Hur länge ska vi jobba?

För mig är svaret givet - så länge jag som individ vill. Jag har länge tyckt, i likhet med många andra faktiskt, att den sluttid som finns idag (67 år) bör tas bort. Det är inte detsamma som att alla ska jobba längre än idag.

Igår blev det ett väldigt rabalder när statsministern antydde att det skulle kunna bli möjligt att få jobba till 75. Att fler kommer att behöva jobba längre än idag är tämligen säkert om pensioner och välfärd ska kunna bibehållas. Den insikten borde inte ha blivit en nyhet. För ett antal år sedan visade utredningen Senior 2005 att pensionsåldern skulle tänkas bli runt 79. Då blev det också ett förfärligt väsen och debatten tystnade.

Bra nivå på pensionerna, både idag och i framtiden, bygger på nivån på antalet arbetade timmar. Det kan naturligtvis åstadkommas i båda ändar så att säga. Tidigare inträde på arbetsmarknaden för fler yngre, färre arbetslösa i alla åldrar och fler äldre som jobbar längre. Det betyder inte att alla ska jobba till en viss tidpunkt. Så är det ju inte idag med den pensionsålder som finns. Genomsnittet för avgång ur arbetslivet ligger idag på ca 63 år.

Känns också angeläget att påminna om att när folkpensionen infördes 1913 (fyller alltså 100 år nästa år) var pensionsåldern 67 år. Den var således högre än den genomsnittliga livslängden, vilket betydde att ganska få hann komma ifråga för pensionsutbetalning. Sedan dess har mycket hänt vad gäller livslängd. Och den fortsätter att öka, vilket naturligtvis är glädjande, eftersom orsakerna är en totalt sett bättre levnadsstandard med bra bostader, bättre arbetsmiljö, tillgång till sjukvård m m. Så en diskussion om pensionsålder borde inte åstadkomma ett sådant ramaskri.

Jag hoppas att diskussionen nu inte stannar utan i stället utvecklas till en sansad och saklig diskussion om vilka möjligheter det framtida arbetslivet ska ge för att fler ska kunna jobba minst så länge som idag och gärna längre eftersom Sverige oundvikligen går emot en tid då alltfler i arbetsför ålder ska försörja en allt åldrande befolkning.

Jag hoppas också att insikterna om denna verklighet också leder till att äldre kan känna sig välkomna i ett aktivt arbetsliv. Kunskaper och livserfarenhet måste värderas högre än idag.
Inom politiken borde äldre vara mer välkomna i framtiden eftersom grundidén är att den politiska representationen ska spegla befolkningen. Det har ju länge varit ett starkt argument för att ha fler unga på kommun- och riksdagslistor. Men än så länge har det inte satt några spår vid valen vare sig för de allra yngsta eller för de äldre. Det kan man se om man tittar på riksdagens sammansättning.

Högtidligt i fullmäktige

Dagens fullmäktigemöte inleddes med tal och champagne, nåja cider! Skälet: Det är idag exakt 90 år sedan som stadens högsta beslutande församling sammanträdde i nuvarande fullmäktigesal i Stadshuset. Den 27 september 1921 hade fullmäktige 44 ledamöter varav tre var kvinnor.
Det finns ytterligare ett 90- årsjubiléum i politiken i år.Den 25 september 1921 fick kvinnor för första gången rösta i ett riksdagsval eller riksdagsmannaval som det hette då.

Linköpings Stadshus byggdes 1864 som läroverk. Nuvarande fullmäktigesal var då skolans aula. År 1921 blev huset i stället Stadshus. Vid fullmäktigesalens invigning hade ordföranden tre önskningar kring stadens framtid. En av dem var att staden skulle skaffa spårvagnar. Idag - 90 år senare - pågår diskussionen om detta fortfarande. Eller kanske rättare - diskussionen har återupptagits. För ett par veckor sedan studerade kommunstyrelsen spårbunden kollektivtrafik i Strasbourg. Återstår att se om det tar 90 år till innan det blir spårbundet i Linköping.

Besluten då var som idag en blandning av stort och smått. Vad jag inte tror diskuterades då men som fullmäktige gjorde idag var Strategisk plan och mål.

A´propå 90- års firande såg jag på Rapport nyss att 96-åriga Eva från Karlskrona i morgon emigrerar till Thailand, där den ena sonen bor. Läs om henne också i Aftonbladet. Tänk att få vara så pigg vid den åldern. Dock ganska ensamt eftersom både släkt och vänner sällan blir så gamla. Det är ensamheten som fått henne att vid sin höga ålder ta det något djärva steget. Hoppas hon kommer fram lyckligt och väl och att hon får några fina år tillsammans med sonen och hans familj.

Må bra och få ett långt friskt liv vill vi väl alla. Ser att amerikanska forskare tror sig sett att kaffedrickande kvinnor (fyra koppar eller mer per dag) löper 20% mindre risk att bli deprimerade. Låter bra. Inte för att jag brukar vara särskilt deprimerad. Men så blir det fyra koppar eller mer om dagen också.