Bio igår - Svinalängorna

När jag för några år sedan läste "Svinalängorna", Susanna Alakoskis debutroman från 2006, blev jag djupt gripen över de människoöden hon skildrade. Även om det var en roman så var händelserna inte orimliga att tänka sig ha hänt.

När så boken filmades hade jag lite svårt att bestämma mig för om jag ville se filmen eller inte. En film gör sällan en bra bok riktig rättvisa.

Men berömmen kring filmen och Pernilla Augusts regi fick mig att ändå gå och se den. Vilket skedde i går kväll. Och jag ångrar det inte för en sekund! Den motsvarade förväntningarna och nästan mer än det. Jag delar helt Expressens omdöme att filmen "berör på djupet och blottlägger hur komplicerade familjeband kan vara".

Skådespelarna var också fantastiska. Noomi Rapace, hennes fd man Ola och de övriga spelade på ett sätt så man som tittare kunde känna det som om man var där och bevittnade en verklighet.

Och verkligheten finns. Inte bara i dåtidens Ystad utan också i vår vardag, i vår kommun, i våra bostadsområden. Invandrare som sökt sig till Sverige med hopp om jobb, egen försörjning, ett nytt liv och en framtid för sina barn men där verkligen inte blir som man drömt. Eller kvinnan som försöker hålla ihop familjen trots att både hon och barnen far illa av makens alltmer tilltagande alkoholmissbruk. Eller kvinnan som i denna situation alltmer anpassar sig och själv tar till flaskan och lovar skicka barnen till skolan när socialtjänsten kommer på besök.

Jag undrar hur många av de som såg filmen igår samtidigt med mig kunde tänka sig att just under dessa timmar levs ett lika miserabelt liv någonstans i vår kommun. Att under dessa timmar kanske en kvinna och hennes barn med hjälp av polisen är på väg till en tillfällig fristad genom Kvinnojourens eller sociala jourens försorg.

Och kanske satt där någon som kände igen åtminstone delar av händelserna, kände igen oförmågan att stå emot spriten och förhoppningsvis nu tar kontakt med Beroendekliniken för att få hjälp.

Det dolda missbruket en tickande bomb

Så drastiskt uttrycker sig regeringens utredare Gerhard Larsson om missbruket av alkohol och narkotika i Sverige. I det pågående utredningsarbetet syns att antalet personer med tungt missbruk av alkohol och narkotika har ökat med 20 respektive 15 % under den senaste tioårsperioden. En ljusglimt finns dock och det är att färre ungdomar använder alkohol och narkotika.
Gerhard Larsson uppmärksammar i sin artikel (DN-debatt idag) också att det dolda missbruket är omfattande. I siffrorna räknas också läkemedelsmissbruk. På många håll i landet är vårdresurserna otillräckliga. Larsson beskriver det så här:

"Inom alkoholområdet finns en tendens till att inte betrakta missbruk och beroende som behandlingskrävande sjukdomstillstånd, utan som beteendeproblem hos individen eller sociala problem. I vissa landsting anses inte behandling av missbruk eller beroende vara ett ansvar för hälso- och sjukvården, utan för kommunens socialtjänst, vilken saknar möjlighet att ordinera behandling med läkemedel. Detta kan vara en orsak till att personer med problem alltför sällan eller sent söker professionell hjälp."

Jag är glad att kunna konstatera att så är inte fallet i Linköping. Här finns ett gott samarbete mellan landstingets beroendevård och kommunens socialtjänst. Vården är lättillgänglig och den som är i behov av insatser på ett behandlingshem kan få det utan biståndsbedömning av socialtjänsten.

Men ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. Min partikollega i landstinget, Reza Zarenoe, och jag har i dagarna presenterat några förslag till ökad samverkan mellan kommun och landsting rörande beroendevården.

"Folkpartister utlovar ökat samarbete
Linnéa Darell, första namn på Linköpings kommunfullmäktigelista, och Reza Zarenoe, första namn på Linköpings landstingsfullmäktigelista, presenterade under måndagen ett antal konkreta förslag för att förbättra vården och det kommunala arbetet kring psykiatri och missbruk.
Att psykiatri och missbruk är två områden som lyfts fram särskilt beror på att dessa områden i dagsläget är eftersatta och att efterfrågan på insatser ökar, framförallt bland unga.

- Ett av våra konkreta förslag i Folkpartiets program för kommunen är att starta ett ungdomsteam liknande Maria Ungdom i Stockholm, fast i mindre format, säger Linnéa Darell. Därför benämner vi det ”Mini-Maria”. Teamet ska ta emot unga som redan befinner sig i missbruk, men framförallt också finnas tillgängliga för dem som är oroliga för att någon kompis eller närstående har problem med alkohol eller droger.

- Samarbetet mellan beroendekliniken och kommunens socialtjänst är väl utvecklat i Linköping med hög kompetens hos medarbetarna, fortsätter Linnéa Darell. Därför ser vi i Folkpartiet också goda förutsättningar för att bygga ett Beroende- och kompetenscentrum i den centrala länsdelen. Ett sådant centrum kan utgöra en resurs för hela Östergötland.

- Folkpartiet har alltid värnat individens rätt i samhället, inte minst för de mest utsatta, säger Reza Zarenoe. Levnadsförhållandena för personer med psykisk funktionsnedsättning är ofta sämre än för befolkningen i övrigt. Folkpartiet anser att en del av lösningen är att utveckla primärvården. Primärvårdens roll som en första instans bör förstärkas, vilket avlastar sjukhusen. Bland annat ska vårdcentralerna få ökad kompetens i att behandla psykisk ohälsa för att öka tillgängligheten inom psykiatrin.

Ett utökat samarbete mellan kommun och landsting är nyckeln till framgång, vilket Linnéa Darell och Reza Zarenoe lovar att verka för om de hamnar på beslutande poster inom kommunen respektive landstinget."

Corren skriver idag om förslaget bl a kring ett "Mini-Maria". Tyvärr hittar jag ingen länk till artikeln.

Om hemlöshet

På SVT/debatt skriver idag FP:s partisekreterare Erik Ullenhag om Folkpartiets vilja att minska hemlösheten. Utöver svårigheter att få hyresvärdar att hyra ut till personer med missbruk och/eller psykiska störningar så krävs det också en kommunal missbruksvård med god tillgänglighet och respekt för individen. Ett positivt samarbete med privata och kommunala hyresvärdar, som måste bygga på tillit till varandra, är också en förutsättning.

Linköping nämns som ett gott exempel i artikeln.

"Det svåra är inte att ordna lägenheter åt några tusen personer, utan att de ska kunna behålla dem. I Linköping, Sveriges femte största stad, finns i princip ingen som bor på gatan. Där finns bra utbyggda möjligheter att ordna ett boende även för den som missbrukar eller har andra problem. Till skillnad från i många andra kommuner är drogfrihet inte ett krav för att få ett ordnat boende."

Oavsett politiska majoriteter har politiker och tjänstemän under lång tid jobbat med målet "en lättillgänglig och individuell missbruksvård" inkluderande boendet för missbrukare/fd missbrukare. Det finns naturligtvis exempel på där bostadsfrågan inte lösts på ett tillfredsställande sätt också i Linköping men dessa exempel är få.

Det är alltid kul när gott arbete uppmärksammas inte minst av ens "egen" partisekreterare. Förhoppningsvis inspirerar det också andra att finna lösningar. Att minska hemlöshet är en av socialtjänstens viktiga utmaningar. Därför lyfter vi i Folkpartiet hemlöshet som en av våra valfrågor.

Många behov och intressen ska tillgodoses i en kommunal budget

Corren påstår idag i en ledarkommentar (länk saknas)att Linköpings kommun behandlar missbrukare och personer med psykisk sjukdom "ovärdigt". Tidningen vill bibringa läsarna uppfattningen att vi Linköpingspolitiker i social- respektive omsorgsnämnd är ointresserade av att lösa boendefrågorna för utsatta människor.

Jag har svarat tidningen med följande redovisning
Nämnden och omsorgskontoret har redovisat till kommunstyrelsen/kommunfullmäktige (budgetberedningen) en grundläggande utredning och plan kring nuvarande och framtida behov av nya bostäder och boendestöd till alla olika målgrupper. Dessa målgrupper är: personer med utvecklingsstörning, personer med psykiska funktionsnedsättningar, personer med förvärvad hjärnskada, personer med missbruksproblem, våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem (behov av skyddat boende), personer med samsjuklighet missbruk-psykisk sjukdom.
Varje år under innevarande mandatperiod har utbyggnad skett av ett antal bostäder samt möjlighet till boendestöd och ytterligare finns i budget för i år och kommande år. Därutöver har nämnden begärt resurser för utbyggnad enligt följande:
2011 +12,2 mkr
2012 + ytterligare 13,7 mkr
2013 + ytterligare 10,8 mkr
2014 + ytterligare 10,8 mkr

Beviljas nämnden dessa medel kan alltså drygt 70 pl komma till stånd utöver de ca 25-30 som finns i budget för åren 2011-14.


Befolkningen ökar i kommunen och med det följer också nya behov bl a av insatser/boende/boendestöd för personer med missbruksproblem. Behovet av skyddat boende för kvinnor har nämnden påtalat tidigare men ej beviljats medel. Ett akutboende finns nu med tillfälligt stöd av statliga medel men måste naturligtvis lösas permanent med kommunal finansiering. För att uppmärksamma fullmäktige på situationen för berörda kvinnor initierade jag i våras ett temasammanträde för kf-ledamöterna, där Stadsmissionen medverkade.

Psykiatrin är som bekant ett sedan många år eftersatt område i Sverige. En hel del har förbättrats efter den s.k. Miltonutredningen och resurser har tillförts både nationellt, regionalt och lokalt. Men där återstår fortfarande stora och mycket varierade behov att tillgodose, ofta avseende boende och boendestöd. En diskussion som förs och ständigt måste föras är bl a när en person kan anses vara tillräckligt behandlad inom psykiatrin (inkl inom Rättspsykiatrin) för att klara ett boende på hemmaplan. Kommunens ansvar är naturligtvis att ge allt stöd som behövs men inte psykiatrisk vård. Samarbetet kommun-sjukvård måste garanterat fungera i varje enskilt fall.

Under det senaste halvåret har efterfrågan på boende ökat från personer med utvecklingsstörning jämfört med tidigare. Många vill flytta hemifrån tidigare än förut, vilket är positivt men kräver till viss del nya former av boendelösningar. Där har omsorgsnämnden på kort tid kunnat erbjuda några lägenheter i s.k. trapphusboende. Men det är inte tillräckligt.

Boende med särskild service för personer med förvärvad hjärnskada har hittills erbjudits inom ramen för vårdbostäder. Skälet är framförallt att de är så få och med mycket varierande behov att en gruppbostad inte ansetts vara möjligt. Dock är detta ingen hållbar lösning. Yngre personer ska inte tvingas bo på vårdbostäder för mycket gamla även om behovet av service kan vara likartat. Nämnden har under våren antagit ett lokalprogram och arbete pågår för att möjliggöra mer lämpligt boende för de 5-6 personer som berörs idag.

Men det är inte bara budget som påverkar möjligheten att erbjuda boende. Det måste också finnas möjligheter att bygga nytt och/eller hyra i befintligt bostadsbestånd. Idag finns ett bra samarbete mellan olika berörda planeringsinstanser för byggande och med hyresvärdar. Trots detta så är tiden ganska lång mellan beslut och möjlighet att ta i bruk en bostad.

Slutligen: Behoven av boende och andra stödinsatser ska vägas mot alla andra behov och intressen hos kommunens invånare. Skola, förskola, äldreomsorg, potthål i asfalten, ökade hyreskostnader för ny simhall, ny fotbollsarena med ”rätt” sorts gräs, mm, mm i en nästan oändlig rad.

.

Uppmärksamma missbrukande kvinnors utsatthet

För några dagar sedan bloggade jag om hur våldsutsatta missbrukande kvinnor är. I det inlägget lovade jag att initiera en informationsdag i kommunfullmäktige kring detta tema. Idag har jag skickat följande till fullmäktiges presidium och hoppas på en positiv reaktion så snart som möjligt.

Nuvarande regering har i en handlingsplan uppmärksammat mäns våld mot kvinnor och även anslagit medel för att öka skydd och stöd till de utsatta kvinnorna. I Linköping bedrivs ett arbete i samverkan med ett stort antal aktörer bland annat inom ramen för Kvinnofrid.
En särskilt utsatt grupp kvinnor är de som missbrukar och utsätts för våld. Enligt studien ”Mobilisering mot narkotika” har 97 % av de missbrukande kvinnorna utsatts för våld i nära relationer. Att våldsutsattheten är omfattande också i Linköping bekräftas bl a av Stadsmissionen, som har stor erfarenhet av att arbeta med de berörda kvinnorna.

I dagarna öppnar Stadsmissionen på uppdrag av omsorgsnämnden och med ekonomiskt stöd av statliga medel via Länsstyrelsen ett akutboende med 3 platser. Behovet är dock större än så. Utöver akutboende finns även behov av ett permanent boende enbart för kvinnor tillsammans med andra sociala insatser.

Kommunfullmäktige har vid några tillfällen under 2009 genomfört sammanträden med olika teman för att bredda och fördjupa kunskaper hos förtroendevalda. Ett sådant var ”Mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning”.

För att uppmärksamma och belysa det arbete som görs kring våldsutsatta kvinnor i Linköping och samtidigt fördjupa kunskaperna kring den speciella utsatthet, som drabbar missbrukande kvinnor, föreslår jag att kommunfullmäktige genomför ett sammanträde under 2010 på temat ”Våldsutsatta kvinnors situation”.

Kvinnors utsatthet

I går började jag arbetsdagen med grötfrukost på Stadsmissionen i Linköping. En trevlig tradition till vilken Stadsmissionens företagsvänner, andra stödjande organisationer och kommunpolitiker inbjuds. Utöver frukost och trevlig samvaro bjuds också på information kring ett aktuellt tema. I år var temat: "Alkohol- och drogsituationen i Linköping".
Stadsmissionen i Linköping är en mycket framgångsrik organisation. Medarbetare med stort engagemang och hög yrkeskompetens och en likaledes kompetent ledning gör dem till en mycket betydelsfull utförare av socialt arbete i vår kommun.

I dagarna startar ett akutboende för missbrukande kvinnor, som lever i våldssituationer. Stadsmissionen har fått uppdraget av "min" nämnd, omsorgsnämnden, och finansieringen sker med statsbidrag via Länsstyrelsen. Det var självklart att Stadsmissionen fick uppdraget, då de tidigare gjort en grundlig analys av behovet genom sina kontakter med berörda kvinnor. Det som nu startar är "en droppe i havet" men bättre än inget. Omsorgsnämnden sökte pengar hos kommunfullmäktige i samband med senaste budgetbeslutet för ett permanentboende med tillhörande akutplatser dock utan framgång.

Det är mycket som behöver prioriteras i en relativt stor kommun och dessutom en kommun som växer kraftigt. Omsorgsnämnden har tillförts mycket nya pengar under Allianspartiernas (FP, M, C, KD) ledning men ändå inte tillräckligt för de ökande behoven. Med en växande kommun ökar inte bara antalet skattebetalare. Antalet invånare, som behöver sociala insatser, ökar också. Det är ofrånkomligt.

Tyvärr stannar ofta kunskapen om hur vissa utsatta kommuninvånare tvingas leva, när resurserna att ge adekvat stöd saknas eller i varje fall inte är tillräckliga, hos de av oss politiker som finns i omsorgs- och socialnämnd. Så tror jag det är vad gäller missbrukande kvinnor som är utsatta för våld. Den information, som Stadsmissionens personal levererade i går morse, behöver också kommunstyrelse och -fullmäktige få del av.
Jag kommer därför att föreslå fullmäktiges ordförande att ett temasammanträde hålls kring denna fråga med medverkan av framförallt Stadsmissionen.

Alliansregeringen med Nyamko Sabuni (FP) som ansvarig minister har uppmärksammat utsatta kvinnor på flera olika sätt inklusive med nya pengar till kvinnojourer, kommuner och landsting för att möjliggöra åtgärder.

Att kvinnor är extra utsatta om de fastnar i missbruk och kriminalitet beläggs i forskningen. Senast idag skriver DN om en rapport från Institutet för framtidsstudier, som handlar om utvecklingen för vuxna människor som begått brott i tonåren och fastnat i kriminalitet. Där bekräftas bilden av att kvinnor som fortsatt på den brottsliga banan som vuxna lever ett betydligt sämre liv än män i motsvarande situation. Kvinnorna är betydligt färre men mycket mer utsatta i hela sin livssituation.

Stöd till missbrukande kvinnor

Har idag intervjuats av Östnytt angående avsaknaden av skyddat boende för missbrukande kvinnor i Linköping. Jag är lika frustrerad som Stadsmissionen kring denna fråga. Linköping har en omvittnad bra missbruksvård. Och det finns boende också för kvinnor. Men dessa boenden är s.k. blandboende d v s där bor både kvinnor och män. Och det är ingen bra lösning. Kvinnorna är utsatta även där av tex övergrepp. Omsorgsnämnden, där jag är ordförande, har efter en utredning försökt finna en lösning genom att flytta om inom befintliga boenden för att möjliggöra att ett boende bara tar emot kvinnor. Men p g a ökad efterfrågan totalt så valde nämnden att begära pengar till ett nytt boende inför 2009 års budget. Kommunfullmäktige avslog denna begäran. Och nu får nämnden och kontoret försöka hitta en lösning inom befintlig verksamhet, vilket kommer att ta tid. För en omsorgsnämnd är alla verksamheter högst prioriterade. Det är nästintill omöjligt att välja bort något.
I morgon förmiddag ska jag lyssna på ett seminarium inom ramen för ett nätverksmöte med KIM (Kvinnofrid i missbruk). Det är Stadsmissionen, som ingår i nätverket och arrangerar detta idéseminarium kring arbete med missbrukande kvinnor.