Lag om Valfrihet - obligatorisk eller ej?

Två moderater presenterar på DN-Debatt idag några förslag ur partiets Välfärdsrapport. Mest uppmärksammat är markering av att LOV (Lagen om Valfrihet) inte bör bli obligatorisk att följa för  kommunerna. Något som Alliansregeringen signalerat tidigare.

Lagen har funnits några år och många kommuner tillämpar den framförallt inom hemtjänsten. Även i en del andra verksamheter som t ex Daglig verksamhet för personer med funktionsnedsättning används LOV. Däremot är det bara ett fåtal kommuner som tillämpar lagen för att uppnå valfrihet i vårdboende för äldre och gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning. Anledningen till detta är att nuvarande lagstiftning inte till fullo fungerar bra på boendeområdet.
Regeringen har därför tillsatt en utredning som ska redovisa förslag till förbättringar senast i början av nästa år.

I Linköping tillämpas LOV inom hemtjänst och inom Daglig verksamhet för personer med utvecklingsstörning. I Alliansen har vi ambitionen att använda LOV också inom vårdbostäder. Men flera lokala utredningar har visat på svårigheter med nuvarande lagstiftning. Ett antal frågeställningar behöver bli besvarade, vilket vi har informerat regeringens utredare om. Bland annat måste nya LOV ge fortsatt möjlighet för en kommun att ha inflytande över planering för och tillgång till vårdboenden. Marknaden i all ära men den kan inte ges ett 100-procentigt ansvar för att gamla människor och personer med funktionsnedsättning får den bostad som socialtjänstens biståndsbedömare beviljat dem. Där behöver den lokala politiken kunna ta ansvar för en långsiktig planering utifrån bl a demografiska förändringar och sedan kunna ställas till svars av medborgarna.

Personligen är jag anhängare av att betydligt öka medborgarnas inflytande på den kommunala servicen inklusive ökad valfrihet. Men jag är inte - i varje fall inte i dagsläget - helt övertygad om att den bästa lösningen är en för kommunerna tvingande lagstiftning. Återstår att se vad regeringens utredare kommer med för förslag till regelverk av den framtida LOV.

Meddelarfrihet för anställda inom privata utförare på välfärdsområdet är en annan fråga, som måste lösas via lagstiftning. Idag har anställda inom offentlig verksamhet ett skydd mot repressalier vid användandet av meddelarfriheten. Många kommuner, bl a Linköping, har meddelarfrihet inskriven i kravspecifikationer och avtal med privata utförare. Dock ger denna lösning inte ett fullgott skydd för anställda utan de behöver ett lagreglerat skydd. Frågan har tidigare utretts och avfärdats som svårlöst. Diskussionen landar alltid i var gränsen ska gå för vad som är att betrakta som affärshemligheter hos privata välfärdsföretag.
Jag menar att tjänster som finansieras med allas våra skattepengar inte kan undgå insyn i vardagsutförandet. Nu lär det finnas en ny utredning på gång och jag utgår från att den presenterar förslag som både tjänar sitt syfte och är genomförbara.
Jag blir dock lite undrande över vad moderaterna tänker sig när de i dagens debattartikel skriver att de "stöder det arbete som pågår kring att öka personalens meddelarfrihet". Vad menas med "att öka"? Är det ett fullgott skydd eller något mittemellan? Jag menar att det enda rätta att säga är att personalen ska ha samma meddelarfrihet och framförallt samma skydd vid användandet av den som de har i offentligt driven verksamhet.

Förtroendet för företag på välfärdsområdet rejält skadat

För oss som tror på privat företagande inklusive företagande inom vård, omsorg och skola är de senaste veckornas avslöjanden kring misskötsel inom äldreomsorgen och skattemanipulationer för att uppnå orimliga vinster oerhört frustrerande. Jag känner både besvikelse och ilska. Besvikelse över att all debatt som många av oss fört för att försvara valfrihet och mångfald i utbudet av välfärdstjänster nu känns som att starta på ruta ett (eller åtminstone två). Ilska över att vissa företag förstör alla de möjligheter till nya typer av företagande som givits med bl a Lag om Valfrihet (LOV) och dessutom förstör marknaden för andra seriösa stora och små företag. Det här agerandet, så som det speglats i media de senaste veckorna, gynnar ytterst vänsterpolitiker som Lars Ohly m fl. Företag och företagare framstår precis så penninghungriga som vänstern alltid påstått dem vara. Lägg därtill enorma bonusar till höga chefer, inte minst inom bankväsendet, så blir bilden än mer trovärdig. Man behöver inte ens ha vänstersympatier för att med rätta bli upprörd och kritisk.

Peter Wolodarski har en utmärkt krönika i DN idag under rubriken "Välfärdens vandaler förstör för alla".

I min hemkommun Linköping finns många utförare inom vård-, omsorgs- och utbildningsområdet. Däribland Carema. Vi känner inte igen bilden av dålig vård vare sig inom äldreomsorgen  eller funktionshinderområdet. Sedan några år tillbaka genomförs brukarenkäter, som genomgående har goda resultat avseende nöjdhet. Resultaten läggs ut på kommunens hemsida. Något som jag ser att Anders Morin på Svenskt Näringsliv rekommenderar i sin artikel "Kontrollen av privat välfärd måste skärpas" (SvD 12 nov).

Morin beskriver behovet av noggrann uppföljning av kvalité både inom privat och kommunalt utförande. Jag delar hans uppfattning. Samtidigt är det inte helt enkelt att finna system som ger effektiva kontroller. Jag möter ofta krav på att kommunen bör göra oanmälda besök, vilket också görs. Men inte heller sådana besök ger alltid tillräckligt mycket information om vilken vård/omsorg som den gamle eller den funktionshindrade får i sin vardag.

Många åtgärder kommer naturligtvis att göras både vad gäller regelverk kring skatteplanering, vinster som uppstår via offentlig finansiering i vård-, omsorgs- och utbildningsföretag och kvalitetsuppföljning. När den värsta krutröken lagt sig, hoppas jag, att samhällsdebatten kan handla om
hur vi på bästa sätt även i fortsättningen kan ta tillvara det goda som trots allt det privata företagandet fört med sig och kommer att kunna föra med sig vad gäller stimulans till kvalitetsutveckling och valfrihet för den enskilde inom vård, omsorg och utbildning. En återgång till enbart offentligt utförd verksamhet är inte lösningen. Inte heller att helt förbjuda vinster.