I veckan debatterades och beslutades socialutskottets betänkande rörande funktionshinderpolitiken. Huvudfrågan var vad händer med den personliga assistansen. Flera hundra personer har mist sin assistans sedan hösten 2009 genom Försäkringskassans tolkning av en regeringsrättsdom. Åtskilliga politiska röster har uttryckt kritik och riksdagens socialutskott har gjort uttalanden om att inriktningen i LSS-lagstiftningen ligger fast. Vackra ord som ingett förhoppningar hos personer med omfattande funktionsnedsättning att kunna fortsätta att leva som andra med stöd av personlig assistans.
Försäkringskassans svar blev att uttalanden - om så från den lagstiftande församlingen i landet - har ingen betydelse. Vill politikerna undanröja regeringsrättsdomens effekter måste man förtydliga lagen.
Regeringen tillsatte en utredning för att se hur fusk och missbruk av den personliga assistansen kan förhindras. Inget fel i det. Ingen - allra minst de som behöver assistans - är betjänt av att sådant förekommer.
Nåväl, utredningen "Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning" lämnades till regeringen i februari i år. Men den gav inga svar på hur de, som trots sitt rättmätiga behov av assistans blivit och fortfarande blir av med den, skulle få en annan bedömning. Och det var heller inte avsikten med utredningen.
Så kvar stod de assistansberättigade med sin oro. Motioner skrevs av riksdagsledamöter och löften fortsatte att ges. Socialutskottet arrangerade utfrågningar av myndighetsföreträdare bl a Försäkringskassan men också av organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning. Kändes seriöst och gediget.
Vad blev då slutsatsen? Ja, tro det eller ej. En ny utredning med uppdrag att "skyndsamt" komma med redovisning. Med "skyndsamt" menar utskottet åtta månader och sedan ska regeringens slutsatser inväntas. I verkligheten betyder det för alla assistansberättigade som det närmaste året kan bli berörda av de lagenliga tvåårsomprövningarna ytterligare ett år av oro över vad framtiden kan komma att innebära. Och de som det närmaste året råkar ut för sjukdom eller olycka, som leder till grav funktionsnedsättning, kan inte vara säkra på att få det stöd som LSS och personlig assistans var tänkt att ge.
Nu precis när jag skriver det här hålls en manifestation i Stockholm med rubriken "Assistansaktionen". Flera av talarna känner jag bl a Vilhelm Ekensteen. Vilhelm vet vad han talar om när han beskriver betydelsen av personlig assistans. Jag har många gånger haft anledning att bli djupt imponerad den ork och det engagemang han visar prov på trots en mycket omfattande funktionsnedsättning.
Det var väl inte så här det skulle bli? Alliansregeringen med Bengt Westerberg (FP) som socialminister i början av nittiotalet införde LSS inkl den personliga assistansen. En reform som många med omfattande funktionsnedsättning beskrivit som en revolution. De fick möjlighet att delta i föreningsliv, att kunna arbeta och att kunna delta i sina barns aktiviteter som andra föräldrar. De kunde styra över sitt vardag på det sätt som vi utan funktionsnedsättning tar för självklart.
Jag har hört många politiker kritisera att dåvarande regering inte insåg kostnaderna. Men vad är innebörden av den kritiken? Att samhället inte har "råd" att låta människor med grava funktionsnedsättningar få studera, jobba och leva som andra? Hade lagen inte införts om kostnadsutvecklingen kunnat förutses?
Det är med sorg i hjärtat jag nu ser riksdagens och regeringens hantering av den personliga assistansen. Allra mest ledsen är jag över att Allianspartierna inkl mitt eget parti skjuter frågan framför sig genom en ny utredning. En manifestation av det slag som "Assistansaktionen" är skulle inte behövas under en regering där Folkpartiet ingår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar