Om att inte längre passa in

Ja, så skriver signaturen "Utslängd" i dagens Corre. Insändaren "Att bli gammal är att inte längre passa in" handlar om det utanförskap som, enligt skribenten, uppstår när sinnen och förmågor försämras på grund av ålderdom. Trots många nya hjälpmedel så finns det områden där försämrad förmåga inte beaktats och som skapar utanförskap. Skribenten ger några exempel. Att inte hinna slå åtta siffror i bankkoden förrän maxtiden passerats och efter tre misslyckade försök stängs kortet. Att inte hinna läsa textremsor på tv förrän de försvinner. Och fler nämns i insändaren. Och hen undrar: "Vill samhället stänga mig ute efter alla år?"

För några dagar sen skrev signaturen Janne om brist på delaktighet som skapats på grund av omöjligheten att betala sina inköp med kontanter för den som av olika funktionsnedsättningar och/eller åldersförändringar inte kan hantera kort, Swish eller andra tekniska innovationer.

Sverige har ratificerat (godkänt) FN-konventioner kring tillgänglighet. Det innebär ett ansvar att leva upp till innehållet. Det innebär också att respektera de medborgare som har behov av ökad tillgänglighet på olika områden för att kunna leva som andra. Det vill säga som vi som - ännu - inte drabbats av försämrade förmågor.

Här är länkarna till respektive insändare:

https://www.corren.se/asikter/insandare/att-bli-gammal-ar-att-inte-langre-passa-in-om6517273.aspx

https://www.corren.se/asikter/insandare/kontanter-behovs-for-allas-delaktighet-om6507947.aspx

Sociala företag vidgar arbetsmarknaden

Har läst en intressant bok "Sociala företag vidgar arbetsmarknaden" av Bosse Blideman/Eva Laurelli (Kommentus förlag). Precis som sociala företag vidgar arbetsmarknaden så vidgar läsningen av boken kunskaperna avsevärt. Jag ska erkänna att jag varit lite tveksam längre tillbaka. Tyckte inte att formen kändes som "riktigt företagande". Under senare år har jag ändrat mig. Och skälen är dels den diskussion vi haft i folkpartigruppen i Linköping med anledning av en motion om social ekonomi från partikollegan Lennart Berggren och dels debatten om att minska utanförskapet.

Under ett antal år med den socialdemokratiska regeringen lämnades fler och fler utanför arbetsmarknaden. Att göra det möjligt för alla dem att komma ut i egen försörjning via reguljär arbetsmarknad tycks nästintill omöjligt. Även om Allianspartierna (FP, M, C, KD) verkligen gjort stora insatser nationellt och motsvarande partier lokalt så är det bara att konstatera att en s.k. alternativ arbetsmarknad behövs. Och där kommer de sociala företagen in.

Definition av socialt företag:
Har som ändamål att integrera människor som står långt från arbetsmarknaden i samhälle och arbetsliv.
Skapar delaktighet för medarbetarna genom ägande, avtal eller på annat väl dokumenterat sätt.
Återinvesterar sina vinster i egna eller liknande verksamheter.
Är fristående från offentlig verksamhet (dock föreligger en relation till offentlig verksamhet).
Binder samman entreprenörskap med individens behov av arbete och samhällets behov av tjänster.
Driver affärsverksamhet där medarbetarna och deras förutsättningar står i centrum.

I Linköpings kommun utreds nu möjligheterna och formerna för att arbeta inom ramen för "den sociala ekonomin" där socialt företagande är en del. Läs gärna mer om beskrivningen av social ekonomi här. Vissa verksamheter och samarbetsformer är redan igång dels inom ramen för vissa områdesprojekt och dels genom arbetet med att förverkliga idén om ett Fountain House i kommunen. Carina Boberg har skrivit om stadsdelsutvecklingsarbetet i Skäggetorp bland annat i detta inlägg.

Jag tycker fortfarande att målet att alla som kan och vill arbeta ska kunna göra det inom den reguljära arbetsmarknaden ska kvarstå. Samhällets stödinsatser ska ha den inriktningen. Men jag har alltmer insett att det inte räcker för att människor med olika arbetshinder ska kunna ges möjlighet till empowerment (egenmakt) och full delaktighet i samhället. Efter att ha läst boken om socialt företagande är jag än mer övertygad.