Varför mitt JA till en S-ledd regering

Den 26 november skrev jag på denna blogg om regeringsfrågan. http://linneadarell.blogspot.com/
Sär här skrev jag bl a:

" Hur ser jag då själv på regeringsfrågan ur mitt socialliberala perspektiv? Nej-rösten för Ulf Kristersson som statsminister instämmer jag i. Liberalerna gick till val på att INTE ingå i en regering som blir beroende av (SD). Trots moderata och kristdemokratiska löften/påståenden om att så inte skulle bli fallet så tyder valresultatet på att så kommer att bli fallet. Många bedömare har kritiserat (L) och (C) för att inte ens släppa fram en M-KD-regering. Jag förstår att den synpunkten finns. Men inställningen till (SD) grundar sig på att vi som liberaler inte kan eller vill bidra till att Sverige utvecklas i den riktning som vi nu ser i Ungern, Österrike m fl länder länder. Därför nej till en regering där Sverigedemokraterna får inflytande och t o m en utpressarroll!

Jag får frågor typ "Är det bättre att Sverige styrs av vänsterblocket?" Det är här "pest eller kolera"-resonemanget kommer in. Om Vänsterpartiet inräknas i vänsterblocket så är det, som jag ser det, också ett omöjligt alternativ för liberaler. Även om kommunismen numera inte omnämns i partinamnet så förskräcker dess historiska rötter. Dessutom finns i närtid företrädare för (V) som kallat/r sig kommunister.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju inte lyckats som regeringskonstellation den senaste mandatperioden men är "rumsrena" ur ett demokratiskt perspektiv. Med det inte sagt att jag personligen i dagsläget okritiskt skulle förorda en regeringssamverkan mellan (S) och (L)."

I lördags (12/1-19) beslutade jag mig för att stödja att Liberalerna röstar för en S-ledd regering med förslaget till förhandlingsuppgörelse mellan L, C, S, Mp som grund och med betoning på att (L) inte kommer att ingå regeringen. I min värld har vi goda möjligheter att bedriva oppositionspolitik, som jag förordade i mitt inlägg den 26 november trots nämnda överenskommelse.
Ett av mitts livs svåraste politiska ställningstaganden. En viss lättnad kände jag vid Partirådets möte dagen efter, där en klar majoritet av partivännerna gjorde samma bedömning som jag själv gjort.

Var det då bara förhandlingsuppgörelsens innehåll som avgjorde? Är den alltigenom bara liberal politik? Och kommer den att genomföras i sin helhet eller kommer mycket att "begravas i utredningar"? Jag återkommer längre ner kring hur Liberalerna nu bör hantera frågorna.

Problemet med SD-inflytandet på en M/KD-regerings politik kvarstår (se inlägget ovan från 26/11).  Hur mycket M-ledningen än lovar att genomföra Alliansens reformagenda. Vad som dessutom har hänt är att moderater på flera håll i landet medvetet öppnat för samarbete med sverigedemokrater. Inte för att det varit nödvändigt för att få till stånd ett kommunalt styre utan för att man tycks anse det önskvärt. Det, tillsammans med den omläggning av politiken som påbörjades inom (M) omedelbart efter valet 2014, när Fredrik Reinfeldt avgick, gör att jag är tveksam om Alliansen i sin tidigare form är framtiden för svensk politik i allmänhet och för liberaler i synnerhet. Om/när (M) tar bort "Nya" i partinamnet och återgår till att bli "gamla moderater" eller något annat i konservativ riktning då är i alla fall jag tveksam till ett organiserat samarbete inför valet 2022.

Betyder det då att jag tror på ett organiserat samarbete med socialdemokraterna inför nästa val? Nej, lika lite!

Jag vill att (L) nu (om en S-ledd regering tillträder) håller tummen i ögat på denna regering så att innehållet i förhandlingsuppgörelsen genomförs. Bra liberala reformer som genomförs ska uppmärksammas av Liberalerna! Minsta avvikelse från uppgörelsen som (S) och (Mp) försöker sig på ska kritiseras och stoppas. Liberalerna måste lära sig att uppträda som oppositionsparti. Se hur socialdemokratiska regeringar i årtionden opponerat på den egna politiken!

På alla områden som inte omfattas av den aktuella uppgörelsen så är (L) helt oberoende och därmed ett "riktigt" oppositionsparti. Och som vid valet 2022 går till val som "eget" parti, där inga vallöften "filtrerats" i ett samarbete vare sig till höger eller vänster. Och på frågan "vilken regering ska (L) stödja" så ska svaret vara "där liberal politik får mest genomslag". Eller så här i lite längre tappning: Det liberala partiets uppdrag är att verka för att öka varje människas frihet och livschanser. Målet för vårt politiska arbete är att bidra till samhällsförändring i liberal riktning och stärka stödet för de liberala värderingarna på både kort och lång sikt.

Våga revolutionera Arbetsförmedlingen!

I fredags, den 20 februari, aviserade Arbetsförmedlingen att alla etableringslotsar sägs upp. Detta efter att AF konstaterat att många lotsföretag grovt missköter sina uppdrag. Enskilda individer får inte det stöd och den hjälp in i det svenska samhället som man ska få. Till och med grov kriminalitet har uppdagats vid flertal tillfällen. AF anser sig inte ha möjlighet att reda ut situationen och vet inte till vilka man kan betala ut avtalad ersättning.
Corren skrev igår (23/2-15) om flyktingar som råkat väldigt illa ut. I dagens Corre-artikel kommenterar kommunalrådet Karin Granbom-Ellison (FP) att "Lotsföretagen har kontrollerats för dåligt".

Etableringslotsverksamhet är en s.k. LOV-tjänst d v s den enskilde har rätt att välja mellan de lotsföretag som efter upphandling godkänts av Arbetsförmedlingen. Alltså har ett förfrågningsunderlag funnits där förutsättningarna för att bli godkänd som lotsföretag finns beskrivna och där också reglerna för utbetalning av ersättning finns.
Som AF beskriver förutsättningarna på sin hemsida med anledning av fredagens beslut kan man få uppfattningen att kontrollmöjligheter saknats. Vilket alltså inte är fallet.

Jag vet att många arbetsförmedlare - och säkert också på ledningsnivå - gör så gott de kan för att hantera alla olika uppdrag som AF givits under årens lopp. Men någonstans lever ändå en gammal myndighetskultur som gör att när nya arbetssätt skulle behövas så förmår inte hela organisationen hänga med. Kollapsen vad gäller att ha kontroll över upphandlade lotsföretag är ett typexempel på detta förhållande.

Alliansregeringen beslöt för ett år sen (varför väntat så länge?) att grundligt genomlysa hur AF fungerar och ge en utredning i uppdrag att belysa bl a förutsättningar för att konkurrensutsätta de delar av AF som inte är myndighetsutövning. Trots att S-MP-regeringen försökt stoppa utredningen så kommer den nu att fullföljas genom ett nytt riksdagsbeslut.

Låt oss innerligt hoppas att utredningen vågar vända på alla stenar och att det därefter finns en riksdagsmajoritet som vågar ta de verkligt omvälvande besluten och en regering som har förmåga att verkställa dem.