Felmatchad arbetsmarknad

Svenskt Näringslivs Stefan Fölster skriver på dagens DN-debatt under rubriken "Felmatschad arbetsmarknad lämnar många unga utanför". Flera av hans åsikter är lätt att dela, andra inte.

Att debatten om ungdomsarbetslösheten är enkelspårig i Sverige eller åtminstone förenklad är sant. Att som socialdemokraterna påstå att om alla arbetslösa ungdomar sätts i utbildning så kommer arbetsgivarnas efterfrågan på kvalificerad arbetskraft att tillgodoses är väl det mest tydliga exemplet på en förenkling av problemet.
Därmed inte sagt att utbildning inte är värdefull. Men för ungdomar som inte fullgjort gymnasiet (och ibland inte ens grundskolan) så är det sannolikt mer lämpligt och framgångsrikt att få en anställning till lägre lön där utbildning ingår. Man brukar tala om "morötter och piska" för att skapa motivation. Här finns både och med en övervikt av morötter kan jag tycka.

Stefan Fölster lyfter också den omdebatterade frågan om ett mer flexibelt anställningsskydd. Jag tycker att mitt parti, Folkpartiet, har ett väl avvägt förslag, som innebär att kompetens ska väga tyngre än idag när en arbetsstyrka behöver minskas. Att anställningsskyddet fortfarande ska värnas är en socialliberal grundtanke.
Oron för att anställningsskyddet ska urholkas och konsekvenserna av detta bottnar, tror jag, till stor del i att det tyvärr alltemellanåt ges exempel på hur illa vissa arbetsgivare kan bete sig. Den misstro som redan finns i vårt land mot företag/företagare förstärks när media beskriver hur anställda kommer i kläm hos oseriösa arbetsgivare.

Att Arbetsförmedlingen borde konkurrensutsättas har jag tyckt länge. Jag förstår inte varför inte Alliansregeringen tagit itu med detta. Arbetsförmedlingens verksamhet kan ju inte betraktas som myndighetsutövning i den bemärkelsen att den inte skulle kunna skötas av fler aktörer. Därmed inte sagt att arbetsförmedlande inte till någon del skall vara i "egenregi" d v s statlig.

Fölster kritiserar att vissa partier vill höja a-kassan. Folkpartiet är ett av dessa partier. Här tycker jag att Fölster har fel. Han blandar ihop att "det ska löna sig att arbeta" med det försäkringsskydd som ett välfärdsland måste kunna garantera människor under en period mellan uppsägning och ett nytt jobb. Det är inte rimligt att människor ska behöva ställa om sitt liv under en kort period av arbetslöshet på grund av att a-kasseersättningen inte räcker till normala levnadsomkostnader. Det är samma syn som Sverige har på sjukpenningen. En kortare tids sjukskrivning ska inte föröda familjens ekonomi. Folkpartiet beskriver synen på försäkringsskydd i en SvD-artikel tidigare i somras.

Fölster skriver att det är avgörande hur ungdomar lyckas lära och bygga upp erfarenheter som gör dem efterfrågade senare i livet. En reflektion jag gör är att vi alla oftare bör tala om "arbetets värde". Det ges - alltför ofta, tycker jag - bilder av att arbeta är en del av livet som tyvärr måste genomlidas. Skolan ska vara "rolig" inte en förberedelse för vuxenlivet. Ett sabbatsår efter gymnasiet för att "känna efter vad man vill göra" är naturligt för många. Och bland vuxna talas ofta om pension så tidigt som möjligt så "man får göra vad man vill".
Alla har självklart rätt att tycka och uttrycka vad man vill. Men det behövs en balans i debatten. Det går att leva ett rikt liv med olika intressen under ett långt arbetsliv. Och det är inte fel att tycka att det är kul att jobba. Och det är inte fel att skolan förbereder unga männisskor för både livet i sig och arbetslivet. Arbete är inte ett nödvändigt ont utan något som ger social gemenskap, tillfredsställelse över att uträtta något och att kunna försörja sig. Och alla jobb behövs!

Höjda läkemedelspriser

Flera media skriver idag om att läkemedelsföretagen höjt priserna på de receptfria läkemedlen samtidigt som avregleringen infördes. Exempel på receptfria läkemedel, som blivit avsevärt mycket dyrare är olika huvudvärkspreparat, tabletter för att lindra hosta vid förkylningar och liknande.

Jag blir så besviken på näringsliv och industri, när jag läser sådant. Svenskar är tveksamma, ja till och med motståndare i vissa fall, till att staten släpper sitt monopol på olika områden. Vi som tror på att marknadsekonomi och sund konkurrens gynnar oss konsumenter får ofta argumentera för döva öron. Skälet till att folk är skeptiska är att de saknar tillit till företag och företagare. Man kan vara hur kritisk som helst till det offentliga men i slutändan känns det ändå tryggast för väldigt många.

Då underlättar inte ett sådant här agerande från näringens sida att ändra attityder. Så klart man säger till sitt försvar, att prishöjningarna inte har någon koppling till att marknaden avreglerades. Men hur trovärdigt är det, när prishöjningar och avreglering sammanfaller i tid? För pensionären, som redan är missnöjd med sin ekonomiska utveckling och ska köpa en ask Alvedon och ser att hon/han bara får tjugo tabletter för nästan samma pris som tidigare trettio, blir självklart också missnöjd med beslutet om avreglering. Hon/Han ser bara försämringar för sin egen del.

Avsikten med avregleringen av Apoteken är att skapa ökad tillgänglighet, bättre service och förutsättningar för konkurrens. En konkurrens som, om den är sund, rimligen bör leda till sänkta priser i stället för höjda.

Artiklar om prishöjningar: Svd, DN