Min dag i Almedalen 2018

I år valde jag att vara i Almedalen på Liberalernas dag tisdag den 3 juli. Det är inte alltid som en dag i Almedalen blir så välplanerad. Men i år lyckades jag riktigt bra. Tack vare den nya appen. Det var lätt att utifrån hela seminarielistan successivt spara på "Min lista" och sen plocka bort det som jag ändå inte skulle hinna med. Mycket lättare också att via appen ha koll på tider och platser under dagen än vad det är att ha infon i kalendern. Så varmt tack till årets Almedalsarrangör!

Mitt första seminarium "Hur kan artificiell intelligens bidra till samordning och kontinuitet för individen?". Det handlade alltså om frågan hur kan sjukvård och omsorg i framtiden - inte allt för långt bort - använda AI för samordning och kontinuitet av insatser. Redan idag används AI till viss del för att skapa en individualiserad hälso- och sjukvård.
En av deltagarna i panelen var Liberalernas innovationslandstingsråd i Stockholm Daniel Forslund. Intressanta tankar som jag vill lära mig mer om.

Vid seminarium nummer två diskuterades frågan "Kvar på arbetslivets perrong när Sverige går som tåget - för att vi har en funktionsnedsättning". Gruppen under 30 år med aktivitetsersättning växer och ca 70 % har en psykiatrisk funktionsnedsättning som t ex autism eller intellektuell funktionsnedsättning. Gymnasiesärskolan har ett tydligt uppdrag att knyta an till arbetsmarknaden och det lokala arbetslivets behov genom arbetsplatsförlagt lärande. Trots detta erbjuds eleverna nästintill per automatik Daglig verksamhet efter avslutad skolgång. Utöver ett ensidigt arbetsliv  innebär det också mycket begränsad ekonomi resten av livet.
Här finns mycket att göra för kommunerna och näringslivet i samverkan.

Ytterligare ett seminarium hade samma tema "Gör plats för alla på arbetsmarknaden - Hur ska arbetsgivare få upp ögonen för värdefull kompetens?" Under seminariet diskuterades arbetsgivarnas behov av mer kunskap kring stödstrukturer för att "våga" anställa personer med funktionsnedsättning. Och så påtalades det som alla vet men ingen gör nånting åt. Att offentliga arbetsgivare är sämst - fortfarande - på att anställa personer med funktionsnedsättning. Trots att många har en bra utbildning. De två politikerna i panelen (S resp M) svarade "som vanligt" dvs att det behövs kanske mer information.

Båda dessa seminarier ger anledning till reflektion över hur begränsad kunskapen är hos olika aktörer inom samhälle och näringsliv kring att alla människor har nånting att bidra med.

I seminarieform, eller kanske snarare utfrågning, lyssnade jag på vad Liberalerna resp Centerpartiet har för funktionshinderpolitiska ambitioner efter valet. Från Liberalerna deltog Bengt Eliasson och från Centern Anders W Johnsson. Frågorna kom av naturliga skäl att handla mest om den personliga assistansen och hur partierna tänker agera om de kommer i regeringsställning efter valet. Båda var väl insatta i problematiken och hade förslag om vad respektive parti kommer att göra på kort och på lång sikt.
Det finns en oro hos funktionshindersorganisationerna kring vilket inflytande de - idag - mindre partierna kan få i en moderatledd regering. Min bedömning är dock att om (L) och (C) gör gemensam sak i frågan om återupprättande och utveckling av LSS och personlig assistans så kommer (M) att acceptera förslagen. Dessutom har ju numera även (KD) en positiv syn på att förbättringar och utveckling behövs.

Varje seminariebesök tar alltid längre tid än man tänker på grund av "eftersnack". Men det är väl en del av Almedalsveckan, eller hur? Att möta och informellt diskutera med andra deltagare, med företrädare för arrangörer. Detta tillsammans med ett mycket trevligt besök i det liberala tältet under eftermiddagen gjorde att några av mina planerade seminariebesök fick utgå.

Som avslutning lyssnade jag självklart på Jan Björklunds suveränt inspirerande tal. Så skönt att höra om liberala visioner som inbegriper både vardagsfrågor och framtidsfrågor för Sverige, Europa och globalt. Mycket tillfredsställande att Jan Björklund utmanat SD:s Jimmie Åkesson på flera debatter. Dessa debatter kommer sannolikt att öppna ögonen på många väljare kring vart Sverige kan ta vägen om dagens opinionssiffror för Sverigedemokraterna skulle bli valresultat. Jag tror att ingen, eller i varje fall väldigt få, vill se samma utveckling i vårt land som vi nu ser i flera europeiska länder som t ex Ungern och Polen.

   

Tunga uppdrag till två kvinnor på Internationella kvinnodagen

Idag den 8 mars utsåg regeringen Lena Hallengren till minister efter Åsa Regnér. I Lenas ministeruppdrag ingår ansvaret för den fortsatta utredningen kring LSS och personlig assistans. Från funktionshinderorganisationerna ser jag förhoppningar om nya utredningsdirektiv och en sundare syn på politikområdet. Det är naturligtvis mycket önskvärt att dessa förhoppningar uppfylls. Återstår att se.

Ytterligare en maktposition tilldelades idag en kvinna. Funktionsrätt Sverige har valt Elisabeth Wallenius som ny ordförande. Hon är idag ordförande för det förbund hon var med och startade för tjugo år sedan nämligen Riksförbundet Sällsynta Diagnoser. Hoppas nu att Funktionsrätt Sverige får arbetsro efter turbulensen kring Lars Ohly. Förbundet har många viktiga uppgifter framför sig. Inte minst den ovan beskrivna LSS-utredningen där alla goda krafter behövs för styra arbetet mot en utvecklad lagstiftning i stället för avvecklad.

Budgetproppen förstärker bilden av syftet att kraftigt inskränka rätten till personlig assistans

Gårdagens budgetproposition innehöll reformer för 40 miljarder kronor. Mycket är lovvärt, annat mindre angeläget ja t o m helt onödigt och en del som behövt ingå saknades. En av de viktiga poster som saknades är resurser till LSS-insatsen personlig assistans. Många som borde fått assistans om Försäkringskassan - och regeringen - följt grundprinciperna i lagstiftningen får numera avslag alternativt kraftig reducering av timmar trots att behoven inte förändrats.

Eftersom människors behov - rätt till insats - inte försvinner så måste kommunerna träda in. En kommun har alltid det yttersta ansvaret när behov av stöd finns. Och detta rider nu ansvarig minister på. Många kommuner har snabbt ökande socialbudgetkostnader på grund av denna hantering från regeringen och Försäkringskassan. Då hade det varit högst rimligt att statsbudgeten innehållit kompensation till kommunerna. Men så icke. DN skriver om detta idag.

Denna uteblivna kompensation förstärker bilden av att regeringens syfte är att kraftigt inskränka möjligheterna till personlig assistans för de som är i behov av sådan. När ansvarig minister i nämnda DN-artikel påpekar att LSS-området inte alls är bortglömt genom att hänvisa till en mindre uppräkning av schablonersättningen samt 350 mkr till habiliteringsersättning då undrar nog många med mig om hon överhuvudtaget förstår vad som pågår.

Risk för återgång till institutionsboende för små barn med omfattande funktionsnedsättningar?

Nästan dagligen läser jag om familjer med mycket små barn som nekas personlig assistans trots ett vårdbehov i stort sett dygnet runt. Försäkringskassan har hittat domar som hjälper Kassan att uppfylla regeringens direktiv om att minska assistanskostnader. Och regeringen via ansvarig minister Åsa Regnér hänvisar till kommunerna. Ingen ska lämnas ensam när hjälpbehov finns, säger hon bl a.
Dock gavs en liten öppning till förändring igår i en intervju i Ekot. Ministern har "bett FK" att analysera läget och återkomma. Något som förväntas ske efter sommaren!
Situationen är ju på intet sätt ny. Redan i regeringens regleringsbrev för 2016 aviserades att besparingar skulle ske. Något som FK snabbt verkställde. Så det har funnit gott om tid till analys av effekter för regeringen att ta del av. Nu behövs alltså ytterligare månader för att få bekräftat det som en mängd familjer redan erfarit och lever med varje dag.

När ministern hänvisar till kommunerna så finns, vad jag vet, personlig assistans genom kommunen eller "vanlig" hemtjänst. Hemtjänst i så stor omfattning att den i verkligheten ska kunna ersätta assistans innebär en betydande fördyring eftersom en hemtjänsttimme kostar avsevärt mer än den assistansersättning/timme som staten fastställt. Men, det är klart, hela kostnaden tas av kommunsektorn och staten kan visa på att kostnadsutvecklingen inom personlig assistans har brutits. Då har statsrådet Åsa Regnér "hållit sin budget".

Om inte regeringen tar sitt förnuft till fånga och genomför de lagändringar som behövs för att återföra Försäkringskassans hantering till grundintentionerna med LSS och därmed eliminera utrymmet för tolkning av aktuella domar, är jag rädd för att Sverige är på väg tillbaka till den tid då barn tvingades att bo på institution. Något som vore förödande för ett barns utveckling och helt i strid med Barnkonventionen och FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning.  Och en stor skam för Sverige!

Personlig assistans: Var finns läkaransvaret?

I veckan dömdes en kvinna och hennes två söner för att ha fejkat funktionsnedsättning hos den ene sonen som därmed fått personlig assistans på felaktig grund. Sonen har spelat utvecklingsstörd och lyckats dupera läkare, psykologer och Försäkringskassans handläggare. Detta har pågått i 14 år! Man frågar sig hur det är möjligt. Och var ligger ansvaret när sådant brott har begåtts? Ja naturligtvis först främst hos den enskilde och i detta fallet också hans anhöriga.

Men hur kan läkare, psykologer och handläggare på Försäkringskassan undgå att upptäcka att mannen inte var utvecklingsstörd, ja, inte ens hade någon funktionsnedsättning alls uppenbarligen? Kassans ansvarige förklarar det med att familjen lyckats lura många instanser! Och även Kassans handläggare tydligen.

Jag har träffat många personer med utvecklingsstörning under årens lopp. Visst är det så att funktionsnedsättningen inte alltid syns vid ett kortare möte. Men oftast märks den vid ett längre möte. Och det är där som jag menar man måste ställa sig frågan: hur mycket tid ägnar läkare och Försäkringskassans handläggare åt möte med den som söker om assistans? I vissa fall görs hembesök och t o m tiden på toaletten klockas. Men här tycks inte mycket tid använts för handläggning.

Det finns tidigare rättsfall på det här området där läkare intygat behov av assistans trots att så inte var fallet. Och nu ser vi det igen. Precis som vid sjukskrivningar så måste läkarintyg vara trovärdiga annars urholkas rättssäkerheten på ett helt oacceptabelt sätt. I det nu aktuella fallet har anonyma tips om att personenen ifråga inte hade en funktionsnedsättning inkommit till Försäkringskassan utan att det föranledde någon ny granskning. Man litade till läkarintyget. Jag menar inte att anonyma tips ska ligga till grund för beslut men någon undersökande aktivitet borde väl ändå ha skett.

Jag tycker att läkare kommer alldeles för lindrigt undan i samband med rättsprocesser kring brott som rör personlig assistans. Både rättsväsendet, Försäkringskassan och regeringen verkar inte bry sig om  risken för att vissa läkare utfärdar falska intyg för att "hjälpa" någon till assistans som man inte borde vara berättigad till. Regeringen och Försäkringskassan fortsätter bara att upprepa sitt mantra "det är assistansbolagen som fuskar". Detta trots att det uppdagats att både Kassans egen personal begått grova sekretessbrott och att vissa läkare fejkar intyg.

Läs gärna Eva Frankell, Aftonbladet.

GOTT NYTT DEBATTÅR!

Nytt år med nya debatter. Inte minst kommer regeringens och Försäkringskassans behandling av personer med behov av personlig assistans att vara föremål för debatt och manifestationer.
Regeringen har inför 2017 ändrat regleringsbrevet dvs 2017 års uppdrag till Försäkringskassan.Tyvärr betyder ändringen endast att texten om särskild uppmärksamhet kring timutvecklingen bytt plats från första till sista stycket.           

Regeringens och Försäkringskassans argumentationen kring timutvecklingen är att fusk anses vara så utbrett. Fusk ska naturligtvis motverkas och när det uppdagas så ska det beivras och de som begått brott straffas.
Tyvärr förekommer fusk i de flesta socialförsäkringssystem. Ett av de mest utsatta systemen tycks vara vab (Tillfällig vård av barn) som föräldrar kan nyttja för att vara hemma från jobbet när deras barn är sjukt/sjuka. För ett antal år sedan infördes krav på att föräldrar måste visa intyg från förskola(dagis) på att barnet verkligen varit hemma. Detta förfarande ansågs så småningom vara obekvämt för personal på förskola/dagis att hantera och slopades.
Därefter har vab-dagarna skjutit i höjden. Har någon hört ansvarig minister berätta om allt fuskande inom denna ersättningsform? Nej, knappast.
För 2016 har återkraven på föräldrar för felaktiga utbetalningar ökat från 15 miljoner kronor 2014 till 86 miljoner kronor. Antalet polisanmälningar om bidragsbrott rörande vab-fusk ökat från 224 polisanmälda föräldrar 2014 till 1047 stycken per den 21 december 2016. (Corren 2/1 -17; Ekot 2/1-17).

Konsekvenserna av ett regleringsbrev och vissa partiers svek

Igår hölls en debatt i riksdagen med rubriken "Personlig assistans". Kristdemokraterna hade begärt debatten med anledning av de alltmer alarmerande nödropen från framför allt föräldrar till barn med omfattande funktionsnedsättning som nekas helt eller delvis personlig assistans efter bedömning från Försäkringskassan. Ett viktigt skäl till FKs bedömning är uppdraget från regeringen i årets regleringsbrev. Direktivet är glasklart: Bryt utvecklingen av antalet assistanstimmar. Och FK har verkligen tagit uppdraget på allvar.
Ett exempel är 4-åriga Selma http://www.aftonbladet.se/debatt/article23491874.ab. Och det finns fler i samma situation som Selma och hennes förtvivlade pappa.

RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och unga, krävde i oktober nödstopp för indragningar av assistans. Några veckor tidigare begärde organisationen ett möte med ansvarig minister Åsa Regnér och Försäkringskassans direktör Ann-Marie Begler. En begäran som bemöttes med tystnad. RBU:s lokalavdelningar gjorde upprop via insändare bland annat i Corren. Till stöd för dem skrev jag tillsammans med en styrelsekollega i Nätverket Funktionella Liberaler följande inlägg publicerat i Corren 24 september

Nätverket Funktionella Liberaler kräver: Lyssna på familjerna NU!

Funktionella Liberaler ger RBU sitt fulla stöd i kravet på ett nödstopp för indragning av personlig assistans. Regeringens uppmaning till Försäkringskassan att bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar bryter mot andan i LSS-lagstiftningen. Där sägs att behoven ska styra medan regeringens direktiv innebär att timmarna ska minska oavsett hur behoven ser ut. Konsekvenserna av denna styrning från regeringens sida drabbar nu barn med svåra och omfattande funktionsnedsättningar och deras familjer.
Regeringen och Försäkringskassan hänvisar ständigt till att det förekommer fusk med assistansersättningen, vilket det för övrigt gör i alla socialförsäkringssystem. Brottslig verksamhet och missbruk ska alltid förhindras och skyldiga ska straffas. Men det får inte bli ett motiv för att slå sönder ett nödvändigt stöd för barn och deras familjer från en dag till en annan, vilket nu har skett i flera fall. Vår uppmaning till ansvarig minister Åsa Regnér är: Lyssna på familjerna NU!

Funktionella Liberaler är ett nationellt nätverk som samlar funktionshinderpolitisk kraft i liberal anda. Utgångspunkt är FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som gäller i Sverige sedan 2009. Vårt mål är ett samhälle där personer med funktionsnedsättning har samma rättigheter och möjligheter som personer utan funktionsnedsättning. Det handlar om frihet, rätten att bestämma över sitt eget liv, rätten att vara den man är och utifrån sina egna förutsättningar. Mänskliga rättigheter helt enkelt.

Linnéa Darell, Linköping                                       Susanna Makstin, Vadstena
Styrelseledamot med ansvar för                      Styrelseledamot med ansvar för
LSS-frågor/personlig assistans                           Barn och unga


Debatten och nödropen har fortsatt under hela hösten. Utöver olika funktionshinderorganisationer har nuvarande och före detta politiker och andra engagerade personer deltagit mycket aktivt. En stark debattör har Bengt Westerberg varit. Bengt, som under sin tid som socialminister tillika partiledare för Folkpartiet (numera Liberalerna) var den som genomförde den stora reformen LSS och Personlig assistans. Många läsvärda artiklar har publicerats i olika medier under hösten. Jag väljer att länka en av dem
http://www.dn.se/debatt/stoppa-smygavvecklingen-av-personlig-assistans/

Själv har jag varit aktiv i debatten framförallt på Facebook. Men utöver ovan återgivna artikel skrev jag tillsammans med min partikollega och efterträdare som ordförande för omsorgsnämnden i Linköping, Daniel Andersson, artikeln "Åter till institutionerna". http://www.corren.se/asikter/debatt/ater-till-institutionerna-om4334068.aspx

Oron hos personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga handlar inte bara om vad som händer med den personliga assistansen. Även övriga insatser hotas. Framförallt blir det svårare och svårare att få ledsagning och kontaktperson. Här är det kommunerna som beviljar respektive avslår ansökningar. Dels har många kommuner riktlinjer för LSS-området som inte alltid är i överensstämmelse med lagstiftningens intentioner och dels har det under de sista åren kommit rättsliga prövningar. I flera fall är det domar från Högsta förvaltningsdomstolen, som då blir prejudicerande precis som på assistansområdet.

Eftersom LSS-insatser är till för dem med de mest omfattande funktionsnedsättningarna och därmed störst behov så slår restriktivitet hårt oavsett vilken insats vederbörande behöver och inte får. Om detta skrev jag tillsammans med Funktionella Liberalers ordförande Cia Bentele en artikel http://www.dagenssamhalle.se/debatt/urholkning-av-lss-leder-till-isolering-28795, publicerad nu i veckan.

Så då åter till den senaste veckans politiska aktiviteter rörande regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan. I riksdagens socialutskott tog Vänsterpartiet ett s.k. utskottsinitiativ i hopp om att få med sig en majoritet av partierna för att rikta en skarp uppmaning till regeringen att dra tillbaka regleringsbrevet. Tyvärr lyckades inte det. Moderaterna avslog förslaget och Centerpartiet avstod från att rösta.
Dagen efter, alltså igår, i riksdagsdebatten står M:s resp C:s partiföreträdare och öser kritik över regeringen och detta regleringsbrev. Välförtjänst kritik men varför röstade de inte för förslaget i utskottet?? Förklaringen de gav i kammaren var att det är regeringens ansvar att styra statens myndigheter och inte riksdagens.Visst men det hade varit en rejäl "knäpp på näsan" till regeringen och Åsa Regnér att få den skarpa uppmaningen "gör om och gör rätt" från utskottet. Riksdagen är ju faktiskt överordnad regeringen!

Slutsats: M:s och C:s upprördhet i riksdagsdebatten var rent och skärt hyckleri. Ett rejält svek mot alla de personer som skickar nödrop till politikerna. De båda partierna hade kunnat visa i handling att de förstår och vill bidra till en ändring.

Hård FN-kritik mot Sverige igen

FN-kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter riktar på nytt skarp kritik mot Sverige för att inte leva upp till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Kritiken refereras bland annat i tidningen Dagen.

Kritiken avser de nya asyllagarna, samernas rättigheter som ursprungsfolk och begränsningarna inom personlig assistans för personer med funktionsnedsättningar.

Beträffande personlig assistans rekommenderar kommittén staten att ompröva de ekonomiska nedskärningar och de behörighetskriterier som gäller rätten till personlig assistans för personer med funktionsnedsättningar, vars rättigheter borde väga tyngre än ekonomiska överväganden.

Ylva L Hartmann, folkrättsexpert på Fonden för mänskliga rättigheter, även kallad MR-fonden, säger i artikeln, att ett övergripande problem i regeringens hållning till den här FN-konventionen är att regeringen hanterar rättigheterna som "politiska överväganden och något som man kan prioritera bort i besparingar". Och det är ju precis så som alla berörda och också vi som är engagerade för denna fråga nu upplever. Den verkliga bekräftelsen på att det är så regeringen ser på denna rättighetslagstiftning är finansminister Magdalena Anderssons uttalande om att besparingar måste ske på assistansersättningen på grund av det omfattande flyktingmottagandet.

Hartmann lyfter också regeringens ofta förekommande hänvisning till det kommunala självstyret. "Det gör att man kan dribbla bort en del av de här frågorna" säger hon.

Jag utgår från, inte minst mot bakgrund av Sveriges omfattande insatser för en plats i FN:s säkerhetsråd, att svenska regeringen anser FN och dess olika organ och konventioner är värda respekt. Dock har de berörda departementen (Social- resp Kultur) avböjt att kommendera FN-rekommendationerna till Sverige. Jag hoppas att detta avböjande beror på semester och inte på nonchalans.

Regeringen sätter grupper mot varandra i ny LSS-utredning

Idag presenterades direktiven som ska styra den nya LSS-utredningen. Den som har trott att regeringens mål skulle vara att göra en rejäl genomgång utifrån medborgarperspektiv och mänskliga rättigheter avseende personer med funktionsnedsättning måste vara besvikna. Snarare har väl de som känt stor oro för framtiden - inte minst vad gäller den personliga assistansen - fått sina farhågor besannade. Mer om det på slutet.

Många punkter som regeringen beskriver som viktiga att belysa är områden som redan LSS-kommittén behandlade i betänkandet "Möjlighet att leva som andra" (SOU 2008:77).
Några exempel:
-Insatserna är inte likvärdiga i landet
-Tveksamhet kring insatsen råd och stöd
-Daglig verksamhet och instängningseffekter
-Personlig assistans, assistansersättning och kostnadsutveckling
-Huvudmannaskapsfrågan dvs ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
-Personkretsbestämmelserna

Väldigt lite av förslagen togs om hand av Alliansregeringen. En utredning innehåller alltid förslag som kan realiseras direkt och andra som behöver kompletteringsutredas för att belysa detaljer innan en lagstiftning kan sjösättas. Och en del accepteras inte av remissinstanser och/eller en riksdagsmajoritet och förpassas till arkivet. Konstruktion och omfattning av timpriset för schablonersättningen vid assistans är bara ett exempel på förändring som kunde ha varit på plats idag. Men i stället har modellen med ett schablonbelopp diskuterats och problematiserats under flera år. Fem utredningar/myndigheter under åren 2004-14 har analyserat ersättningsmodellens utformning. Inget av förslagen har ansetts möjligt att genomföra utan ytterligare utredning. Och varför, frågar jag mig, har inte någon sådan fördjupad utredning skett? Den frågan är inte ett dugg lättare att finna en bra konstruktion för idag än den var t ex 2008 när LSS-kommittén lämnade förslag.

Mycket i de nya direktiven andas ovanifrån perspektiv på den enskilde individen. Även om uttryck som självbestämmande och delaktighet används så handlar ändå mycket om att utreda möjlighet till olika regleringar. Ordet valfrihet är däremot svårt att hitta. Likaså att personlig assistans ska ge möjligheter att utöva föräldraskap. Studier, arbete och annan sysselsättning nämns som sådant som ska underlättas och de är förstås också viktiga delar i livet för en människa.

Uppenbart är att översynen av privata aktörer är viktig för regeringen. Vinstdrivande företag är den vanligaste driftsformen för personlig assistans skriver regeringen. Och vilken omfattning har då vinsterna i allmänhet? Så här skriver Vårdföretagarna "Ett utdrag från Upplysningscentralen visar att drygt 3 av 10 privata assistansföretag inte når upp till positivt resultat. De övriga 7 av 10 ligger på en genomsnittlig vinstmarginal på 4 procent för 2014." Regeringen vill även avskaffa möjligheten för assistansföretag att ge juridiskt stöd till blivande kunder vid ansökan om assistans. Men även Försäkringskassan och kommunerna använder jurister i mötet med den enskilde, eller hur?

Det är beklämmande att regeringen väljer att finansiera förbättringar på delar av LSS med besparing på en annan del nämligen assistansen. Ska nu personer som är beroende av en omfattande assistansinsats behöva leva i flera år med den oro som många redan idag upplever på grund av allt tuffare bedömningar. Det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att ställa utsatta grupper mot varandra som regeringen gör i direktiven. Att välfärdens resurser ska gå till det de är avsedda för är självklart. Och därför ska kontrollfunktioner finnas så att fusk och annan brottslighet med system elimineras i så hög grad som möjligt. Men att utgå från att kostnaderna för ett välfärdsområde per automatik är för höga utan att fundera över varför, är inte seriöst. Intresse saknas av att utreda alternativkostnaderna om personer som behöver assistans inte får den.

Så här tycker några organisationer om dagens direktiv
- Pressträffen hade knappt startat innan det blev klart att LSS-utredaren behöver omarbetade direktiv. En sådan nödvändig förändring av ramarna för utredningen är att FN-konventionen ställer krav på Sverige att inte backa från redan etablerade rättigheter. Det måste vara utgångspunkten, inte som nu att göra nedskärningar.

Det säger Lika Unikas ordförande Maria Johansson i en kommentar till de direktiv som regeringen idag presenterade för en översyn av LSS och assistansersättningen.

Vi inom DHR känner oro för det stora fokuset på kostnadsutvecklingen och att utredningen inte ser LSS som den rättighetslag den är, så att de ursprungliga intentionerna uppfylls, Sverige har tidigare fått kritik från övervakningskommittén för FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar när det gäller personlig assistans, att den avvecklas istället för utvecklas.
– Inget företag ska bedriva assistans eller andra LSS- insatser med syfte att sko sig på bekostnad av personerna som har fått en insats. Lagen är till för att ge personer med funktionsnedsättning rättigheten att kunna leva sitt liv, hela sitt liv under dygnets alla timmar, på samma sätt som de allra flesta andra. Skulle denna rätt inskränkas så finns en risk för att staten bestämmer vad som ingår i vad som är goda levnadsvillkor och inte som lagens intention är nämligen individens. Då handlar det inte längre om personliga rättigheter utan om statlig välgörenhet säger Åsa Puide, ledamot i DHRs förbundsstyrelse

Text: DHR

 

”Ett av våra viktigaste medskick har varit att en samhällsekonomisk utredning kräver att man också tittar på samhällsvinsterna med reformen, något som lyser med sin frånvaro i regeringens direktiv. Man måste också titta på alternativa lösningar till insatserna och vad de skulle innebära för kostnader respektive vinster”, säger Stig Nyman, ordförande i Handikappförbunden

Några veckor efter valet 2018 ska uppdraget redovisas. Tillräckligt mycket lär väl ändå vara känt så att LSS kanske för en gångs skull kan bli en valfråga. Under ett antal år har alla partier påstått sig vara helt överens om funktionshinderpolitiken i allmänhet och LSS i synnerhet, vilket lett till att ingen riktig debatt uppstått. Valet 2018 blir det upp till bevis för partierna!

Liberal vårbudget: Värna den personliga assistansen

Mycket är bra Liberalernas ekonomiska vårmotion. Speciellt vill jag dock berömma detta inslag.

Spara inte på de mest utsatta

VÄRNA DEN PERSONLIGA ASSISTANSEN

Liberalerna har varit pådrivande vid flera viktiga reformer för personer med funktionsnedsättning, inte minst LSS-reformen som var ett stort framsteg i arbetet för full delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättningar. Det mest uppmärksammade inslaget i reformen var införandet av rätt till personlig assistans. Tanken var att människor som dagligen är beroende av olika stödinsatser skulle få ett reellt inflytande över sina liv, till exempel över vem som skulle ge hjälp och stöd. LSS-reformen är nu 22 år. Den är lappad och lagad, samtidigt som samhället och situationen för personer med funktionsnedsättningar förändrats. Rättspraxis har samtidigt blivit allt snålare. LSS behöver moderniseras. Det är angeläget att den utredning om LSS som regeringen aviserat blir en bred utredning, inriktad på jämlikhet och delaktighet för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Samtidigt behövs också åtgärder på kort sikt, för att värna intentionerna i LSS-reformen. 47 Personlig assistans är en stor post i statens budget. Den ger också mycket tillbaka. Det viktigaste är naturligtvis sådant som inte går att mäta i pengar, som ett värdigt liv för de allra mest utsatta. Att leva, inte bara överleva. Men den innebär också att personer med assistans kan arbeta och betala skatt, och att deras anhöriga kan delta fullt ut på arbetsmarknaden. Därutöver är yrket som personlig assistent ett vanligt första jobb, och en bra väg in på arbetsmarknaden. Regeringens uppmaning i årets regleringsbrev till Försäkringskassan om att den ”ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen” är tveksam både i princip och i sak. Den är tveksam i princip, eftersom Försäkringskassans självständighet vad gäller beslut i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild är skyddad i grundlag (regeringsformen 12 kap. 2 §). Den är också tveksam i sak, eftersom den riskerar att leda till att personer med stort behov av stöd inte får den hjälp de behöver och enligt lag har rätt till. Vi menar att regeringen bör dra tillbaka detta uppdrag. Försäkringskassan har i budgetunderlaget för 2017 inte kunnat skatta kostnadseffekten av detta uppdrag, men vi tar höjd och avsätter 1 000 miljoner mer per år än regeringen från och med 2017 på den statliga assistansersättningen. Liberalerna har hittills accepterat uteblivna och låga uppräkningar av schablonersättningen för assistans de senaste åren, eftersom det har pågått ett arbete med att reformera ersättningssystemet så att det blir rättvist, rättssäkert, förutsägbart och långsiktigt hållbart. Detta reformarbete måste slutföras utan dröjsmål. Att långsamt urholka ersättningsnivåerna kommer inte att lösa några av de problem som finns med dagens modell.

Ännu ett obegripligt avslag på personlig assistans

Idag bloggar jag om Oscar, som fått timtalet för sin personliga assistans sänkt trots att Oscar, som han säger, "jag är densamme". Sänkningen är kraftig. Hela 27 timmar färre per vecka i grundläggande behov, som i Oscars fall handlar bland annat om hjälp att äta och hjälp att kommunicera.
Oscar är född med ett flerfunktionshinder i form av en cp-skada av typ "spastisk bilateral cerebral pares med dyskinetiska inslag".
Oscar är bara ett exempel på hur Försäkringskassans förändrade praxis successivt de senaste åren har slagit undan fötterna på personer med livslånga och omfattande funktionsnedsättningar.
I Almedalen i somras lyssnade jag på företrädare för Försäkringskassan, som aviserade att en översyn ska ske kring dels minuträknandet och dels två-årsomprövningarna. De sistnämnda betyder att vartannat år görs en ny utredning kring individens behov. I vissa fall kan det vara rimligt medan det i andra fall (de flesta faktiskt) inte finns någon som helst anledning att tro att förbättring skett. En svår och omfattande, livslång funktionsnedsättning blir inte bättre med åren. Oftast tvärtom. Ju äldre personen blir desto mer besvärande blir funktionsnedsättningen. Precis som vi alla får fler krämpor med åren.
Folkpartiet har sedan länge föreslagit att dessa ständiga omprövningar förändras. Där det klart framgår redan vid första utredning att funktionsnedsättningens omfattning inte kommer att minska behöver inte fullständig utredning göras fler gånger. I den mån det kan vara befogat med en ny utredning senare i livet måste intervallet vara betydligt längre än två år.
Att omprövning ska ske vartannat år är reglerat i lagen (LSS). Om nu Försäkringskassan kommer fram till att föreslå en lagändring så måste regeringen lyssna!

Vad händer med Oscar nu då? Ja, han överklagar naturligtvis och hoppas att förvaltningsrätten ska vara klokare än Försäkringskassan. I väntan på resultatet av överklagandet kommer kommunen d v s Bromma stadsdelsnämnd att stå för kostnaderna så att Oscar kan behålla sin assistans. Heder åt Bromma stadsdelsnämnd!
Och om förvaltningsrätten går på samma linje som Försäkringskassan? Ja, då blir Oscar ytterligare en i raden av alla de som förlorat sin personliga assistans utan rimliga skäl. Och då blir det än mer nödvändigt att regeringen måste förtydliga lagstiftningen (LSS) såsom Folkpartiet föreslagit.
Läs mer om Oscar i dagens DN.

Almedalen dag 2

Måndag i Almedalen och Göran Hägglund (KD) har hållit tal. Bland annat vill han att den som är 85 år och äldre ska få en plats på äldreboende om hen vill. Utan biståndsprövning dessutom. Ingen dum idé! Nu är det visserligen kommunerna som har ansvaret för att se till att det finns äldreboenden för de som behöver. Men eftersom ett antal kommuner inte sköter detta så vill Göran Hägglund lagstifta och dessutom skicka med pengar.

Jag hade gärna hört honom också säga att staten ska ta hela ansvaret för personlig assistans i stället för som nu ha en delad finansiering mellan stat och kommun. Något som skapar problem inte minst för berörda individer. Ännu gladare hade jag blivit om Göran Hägglund hade sagt att han och hans ministerkollega Maria Larsson bestämt att lagstiftningen rörande personlig assistans ska ses över så att den olycksaliga domen från 2009 elimineras. Till skillnad från beslut om vem som ska få plats på äldreboende så finns dessa LSS-/funktionshinderfrågor redan på Göran Hägglunds departement.

I samband med Folkpartiets landsmöte har jag tillsammans med två partikamrater, Maria Lundkvist-Brömster riksdagsledamot och Maria Johansson tidigare DHR-ordförande, skrivit en debattartikel om nödvändigheten av att reformera LSS. Vi har fokuserat på personlig assistans, som har urholkats på grund av ett antal prejudicerande domar.
Att flera andra delar av LSS inte heller alltid fungerar enligt grundintentionerna behöver också diskuteras vidare. Läs artikeln.

Hög tid att värna och utveckla LSS

16 nov 06:54 Corren

                                                

LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade drevs igenom för 20 år sedan av dåvarande folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg. Reformen var ett stort framsteg i arbetet för full delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättningar. Men genom politiska beslut och genom förändrad rättspraxis har bedömningarna blivit allt snålare. Senast häromkvällen avslöjade Kalla Fakta i TV4 hur kommuner skickar handläggare på kurs i att formulera avslag på ansökningar om assistans.
Nu är det hög tid för en ny funktionshinderreform för ökad delaktighet, tillgänglighet och möjligheter till jobb. Alla individer ska ha möjlighet att leva självständiga liv och utveckla sina unika förmågor.
För det första behöver lagen förtydligas med fokus på rätten till att vara förälder, att ha ett arbete och leva ett jämlikt liv. Regeringsrättens domar i flera fall om personlig assistans är inte i linje med hur vi i Folkpartiet vill att lagen ska fungera.
För det andra måste valfriheten förstärkas. Utgångspunkten för LSS är självbestämmande och delaktighet. Inte ens de partier som normalt sett är motståndare till valfrihet ifrågasätter att man ska få välja vem som ska utföra personlig assistans. Men när det handlar om daglig verksamhet och LSS-boenden erbjuder många kommuner bara sin egen verksamhet. Även här borde valfrihet vara en självklarhet!
Och för det tredje måste fuskdebatten hyfsas. Alla system kan missbrukas, och alla system behöver kontrollfunktioner. Men dagens jakt på fuskare saknar proportioner. Det har förekommit att kriminella nätverk tvättat pengar genom att framstå som assistansföretag, samtidigt som de grovt vanvårdat människor med omfattande funktionsnedsättningar. Det ska bekämpas med kraft. Men man hittar inte de kriminella nätverken genom att följa människor med funktionsnedsättningar in duschen och räkna minuter. Det är också viktigare att granska utformningen av ersättningssystemen, än att jaga timmar hos enskilda assistansberättigade.
Människors behov av stöd kan förändras, både till det bättre och till det sämre. Men det nuvarande systemet där alla beslut ska omprövas i grunden vartannat år skapar onödig oro – och onödig byråkrati! Hur ofta omprövningar ska ske bör vara avpassat efter den enskildes behov och förutsättningar. Och när negativa beslut fattas, kan den enskilde behöva tid att ställa om. När någon överklagat bör neddragningen kunna skjutas upp tills beslutet prövats i domstol.
I debatten påstås ofta att personlig assistans är dyrt. Men vad är alternativet? Innan LSS infördes levde många i passivitet på institutioner. De kan i dag vara entreprenörer med hundratals anställda, skådespelare, politiker eller helt enkelt aktiva och närvarande föräldrar tack vare LSS och personlig assistans. Det är en reform som vi ska värna och utveckla.

                                                            

Maria Lundqvist-Brömster Riksdagsledamot (FP) och talesperson i funktionshinderfrågor

Linnéa Darell Kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnden, Linköping (FP)

Maria Johansson (FP)

 

Komplettera läkarbedömning med rehabiliteringskompetens vid intygsskrivande

Forskaren Emma Nilsing Strid har disputerat på en avhandling om sjukskrivningsprocessen. Hon har intervjuat personal på vårdcentraler i Östergötland och konstaterar att läkarna ofta inte ensamma kan avgöra patientens arbetsförmåga. Läkaren ger en diagnos men det är inte tillräckligt när Försäkringskassan ska bedöma om rätt till sjukskrivning finns eller ej. Ofta begär Kassan in kompletteringar, vilket tar tid för både kassans personal och läkarna. Dessutom fördröjer det besked till den försäkrade.

Emma Nilsing Strid, som själv är sjukgymnast, föreslår att sjukgymnaster och arbetsterapeuter används tidigt i sjukskrivningsprocessen. Dessa yrkesgrupper är vana att bedöma arbetsförmåga. Tillsammans med läkarutlåtandet skulle ett mycket mer korrekt och relevant bedömningsunderlag inges till Försäkringskassan till gagn för alla inblandade parter. Inte minst för patienten.

Jag tänker att en sådan ordning skulle kunna vara användbar också när läkare ska bedöma behov av personlig assistans och tveksamheter kan föreligga. I dessa fall är det ju inte arbetsförmåga som ska bedömas utan individens behov av hjälp för att utföra olika moment i vardagen. I en del av de rättsfall som handlat om missbruk av assistansersättning har läkarens bedömning framstått som tämligen inkompetent. Kanske skulle en rehabiliteringskunnig medbedömare kunnat förhindra det missbruk som läkarintyget tycks ha bidragit till.

Läkarrollen vid bedömning av assistansbehov?

I den pågående rättegången rörande misstänkt assistansfusk i Linköping yttrar en läkare "det var inte min roll att vara domare". Detta yttrande med anledning av att läkaren själv beskriver att hon inte kunna finna några objektiva, sjukliga förändringar som berättigade till fortsatt assistans. Hon skrev att det varken är realistiskt eller humant att dra in den hjälp mannen hade haft under lång tid.

Så länge inte dom fallit ska man naurligtvis vara försiktig med bedömningar av fallet. Men läkarens uttalande om att "inte ha rollen som domare" är mycket anmärkningsvärd. Om Försäkringskassan och andra berörda myndigheter inte kan lita på att ett läkarutlåtande är sakligt grundat ur medicinskt perspektiv vad ska man då ha läkarutlåtanden till?

Den här frågeställningen var mycket aktuell under de år som sjukskrivningar och förtidspensioneringar sprängde alla gränser för vad ett socialförsäkringssystem tål. Särskilt höga sjukskrivningstal fanns i norr, där arbetslösheten var hög. Jag kan förstå läkare som hade ont om tid för patientbesöken och mötte en förtvivlad patient som "bad" att få fortsätta att vara sjukskriven, eftersom det var en enkel möjlighet till försörjning. Men det är ändå helt förkastligt agerande av en läkare.

Samtidigt som sjukförsäkringsreglerna sågs över så skärptes också kraven på läkarna. Nya intyg togs fram och läkaransvaret att beskriva patientens arbetsförmåga blev tydligt.

Detsamma måste självklart gälla vid läkarbedömning av om en person kan anses behöva personlig assistans eller inte. Läkarnas roll som "grindvakt" i socialförsäkringssystemen innebär att yttrandet ska avse personens medicinska status och ingenting annat. Vissa läkares "snällhet" mot några kan leda till att andra som verkligen är berättigade till personlig assistans av medicinska skäl inte får det för tilltron till läkarintyg har urholkats.

Precis som jag skrevi ett tidigare inlägg så måste dessa rättegångar leda till granskning av alla aktörer som kan ha en roll vid bedömning av assistansbehov.

Assistansfusk får inte drabba de som har rättmätiga behov av assistans

Så har då återigen ett misstänkt fusk med assistansersättning uppdagats. För närvarande pågår rättegång mot den misstänkte men av det som hittills refererats från denna så verkar det handla om ett omfattande fusk, som dessutom kunnat pågå under lång tid. Med hjälp av läkarintyg uppenbarligen. Men också handläggningen/bedömning hos kommunen respektive Försäkringskassan. Och vilken roll har assistansföretaget haft?

Några svar finns inte än. Och heller ingen dom.
Men bara det som hittills kommit fram under rättegången gör mig urförbannad men också ledsen och förtvivlad. Så många människor lever med omfattande funktionsnedsättningar under hela sitt liv. De var för deras skull den personliga assistansen infördes. Det var för deras möjligheter att trots sina funktionsnedsättningar kunna leva som andra med arbete, studier, samhällsengagemang och familj.

Nu har den tryggheten förbytts i oro. Oro för vad händer vid nästa omprövning, har reglerna ändrats för att några fuskat? Till viss del har detta redan hänt och många har förlorat sin assistans.

De som fuskar begår inte bara ett bidragsbrott. De begår också brott mot de människor som har ett rättmätigt behov av denna service!

Det får inte bli så att de som verkligen behöver personlig assistans inte får den. Och inte heller att de, för att få assistans, tvingas svara på integritetskränkande frågor som hur många minuter ett toalettbesök tar och liknande frågor. Det måste gå att bedöma och bevilja assistans med respekt för den som söker och ändå eliminera risker för felaktigt utnyttjande.

Aktuella länkar: Corren från rättegången, Corren, bakgrund till rättegången, Östnytt
Läs också Carina Bobergs blogg

Bra i EskilstunaKuriren om personlig assistans

Onsdagens blogginlägg handlade om mitt svar på Correns tidigare ledare kring personlig assistans.
Idag kan jag med glädje konstatera att det finns andra ledarskribenter med betydligt mer genomtänkta åsikter i samma fråga. Tack Åke Wredén för tipset om Eskiltuna Kuriren.
Debatten lär fortsätta.

Personlig assistans

Idag var mitt svar till Correns ledare (4/1 -13) publicerat i nämnda tidning.
Läs hela svaret här.

Olika debattörer och nu också Correns ledarsida (4/1 -13) har under de senaste månaderna uttryckt oro över kostnadsutvecklingen för personlig assistans.  Man skulle kunna tro att debatten föranletts av de bedragare som upptäckts och som naturligtvis förtjänar både stränga straff och kraftfulla fördömanden.

Till viss del kanske debatten härrör från dessa avslöjanden. Men andra påståenden infinner sig, som oroar och upprör personer med omfattande funktionsnedsättningar och deras anhöriga. En oro och upprördhet som jag delar.  

Corren redovisar en kostnadsökning över åren men ingen som helst analys över tänkbara orsaker. Som till exempel att en enig riksdag 2001 beslöt att alla som beviljats personlig assistans före fyllda 65 år skulle få behålla den även efter 65 år. I beslutet ingick även att de som tidigare mist sin assistans på 65-års-dagen kunde återfå den.  Regeländringen förklarar 23 % av ökningen av antal brukare efter 2001 (SOU 2008:77 sid 176). I december 2011 var drygt 15 % av mottagarna 65 år och äldre, medan motsvarade siffra januari 2002 var 7,6 %. Gruppens storlek har mer än trefaldigats under perioden (Rapport 2012:18 Inspektionen för socialförsäkringar, sid 51).

Jag har inga invändningar mot riksdagsbeslutet 2001. Men det är ett av skälen till att analys behövs när Correns ledare påstår att ”utgifterna ökar hejdlöst”, vilket ger intryck av att ingen vet varför.  Analys behövs också för att se om det skett kostnadsminskningar på andra områden i samhället genom möjlighet till personlig assistans. I LSS-kommittén försökte vi få fram sådana samhällsekonomiska effekter men tvingades konstatera att det behövs mer statistik, studier och forskning.

Corren avslutar ledaren med att påstå att för vissa funktionshindrade skulle gruppboende vara bättre än ensamboende med dygnet-runt-passning! Skribenten tycks inte veta skillnaden på ”passning=tillsyn och omsorg” och personlig assistans. Det sistnämnda möjliggör för personer även med omfattande funktionsnedsättningar att kunna arbeta, studera, vara föräldrar, delta i förenings- och andra samhällsaktiviteter, d v s leva som andra trots sin funktionsnedsättning. Dessutom har Sverige åtagit sig att följa FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, där artikel 19 ger valfrihet i boende.

Kompetenta kvinnor och Dialog med företagare

Idag besökte jag ett lokalt assistansföretag, Björkö Assistans, i samband med den s.k. 100-dagen i Linköping.
Ett årligt förekommande arrangemang, som i år fyller fem år. Därav lite extra trevligt med mat och mingel under kvällen på Sky Meeting, där man kan beskåda Linköping från 19 våningars höjd. Underbart!

Vid mitt besök fick jag en god inblick i hur ett medelstort, lokalt assistansföretag jobbar. Jag fick också med mig hans och hans medarbetares synpunkter kring regelverk och myndighetshantering rörande personlig assistans. Förstår också hur mycket skada den s.k. rullstolsmannen i Östergötland och bedrägerierna i Halland gjort när det gäller allmänhetens misstro mot de som jobbar i branschen.

Men jag mötte också engagemang och arbetsglädje, vilket kändes mycket bra. Därutöver en trevlig pratstund om vardagslivet i största allmänhet.

Kul under kvällens arrangemang var också presentationen av två ganska nyanställda, mycket kompetenta kvinnor på ledande poster i kommunen. Den ena kvinnan är näringslivschef och den andra samhällsbyggnadsdirektör. Goda förebilder för dagens unga kvinnor på väg ut i yrkeslivet. Och inte nog med det. Presentationen gjordes av ytterligare en kompetent kvinna, som också håller i allt arbete med denna dag.

Det talas ibland om backlash för jämställdhet och kvinnors karriärmöjligheter. Och det är säkert sant i vissa delar och på vissa områden. Men det har ändå hänt en hel del utveckling i positiv riktning. Det är inte så längese´n som det skulle ha stått åtminstone två män vid ett framträdande under en sådan dag.

Det räcker med LSS-utredningar - stå upp för de fagra löftena!

I veckan debatterades och beslutades socialutskottets betänkande rörande funktionshinderpolitiken. Huvudfrågan var vad händer med den personliga assistansen. Flera hundra personer har mist sin assistans sedan hösten 2009 genom Försäkringskassans tolkning av en regeringsrättsdom. Åtskilliga politiska röster har uttryckt kritik och riksdagens socialutskott har gjort uttalanden om att inriktningen i LSS-lagstiftningen ligger fast. Vackra ord som ingett förhoppningar hos personer med omfattande funktionsnedsättning att kunna fortsätta att leva som andra med stöd av personlig assistans.

Försäkringskassans svar blev att uttalanden - om så från den lagstiftande församlingen i landet - har ingen betydelse. Vill politikerna undanröja regeringsrättsdomens effekter måste man förtydliga lagen.

Regeringen tillsatte en utredning för att se hur fusk och missbruk av den personliga assistansen kan förhindras. Inget fel i det. Ingen  - allra minst de som behöver assistans - är betjänt av att sådant förekommer.

Nåväl, utredningen "Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning" lämnades till regeringen i februari i år. Men den gav inga svar på hur de, som trots sitt rättmätiga behov av assistans blivit och fortfarande blir av med den, skulle få en annan bedömning. Och det var heller inte avsikten med utredningen.

Så kvar stod de assistansberättigade med sin oro. Motioner skrevs av riksdagsledamöter och löften fortsatte att ges. Socialutskottet arrangerade utfrågningar av myndighetsföreträdare bl a Försäkringskassan men också av organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning. Kändes seriöst och gediget.

Vad blev då slutsatsen? Ja, tro det eller ej. En ny utredning med uppdrag att "skyndsamt" komma med redovisning. Med "skyndsamt" menar utskottet åtta månader och sedan ska regeringens slutsatser inväntas. I verkligheten betyder det för alla assistansberättigade som det närmaste året kan bli berörda av de lagenliga tvåårsomprövningarna ytterligare ett år av oro över vad framtiden kan komma att innebära. Och de som det närmaste året råkar ut för sjukdom eller olycka, som leder till grav funktionsnedsättning, kan inte vara säkra på att få det stöd som LSS och personlig assistans var tänkt att ge.

Nu precis när jag skriver det här hålls en manifestation i Stockholm med rubriken "Assistansaktionen". Flera av talarna känner jag bl a Vilhelm Ekensteen. Vilhelm vet vad han talar om när han beskriver betydelsen av personlig assistans. Jag har många gånger haft anledning att bli djupt imponerad den ork och det engagemang han visar prov på trots en mycket omfattande funktionsnedsättning.

Det var väl inte så här det skulle bli? Alliansregeringen med Bengt Westerberg (FP) som socialminister i början av nittiotalet införde LSS inkl den personliga assistansen. En reform som många med omfattande funktionsnedsättning beskrivit som en revolution. De fick möjlighet att delta i föreningsliv, att kunna arbeta och att kunna delta i sina barns aktiviteter som andra föräldrar. De kunde styra över sitt vardag på det sätt som vi utan funktionsnedsättning tar för självklart.

Jag har hört många politiker kritisera att dåvarande regering inte insåg kostnaderna. Men vad är innebörden av den kritiken? Att samhället inte har "råd" att låta människor med grava funktionsnedsättningar få studera, jobba och leva som andra? Hade lagen inte införts om kostnadsutvecklingen kunnat förutses?

Det är med sorg i hjärtat jag nu ser riksdagens och regeringens hantering av den personliga assistansen. Allra mest ledsen är jag över att Allianspartierna inkl mitt eget parti skjuter frågan framför sig genom en ny utredning. En manifestation av det slag som "Assistansaktionen" är skulle inte behövas under en regering där Folkpartiet ingår.