Balansera tilltron till kameror som trygghetsskapande

Sen jag skrev sist har både jul och nyår passerat. Och redan även några dagar av det nya året 2018. Årskrönikorna avseende 2017 avstår jag från att kommentera eftersom de redan är historia. Om än färsk sådan.
Vad väntar oss 2018? Ja, förmodligen både känt och okänt som ett nytt år brukar innebära. Speciellt i år är att 2018 innebär val till riksdag, kommuner, regioner/landsting den 9 september. Och det är ett val med en mycket oviss utgång. Framförallt vad gäller riksdagsvalet. Sverige kan inte i fyra år till ha ett styre där medborgarna frågar sig i bästa På spåret-stil "Vart är vi på väg?". Alltså behövs en majoritetsregering som kan genomföra det uppdrag som väljarna ger i september. Men hur ska denna regering se ut? För mig är det självklart att Sverigedemokraterna INTE kan ingå. Dess partiledning må ha ett ständigt pågående renhållningsarbete för att få partiet att framstå som rumsrent. Men gång efter annan avslöjas de grundläggande värderingarna i partiet av enskilda medlemmar och förtroendevalda. Nu senast på SD-kongressen i Norrköping. Ett parti som inte erkänner alla människors lika värde är för mig otänkbart som regeringsparti! Jag blir därför mycket bekymrad när jag hör att moderater och kristdemokrater inte kraftfullt utesluter samarbete med SD. Att gömma sig bakom ord som "de (SD) ska inte få något inflytande. Vi ska inte förhandla med dem. Men vi kan inte hindra dem från att rösta med oss" känns inte seriöst. Gör en ny regering sig beroende av att SD röstar på regeringens förslag så kommer de självklart att vilja ha något tillbaka i form av inflytande på för dem viktiga politikområden. Svårare än så är det inte!

Nog med denna utläggning kring det kommande valet. Egentligen skulle detta inlägg handla om Polisens önskemål om mer kameraövervakning på hårt utsatta brottsplatser. "Tio gånger fler kameror behövs" enligt artikel i Corren. Idag finns 150 kameror på brottsutsatta platser i landet. För att öka tryggheten och för att klara upp fler brott behövs många fler och på många fler platser.
Jag har under ett antal år både följt och deltagit i debatten om den ökande kameraövervakningen i samhället. Tidigt läste jag och tog intryck av boken "1984". För mig som liberal är ett samhälle där människor övervakas på gator och torg och i andra sammanhang helt främmande. Otaliga gånger har jag som ledamot av kommunstyrelsen i Linköping röstat nej när skolor, näringsidkare m fl velat ha kommunens välsignelse inför Länsstyrelsens beslut kring deras ansökningar om att få sätta upp kameror.

Men samhället och brottsligheten har förändrats. Och jag inser att den nya verkligheten i många fall behöver kameraögon. Framförallt för att klara upp begångna brott. Jag kan självklart inte blunda för att på grund av kameraövervakning har många både större och mindre brott kunnat klaras upp och den/de skyldiga gripits och straffats. Däremot är jag inte lika säker på att kameraövervakningen förhindrar brott. För några år sen visade BRÅ att så inte var fallet. Jag har inte sett någon ny statistik men ska kolla det. Att tryggheten upplevs öka beror nog snarare på det som sägs i artikeln ovan, nämligen att när de kriminella grips och lagförs så blir det lugnare på aktuella gator och torg. Och allmänheten åter vågar uppehålla sig där. Och detta har självfallet ett värde för oss alla.

Som viss balans till den artikel jag refererat till ovan så finns ytterligare en artikel om kameraövervakning. Läs artikeln "Kamerorna har flyttat på brottsligheten" där avslutningen handlar om att det kan finnas vissa risker med för hög tro på kamerornas effekter och att de bara är ett komplement till andra samhällsinsatser.

Kvinnors utsatthet

I går började jag arbetsdagen med grötfrukost på Stadsmissionen i Linköping. En trevlig tradition till vilken Stadsmissionens företagsvänner, andra stödjande organisationer och kommunpolitiker inbjuds. Utöver frukost och trevlig samvaro bjuds också på information kring ett aktuellt tema. I år var temat: "Alkohol- och drogsituationen i Linköping".
Stadsmissionen i Linköping är en mycket framgångsrik organisation. Medarbetare med stort engagemang och hög yrkeskompetens och en likaledes kompetent ledning gör dem till en mycket betydelsfull utförare av socialt arbete i vår kommun.

I dagarna startar ett akutboende för missbrukande kvinnor, som lever i våldssituationer. Stadsmissionen har fått uppdraget av "min" nämnd, omsorgsnämnden, och finansieringen sker med statsbidrag via Länsstyrelsen. Det var självklart att Stadsmissionen fick uppdraget, då de tidigare gjort en grundlig analys av behovet genom sina kontakter med berörda kvinnor. Det som nu startar är "en droppe i havet" men bättre än inget. Omsorgsnämnden sökte pengar hos kommunfullmäktige i samband med senaste budgetbeslutet för ett permanentboende med tillhörande akutplatser dock utan framgång.

Det är mycket som behöver prioriteras i en relativt stor kommun och dessutom en kommun som växer kraftigt. Omsorgsnämnden har tillförts mycket nya pengar under Allianspartiernas (FP, M, C, KD) ledning men ändå inte tillräckligt för de ökande behoven. Med en växande kommun ökar inte bara antalet skattebetalare. Antalet invånare, som behöver sociala insatser, ökar också. Det är ofrånkomligt.

Tyvärr stannar ofta kunskapen om hur vissa utsatta kommuninvånare tvingas leva, när resurserna att ge adekvat stöd saknas eller i varje fall inte är tillräckliga, hos de av oss politiker som finns i omsorgs- och socialnämnd. Så tror jag det är vad gäller missbrukande kvinnor som är utsatta för våld. Den information, som Stadsmissionens personal levererade i går morse, behöver också kommunstyrelse och -fullmäktige få del av.
Jag kommer därför att föreslå fullmäktiges ordförande att ett temasammanträde hålls kring denna fråga med medverkan av framförallt Stadsmissionen.

Alliansregeringen med Nyamko Sabuni (FP) som ansvarig minister har uppmärksammat utsatta kvinnor på flera olika sätt inklusive med nya pengar till kvinnojourer, kommuner och landsting för att möjliggöra åtgärder.

Att kvinnor är extra utsatta om de fastnar i missbruk och kriminalitet beläggs i forskningen. Senast idag skriver DN om en rapport från Institutet för framtidsstudier, som handlar om utvecklingen för vuxna människor som begått brott i tonåren och fastnat i kriminalitet. Där bekräftas bilden av att kvinnor som fortsatt på den brottsliga banan som vuxna lever ett betydligt sämre liv än män i motsvarande situation. Kvinnorna är betydligt färre men mycket mer utsatta i hela sin livssituation.