Inga nya samverkansplaner förrän rensning skett i nuvarande snårskog

Dagens Medicin rapporterar att Sip (Samordnad Individuell Plan) inte blivit den nytta som varit avsikten sedan införandet 2010. Riksdagens socialutskott har gjort en utvärdering avseende Sips funktion för multisjuka äldre och för barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Orsaken till att Sip inte blivit så framgångsrik som var tänkt tros vara att det finns så många olika sorters planer inom samma verksamhetsområden. Något som lett till osäkerhet om när den ena, andra, tredje eller ..... ska användas.

Samverkan mellan landstingens/regionernas sjukvård och kommunernas vård/omsorg har stått högt på dagordningen bland beslutsfattare under många år. I stort sett alla brister som uppmärksammats inom sjukvården, äldreomsorgen och psykiatrin har tänkt lösas genom mer samverkan. Och i många fall har tanken varit rätt. Samverkan mellan huvudmän är nödvändig. Men när det blir så många planer att berörda befattningshavare inte vet vilken/a som ska användas då har det blivit för många. Och resultatet är att ingen används!

När nu socialutskottet uppmärksammat problemet med icke användning av Sip så säger Socialstyrelsen att man vet att det finns en frustration över för många planer. Man kallar det till och med för en snårskog, vilket säger en del om hur illa det är ställt. Men det säger också en del om Socialstyrelsen! Varför har man inte larmat till riksdagens politiker om denna frustration??

Jag menar att det finns ett (minst) ytterligare problem med att successivt öka på antalet planer (inom olika områden - inte bara sjukvård, vård och omsorg) i tron att skapa tydlighet kring vad varje patient respektive vård-/omsorgstagare har rätt till. Alla planer kräver att de lokalt omsätts i handlingsplaner. Och innan dessa kan beslutas och tas i bruk läggs mycket tid hos chefer och lokala/regionala politiker att fundera på dess utformning. Och när handlingsplaner är fastställda ska de implementeras hos berörda personalgrupper. Om kunskapen sedan ska hållas vid liv måste den, som all kunskap, alltemellanåt påminnas och uppmärksammas och kanske revideras för att fungera maximalt.

Allt detta kostar pengar. Pengar som självklart måste tas ur budgeten för sjukvården, äldreomsorgen m fl berörda budgetar. Blir resultatet en bättre sjukvård/äldreomsorg/rehabilitering eller vad nu planen skulle åstadkomma så är kostnaden för införandet förmodligen försvarbar. Men om den nya planen bara blir en till i raden och i stället skapar frustration hos medarbetarna, då är kostnaden inte försvarbar.

Dags alltså att rensa i snårskogen. Och - för politiker av alla kulörer - inte falla för frestelsen att lova nya samverkansplaner i valrörelsen! Gör i stället något bra av de som finns kvar efter rensningen!

Saklighet efterlyses om elöverkänslighet

Efter att Socialstyrelsen offentliggjort årets tilldelning av statsbidrag till handikapporganisationer har debatten om huruvida Elöverkänsligas förbund borde få statsbidrag eller inte rasat. Först ska sägas att Socialstyrelsen följer den statliga förordning som finns beträffande dessa bidrag och enligt denna definieras Elöverkänsligas förening som bidragsberättigad organisation. Skälen för upphetsningen hos vissa debattörer kring denna tilldelning handlar om att det saknas vetenskapligt belägg för att orsakerna till individers besvär är elöverkänslighet.

Idag skriver ordföranden för Elöverkänsligas förening i Östergötland, Bo Karlsson, under rubriken "Ett osakligt drev"(ÖstgötaCorrespondenten). I artikeln uttrycker han besvikelse och irritation över detta mediadrev och efterlyser en konstruktiv journalistik som sätter sig in i problematiken och låter alla komma till tals.

Jag har stor förståelse för besvikelsen och upprördheten från medlemmarna i föreningen. Jag såg ett inslag på SVT Aktuellt förra veckan som inte visade på respekt för olika uppfattningar. Visserligen hade "båda sidor" inbjudits men de två som ansåg att elöverkänslighet finns och att det även finns  belägg för att så är fallet fick väldigt lite utrymme. Mer tid fick den läkare som krävde att någon annan myndighet borde dela ut statsbidraget till Elöverkänsligas förbund därför att det saknas vetenskapligt stöd för problemen. Dock erkände hon att enskilda kan ha besvär och bör få hjälp för dem.

Jag har som kommunpolitiker och ordförande i omsorgsnämnden i Linköping kommit i kontakt med personer med elöverkänslighet till och från sedan 1990-talet. Enligt socialtjänstlagen har människor rätt till stöd för problem i sin vardag oavsett där finns vetenskapliga bevis eller inte. Linköpings kommun har hjälpt till med boende både permanent och tillfälligt. Under ett antal år beviljade kommunen också bostadsanpassningsbidrag för elsanering och ett antal personer har därigenom fått en bättre vardag.Tyvärr beslöt kommunstyrelsen före jul att ta bort den möjligheten. Enligt berörd nämnd hade bidraget inte sökts av någon på länge och ansågs därmed inte behövas. Ett märkligt resonemang tyckte jag och reserverade mig mot kommunstyrelsens beslut. Att ingen efterfrågat ett stöd under en viss tid innebär ju inte att det aldrig kommer att finnas ett behov hos någon kommuninvånare! Nej, argumenten var säkert desamma som nu figurerar i debatten. Vilket också bekräftades av inläggen från några ledamöter i kommunstyrelsen.

Till den vill läsa en mer saklig och upplyst artikel i ämnet rekommenderar jag Åsa Moberg i Dagens Samhälle.

Tydligare myndighetsstruktur inom vård & omsorg

I veckan presenterades statens vård- och omsorgsutredning med rubriken "Gör det enklare!"
Förslaget innebär att fyra myndigheter ersätter dagens tio myndigheter bl a Socialstyrelsen, ett statligt bolag samt Hjälpmedelsinstitutet, som är en ideell förening.
De nya myndigheterna är:
Kunskapsmyndigheten för hälsa, vård och omsorg
Inspektionen för hälsa, vård och omsorg
Infrastrukturmyndigheten för hälsa, vård och omsorg
Myndigheten för välfärdsstrategi

Jag kan inte bedöma de totala effekterna av förslaget men det jag spontant känner är bra är den särskilda Inspektionen, där tillstånds- och tillsynsverksamhet föreslås finnas.

Redan när förslaget om att flytta den sociala tillsynen från Länsstyrelserna till Socialstyrelsen var på remiss var jag - och många med mig - tveksamma. Inte att flytta tillsynen från Länsstyrelserna men sammanslagningen med Socialstyrelsen. Det hade varit klokt att redan från början inrätta en separat tillsynsmyndighet.

Utredaren beskriver också en tidplan för förändringen. Det är snabba ryck. Om ett och ett halvt år ska de fyra myndigheterna vara på plats. Fa´n tro´t!

Alltjämt ojämlikt - om funktionshindrades villkor 2010

Socialstyrelsens rapport tio år efter det att riksdagen antog de handikappolitiska mål som skulle leda till att personer med funktionsnedsättning skulle ha lika förutsättningar för goda levnadsvillkor som andra medborgare konstaterar att stora skillnader fortfarande föreligger. Sämre utbildning, få har ett arbete, ekonomin är sämre än för personer utan funktionsnedsättning och hälsan och fritiden sämre. Särskilt tuffa villkor har personer mellan 20 och 29 år med psykisk ohälsa. Rapporten presenteras idag på DN-debatt.

Jag kan inte påstå att jag är överraskad. Men bekymrad och besviken. Besviken på att politiken och vi politiker inte förmått åstadkomma mer på tio år alla goda ambitioner till trots. Besviken på att rapporter av det här slaget inte väcker någon större uppmärksamhet och medborgerliga krav på åtgärder omgående. Som det blir annars när brister i välfärden redovisas.

I höst är det val. Välfärden kommer att diskuteras och debatteras. Vi som är engagerade i handikappolitiken måste lyckas lyfta ojämlikheten i levnadsvillkor mellan personer med respektive utan funktionsnedsättning. Jag hoppas att dagens rapport kan vara en bra sakinformation.

Några har i alla fall bloggat om rapporten, som t ex Immanuel Brändemo ,Redaktörn, FUBbloggen, Steve reflekterar

"Kim" fick bestämma själv

Medierna rapporterar att den 32-åriga kvinnan "Kim" nu fått sluta sina dagar. "jag är glad och lättad" skrev hon i ett sms till DN.

Jag tycker Socialstyrelsen gör en rätt markering när man tydliggör vad som gjorts från sjukhusets sida, nämligen att patienter har rätt att avstå från vidare behandling. Läs mer vad jag tycker i debatten om dödshjälp på mitt blogginlägg från den 18 mars.

När ska livet ta få ta slut?

Läser brevet, som återges i media, från den mycket svårt sjuka 31-åriga kvinnan. Hon har en medfödd sjukdom som efter en operation som barn gjorde henne helt förlamad. Hela livet har hon levt med hjälp av respirator. Nu vill hon att hjälpmedlen stängs av så hon får dö medan livet är någorlunda värdigt. Hon är helt medveten om det beslut hon tagit.

En sådan här begäran måste vara det svåraste man ställs inför som läkare. Läkaretiken handlar om att bota och lindra. Möjligen kanske man skulle kunna säga att i detta fall innebär en avstängning av respiratorn att sjukvården lindrat. Någon bot finns ju uppenbarligen inte att ge.

Det är lätt att associera kvinnans vädjan till frågan om dödshjälp eller inte. Även om den frågan är oerhört svår så har jag tagit ställning. Aktiv dödshjälp kan aldrig bli tillåtet enligt lag. I fullt friskt tillstånd kan man tro sig veta hur man vill ha det om man skulle bli svårt sjuk eller få en omfattande funktionsnedsättning. Men när man väl är där är nog inte avgörandet lika självklart.

Jag har mött så många personer med grava funktionsnedsättningar, som dessutom drabbats av svåra sjukdomar, som har en livsvilja av guds nåde. Att legalisera aktiv dödshjälp skulle skapa en stor oro. Var går gränserna? Kommer jag själv alltid att ha sista ordet? Redan idag hör man ibland oron hos gamla för att sjukvården inte ska "satsa" behövlig operation och annan vård om man drabbas av svårare sjukdom. Nu är det ju inte så att sjukvården nedprioriterar på grund av ålder men oron finns där ändå. Hur skulle det vara om aktiv dödshjälp vore tillåten?

Trots denna min åsikt så anser jag att den här kvinnans vädjan ska bifallas om hon bevisligen är vid sina sinnens fulla bruk och att det är ställt utom allt tvivel att hon själv skrivit brevet till Socialstyrelsen.
Dock måste ett bifall vara ytterst tydligt i att det bara avser just denna person i denna speciella situation. Det får aldrig, aldrig kunna åberopas som skäl för att avbryta behandling för någon annan, som inte själv kan besluta över sitt liv eller sin död.

Länkar: Aftonbladet, SvD

Värna PKU-registret

Bra besked från Folkpartiet idag att partistyrelsen säger nej till ett friare nyttjande av PKU-registret. Läs artikeln på SvD.