Ge flyktingar laglig väg till Europa

Hur länge ska Europas länder se på när människor i tusentals drunknar i Medelhavet på väg till en fristad från krigens fasor? Sedan månader tillbaka har organisationer som Röda Korset,
 Rädda Barnen, Amnesty m fl uppmanat EU-ländernas regeringar att möjliggöra lagliga flyktvägar för att minska riskerna för flyende människor att drunkna i Medelhavet. Även företrädare för flera politiska partier i vårt land bl a Folkpartiet har uppmanat till detta. I en artikel idag i Corren säger Amnestys jurist Madelaine Seidlitz att det är avsaknaden av lagliga vägar som tvingar migranterna ut på livsfarliga båtresor. Och naturligtvis är det människosmugglare som bär det direkta ansvaret. Men med lagliga vägar skulle inte flyktingarna behöva "förlita" sig på dessa smugglare för att kunna ta sig till Europa.

Men för de människor som trots allt lyckas ta sig levande över vattnet väntar fortsatt kamp för att finna någonstans att bo och söka arbete och skolgång för barnen. EU-länderna måste komma överens om en värdig flyktingpolitik och fördela ansvaret sinsemellan utifrån vars och ens rimliga förutsättningar. 

Hör SD:s partiledare säga idag på radion att inget parti i Sverige avsätter så mycket budgetmedel till FN:s flyktingorgan UNHCR för att möjliggöra hjälp i närområden till bla Syrien. Och pengar behövs till UNHCRs arbete. Men snälla Jimmie Åkesson: du och ditt parti kan väl inte mena att alla krigsdrabbade människor ska fortsätta sitt liv i flyktingläger? Att barnen ska växa upp under sådana förhållanden? Det är illa nog att hundratusentals bor i läger i närområdena med de förutsättningar som det innebär att leva i ett läger. Och än värre när vistelsen där beror på ett krig som aldrig tycks ta slut. Låt då de som är beredda att fly vidare också få den möjligheten! Det är ändå bara bråkdelar av alla som lever på flykt i världen idag.

Tänk om integration är enkelt!

I Rädda Barnens tidning Barn nr 1/2015 intervjuas i ICA-handlaren Jonas Berg Södertälje. Jonas anställer många människor med utländsk bakgrund. Hans resonemang är så här:
"Tänk om det är enkelt! Att hela frågan om integration inte är så svår. Jag säger, skit i språket och kom hit och jobba. Jag tror på dig. Om du bara vill är jag övertygad om att du klarar av att sortera burkar. Och sedan kan du gå vidare. Ledningsgruppen, vad som helst. Språket kommer med arbetet."

Är det inte det politiker också säger. Språket kommer med arbetet. Varför ska det vara så svårt att genomföra i praktiken?

Det finns nog några fler företagare som resonerar som Jonas. Men de är alltför få. Och kanske att de hämmas av byråkratiska regler när/om de försöker. Det behövs företagare som vill/vågar ta saken i egna händer. Som Jonas i Södertälje.

Barnfattigdom i Sverige, eller?

Organisationen BRIS (Barnens Rätt I Samhället) meddelar idag att man slutar använda begreppet "barnfattigdom". Istället kommer BRIS att tala om "ekonomisk och social utsatthet".

Jag tror det är en klok förändring. Diskussionen har alltför ofta handlat om de olika definitionerna "relativ fattigdom" och fattigdom i termer av kronor och ören. Även om BRIS nu ändrar beskrivning efter TV-programmet Uppdrag Granskning så tycker inte jag att det är rätt att generalisera såsom görs i programmet. Men det är ju typiskt UG - svart eller vitt och vi vet bäst.

Att det finns och alltid har funnits barn som far illa även i Sverige är en sanning om än besk. Varje individ har ett ansvar för sitt eget och sina barns väl och ve. Socialtjänst, andra samhällsfunktioner och frivilligorganisationer kan inte skydda barn i alla livets skeden från att fara illa.

Men säkert kan mer göras. För att så ska ske måste också informationen om förhållandena vara så korrekt som möjlig. Annars är risken att den breda allmänheten slår dövörat till. Något som jag kan se händer även idag. Människor bor, arbetar och umgås med likasinnade och insikten om att andra har det annorlunda och framförallt varför saknas ofta. Därför hade det varit bra om Uppdrag Granskning också belyst det som några av de intervjuade personerna uttryckte nämligen att de här barnen som BRIS och Rädda Barnen beskrivit som fattiga faktiskt far illa men inte i första hand p g a brist på mat och kläder. Även om det också förekommer.

Barnahus

Idag har jag medverkat vid Rädda Barnens seminarium i Sundbyberg kring Barnahus. Anledningen till att jag som Linköpingspolitiker tillsammans med en socialsekreterare var inbjudan till detta seminarium är att Linköping är en av de första kommuner i landet, som har ett Barnahus.

Vad är då ett Barnahus? Man kan säga att det är specialiserat utredningsteam med alla berörda aktörer på en och samma plats, där barnet är i centrum. I Linköping drivs verksamheten av barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten i Linköping och åtta andra östgötakommuner i samverkan med åklagare, polis, barnläkare, gynekolog och rättsläkare.

Avsikten med Barnahus är att i en trygg, barnvänlig miljö låta barn som misstänks vara utsatta för våldsbrott eller sexuella övergrepp möta alla myndighetspersoner samlat på ett ställe och slippa slussas runt mellan olika myndigheter under utredningsarbetet.

Utvärderingar visar att ett fungerande Barnahus, som i Linköping, uppnår målet. Även om det är barnets behov som är avgörande så är det också bra för hela familjen.

Rädda Barnens syfte med dagens seminarium var att diskutera behovet av Barnahus (ett eller flera) i Stockholm. Även om vi från Linköping kunde ge en del goda råd, så förstår jag, att svårigheterna att få till stånd fungerande verksamheter med alla inblandade aktörer, är ganska stora. Förutsättningarna både resurs- och personalmässigt är annorlunda i en storstad.