Inga nya samverkansplaner förrän rensning skett i nuvarande snårskog

Dagens Medicin rapporterar att Sip (Samordnad Individuell Plan) inte blivit den nytta som varit avsikten sedan införandet 2010. Riksdagens socialutskott har gjort en utvärdering avseende Sips funktion för multisjuka äldre och för barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Orsaken till att Sip inte blivit så framgångsrik som var tänkt tros vara att det finns så många olika sorters planer inom samma verksamhetsområden. Något som lett till osäkerhet om när den ena, andra, tredje eller ..... ska användas.

Samverkan mellan landstingens/regionernas sjukvård och kommunernas vård/omsorg har stått högt på dagordningen bland beslutsfattare under många år. I stort sett alla brister som uppmärksammats inom sjukvården, äldreomsorgen och psykiatrin har tänkt lösas genom mer samverkan. Och i många fall har tanken varit rätt. Samverkan mellan huvudmän är nödvändig. Men när det blir så många planer att berörda befattningshavare inte vet vilken/a som ska användas då har det blivit för många. Och resultatet är att ingen används!

När nu socialutskottet uppmärksammat problemet med icke användning av Sip så säger Socialstyrelsen att man vet att det finns en frustration över för många planer. Man kallar det till och med för en snårskog, vilket säger en del om hur illa det är ställt. Men det säger också en del om Socialstyrelsen! Varför har man inte larmat till riksdagens politiker om denna frustration??

Jag menar att det finns ett (minst) ytterligare problem med att successivt öka på antalet planer (inom olika områden - inte bara sjukvård, vård och omsorg) i tron att skapa tydlighet kring vad varje patient respektive vård-/omsorgstagare har rätt till. Alla planer kräver att de lokalt omsätts i handlingsplaner. Och innan dessa kan beslutas och tas i bruk läggs mycket tid hos chefer och lokala/regionala politiker att fundera på dess utformning. Och när handlingsplaner är fastställda ska de implementeras hos berörda personalgrupper. Om kunskapen sedan ska hållas vid liv måste den, som all kunskap, alltemellanåt påminnas och uppmärksammas och kanske revideras för att fungera maximalt.

Allt detta kostar pengar. Pengar som självklart måste tas ur budgeten för sjukvården, äldreomsorgen m fl berörda budgetar. Blir resultatet en bättre sjukvård/äldreomsorg/rehabilitering eller vad nu planen skulle åstadkomma så är kostnaden för införandet förmodligen försvarbar. Men om den nya planen bara blir en till i raden och i stället skapar frustration hos medarbetarna, då är kostnaden inte försvarbar.

Dags alltså att rensa i snårskogen. Och - för politiker av alla kulörer - inte falla för frestelsen att lova nya samverkansplaner i valrörelsen! Gör i stället något bra av de som finns kvar efter rensningen!