Vad ska vi äta på Nyårsaftonen?

Rubrikfrågan verkar vara viktig för lokalradions lyssnare så här dagen före nyårsafton. Eller kanske mest viktig för programmakarna? Blandningen med att varje timmes lokala nyhetssändning handlar om den senaste dödskjutningen i ett av kommunens bostadsområden gör att jag känner ett visst obehag över den ytlighet som präglar vissa dagar i media. Visst - nyheter är fakta och ska självfallet rapportera om aktuella händelser. Och däremellan ska andra programinslag ha utrymme. Och lyssnarkontakten är också viktig, något som har underlättats betydligt genom sociala medier. Men ...

Nyårsmenyn i de östgötska hemmen leder till en ganska omfattande lyssnarkontakt. Så uppdraget uppfylls med råge en sån här dag. En viss dysterhet infinner sig dock hos mig även i den delen. De flesta som hör av sig och berättar är uppenbarligen lyssnare som har råd med fläskfilé etc. Undrar hur det känns för de lyssnare som knappt har råd med mat överhuvudtaget alternativt får hämta en matkasse på Stadsmissionen både vid jul och nyår. Och enligt trovärdiga rapporter har det blivit fler sen förra året. 

Missförstå mig inte! Det är utmärkt att sådana möjligheter erbjuds. Men nog borde vi väl kunna förvänta oss att de som behöver få hjälp åtminstone minskar från föregående år i ett land som i de flesta sammanhang beskrivs som ett av världens rikaste länder. Och dessutom anses både av omgivningen och oss själva som ett välfärdsland!

Nog med dystra tankar nu. 2022 blir kommer säkert, precis som de flesta andra år, innehålla både glädje och sorg för oss alla.

Med det önskar jag 

                    Gott Nytt År!

Tiggeriförbud inte lösningen på fattiga människors problem

Aftonbladet publicerar idag en undersökning kring svenskars syn på tiggeri. Bakgrunden är att antalet tiggare eller EU-migranter, som jag hellre vill kalla dem, har ökat i omfattning på gatorna i de flesta av våra städer. Undersökningen visar att det skett en kraftig ökning av antalet medborgare som vill ha ett förbud mot att tigga i Sverige.
Det är lätt att tillgripa förbud mot något som man helst vill slippa se. Svenskar vill inte bli påminda om den misär som finns så nära vårt eget land. Riktigt fattiga människor vill svensken tro bara finns i Afrika eller andra delar av världen väldigt långt bort. En annan orsak till förbudsönskan är, för åtminstone en del, viljan att slippa känna sig skyldig att hjälpa till genom att ge något i den framsträckta pappersmuggen.

Men ingen behöver känna sig tvingad att ge på gatan. Däremot är hjälpen välkommen via hjälporganisationer. Dessa organisationer både hjälper här som t ex Stadsmissionen och i hemländerna som bl a Hjärta till Hjärta.

Vad skulle ett förbud innebära? Den fria rörligheten inom EU finns och kommer att fortsätta att finnas. Så många kommer att fortsätta att komma till Sverige. Skillnaden blir en "polisjakt" från kommun till kommun allteftersom EU-migranterna kommer att försöka få ihop lite pengar.

Nej, att förbjuda fattigdom, vilket ett förbud mot tiggeri i verkligheten skulle handla om, hjälper bara de svenskar som vill slippa se. Min rekommendation är: skänk en slant (alla bidrag oavsett storlek behövs och gör nytta) via en hjälporganisation. Bjud också den tiggande personen på ett "hej" och ett leende så mår både du och EU-migranten lite bättre.

EU-migranter i Sverige

Idag berättar SVT:s Rapport om "läger" i Stockholms utkant, där EU-migranter bor i förhoppningen om att få ett jobb i Sverige. Tyvärr blir oftast enda utvägen att sätta sig på gatan och tigga.
"Tiggare" från vissa EU-länder, eller EU-migranter som de bör benämnas, syns numera inte bara i storstäderna utan runtom i landet.
En del säger att detta är baksidan av den fria rörligheten. Men det är inte den fria rörligheten inom EU som är problemet. Problemet är att vissa länder som t ex Rumänien och Bulgarien inte tar ansvar för sina medborgare. Inga socialförsäkringssystem, inga jobb. Dessutom fruktansvärd diskriminering av framförallt romer.
Den fria rörligheten har gjort det möjligt för dessa utsatta människor att förflytta sig från vardagseländet i hopp om att kunna återvända hem med pengar till mat och husrum för sina familjer. Tyvärr blir resultatet sällan det man hoppats.

Även om den fria rörligheten i detta sammanhang sällan hjälper den enskilde så har omvärlden fått upp ögonen för vad som sker i vår närhet. Jag får ofta som kommunpolitiker frågor från Linköpingsbor som undrar vad kommunen gör för att hjälpa. Stadsmissionen, kyrkorna och kommunen samarbetar kring ett nystartat Crossroads och förhoppningsvis kan ett härbärge öppnas under vintern.
Jag blir glad över att så många kommuninvånare uttrycker att de är stolta över att kommunen hjälper dessa människor i stället för att försöka förbjuda dem att sitta på gatorna. Endast Sverigedemokraterna har i kommunfullmäktige föreslagit förbud. De påstod i debatten att de hade Linköpingsborna bakom sig men det betvivlar jag starkt. Några få kanske men absolut inte en majoritet.

Många undrar också vad gör Sverige som medlemsstat i EU och vad gör EU-politikerna. Det görs en hel del från EU:s sida men det får inte effekt på grund av framförallt korruption i de länder som berörs. Thomas Hammarbergs artikel i gårdagens DN visar att det behövs betydligt kraftfullare åtgärder. Enskilda medlemsstater som t ex Sverige skulle också kunna utöva starkare påtryckningar.

Den 25 maj röstar vi om vilka parlamentariker som ska företräda oss i EU-parlamentet de kommande fem åren. Ställ frågor till partiernas kandidater om vad hon/han tänker göra för att EU-migranterna ska slippa denna förnedrande tillvaro och i stället ges möjlighet att skapa ett drägligt liv i sitt eget hemland.

Stöd till missbrukande kvinnor

Har idag intervjuats av Östnytt angående avsaknaden av skyddat boende för missbrukande kvinnor i Linköping. Jag är lika frustrerad som Stadsmissionen kring denna fråga. Linköping har en omvittnad bra missbruksvård. Och det finns boende också för kvinnor. Men dessa boenden är s.k. blandboende d v s där bor både kvinnor och män. Och det är ingen bra lösning. Kvinnorna är utsatta även där av tex övergrepp. Omsorgsnämnden, där jag är ordförande, har efter en utredning försökt finna en lösning genom att flytta om inom befintliga boenden för att möjliggöra att ett boende bara tar emot kvinnor. Men p g a ökad efterfrågan totalt så valde nämnden att begära pengar till ett nytt boende inför 2009 års budget. Kommunfullmäktige avslog denna begäran. Och nu får nämnden och kontoret försöka hitta en lösning inom befintlig verksamhet, vilket kommer att ta tid. För en omsorgsnämnd är alla verksamheter högst prioriterade. Det är nästintill omöjligt att välja bort något.
I morgon förmiddag ska jag lyssna på ett seminarium inom ramen för ett nätverksmöte med KIM (Kvinnofrid i missbruk). Det är Stadsmissionen, som ingår i nätverket och arrangerar detta idéseminarium kring arbete med missbrukande kvinnor.