Komplettera läkarbedömning med rehabiliteringskompetens vid intygsskrivande

Forskaren Emma Nilsing Strid har disputerat på en avhandling om sjukskrivningsprocessen. Hon har intervjuat personal på vårdcentraler i Östergötland och konstaterar att läkarna ofta inte ensamma kan avgöra patientens arbetsförmåga. Läkaren ger en diagnos men det är inte tillräckligt när Försäkringskassan ska bedöma om rätt till sjukskrivning finns eller ej. Ofta begär Kassan in kompletteringar, vilket tar tid för både kassans personal och läkarna. Dessutom fördröjer det besked till den försäkrade.

Emma Nilsing Strid, som själv är sjukgymnast, föreslår att sjukgymnaster och arbetsterapeuter används tidigt i sjukskrivningsprocessen. Dessa yrkesgrupper är vana att bedöma arbetsförmåga. Tillsammans med läkarutlåtandet skulle ett mycket mer korrekt och relevant bedömningsunderlag inges till Försäkringskassan till gagn för alla inblandade parter. Inte minst för patienten.

Jag tänker att en sådan ordning skulle kunna vara användbar också när läkare ska bedöma behov av personlig assistans och tveksamheter kan föreligga. I dessa fall är det ju inte arbetsförmåga som ska bedömas utan individens behov av hjälp för att utföra olika moment i vardagen. I en del av de rättsfall som handlat om missbruk av assistansersättning har läkarens bedömning framstått som tämligen inkompetent. Kanske skulle en rehabiliteringskunnig medbedömare kunnat förhindra det missbruk som läkarintyget tycks ha bidragit till.

Läkarrollen vid bedömning av assistansbehov?

I den pågående rättegången rörande misstänkt assistansfusk i Linköping yttrar en läkare "det var inte min roll att vara domare". Detta yttrande med anledning av att läkaren själv beskriver att hon inte kunna finna några objektiva, sjukliga förändringar som berättigade till fortsatt assistans. Hon skrev att det varken är realistiskt eller humant att dra in den hjälp mannen hade haft under lång tid.

Så länge inte dom fallit ska man naurligtvis vara försiktig med bedömningar av fallet. Men läkarens uttalande om att "inte ha rollen som domare" är mycket anmärkningsvärd. Om Försäkringskassan och andra berörda myndigheter inte kan lita på att ett läkarutlåtande är sakligt grundat ur medicinskt perspektiv vad ska man då ha läkarutlåtanden till?

Den här frågeställningen var mycket aktuell under de år som sjukskrivningar och förtidspensioneringar sprängde alla gränser för vad ett socialförsäkringssystem tål. Särskilt höga sjukskrivningstal fanns i norr, där arbetslösheten var hög. Jag kan förstå läkare som hade ont om tid för patientbesöken och mötte en förtvivlad patient som "bad" att få fortsätta att vara sjukskriven, eftersom det var en enkel möjlighet till försörjning. Men det är ändå helt förkastligt agerande av en läkare.

Samtidigt som sjukförsäkringsreglerna sågs över så skärptes också kraven på läkarna. Nya intyg togs fram och läkaransvaret att beskriva patientens arbetsförmåga blev tydligt.

Detsamma måste självklart gälla vid läkarbedömning av om en person kan anses behöva personlig assistans eller inte. Läkarnas roll som "grindvakt" i socialförsäkringssystemen innebär att yttrandet ska avse personens medicinska status och ingenting annat. Vissa läkares "snällhet" mot några kan leda till att andra som verkligen är berättigade till personlig assistans av medicinska skäl inte får det för tilltron till läkarintyg har urholkats.

Precis som jag skrevi ett tidigare inlägg så måste dessa rättegångar leda till granskning av alla aktörer som kan ha en roll vid bedömning av assistansbehov.