Personlig assistans: Var finns läkaransvaret?

I veckan dömdes en kvinna och hennes två söner för att ha fejkat funktionsnedsättning hos den ene sonen som därmed fått personlig assistans på felaktig grund. Sonen har spelat utvecklingsstörd och lyckats dupera läkare, psykologer och Försäkringskassans handläggare. Detta har pågått i 14 år! Man frågar sig hur det är möjligt. Och var ligger ansvaret när sådant brott har begåtts? Ja naturligtvis först främst hos den enskilde och i detta fallet också hans anhöriga.

Men hur kan läkare, psykologer och handläggare på Försäkringskassan undgå att upptäcka att mannen inte var utvecklingsstörd, ja, inte ens hade någon funktionsnedsättning alls uppenbarligen? Kassans ansvarige förklarar det med att familjen lyckats lura många instanser! Och även Kassans handläggare tydligen.

Jag har träffat många personer med utvecklingsstörning under årens lopp. Visst är det så att funktionsnedsättningen inte alltid syns vid ett kortare möte. Men oftast märks den vid ett längre möte. Och det är där som jag menar man måste ställa sig frågan: hur mycket tid ägnar läkare och Försäkringskassans handläggare åt möte med den som söker om assistans? I vissa fall görs hembesök och t o m tiden på toaletten klockas. Men här tycks inte mycket tid använts för handläggning.

Det finns tidigare rättsfall på det här området där läkare intygat behov av assistans trots att så inte var fallet. Och nu ser vi det igen. Precis som vid sjukskrivningar så måste läkarintyg vara trovärdiga annars urholkas rättssäkerheten på ett helt oacceptabelt sätt. I det nu aktuella fallet har anonyma tips om att personenen ifråga inte hade en funktionsnedsättning inkommit till Försäkringskassan utan att det föranledde någon ny granskning. Man litade till läkarintyget. Jag menar inte att anonyma tips ska ligga till grund för beslut men någon undersökande aktivitet borde väl ändå ha skett.

Jag tycker att läkare kommer alldeles för lindrigt undan i samband med rättsprocesser kring brott som rör personlig assistans. Både rättsväsendet, Försäkringskassan och regeringen verkar inte bry sig om  risken för att vissa läkare utfärdar falska intyg för att "hjälpa" någon till assistans som man inte borde vara berättigad till. Regeringen och Försäkringskassan fortsätter bara att upprepa sitt mantra "det är assistansbolagen som fuskar". Detta trots att det uppdagats att både Kassans egen personal begått grova sekretessbrott och att vissa läkare fejkar intyg.

Läs gärna Eva Frankell, Aftonbladet.

Komplettera läkarbedömning med rehabiliteringskompetens vid intygsskrivande

Forskaren Emma Nilsing Strid har disputerat på en avhandling om sjukskrivningsprocessen. Hon har intervjuat personal på vårdcentraler i Östergötland och konstaterar att läkarna ofta inte ensamma kan avgöra patientens arbetsförmåga. Läkaren ger en diagnos men det är inte tillräckligt när Försäkringskassan ska bedöma om rätt till sjukskrivning finns eller ej. Ofta begär Kassan in kompletteringar, vilket tar tid för både kassans personal och läkarna. Dessutom fördröjer det besked till den försäkrade.

Emma Nilsing Strid, som själv är sjukgymnast, föreslår att sjukgymnaster och arbetsterapeuter används tidigt i sjukskrivningsprocessen. Dessa yrkesgrupper är vana att bedöma arbetsförmåga. Tillsammans med läkarutlåtandet skulle ett mycket mer korrekt och relevant bedömningsunderlag inges till Försäkringskassan till gagn för alla inblandade parter. Inte minst för patienten.

Jag tänker att en sådan ordning skulle kunna vara användbar också när läkare ska bedöma behov av personlig assistans och tveksamheter kan föreligga. I dessa fall är det ju inte arbetsförmåga som ska bedömas utan individens behov av hjälp för att utföra olika moment i vardagen. I en del av de rättsfall som handlat om missbruk av assistansersättning har läkarens bedömning framstått som tämligen inkompetent. Kanske skulle en rehabiliteringskunnig medbedömare kunnat förhindra det missbruk som läkarintyget tycks ha bidragit till.