Om att inte längre passa in

Ja, så skriver signaturen "Utslängd" i dagens Corre. Insändaren "Att bli gammal är att inte längre passa in" handlar om det utanförskap som, enligt skribenten, uppstår när sinnen och förmågor försämras på grund av ålderdom. Trots många nya hjälpmedel så finns det områden där försämrad förmåga inte beaktats och som skapar utanförskap. Skribenten ger några exempel. Att inte hinna slå åtta siffror i bankkoden förrän maxtiden passerats och efter tre misslyckade försök stängs kortet. Att inte hinna läsa textremsor på tv förrän de försvinner. Och fler nämns i insändaren. Och hen undrar: "Vill samhället stänga mig ute efter alla år?"

För några dagar sen skrev signaturen Janne om brist på delaktighet som skapats på grund av omöjligheten att betala sina inköp med kontanter för den som av olika funktionsnedsättningar och/eller åldersförändringar inte kan hantera kort, Swish eller andra tekniska innovationer.

Sverige har ratificerat (godkänt) FN-konventioner kring tillgänglighet. Det innebär ett ansvar att leva upp till innehållet. Det innebär också att respektera de medborgare som har behov av ökad tillgänglighet på olika områden för att kunna leva som andra. Det vill säga som vi som - ännu - inte drabbats av försämrade förmågor.

Här är länkarna till respektive insändare:

https://www.corren.se/asikter/insandare/att-bli-gammal-ar-att-inte-langre-passa-in-om6517273.aspx

https://www.corren.se/asikter/insandare/kontanter-behovs-for-allas-delaktighet-om6507947.aspx

Min dag i Almedalen 2018

I år valde jag att vara i Almedalen på Liberalernas dag tisdag den 3 juli. Det är inte alltid som en dag i Almedalen blir så välplanerad. Men i år lyckades jag riktigt bra. Tack vare den nya appen. Det var lätt att utifrån hela seminarielistan successivt spara på "Min lista" och sen plocka bort det som jag ändå inte skulle hinna med. Mycket lättare också att via appen ha koll på tider och platser under dagen än vad det är att ha infon i kalendern. Så varmt tack till årets Almedalsarrangör!

Mitt första seminarium "Hur kan artificiell intelligens bidra till samordning och kontinuitet för individen?". Det handlade alltså om frågan hur kan sjukvård och omsorg i framtiden - inte allt för långt bort - använda AI för samordning och kontinuitet av insatser. Redan idag används AI till viss del för att skapa en individualiserad hälso- och sjukvård.
En av deltagarna i panelen var Liberalernas innovationslandstingsråd i Stockholm Daniel Forslund. Intressanta tankar som jag vill lära mig mer om.

Vid seminarium nummer två diskuterades frågan "Kvar på arbetslivets perrong när Sverige går som tåget - för att vi har en funktionsnedsättning". Gruppen under 30 år med aktivitetsersättning växer och ca 70 % har en psykiatrisk funktionsnedsättning som t ex autism eller intellektuell funktionsnedsättning. Gymnasiesärskolan har ett tydligt uppdrag att knyta an till arbetsmarknaden och det lokala arbetslivets behov genom arbetsplatsförlagt lärande. Trots detta erbjuds eleverna nästintill per automatik Daglig verksamhet efter avslutad skolgång. Utöver ett ensidigt arbetsliv  innebär det också mycket begränsad ekonomi resten av livet.
Här finns mycket att göra för kommunerna och näringslivet i samverkan.

Ytterligare ett seminarium hade samma tema "Gör plats för alla på arbetsmarknaden - Hur ska arbetsgivare få upp ögonen för värdefull kompetens?" Under seminariet diskuterades arbetsgivarnas behov av mer kunskap kring stödstrukturer för att "våga" anställa personer med funktionsnedsättning. Och så påtalades det som alla vet men ingen gör nånting åt. Att offentliga arbetsgivare är sämst - fortfarande - på att anställa personer med funktionsnedsättning. Trots att många har en bra utbildning. De två politikerna i panelen (S resp M) svarade "som vanligt" dvs att det behövs kanske mer information.

Båda dessa seminarier ger anledning till reflektion över hur begränsad kunskapen är hos olika aktörer inom samhälle och näringsliv kring att alla människor har nånting att bidra med.

I seminarieform, eller kanske snarare utfrågning, lyssnade jag på vad Liberalerna resp Centerpartiet har för funktionshinderpolitiska ambitioner efter valet. Från Liberalerna deltog Bengt Eliasson och från Centern Anders W Johnsson. Frågorna kom av naturliga skäl att handla mest om den personliga assistansen och hur partierna tänker agera om de kommer i regeringsställning efter valet. Båda var väl insatta i problematiken och hade förslag om vad respektive parti kommer att göra på kort och på lång sikt.
Det finns en oro hos funktionshindersorganisationerna kring vilket inflytande de - idag - mindre partierna kan få i en moderatledd regering. Min bedömning är dock att om (L) och (C) gör gemensam sak i frågan om återupprättande och utveckling av LSS och personlig assistans så kommer (M) att acceptera förslagen. Dessutom har ju numera även (KD) en positiv syn på att förbättringar och utveckling behövs.

Varje seminariebesök tar alltid längre tid än man tänker på grund av "eftersnack". Men det är väl en del av Almedalsveckan, eller hur? Att möta och informellt diskutera med andra deltagare, med företrädare för arrangörer. Detta tillsammans med ett mycket trevligt besök i det liberala tältet under eftermiddagen gjorde att några av mina planerade seminariebesök fick utgå.

Som avslutning lyssnade jag självklart på Jan Björklunds suveränt inspirerande tal. Så skönt att höra om liberala visioner som inbegriper både vardagsfrågor och framtidsfrågor för Sverige, Europa och globalt. Mycket tillfredsställande att Jan Björklund utmanat SD:s Jimmie Åkesson på flera debatter. Dessa debatter kommer sannolikt att öppna ögonen på många väljare kring vart Sverige kan ta vägen om dagens opinionssiffror för Sverigedemokraterna skulle bli valresultat. Jag tror att ingen, eller i varje fall väldigt få, vill se samma utveckling i vårt land som vi nu ser i flera europeiska länder som t ex Ungern och Polen.

   

Ännu ett obegripligt avslag på personlig assistans

Idag bloggar jag om Oscar, som fått timtalet för sin personliga assistans sänkt trots att Oscar, som han säger, "jag är densamme". Sänkningen är kraftig. Hela 27 timmar färre per vecka i grundläggande behov, som i Oscars fall handlar bland annat om hjälp att äta och hjälp att kommunicera.
Oscar är född med ett flerfunktionshinder i form av en cp-skada av typ "spastisk bilateral cerebral pares med dyskinetiska inslag".
Oscar är bara ett exempel på hur Försäkringskassans förändrade praxis successivt de senaste åren har slagit undan fötterna på personer med livslånga och omfattande funktionsnedsättningar.
I Almedalen i somras lyssnade jag på företrädare för Försäkringskassan, som aviserade att en översyn ska ske kring dels minuträknandet och dels två-årsomprövningarna. De sistnämnda betyder att vartannat år görs en ny utredning kring individens behov. I vissa fall kan det vara rimligt medan det i andra fall (de flesta faktiskt) inte finns någon som helst anledning att tro att förbättring skett. En svår och omfattande, livslång funktionsnedsättning blir inte bättre med åren. Oftast tvärtom. Ju äldre personen blir desto mer besvärande blir funktionsnedsättningen. Precis som vi alla får fler krämpor med åren.
Folkpartiet har sedan länge föreslagit att dessa ständiga omprövningar förändras. Där det klart framgår redan vid första utredning att funktionsnedsättningens omfattning inte kommer att minska behöver inte fullständig utredning göras fler gånger. I den mån det kan vara befogat med en ny utredning senare i livet måste intervallet vara betydligt längre än två år.
Att omprövning ska ske vartannat år är reglerat i lagen (LSS). Om nu Försäkringskassan kommer fram till att föreslå en lagändring så måste regeringen lyssna!

Vad händer med Oscar nu då? Ja, han överklagar naturligtvis och hoppas att förvaltningsrätten ska vara klokare än Försäkringskassan. I väntan på resultatet av överklagandet kommer kommunen d v s Bromma stadsdelsnämnd att stå för kostnaderna så att Oscar kan behålla sin assistans. Heder åt Bromma stadsdelsnämnd!
Och om förvaltningsrätten går på samma linje som Försäkringskassan? Ja, då blir Oscar ytterligare en i raden av alla de som förlorat sin personliga assistans utan rimliga skäl. Och då blir det än mer nödvändigt att regeringen måste förtydliga lagstiftningen (LSS) såsom Folkpartiet föreslagit.
Läs mer om Oscar i dagens DN.

Inför Paralympics

I söndags arrangerade Östergötlands Handikappidrottsförbund en Paralympisk dag i Linköping. Detta inför de tävlingar som startar i London i slutet av augusti och dit två östgötaidrottare åker för att tävla bl a i bordtennis.
Föreningar som bedriver idrotter för personer med funktionsnedsättning visade upp sina medlemmars färdigheter. Där spelades rullstolsbasket, boccia, goalball, m fl idrotter.
Två rullstolsburna barn från Linköpings Handikappidrottsförbunds idrottsskola - den yngsta bara fyra år - utmanade två kommunpolitiker på en rullstolsstafett. En av de utmanade var jag. Det var verkligen en nyttig upplevelse. Att ta sig fram med en rullstol är inte så enkelt. Bland annat krävs starka armmuskler.

De som deltog i Stångåloppet, där rullstol var ett sätt att ta sig fram, kunde verkligen vittna om både otillgänglighet och medtrafikanter på cykel som tyckte att den rullstolsburne borde flytta sig snabbt.

Återigen gjorde jag reflektionen när jag körde hem att lagstiftning om att otillgänglighet måste klassas som diskriminering behövs. Det finns så många hinder och attityder som behöver förändras för att få ett samhälle FÖR ALLA.

Läs här vad Linköpings Tidning skriver om dagen http://www.linkopingstidning.se/article/articleview/48870/1/73/

Hur länge ska Tillgänglighetsmarschen behövas?

I lördags deltog jag i Tillgänglighetsmarschen i Norrköping (Radio Östergötland). För nionde året arrangeras denna marsch. I år på 32 orter runtom i landet. Alla med samma budskap: "Gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning. Se Tillgänglighetsmarschen 2011, hemsida.

Min uppmaning till regering och riksdag är: Det är hög tid att gå från ord till handling!

Jag vet att remissvaren också på den senaste utredningen "Bortom fagert tal - om bristande tillgänglighet som diskriminering" innehåller många för och emot. Men ett flertal andra länder har hittat lösningar. Även om det ibland inneburit att gå emot vissa remissinstanser synpunkter. Det modet förväntar jag mig av en svensk regering och framförallt av mina egna partivänner.

Låt årets marsch bli den sista. Eller kanske så här: låt tio-års-jubiléet bli ett firande av att år 2012 har en lag införts som innebär att otillgänglighet är ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Andra bloggar: Marianne Åhman, http://fulldelaktighet.nu/?p=2201

LSS i fokus

På dagens DN-debatt beskriver Socialstyrelsen resultat av granskning rörande kommuners hantering av LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade). Det är naturligtvis oerhört illa att kommuner inte följer lagar. Och än mer illa är det att nonchalera lagar som tillkommit för att stärka svårt funktionshindrade människors möjligheter att leva så normalt som det bara går trots funktionsnedsättningen.

Samtidigt vill jag påstå att det inte borde vara någon enorm överraskning att LSS nonchaleras i vissa kommuner. Lagen ger den enskilde medborgaren större inflytande över insatserna än vad socialtjänstlagen gör. Detta förhållande har allt sedan lagens tillkomst varit en nagel i ögat på såväl politiker som handläggare och biståndsbedömare. Alltemellanåt hörs berättelser om spydiga kommentarer från handläggare gentemot sökande, som skaffat sig information om sina rättigheter innan man kommit till socialkontoret.

För några veckor sedan skrev jag här på min blogg att den genomgripande kompetenshöjning/-utveckling, som LSS-kommittén uppmanade regeringen att genomföra redan 2008, måste komma till stånd. När jag läser Socialstyrelsens artikel idag känner jag att jag hade helt rätt.

Kommuner som inte följer lagen förtjänar stark kritik. Men också regering och riksdag förtjänar kritik för att kommittéförslagen bara i vissa stycken genomförts. Inte heller tar man itu med den nedmontering av den personliga assistansen, som sker genom Försäkringskassans handläggning. De kommuner som tar ansvar för sina LSS-berättigade medborgare drabbas numera av övervältringskostnader i miljonklassen.

Det är snart tre år sedan LSS-kommitténs betänkande lämnades. Vissa delar är genomförda och det är bra. Men åtskilligt mer återstår. Det duger inte att efter nästan tre år bara ha ett svar: Förslagen bereds i regeringskansliet.

Jag har länge varit engagerad i dessa frågor och jag var mycket aktiv som kommittéledamot både under de fyra år arbetet pågick och jag kommer att fortsätta bevaka utvecklingen. Jag ser som kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnden i Linköping att diskussionen om intentionerna med LSS alltid behöver hållas levande i vardagsarbetet.

Söndagsreflektioner

Bläddrar och läser i lördagens tidningar sånt som jag inte hann igår.
Bland annat fastnar jag för rubriken i DN/Ekonomi "På Ica är handikapp inget hinder". Artikeln handlar om att Ica men även hamburgerkedjan Max och tjänsteföretaget Sodexho målmedvetet satsar på jobb till personer med funktionsnedsättning.

Bra! Ska ta med mig detta i mitt uppdrag som ordförande i omsorgsnämnden för att se vilket samarbete som kan utvecklas lokalt.

Skickar dessutom en uppmaning till DN att i fortsättningen inte beskriva personer med funktionsnedsättning som "funktionshindrade". Det är den miljö som personerna vistas i som skapar hinder - inte personerna själva. Läs gärna om de olika begreppen på Socialstyrelsens hemsida.

Helena Bross och Ulla Föhrer skriver på DN-debatt att elever med läshandikapp diskrimineras i grundskolan. En orsak sägs vara att flertalet av Sveriges skolor bryter mot skollagen, eftersom dessa elever inte får det studiestöd inklusive lämpliga läromedel som de behöver.

Sorgligt! Jag hoppas att det är bättre förutsättningar i min kommun, eftersom här finns ett Språkpedagogiskt centrum där det tidigare Dyslexicentrum ingår.

Under veckan har FP:s respektive C:s ungdomsförbund lyft frågan om att slå samman partierna Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet. De båda ungdomsförbundsordförandena frågar i en artikel på Newsmill: "Finns det något egenvärde av två liberala partier?"

Min reflektion är att det skulle det inte vara om partierna vore helt lika. För mig skiljer sig vi i FP från C (och andra som vill benämna sin politik som liberal) genom att vi betonar socialliberalismen. Det påverkar naturligtvis politikens innehåll på ett antal områden.

Jag känner ibland en oro - och även irritation ska medges - över att en del partikollegor inte vill använda begreppet "socialliberalism". Det gläder mig att vår partiledare Jan Björklund på senare tid har blivit alltmer tydlig på den punkten. I Nyhetsbrevet i samband med partirådet som behandlade valanalysen skriver han "Vi ska gemensamt ta fram ett program för hur vi med en modern socialliberal politik tar oss an globaliseringens utmaningar".

Jag hör till de medlemmar som valde Folkpartiet för att där förenas den liberala friheten för individen med ett socialt samhällsansvar. Under alla år jag har varit politiskt aktiv och på nära håll sett andra "liberala"partiers politik har jag inte någon gång känt en så stor intressegemenskap att jag skulle kunna kalla dess företrädare "partivänner". Detta trots möten och samarbete med många personer med engagemang för ett socialt samhällsansvar på olika områden.

Bra utveckling av kommunala handikapprådet

I fredags höll kommunala handikapprådet (KHR) sitt sista sammanträde för denna mandatperiod. Jag har haft förmånen att vara dess ordförande, utsedd av kommunstyrelsen.
Rådet består av representanter för handikapprörelsen och två politiker från i stort sett varje nämnd. Politikerna företräder majoritet respektive opposition.

Vid starten av denna period fick rådet en sekreterare med ett antal timmar avsatta just för denna uppgift. För tidigare sekreterare har KHR-uppdraget inte preciserats i tid, vilket har inneburit en oregelbundenhet i tidsinsats. Vilket i sin tur lett till mindre strukterat arbete i rådet.

Min egen ambition var att handikapprådet skulle utvecklas till ett organ om inte med makt så i alla fall med ökat inflytande i den kommunala planerings- resp beslutsapparaten. Själv ogillar jag starkt att väljas in i organ som inte förväntas leverera något. Och jag är övertygad om att andra människor känner så också.

Rådet fyra arbetsgrupper har varit aktiva på olika sätt. Gjort studiebesök, kallat till sig föredragande på olika ämnesområden, utrett och redovisat förslag till beslut i KHR. Tack vare sekreteraren har en dialog både internt i kommunen och externt varit ständigt pågående kring frågor som rör förbättringar för personer med fuktionsnedsättning. Inte minst har tillgänglighetsarbetet fått en rejäl skjuts framåt.

KHR i sin helhet har heller inte tvekat att göra skrivelser till berörda organ inom och utom kommunen på för att påtala brister och/eller komma med förslag på förbättringar. Ett nytt handikappolitiskt program har tagits fram och rådet initierade i det sammanhanget ett temasammanträde i fullmäktige kring tillgänglighet och diskriminering.

Inför periodens slut har sekreteraren gjort en sammanställning av vad rådet uträttat och en enkät till alla rådets medlemmar. Enkäten visade på att ledamöterna (både från handikapprörelsen och från kommunens nämnder) har upplevt det meningsfullt och stimulerande att delta i rådets arbete. Förslag om ytterligare utveckling med bl a en ordentlig introduktion vid uppstart av det nya rådet inför kommande mandatpriod lämnades.

Jag delar uppfattningen om att en introduktion behövs. Ju snabbare alla ledamöter är klara över vad som förväntas desto mer kan rådet uträtta och desto roligare blir det att vara ledamot.

Jag blev också väldigt glad över den uppskattning som jag som ordförande och rådets sekreterare fick för det jobb vi gjort tillsammans med att utveckla rådets arbete. Jag hoppas att handikapprådet kan bli en förebild för hur vissa "prat-organ" kan utvecklas till "inflytande-organ" i den kommunala vardagen.

Många behov och intressen ska tillgodoses i en kommunal budget

Corren påstår idag i en ledarkommentar (länk saknas)att Linköpings kommun behandlar missbrukare och personer med psykisk sjukdom "ovärdigt". Tidningen vill bibringa läsarna uppfattningen att vi Linköpingspolitiker i social- respektive omsorgsnämnd är ointresserade av att lösa boendefrågorna för utsatta människor.

Jag har svarat tidningen med följande redovisning
Nämnden och omsorgskontoret har redovisat till kommunstyrelsen/kommunfullmäktige (budgetberedningen) en grundläggande utredning och plan kring nuvarande och framtida behov av nya bostäder och boendestöd till alla olika målgrupper. Dessa målgrupper är: personer med utvecklingsstörning, personer med psykiska funktionsnedsättningar, personer med förvärvad hjärnskada, personer med missbruksproblem, våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem (behov av skyddat boende), personer med samsjuklighet missbruk-psykisk sjukdom.
Varje år under innevarande mandatperiod har utbyggnad skett av ett antal bostäder samt möjlighet till boendestöd och ytterligare finns i budget för i år och kommande år. Därutöver har nämnden begärt resurser för utbyggnad enligt följande:
2011 +12,2 mkr
2012 + ytterligare 13,7 mkr
2013 + ytterligare 10,8 mkr
2014 + ytterligare 10,8 mkr

Beviljas nämnden dessa medel kan alltså drygt 70 pl komma till stånd utöver de ca 25-30 som finns i budget för åren 2011-14.


Befolkningen ökar i kommunen och med det följer också nya behov bl a av insatser/boende/boendestöd för personer med missbruksproblem. Behovet av skyddat boende för kvinnor har nämnden påtalat tidigare men ej beviljats medel. Ett akutboende finns nu med tillfälligt stöd av statliga medel men måste naturligtvis lösas permanent med kommunal finansiering. För att uppmärksamma fullmäktige på situationen för berörda kvinnor initierade jag i våras ett temasammanträde för kf-ledamöterna, där Stadsmissionen medverkade.

Psykiatrin är som bekant ett sedan många år eftersatt område i Sverige. En hel del har förbättrats efter den s.k. Miltonutredningen och resurser har tillförts både nationellt, regionalt och lokalt. Men där återstår fortfarande stora och mycket varierade behov att tillgodose, ofta avseende boende och boendestöd. En diskussion som förs och ständigt måste föras är bl a när en person kan anses vara tillräckligt behandlad inom psykiatrin (inkl inom Rättspsykiatrin) för att klara ett boende på hemmaplan. Kommunens ansvar är naturligtvis att ge allt stöd som behövs men inte psykiatrisk vård. Samarbetet kommun-sjukvård måste garanterat fungera i varje enskilt fall.

Under det senaste halvåret har efterfrågan på boende ökat från personer med utvecklingsstörning jämfört med tidigare. Många vill flytta hemifrån tidigare än förut, vilket är positivt men kräver till viss del nya former av boendelösningar. Där har omsorgsnämnden på kort tid kunnat erbjuda några lägenheter i s.k. trapphusboende. Men det är inte tillräckligt.

Boende med särskild service för personer med förvärvad hjärnskada har hittills erbjudits inom ramen för vårdbostäder. Skälet är framförallt att de är så få och med mycket varierande behov att en gruppbostad inte ansetts vara möjligt. Dock är detta ingen hållbar lösning. Yngre personer ska inte tvingas bo på vårdbostäder för mycket gamla även om behovet av service kan vara likartat. Nämnden har under våren antagit ett lokalprogram och arbete pågår för att möjliggöra mer lämpligt boende för de 5-6 personer som berörs idag.

Men det är inte bara budget som påverkar möjligheten att erbjuda boende. Det måste också finnas möjligheter att bygga nytt och/eller hyra i befintligt bostadsbestånd. Idag finns ett bra samarbete mellan olika berörda planeringsinstanser för byggande och med hyresvärdar. Trots detta så är tiden ganska lång mellan beslut och möjlighet att ta i bruk en bostad.

Slutligen: Behoven av boende och andra stödinsatser ska vägas mot alla andra behov och intressen hos kommunens invånare. Skola, förskola, äldreomsorg, potthål i asfalten, ökade hyreskostnader för ny simhall, ny fotbollsarena med ”rätt” sorts gräs, mm, mm i en nästan oändlig rad.

.

Alltjämt ojämlikt - om funktionshindrades villkor 2010

Socialstyrelsens rapport tio år efter det att riksdagen antog de handikappolitiska mål som skulle leda till att personer med funktionsnedsättning skulle ha lika förutsättningar för goda levnadsvillkor som andra medborgare konstaterar att stora skillnader fortfarande föreligger. Sämre utbildning, få har ett arbete, ekonomin är sämre än för personer utan funktionsnedsättning och hälsan och fritiden sämre. Särskilt tuffa villkor har personer mellan 20 och 29 år med psykisk ohälsa. Rapporten presenteras idag på DN-debatt.

Jag kan inte påstå att jag är överraskad. Men bekymrad och besviken. Besviken på att politiken och vi politiker inte förmått åstadkomma mer på tio år alla goda ambitioner till trots. Besviken på att rapporter av det här slaget inte väcker någon större uppmärksamhet och medborgerliga krav på åtgärder omgående. Som det blir annars när brister i välfärden redovisas.

I höst är det val. Välfärden kommer att diskuteras och debatteras. Vi som är engagerade i handikappolitiken måste lyckas lyfta ojämlikheten i levnadsvillkor mellan personer med respektive utan funktionsnedsättning. Jag hoppas att dagens rapport kan vara en bra sakinformation.

Några har i alla fall bloggat om rapporten, som t ex Immanuel Brändemo ,Redaktörn, FUBbloggen, Steve reflekterar

Stulna P-tillstånd

Idag rapporterar Ekot om att närmare tusen parkeringstillstånd för personer med funktionsnedsättning stals under förra året. Även DN skriver om stulna p-tillstånd. P-tillstånden är tydligen mycket gångbara på svarta marknaden. Ett tillstånd kan betinga ända upp till 40 000 kronor.

Jag undrar: hur tarvlig får man vara? Genom dessa stölder förhindras människor att parkera på platser, som är speciellt avsedda för dem, som behöver kunna parkera nära den plats de ska till för att handla eller besöka av andra skäl. Det kan också vara så att det behövs ett större utrymme för att ta sig i och ur sitt fordon när man har en funktionsnedsättning, vilket handikapparkeringarna medger.

Lite mer empati i vårt samhälle skulle inte skada!

Det framgår också av rapporteringen att en del kommuner slarvar med att spärra stulna P-tillstånd. Det är också illa. Skärpning behövs också här!

Paralympics startar idag

Idag fortsätter OS. Vadå, säger säkert några. OS är ju slut. Nej, inte riktigt. Idag börjar Paralympics d v s den del av OS, där män och kvinnor med funktionsnedsättningar tävlar.

Prestationerna är lika fantastiska som de som vi beskådat för några veckor sedan. Duktiga idrottare i olika grenar, vars träningsvardag, vill jag påstå, kräver mer av varje individ än för de som inte har någon funktionsnedsättning.

I fredagskväll hade jag glädjen att vara ordförande vid Linköpings Handikappidrottsförenings (LHIF) årsmöte. Jag fick också äran att dela ut ett antal välförtjänta priser. Inför mötet läste jag igenom föreningens verksamhetsberättelse för år 2009. Det var en imponerande läsning! Föreningen har 147 medlemmar och sex olika idrottssektioner finns att träna och tävla i som t ex boccia, bordtennis, goalball och innebandy. Det tränas nästan alla veckans dagar. Dessutom finns en ungdomssektion med idrottsskola och lägerverksamhet.

Klubbens idrottare och ledare deltar i tävlingar både i Sverige och utomlands med många goda resultat. Klubben har under årens lopp haft framgångsrika deltagare i Paralympics.
I de tävlingar som startar idag finns 24 deltagare från Sverige. Dock inte från Linköping eller Östergötland just denna gång. Till min stora glädje ser jag att SVT ska ha direktsändningar under veckan från flera tävlingsgrenar. Paralympics var under många år bortglömt av svenska media. Så heder åt SVT som successivt har ökat bevakningen de senaste åren.

Och stort LYCkA TILL till alla tävlande!

Skäms SJ!

Läser om funktionshindrade Peter Cederholm (Svd) som åkte tåg mellan Stockholm och Uppsala men inte kunde stiga av vid resmålet därför att SJ inte hade någon som kunde sköta rampen! Man tror inte sina ögon. Peter hade, enligt artikeln, berättat vid biljettbeställningen att han behövde hjälp. Han hade dessutom en assistent med sig, som kunde ha fixat rampen. Men, nej - på SJ går byråkrati och formfråga före praktiskt handlande och service.
Var finns empatin och inlevelseförmågan hos SJ:s anställda? Är det inte naturligt att man försöker hitta en lösning? Eller främjar inte SJ:s personalpolicy service och initiativförmåga? Skamligt är det i vilket fall som helst. Hoppas det blir en rejäl reprimand från DO.

Linköping inför Eget Val i Daglig verksamhet

Igår träffade omsorgsnämnden och nämndens tjänstemän ett hundratal personer med olika funktionsnedsättningar som jobbar i Daglig verksamhet. Allianspartierna (FP,M,KD,C) har uppdragit till omsorgskontoret att utreda införandet av Eget Val i den verksamheten. Samtidigt ska också verksamheten utvecklas och utbudet breddas. Nämndens internkontrollanter fann förra året en del brister, som nu ska rättas till. Många bra och konkreta förslag lämnades igår och jobbet går nu vidare. Eget Val införs 1 april nästa år.