Risk för återgång till institutionsboende för små barn med omfattande funktionsnedsättningar?

Nästan dagligen läser jag om familjer med mycket små barn som nekas personlig assistans trots ett vårdbehov i stort sett dygnet runt. Försäkringskassan har hittat domar som hjälper Kassan att uppfylla regeringens direktiv om att minska assistanskostnader. Och regeringen via ansvarig minister Åsa Regnér hänvisar till kommunerna. Ingen ska lämnas ensam när hjälpbehov finns, säger hon bl a.
Dock gavs en liten öppning till förändring igår i en intervju i Ekot. Ministern har "bett FK" att analysera läget och återkomma. Något som förväntas ske efter sommaren!
Situationen är ju på intet sätt ny. Redan i regeringens regleringsbrev för 2016 aviserades att besparingar skulle ske. Något som FK snabbt verkställde. Så det har funnit gott om tid till analys av effekter för regeringen att ta del av. Nu behövs alltså ytterligare månader för att få bekräftat det som en mängd familjer redan erfarit och lever med varje dag.

När ministern hänvisar till kommunerna så finns, vad jag vet, personlig assistans genom kommunen eller "vanlig" hemtjänst. Hemtjänst i så stor omfattning att den i verkligheten ska kunna ersätta assistans innebär en betydande fördyring eftersom en hemtjänsttimme kostar avsevärt mer än den assistansersättning/timme som staten fastställt. Men, det är klart, hela kostnaden tas av kommunsektorn och staten kan visa på att kostnadsutvecklingen inom personlig assistans har brutits. Då har statsrådet Åsa Regnér "hållit sin budget".

Om inte regeringen tar sitt förnuft till fånga och genomför de lagändringar som behövs för att återföra Försäkringskassans hantering till grundintentionerna med LSS och därmed eliminera utrymmet för tolkning av aktuella domar, är jag rädd för att Sverige är på väg tillbaka till den tid då barn tvingades att bo på institution. Något som vore förödande för ett barns utveckling och helt i strid med Barnkonventionen och FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning.  Och en stor skam för Sverige!

Hård FN-kritik mot Sverige igen

FN-kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter riktar på nytt skarp kritik mot Sverige för att inte leva upp till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Kritiken refereras bland annat i tidningen Dagen.

Kritiken avser de nya asyllagarna, samernas rättigheter som ursprungsfolk och begränsningarna inom personlig assistans för personer med funktionsnedsättningar.

Beträffande personlig assistans rekommenderar kommittén staten att ompröva de ekonomiska nedskärningar och de behörighetskriterier som gäller rätten till personlig assistans för personer med funktionsnedsättningar, vars rättigheter borde väga tyngre än ekonomiska överväganden.

Ylva L Hartmann, folkrättsexpert på Fonden för mänskliga rättigheter, även kallad MR-fonden, säger i artikeln, att ett övergripande problem i regeringens hållning till den här FN-konventionen är att regeringen hanterar rättigheterna som "politiska överväganden och något som man kan prioritera bort i besparingar". Och det är ju precis så som alla berörda och också vi som är engagerade för denna fråga nu upplever. Den verkliga bekräftelsen på att det är så regeringen ser på denna rättighetslagstiftning är finansminister Magdalena Anderssons uttalande om att besparingar måste ske på assistansersättningen på grund av det omfattande flyktingmottagandet.

Hartmann lyfter också regeringens ofta förekommande hänvisning till det kommunala självstyret. "Det gör att man kan dribbla bort en del av de här frågorna" säger hon.

Jag utgår från, inte minst mot bakgrund av Sveriges omfattande insatser för en plats i FN:s säkerhetsråd, att svenska regeringen anser FN och dess olika organ och konventioner är värda respekt. Dock har de berörda departementen (Social- resp Kultur) avböjt att kommendera FN-rekommendationerna till Sverige. Jag hoppas att detta avböjande beror på semester och inte på nonchalans.

Regeringen sätter grupper mot varandra i ny LSS-utredning

Idag presenterades direktiven som ska styra den nya LSS-utredningen. Den som har trott att regeringens mål skulle vara att göra en rejäl genomgång utifrån medborgarperspektiv och mänskliga rättigheter avseende personer med funktionsnedsättning måste vara besvikna. Snarare har väl de som känt stor oro för framtiden - inte minst vad gäller den personliga assistansen - fått sina farhågor besannade. Mer om det på slutet.

Många punkter som regeringen beskriver som viktiga att belysa är områden som redan LSS-kommittén behandlade i betänkandet "Möjlighet att leva som andra" (SOU 2008:77).
Några exempel:
-Insatserna är inte likvärdiga i landet
-Tveksamhet kring insatsen råd och stöd
-Daglig verksamhet och instängningseffekter
-Personlig assistans, assistansersättning och kostnadsutveckling
-Huvudmannaskapsfrågan dvs ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
-Personkretsbestämmelserna

Väldigt lite av förslagen togs om hand av Alliansregeringen. En utredning innehåller alltid förslag som kan realiseras direkt och andra som behöver kompletteringsutredas för att belysa detaljer innan en lagstiftning kan sjösättas. Och en del accepteras inte av remissinstanser och/eller en riksdagsmajoritet och förpassas till arkivet. Konstruktion och omfattning av timpriset för schablonersättningen vid assistans är bara ett exempel på förändring som kunde ha varit på plats idag. Men i stället har modellen med ett schablonbelopp diskuterats och problematiserats under flera år. Fem utredningar/myndigheter under åren 2004-14 har analyserat ersättningsmodellens utformning. Inget av förslagen har ansetts möjligt att genomföra utan ytterligare utredning. Och varför, frågar jag mig, har inte någon sådan fördjupad utredning skett? Den frågan är inte ett dugg lättare att finna en bra konstruktion för idag än den var t ex 2008 när LSS-kommittén lämnade förslag.

Mycket i de nya direktiven andas ovanifrån perspektiv på den enskilde individen. Även om uttryck som självbestämmande och delaktighet används så handlar ändå mycket om att utreda möjlighet till olika regleringar. Ordet valfrihet är däremot svårt att hitta. Likaså att personlig assistans ska ge möjligheter att utöva föräldraskap. Studier, arbete och annan sysselsättning nämns som sådant som ska underlättas och de är förstås också viktiga delar i livet för en människa.

Uppenbart är att översynen av privata aktörer är viktig för regeringen. Vinstdrivande företag är den vanligaste driftsformen för personlig assistans skriver regeringen. Och vilken omfattning har då vinsterna i allmänhet? Så här skriver Vårdföretagarna "Ett utdrag från Upplysningscentralen visar att drygt 3 av 10 privata assistansföretag inte når upp till positivt resultat. De övriga 7 av 10 ligger på en genomsnittlig vinstmarginal på 4 procent för 2014." Regeringen vill även avskaffa möjligheten för assistansföretag att ge juridiskt stöd till blivande kunder vid ansökan om assistans. Men även Försäkringskassan och kommunerna använder jurister i mötet med den enskilde, eller hur?

Det är beklämmande att regeringen väljer att finansiera förbättringar på delar av LSS med besparing på en annan del nämligen assistansen. Ska nu personer som är beroende av en omfattande assistansinsats behöva leva i flera år med den oro som många redan idag upplever på grund av allt tuffare bedömningar. Det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att ställa utsatta grupper mot varandra som regeringen gör i direktiven. Att välfärdens resurser ska gå till det de är avsedda för är självklart. Och därför ska kontrollfunktioner finnas så att fusk och annan brottslighet med system elimineras i så hög grad som möjligt. Men att utgå från att kostnaderna för ett välfärdsområde per automatik är för höga utan att fundera över varför, är inte seriöst. Intresse saknas av att utreda alternativkostnaderna om personer som behöver assistans inte får den.

Så här tycker några organisationer om dagens direktiv
- Pressträffen hade knappt startat innan det blev klart att LSS-utredaren behöver omarbetade direktiv. En sådan nödvändig förändring av ramarna för utredningen är att FN-konventionen ställer krav på Sverige att inte backa från redan etablerade rättigheter. Det måste vara utgångspunkten, inte som nu att göra nedskärningar.

Det säger Lika Unikas ordförande Maria Johansson i en kommentar till de direktiv som regeringen idag presenterade för en översyn av LSS och assistansersättningen.

Vi inom DHR känner oro för det stora fokuset på kostnadsutvecklingen och att utredningen inte ser LSS som den rättighetslag den är, så att de ursprungliga intentionerna uppfylls, Sverige har tidigare fått kritik från övervakningskommittén för FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar när det gäller personlig assistans, att den avvecklas istället för utvecklas.
– Inget företag ska bedriva assistans eller andra LSS- insatser med syfte att sko sig på bekostnad av personerna som har fått en insats. Lagen är till för att ge personer med funktionsnedsättning rättigheten att kunna leva sitt liv, hela sitt liv under dygnets alla timmar, på samma sätt som de allra flesta andra. Skulle denna rätt inskränkas så finns en risk för att staten bestämmer vad som ingår i vad som är goda levnadsvillkor och inte som lagens intention är nämligen individens. Då handlar det inte längre om personliga rättigheter utan om statlig välgörenhet säger Åsa Puide, ledamot i DHRs förbundsstyrelse

Text: DHR

 

”Ett av våra viktigaste medskick har varit att en samhällsekonomisk utredning kräver att man också tittar på samhällsvinsterna med reformen, något som lyser med sin frånvaro i regeringens direktiv. Man måste också titta på alternativa lösningar till insatserna och vad de skulle innebära för kostnader respektive vinster”, säger Stig Nyman, ordförande i Handikappförbunden

Några veckor efter valet 2018 ska uppdraget redovisas. Tillräckligt mycket lär väl ändå vara känt så att LSS kanske för en gångs skull kan bli en valfråga. Under ett antal år har alla partier påstått sig vara helt överens om funktionshinderpolitiken i allmänhet och LSS i synnerhet, vilket lett till att ingen riktig debatt uppstått. Valet 2018 blir det upp till bevis för partierna!

Personlig assistans

Idag var mitt svar till Correns ledare (4/1 -13) publicerat i nämnda tidning.
Läs hela svaret här.

Olika debattörer och nu också Correns ledarsida (4/1 -13) har under de senaste månaderna uttryckt oro över kostnadsutvecklingen för personlig assistans.  Man skulle kunna tro att debatten föranletts av de bedragare som upptäckts och som naturligtvis förtjänar både stränga straff och kraftfulla fördömanden.

Till viss del kanske debatten härrör från dessa avslöjanden. Men andra påståenden infinner sig, som oroar och upprör personer med omfattande funktionsnedsättningar och deras anhöriga. En oro och upprördhet som jag delar.  

Corren redovisar en kostnadsökning över åren men ingen som helst analys över tänkbara orsaker. Som till exempel att en enig riksdag 2001 beslöt att alla som beviljats personlig assistans före fyllda 65 år skulle få behålla den även efter 65 år. I beslutet ingick även att de som tidigare mist sin assistans på 65-års-dagen kunde återfå den.  Regeländringen förklarar 23 % av ökningen av antal brukare efter 2001 (SOU 2008:77 sid 176). I december 2011 var drygt 15 % av mottagarna 65 år och äldre, medan motsvarade siffra januari 2002 var 7,6 %. Gruppens storlek har mer än trefaldigats under perioden (Rapport 2012:18 Inspektionen för socialförsäkringar, sid 51).

Jag har inga invändningar mot riksdagsbeslutet 2001. Men det är ett av skälen till att analys behövs när Correns ledare påstår att ”utgifterna ökar hejdlöst”, vilket ger intryck av att ingen vet varför.  Analys behövs också för att se om det skett kostnadsminskningar på andra områden i samhället genom möjlighet till personlig assistans. I LSS-kommittén försökte vi få fram sådana samhällsekonomiska effekter men tvingades konstatera att det behövs mer statistik, studier och forskning.

Corren avslutar ledaren med att påstå att för vissa funktionshindrade skulle gruppboende vara bättre än ensamboende med dygnet-runt-passning! Skribenten tycks inte veta skillnaden på ”passning=tillsyn och omsorg” och personlig assistans. Det sistnämnda möjliggör för personer även med omfattande funktionsnedsättningar att kunna arbeta, studera, vara föräldrar, delta i förenings- och andra samhällsaktiviteter, d v s leva som andra trots sin funktionsnedsättning. Dessutom har Sverige åtagit sig att följa FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, där artikel 19 ger valfrihet i boende.