ha förbytts i uppgång. Tyvärr är det fortfarande mycket bekymmersamt för Motala, som drabbats av omfattande omställningar och nedläggningar.
Uppgång till trots så har unga människor fortfarande svårt att få jobb. Förhoppningsvis så innebär en allmänt bättre arbetsmarknad att också yngre kan få arbete. Det är hoppingivande att läsa intervjuerna med ett antal ungdomar som så aktivt försöker hitta sommarjobb och praktikplatser för att skaffa sig erfarenheter.
Uppgång till trots så har unga människor fortfarande svårt att få jobb. Förhoppningsvis så innebär en allmänt bättre arbetsmarknad att också yngre kan få arbete. Det är hoppingivande att läsa intervjuerna med ett antal ungdomar som så aktivt försöker hitta sommarjobb och praktikplatser för att skaffa sig erfarenheter.
tisdag 4 maj 2010
Stimulerande möte med särskoleelever
Som politiker finns många tillfällen till stimulerande möten med människor. Idag upplevde jag ett sådant. En gymnasiesärskoleklass från Berzeliusskolan besökte Stadshuset för att diskutera frågor inför valet och inför att de avslutar sin skolgång och ska ut i arbetslivet.
Ungdomarna var väl förberedda och ville veta hur omsorgsnämnden planerar för olika boendeformer så de kan flytta hemifrån. De undrade över jobbmöjligheter och vad det nyligen införda Eget Val i Daglig verksamhet kan betyda för dem.
Det är helt klart att nämnden behöver fundera kring fler alternativ kring boende och boendestöd. På jobbfronten känner jag att vi är på rätt väg med Jobbtorget och utvecklingsarbetet kring Daglig verksamhet.
Men det behövs fler arbetsgivare som vill anställa personer med funktionsnedsättning. Och, vilket ungdomarna påpekade, kommunen måste bli mycket bättre på att både att erbjuda praktik och att anställa.
Ungdomarna var väl förberedda och ville veta hur omsorgsnämnden planerar för olika boendeformer så de kan flytta hemifrån. De undrade över jobbmöjligheter och vad det nyligen införda Eget Val i Daglig verksamhet kan betyda för dem.
Det är helt klart att nämnden behöver fundera kring fler alternativ kring boende och boendestöd. På jobbfronten känner jag att vi är på rätt väg med Jobbtorget och utvecklingsarbetet kring Daglig verksamhet.
Men det behövs fler arbetsgivare som vill anställa personer med funktionsnedsättning. Och, vilket ungdomarna påpekade, kommunen måste bli mycket bättre på att både att erbjuda praktik och att anställa.
onsdag 24 februari 2010
EU och föräldraledighet
Folkpartiets nya EU-minister Birgitta Ohlsson har idag en utmärkt artikel i Aftonbladet om den aktuella debatten i EU:s ministerråd för arbetsmarknadsfrågor om s.k. mammaledighet.
Förslaget innebär att mamman blir tvungen att ta minst sex veckors ledighet i omedelbar anslutning till nedkomsten. I mars ska EU-parlamentet rösta om huruvida direktivet ska antas eller inte.
I många andra EU-länder finns idag nästan inga förmåner i likhet med svensk föräldraledighet. Så bakom förslaget, som också innebär en utvidgning av nuvarande rätt till ledighet, finns en god tanke. Men varför ska EU behandla föräldraledighet överhuvudtaget? Cecilia Malmström ställer också den frågan. Och hennes svar är att mammaledighet är inget för EU.
Svenska regeringens representant i detta råd är arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Han och den svenska regeringen är ytterst tveksamma till förslaget, enligt rapporterna. Jag hoppas verkligen att Sverige kan få med sig ett antal andra länder på ett avvisande av direktivet inför omröstningen i parlamentet om några veckor. Hur ser övriga nordiska länder på frågan? Stå på Dig, Sven-Otto!
Andra som bloggat om denna fråga: Mark Klamberg, Maria Byström, Rasmus Jonlund
Förslaget innebär att mamman blir tvungen att ta minst sex veckors ledighet i omedelbar anslutning till nedkomsten. I mars ska EU-parlamentet rösta om huruvida direktivet ska antas eller inte.
I många andra EU-länder finns idag nästan inga förmåner i likhet med svensk föräldraledighet. Så bakom förslaget, som också innebär en utvidgning av nuvarande rätt till ledighet, finns en god tanke. Men varför ska EU behandla föräldraledighet överhuvudtaget? Cecilia Malmström ställer också den frågan. Och hennes svar är att mammaledighet är inget för EU.
Svenska regeringens representant i detta råd är arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Han och den svenska regeringen är ytterst tveksamma till förslaget, enligt rapporterna. Jag hoppas verkligen att Sverige kan få med sig ett antal andra länder på ett avvisande av direktivet inför omröstningen i parlamentet om några veckor. Hur ser övriga nordiska länder på frågan? Stå på Dig, Sven-Otto!
Andra som bloggat om denna fråga: Mark Klamberg, Maria Byström, Rasmus Jonlund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)