Utvidgat rökförbud

År 2005 förbjöds rökning på restauranger. Förbudet föranledde mycken diskussion kring för och emot bl a i min egen riksdagsgrupp, dåvarande Folkpartiet. Vad ska staten reglera av folks vanor och beteenden? Restauranganställda var klart för ett förbud. Att slippa vistas i en rökig miljö varje arbetspass var en stark önskan. Ganska självklart! Personer med allergier i olika grad var naturligtvis också för att rökning inomhus blev förbjudet.

För mig var frågan ganska enkel. Rökning är dåligt för människors hälsa. Ju färre möjligheter att röka desto större incitament till att sluta alternativt inte frestas att börja. Det var min egen erfarenhet.
Separata fikarum för rökare och icke rökare på min arbetsplats och förbud att röka på arbetsrummen förenklade rökavvänjningen och ledde så småningom till att jag helt slutade.

Ännu ett starkt skäl var min socialliberala inställning till frågan om vad staten ska bestämma kring människors val. Den enes frihet får inte innebära inskränkning av någon annans frihet. Inte alltid så enkelt att tillämpa men oftast ett bra rättesnöre.

Nu vill regeringen gå vidare med rökförbud på uteserveringar, tågperronger, busshållplatser, lekplatser och idrottsplatser. Så är förstås samma argumentation för och emot igång igen. Man kan tro att med sådana förslag så är Sverige den värsta "förmyndarstaten" av alla i världen. Men den som ser sig om i världen kan se att förbud för utomhusrökning på allmänna platser finns i USA, Australien, Kanada, Nya Zeeland, Finland, Danmark, Norge och Island. Graden av förbud varierar något men förbud finns trots allt.

Att rökning är mycket skadligt vet nog flesta idag. Men att s.k. passiv rökning dvs att påverkas av omgivningens rökande också är orsak till sjukdomar och för tidig död är alla kanske inte lika medvetna om. På Folkhälsomyndighetens webbplats kan man läsa följande:
"Att utsättas för andras tobaksrök påverkar också hälsan negativt. Passiv rökning ökar risken för exempelvis lungcancer och hjärt-kärlsjukdom (U.S. Department of Health and Human Services 2014). I Sverige beräknades 2007 att passiv rökning årligen bidrar till 5–10 fall av lungcancer hos personer som aldrig rökt vanemässigt, samt ungefär 400 fall av hjärt-kärlsjukdom bland personer som inte röker eller har rökt tidigare (Socialstyrelsen 2009)."
Det är mot dessa fakta man ska se förslag om förbud på allmänna platser.

Den 20 februari förväntas regeringens proposition till riksdagen för behandling/beslut under våren. Så här skriver en klok riksdagsledamot, nämligen Barbro Westerholm (L) på Facebook den 26 januari:
"Här handlar det för mig att ta ställning i en fråga där den enes frihet står mot den andres ofrihet. Här prioriterar jag friheten för allergiker, människor med lungsjukdomar och andra som mår dåligt av rök att kunna gå på restaurang i en rökfri miljö.
Friheten för dem som vill njuta av att röka i samband med måltid har lägre prioritet för mig. Jag kommer att rösta för förslaget om rökfrihet på utomhusrestauranger i riksdagen."

FK:s lokalkontor i Linköping blir kvar

Försäkringskassans lokalkontor i Linköping hotades av stängning om ett par veckor. Detta trots att riksdagen i april begärt att regeringen skulle stoppa nedläggningarna av lokalkontoren runtom i landet. Igår kom så regeringens svar till riksdagens socialförsäkringsutskott (Corren 13/5 -11).
Kassan åläggs att se över sin organisation på nytt.

Det kan tyckas som ett år av respit och sedan?
Jag tror dock att lokalkontor/servicekontor kommer att räddas också på lång sikt. Många kontakter med medborgare kan skötas via nätet men i ofta är det personliga mötet en nödvändighet.

LSS i fokus

På dagens DN-debatt beskriver Socialstyrelsen resultat av granskning rörande kommuners hantering av LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade). Det är naturligtvis oerhört illa att kommuner inte följer lagar. Och än mer illa är det att nonchalera lagar som tillkommit för att stärka svårt funktionshindrade människors möjligheter att leva så normalt som det bara går trots funktionsnedsättningen.

Samtidigt vill jag påstå att det inte borde vara någon enorm överraskning att LSS nonchaleras i vissa kommuner. Lagen ger den enskilde medborgaren större inflytande över insatserna än vad socialtjänstlagen gör. Detta förhållande har allt sedan lagens tillkomst varit en nagel i ögat på såväl politiker som handläggare och biståndsbedömare. Alltemellanåt hörs berättelser om spydiga kommentarer från handläggare gentemot sökande, som skaffat sig information om sina rättigheter innan man kommit till socialkontoret.

För några veckor sedan skrev jag här på min blogg att den genomgripande kompetenshöjning/-utveckling, som LSS-kommittén uppmanade regeringen att genomföra redan 2008, måste komma till stånd. När jag läser Socialstyrelsens artikel idag känner jag att jag hade helt rätt.

Kommuner som inte följer lagen förtjänar stark kritik. Men också regering och riksdag förtjänar kritik för att kommittéförslagen bara i vissa stycken genomförts. Inte heller tar man itu med den nedmontering av den personliga assistansen, som sker genom Försäkringskassans handläggning. De kommuner som tar ansvar för sina LSS-berättigade medborgare drabbas numera av övervältringskostnader i miljonklassen.

Det är snart tre år sedan LSS-kommitténs betänkande lämnades. Vissa delar är genomförda och det är bra. Men åtskilligt mer återstår. Det duger inte att efter nästan tre år bara ha ett svar: Förslagen bereds i regeringskansliet.

Jag har länge varit engagerad i dessa frågor och jag var mycket aktiv som kommittéledamot både under de fyra år arbetet pågick och jag kommer att fortsätta bevaka utvecklingen. Jag ser som kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnden i Linköping att diskussionen om intentionerna med LSS alltid behöver hållas levande i vardagsarbetet.