Dagens Medicin rapporterar att Sip (Samordnad Individuell Plan) inte blivit den nytta som varit avsikten sedan införandet 2010. Riksdagens socialutskott har gjort en utvärdering avseende Sips funktion för multisjuka äldre och för barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Orsaken till att Sip inte blivit så framgångsrik som var tänkt tros vara att det finns så många olika sorters planer inom samma verksamhetsområden. Något som lett till osäkerhet om när den ena, andra, tredje eller ..... ska användas.
Samverkan mellan landstingens/regionernas sjukvård och kommunernas vård/omsorg har stått högt på dagordningen bland beslutsfattare under många år. I stort sett alla brister som uppmärksammats inom sjukvården, äldreomsorgen och psykiatrin har tänkt lösas genom mer samverkan. Och i många fall har tanken varit rätt. Samverkan mellan huvudmän är nödvändig. Men när det blir så många planer att berörda befattningshavare inte vet vilken/a som ska användas då har det blivit för många. Och resultatet är att ingen används!
När nu socialutskottet uppmärksammat problemet med icke användning av Sip så säger Socialstyrelsen att man vet att det finns en frustration över för många planer. Man kallar det till och med för en snårskog, vilket säger en del om hur illa det är ställt. Men det säger också en del om Socialstyrelsen! Varför har man inte larmat till riksdagens politiker om denna frustration??
Jag menar att det finns ett (minst) ytterligare problem med att successivt öka på antalet planer (inom olika områden - inte bara sjukvård, vård och omsorg) i tron att skapa tydlighet kring vad varje patient respektive vård-/omsorgstagare har rätt till. Alla planer kräver att de lokalt omsätts i handlingsplaner. Och innan dessa kan beslutas och tas i bruk läggs mycket tid hos chefer och lokala/regionala politiker att fundera på dess utformning. Och när handlingsplaner är fastställda ska de implementeras hos berörda personalgrupper. Om kunskapen sedan ska hållas vid liv måste den, som all kunskap, alltemellanåt påminnas och uppmärksammas och kanske revideras för att fungera maximalt.
Allt detta kostar pengar. Pengar som självklart måste tas ur budgeten för sjukvården, äldreomsorgen m fl berörda budgetar. Blir resultatet en bättre sjukvård/äldreomsorg/rehabilitering eller vad nu planen skulle åstadkomma så är kostnaden för införandet förmodligen försvarbar. Men om den nya planen bara blir en till i raden och i stället skapar frustration hos medarbetarna, då är kostnaden inte försvarbar.
Dags alltså att rensa i snårskogen. Och - för politiker av alla kulörer - inte falla för frestelsen att lova nya samverkansplaner i valrörelsen! Gör i stället något bra av de som finns kvar efter rensningen!
Visar inlägg med etikett Kommuner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kommuner. Visa alla inlägg
torsdag 25 januari 2018
söndag 3 mars 2013
Lag om Valfrihet - obligatorisk eller ej?
Två moderater presenterar på DN-Debatt idag några förslag ur partiets Välfärdsrapport. Mest uppmärksammat är markering av att LOV (Lagen om Valfrihet) inte bör bli obligatorisk att följa för kommunerna. Något som Alliansregeringen signalerat tidigare.
Lagen har funnits några år och många kommuner tillämpar den framförallt inom hemtjänsten. Även i en del andra verksamheter som t ex Daglig verksamhet för personer med funktionsnedsättning används LOV. Däremot är det bara ett fåtal kommuner som tillämpar lagen för att uppnå valfrihet i vårdboende för äldre och gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning. Anledningen till detta är att nuvarande lagstiftning inte till fullo fungerar bra på boendeområdet.
Regeringen har därför tillsatt en utredning som ska redovisa förslag till förbättringar senast i början av nästa år.
I Linköping tillämpas LOV inom hemtjänst och inom Daglig verksamhet för personer med utvecklingsstörning. I Alliansen har vi ambitionen att använda LOV också inom vårdbostäder. Men flera lokala utredningar har visat på svårigheter med nuvarande lagstiftning. Ett antal frågeställningar behöver bli besvarade, vilket vi har informerat regeringens utredare om. Bland annat måste nya LOV ge fortsatt möjlighet för en kommun att ha inflytande över planering för och tillgång till vårdboenden. Marknaden i all ära men den kan inte ges ett 100-procentigt ansvar för att gamla människor och personer med funktionsnedsättning får den bostad som socialtjänstens biståndsbedömare beviljat dem. Där behöver den lokala politiken kunna ta ansvar för en långsiktig planering utifrån bl a demografiska förändringar och sedan kunna ställas till svars av medborgarna.
Personligen är jag anhängare av att betydligt öka medborgarnas inflytande på den kommunala servicen inklusive ökad valfrihet. Men jag är inte - i varje fall inte i dagsläget - helt övertygad om att den bästa lösningen är en för kommunerna tvingande lagstiftning. Återstår att se vad regeringens utredare kommer med för förslag till regelverk av den framtida LOV.
Meddelarfrihet för anställda inom privata utförare på välfärdsområdet är en annan fråga, som måste lösas via lagstiftning. Idag har anställda inom offentlig verksamhet ett skydd mot repressalier vid användandet av meddelarfriheten. Många kommuner, bl a Linköping, har meddelarfrihet inskriven i kravspecifikationer och avtal med privata utförare. Dock ger denna lösning inte ett fullgott skydd för anställda utan de behöver ett lagreglerat skydd. Frågan har tidigare utretts och avfärdats som svårlöst. Diskussionen landar alltid i var gränsen ska gå för vad som är att betrakta som affärshemligheter hos privata välfärdsföretag.
Jag menar att tjänster som finansieras med allas våra skattepengar inte kan undgå insyn i vardagsutförandet. Nu lär det finnas en ny utredning på gång och jag utgår från att den presenterar förslag som både tjänar sitt syfte och är genomförbara.
Jag blir dock lite undrande över vad moderaterna tänker sig när de i dagens debattartikel skriver att de "stöder det arbete som pågår kring att öka personalens meddelarfrihet". Vad menas med "att öka"? Är det ett fullgott skydd eller något mittemellan? Jag menar att det enda rätta att säga är att personalen ska ha samma meddelarfrihet och framförallt samma skydd vid användandet av den som de har i offentligt driven verksamhet.
Lagen har funnits några år och många kommuner tillämpar den framförallt inom hemtjänsten. Även i en del andra verksamheter som t ex Daglig verksamhet för personer med funktionsnedsättning används LOV. Däremot är det bara ett fåtal kommuner som tillämpar lagen för att uppnå valfrihet i vårdboende för äldre och gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning. Anledningen till detta är att nuvarande lagstiftning inte till fullo fungerar bra på boendeområdet.
Regeringen har därför tillsatt en utredning som ska redovisa förslag till förbättringar senast i början av nästa år.
I Linköping tillämpas LOV inom hemtjänst och inom Daglig verksamhet för personer med utvecklingsstörning. I Alliansen har vi ambitionen att använda LOV också inom vårdbostäder. Men flera lokala utredningar har visat på svårigheter med nuvarande lagstiftning. Ett antal frågeställningar behöver bli besvarade, vilket vi har informerat regeringens utredare om. Bland annat måste nya LOV ge fortsatt möjlighet för en kommun att ha inflytande över planering för och tillgång till vårdboenden. Marknaden i all ära men den kan inte ges ett 100-procentigt ansvar för att gamla människor och personer med funktionsnedsättning får den bostad som socialtjänstens biståndsbedömare beviljat dem. Där behöver den lokala politiken kunna ta ansvar för en långsiktig planering utifrån bl a demografiska förändringar och sedan kunna ställas till svars av medborgarna.
Personligen är jag anhängare av att betydligt öka medborgarnas inflytande på den kommunala servicen inklusive ökad valfrihet. Men jag är inte - i varje fall inte i dagsläget - helt övertygad om att den bästa lösningen är en för kommunerna tvingande lagstiftning. Återstår att se vad regeringens utredare kommer med för förslag till regelverk av den framtida LOV.
Meddelarfrihet för anställda inom privata utförare på välfärdsområdet är en annan fråga, som måste lösas via lagstiftning. Idag har anställda inom offentlig verksamhet ett skydd mot repressalier vid användandet av meddelarfriheten. Många kommuner, bl a Linköping, har meddelarfrihet inskriven i kravspecifikationer och avtal med privata utförare. Dock ger denna lösning inte ett fullgott skydd för anställda utan de behöver ett lagreglerat skydd. Frågan har tidigare utretts och avfärdats som svårlöst. Diskussionen landar alltid i var gränsen ska gå för vad som är att betrakta som affärshemligheter hos privata välfärdsföretag.
Jag menar att tjänster som finansieras med allas våra skattepengar inte kan undgå insyn i vardagsutförandet. Nu lär det finnas en ny utredning på gång och jag utgår från att den presenterar förslag som både tjänar sitt syfte och är genomförbara.
Jag blir dock lite undrande över vad moderaterna tänker sig när de i dagens debattartikel skriver att de "stöder det arbete som pågår kring att öka personalens meddelarfrihet". Vad menas med "att öka"? Är det ett fullgott skydd eller något mittemellan? Jag menar att det enda rätta att säga är att personalen ska ha samma meddelarfrihet och framförallt samma skydd vid användandet av den som de har i offentligt driven verksamhet.
tisdag 20 oktober 2009
Åter till en likvärdig skola med FP-förslag
Vi vill att staten återtar ansvaret för skolväsendet, skriver företrädare för Folkpartiet (DN) inför landsmötet i november. Den här diskussionen har funnits ett antal år i partiet. Tyvärr har inte Alliansvännerna hakat på - ännu.
Att alla elever får en likvärdig undervisning, inte minst på grundskolenivå, borde vara en självklarhet. Men så har det inte blivit efter kommunaliseringen för tjugo år sedan.
För att få en bra skola behövs också bra lärare. Läraryrket är ett av de viktigaste yrkena men också ett av de svåraste. Men eftersom Jante styr i vårt samhälle så erkänns denna sanning sällan. Inte minst påtagligt har det blivit i socialdemokratiskt styrda kommuner, eftersom detta partis skolpolitik inte omfattar begreppet "en skola för kunskap".
Det kommer säkert att höjas röster emot FP-förslaget. Inte minst från kommunpolitiskt håll med argument om kommunalt självstyre. Svaret till dem är enkelt: Det har funnits tid - tjugo år - att visa att även med kommunaliseringen får elever runtom i landet en likvärdig utbildning med hög kvalité. Den chansen har KommunSverige inte tagit. Nu måste elevernas behov sättas i första rummet.
Att alla elever får en likvärdig undervisning, inte minst på grundskolenivå, borde vara en självklarhet. Men så har det inte blivit efter kommunaliseringen för tjugo år sedan.
För att få en bra skola behövs också bra lärare. Läraryrket är ett av de viktigaste yrkena men också ett av de svåraste. Men eftersom Jante styr i vårt samhälle så erkänns denna sanning sällan. Inte minst påtagligt har det blivit i socialdemokratiskt styrda kommuner, eftersom detta partis skolpolitik inte omfattar begreppet "en skola för kunskap".
Det kommer säkert att höjas röster emot FP-förslaget. Inte minst från kommunpolitiskt håll med argument om kommunalt självstyre. Svaret till dem är enkelt: Det har funnits tid - tjugo år - att visa att även med kommunaliseringen får elever runtom i landet en likvärdig utbildning med hög kvalité. Den chansen har KommunSverige inte tagit. Nu måste elevernas behov sättas i första rummet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)