Lag om Valfrihet - obligatorisk eller ej?

Två moderater presenterar på DN-Debatt idag några förslag ur partiets Välfärdsrapport. Mest uppmärksammat är markering av att LOV (Lagen om Valfrihet) inte bör bli obligatorisk att följa för  kommunerna. Något som Alliansregeringen signalerat tidigare.

Lagen har funnits några år och många kommuner tillämpar den framförallt inom hemtjänsten. Även i en del andra verksamheter som t ex Daglig verksamhet för personer med funktionsnedsättning används LOV. Däremot är det bara ett fåtal kommuner som tillämpar lagen för att uppnå valfrihet i vårdboende för äldre och gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning. Anledningen till detta är att nuvarande lagstiftning inte till fullo fungerar bra på boendeområdet.
Regeringen har därför tillsatt en utredning som ska redovisa förslag till förbättringar senast i början av nästa år.

I Linköping tillämpas LOV inom hemtjänst och inom Daglig verksamhet för personer med utvecklingsstörning. I Alliansen har vi ambitionen att använda LOV också inom vårdbostäder. Men flera lokala utredningar har visat på svårigheter med nuvarande lagstiftning. Ett antal frågeställningar behöver bli besvarade, vilket vi har informerat regeringens utredare om. Bland annat måste nya LOV ge fortsatt möjlighet för en kommun att ha inflytande över planering för och tillgång till vårdboenden. Marknaden i all ära men den kan inte ges ett 100-procentigt ansvar för att gamla människor och personer med funktionsnedsättning får den bostad som socialtjänstens biståndsbedömare beviljat dem. Där behöver den lokala politiken kunna ta ansvar för en långsiktig planering utifrån bl a demografiska förändringar och sedan kunna ställas till svars av medborgarna.

Personligen är jag anhängare av att betydligt öka medborgarnas inflytande på den kommunala servicen inklusive ökad valfrihet. Men jag är inte - i varje fall inte i dagsläget - helt övertygad om att den bästa lösningen är en för kommunerna tvingande lagstiftning. Återstår att se vad regeringens utredare kommer med för förslag till regelverk av den framtida LOV.

Meddelarfrihet för anställda inom privata utförare på välfärdsområdet är en annan fråga, som måste lösas via lagstiftning. Idag har anställda inom offentlig verksamhet ett skydd mot repressalier vid användandet av meddelarfriheten. Många kommuner, bl a Linköping, har meddelarfrihet inskriven i kravspecifikationer och avtal med privata utförare. Dock ger denna lösning inte ett fullgott skydd för anställda utan de behöver ett lagreglerat skydd. Frågan har tidigare utretts och avfärdats som svårlöst. Diskussionen landar alltid i var gränsen ska gå för vad som är att betrakta som affärshemligheter hos privata välfärdsföretag.
Jag menar att tjänster som finansieras med allas våra skattepengar inte kan undgå insyn i vardagsutförandet. Nu lär det finnas en ny utredning på gång och jag utgår från att den presenterar förslag som både tjänar sitt syfte och är genomförbara.
Jag blir dock lite undrande över vad moderaterna tänker sig när de i dagens debattartikel skriver att de "stöder det arbete som pågår kring att öka personalens meddelarfrihet". Vad menas med "att öka"? Är det ett fullgott skydd eller något mittemellan? Jag menar att det enda rätta att säga är att personalen ska ha samma meddelarfrihet och framförallt samma skydd vid användandet av den som de har i offentligt driven verksamhet.