På DN-Debatt idag skriver företrädare för Barnombudsmannen, Rädda Barnen och Migrationsverket om den ohållbara situationen för de barn som kommer ensamma till Sverige. Den 8 mars 2006 beslöt riksdagen att ge kommunerna ansvaret för boende och omvårdnad av ensamkommande flyktingbarn. Ett viktigt skäl att flytta ansvaret från Migrationsverket till kommunrna var att socialtjänsten har vana att utreda barns behov.
Beslutet 2006 hade föregåtts av massiv kritik mot dåvarande s-regeringen, som inte förmått ta itu med frågan. Barns egna asylskäl beaktades inte i den omfattning som borde vara rimligt och handläggningstiderna var alldeles för långa. När väl asylutredningen var klar beviljades bara ett fåtal uppehållstillstånd jämfört med några år tidigare. Ingen med insyn i dessa barns bakgrund trodde att förutsättningarna förändrats så drastiskt.
Regeringsförslaget innebar en förbättring men flera partier ville göra ansvaret för kommunerna än mer tydligt (mot ekonomisk kompensation, naturligtvis). Folkpartiet var ett av dessa partier. Jag medverkade som dåvarande riksdagsledamot till den motion som i fem punkter påtalar att barns egna asylskäl måste beaktas, handläggningstiderna garanteras inte överstiga tre månader, frågan om åldersbestämning samt att kommunerna bör ha ansvaret redan under prövningen av asylärendet.
När jag nu läser dagens artikel kan jag konstatera att återigen råder inte samstämmighet mellan de olika politiska nivåerna nationellt och lokalt. Bara 98 av Sveriges 290 kommuner har avtal med Migrationsverket om mottagande av ensamkommande barn trots att en lag gäller sedan tre år tillbaka. Jag är stolt över att bo i en kommun, som tar ansvar. Barn, oavsett var de än kommer ifrån, är inte ansvariga för krig och elände i sina respektive hemländer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar