Se upp för falska insamlare

Aftonbladet skriver idag om risken att bli lurad av oseriösa insamlare av pengar till flyktinghjälp. Viljan att hjälpa till på olika sätt hos stora delar av svenska folket är fantastisk. Själv är jag aktiv i en lokal Rödakorskrets och tar emot många, många som vill göra frivilliginsatser, som vill vara faddrar och som vill skänka kläder och pengar. Det är oerhört glädjande att uppleva att människor i allmänhet bryr sig.
Men - så finns det tyvärr ett antal samvetslösa personer som nu försöker sko sig och samla in pengar enbart för egen vinning. Precis som Polisen råder i artikeln så vill jag också säga: Kolla! Och allra säkrast är att ge till en organisation med 90-konto. Vilka de är kan kontrolleras via http://www.insamlingskontroll.se/home.

Som aktiv rödakorsare rekommenderar jag naturligtvis att använda någon av alla de möjligheter Röda Korset erbjuder för att bidra. Men självklart ska alla engagerade människor göra sitt eget val bland alla seriösa organisationer. Men, som sagt/skrivet - Glöm inte att kolla! Det är illa att själv bli lurad. Än värre är att den hjälp du vill ge inte kommer flyktingarna till del.

Bättre än väntat för ensamkommande flyktingbarn

Den rubriken finns i Dagens Samhälle (nr 29/2015). Detta enligt forskarna Eskil Wadensjö och Aycan Celikaksoy. De har undersökt hur det har gått för ca 10 000 ensamkommande flyktingbarn som fick uppehållstillstånd under åren 2003-12. Mest överraskande är att det gått bättre på arbetsmarknaden än förväntat för de pojkar som kommit ensamma. Något mindre framgångsrika är pojkar som kommit till Sverige med sina föräldrar. Och ändå något mindre framgång på arbetsmarknaden har flickor haft. Även om de kommit ensamma.

Häromkvällen lyssnade jag på ett radioinslag i Karlavagnen i P4 där en ung man som ensam kommit till Sverige från krigets Syrien för ett år sen. Jag blev imponerade av hans utmärkta svenska. På ett år!
Han blir självklart en stor tillgång för svensk arbetsmarknad som företagare eller anställd.
Jag vet att alla ungdomar som kommer inte snabbt lär sig svenska och kommer in i det svenska samhället, utbildar sig och snabbt blir en tillgång på arbetsmarknaden. Men även om det tar lite längre tid för en del och även om starten i det nya landet kräver stödinsatser för att behandla de trauman som naturligt nog kan finnas så tillför varje individ alltid något positivt.

Därför hoppas jag att vi Linköpingsbor välkomnar de ensamkommande barn och ungdomar som
Corren skriver om idag. Jag är stolt över att "min" kommun på alla nivåer gör sitt yttersta för att åstadkomma boende, skola, gode män och andra nödvändiga insatser. Folkpartiets kommunalråd lyfter i artikeln fram samarbetet med civilsamhället för att barnen/ungdomarna ska få en meningsfull fortsättning i det sitt nya hemland. Jag är själv en del av detta civilsamhälle genom engagemang i Röda Korset. Kretsen (Linköpings Södra) har sedan försommaren annonserat via nätet efter frivilliga/volontärer bland annat för läxläsning och träna svenska. Det droppar in intresseanmälningar från studenter, från vuxna som utöver sitt jobb vill göra en samhällsinsats och från personer som lämnat det aktiva arbetslivet och vill göra något meningsfullt på sin nu lediga tid. Och många vill arbeta för att hjälpa nyanlända i alla åldrar.

Så trots oroande höga opinionssiffror för Sverigedemokraterna så finns det all anledning att känna hopp om att det i Sverige finns engagemang och vilja bland befolkningen för att Sverige ska vara ett öppet land när världen nu bevittnar de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget på grund av krigens fasor i världen.

Ensamkommande flyktingbarn

De senaste åren har mer än 1000 barn per år sökt asyl i Sverige utan föräldrar eller annan vårdnadshavare. Det är lätt att tänka sig in deras utsatta livssituation. Inte nog med att de inte har sin familj. De har oftast mycket traumatiska upplevelser bakom sig både i hemlandet före flykten och under resan till Sverige, som ofta har tagit månader.

Många av oss har under senare tid reagerat starkt på händelserna i Vellinge i Skåne, där kommunens ledande politiker och många av kommuninvånarna vägrat låta ungdomarna tillfälligt få bosätta sig på platsen. I Östergötland är inställningen annorlunda. Kommunerna har gemensamt undertecknat en avsiktsförklaring med Migrationsverket om mottagning av ensamkommande flyktingbarn.

I min kommun, Linköping, kommer kommunstyrelsen att ta det formella beslutet på tisdag. Hittills har kommunens avtal avsett fem barn. Det nya avtalet avser platser, vilket innebär att mottagandet kommer att innebära fler än fem barn.

Jag är stolt över att bo och även politiskt verka i en kommun, som tar ansvar för flyktingbarnen.

Det är många praktiska frågor som ska fungera som boende, skola och stöd till sociala kontakter.
Nu undrar säkert en del: var tas pengarna? Kommunerna, även Linköping med annars god ekonomi, har ju drabbats av finanskrisens effekter. Migrationsverket ersätter kommunerna för samtliga kostnader. Det finns således ingen anledning för en kommun att av ekonomiska skäl avstå från att ta sin del av det gemensamma ansvaret. Och de flesta praktiska frågor går att lösa när ambitionen verkligen finns att lösa dem.

Ensamkommande flyktingbarn

På DN-Debatt idag skriver företrädare för Barnombudsmannen, Rädda Barnen och Migrationsverket om den ohållbara situationen för de barn som kommer ensamma till Sverige. Den 8 mars 2006 beslöt riksdagen att ge kommunerna ansvaret för boende och omvårdnad av ensamkommande flyktingbarn. Ett viktigt skäl att flytta ansvaret från Migrationsverket till kommunrna var att socialtjänsten har vana att utreda barns behov.

Beslutet 2006 hade föregåtts av massiv kritik mot dåvarande s-regeringen, som inte förmått ta itu med frågan. Barns egna asylskäl beaktades inte i den omfattning som borde vara rimligt och handläggningstiderna var alldeles för långa. När väl asylutredningen var klar beviljades bara ett fåtal uppehållstillstånd jämfört med några år tidigare. Ingen med insyn i dessa barns bakgrund trodde att förutsättningarna förändrats så drastiskt.

Regeringsförslaget innebar en förbättring men flera partier ville göra ansvaret för kommunerna än mer tydligt (mot ekonomisk kompensation, naturligtvis). Folkpartiet var ett av dessa partier. Jag medverkade som dåvarande riksdagsledamot till den motion som i fem punkter påtalar att barns egna asylskäl måste beaktas, handläggningstiderna garanteras inte överstiga tre månader, frågan om åldersbestämning samt att kommunerna bör ha ansvaret redan under prövningen av asylärendet.

När jag nu läser dagens artikel kan jag konstatera att återigen råder inte samstämmighet mellan de olika politiska nivåerna nationellt och lokalt. Bara 98 av Sveriges 290 kommuner har avtal med Migrationsverket om mottagande av ensamkommande barn trots att en lag gäller sedan tre år tillbaka. Jag är stolt över att bo i en kommun, som tar ansvar. Barn, oavsett var de än kommer ifrån, är inte ansvariga för krig och elände i sina respektive hemländer.