Läs hela svaret här.
Olika debattörer och nu också Correns ledarsida (4/1 -13)
har under de senaste månaderna uttryckt oro över kostnadsutvecklingen för personlig
assistans. Man skulle kunna tro att
debatten föranletts av de bedragare som upptäckts och som naturligtvis
förtjänar både stränga straff och kraftfulla fördömanden.
Till viss del kanske debatten härrör från dessa avslöjanden.
Men andra påståenden infinner sig, som oroar och upprör personer med omfattande
funktionsnedsättningar och deras anhöriga. En oro och upprördhet som jag delar.
Corren redovisar en kostnadsökning över åren men ingen som
helst analys över tänkbara orsaker. Som till exempel att en enig riksdag 2001
beslöt att alla som beviljats personlig assistans före fyllda 65 år skulle få
behålla den även efter 65 år. I beslutet ingick även att de som tidigare mist
sin assistans på 65-års-dagen kunde återfå den.
Regeländringen förklarar 23 % av ökningen av antal brukare efter 2001 (SOU
2008:77 sid 176). I december 2011 var drygt 15 % av mottagarna 65 år och äldre,
medan motsvarade siffra januari 2002 var 7,6 %. Gruppens storlek har mer än
trefaldigats under perioden (Rapport 2012:18 Inspektionen för
socialförsäkringar, sid 51).
Jag har inga invändningar mot riksdagsbeslutet 2001. Men det
är ett av skälen till att analys behövs när Correns ledare påstår att
”utgifterna ökar hejdlöst”, vilket ger intryck av att ingen vet varför. Analys behövs också för att se om det skett
kostnadsminskningar på andra områden i samhället genom möjlighet till personlig
assistans. I LSS-kommittén försökte vi få fram sådana samhällsekonomiska
effekter men tvingades konstatera att det behövs mer statistik, studier och
forskning. Corren avslutar ledaren med att påstå att för vissa funktionshindrade skulle gruppboende vara bättre än ensamboende med dygnet-runt-passning! Skribenten tycks inte veta skillnaden på ”passning=tillsyn och omsorg” och personlig assistans. Det sistnämnda möjliggör för personer även med omfattande funktionsnedsättningar att kunna arbeta, studera, vara föräldrar, delta i förenings- och andra samhällsaktiviteter, d v s leva som andra trots sin funktionsnedsättning. Dessutom har Sverige åtagit sig att följa FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, där artikel 19 ger valfrihet i boende.