Ny bostadspolitik men vart tog den bostadssociala aspekten vägen?

I förmiddags skrev jag om det bostadspolitiska program som Folkpartiet presenterade i helgen. Mitt fokus då var oron för att partiets förslag kan komma att innebära klartecken till att nybyggda studentbostäder inte behöver vara fullt tillgängliga.
Men programmets tyngdpunkt är som rubriken anger en "Reformagenda för en ny bostadsmarknad". Något som verkligen behövs. Fakta är att till år 2020 (som faktiskt bara ligger 5 år framåt i tiden)behöver ca 430 000 nya bostäder byggas. Många exempel finns på en illa fungerande bostadsmarknad.
Ett exempel är de långa köerna till hyresbostäder. Och det är hyresmarknaden och hyresnivåerna, som är höga redan i befintligt bestånd, som detta inlägg kommer att handla om. Socialtjänsten i de flesta större kommuner kan vittna om hur svår den bostadssociala situationen är. Under ett antal år har svaret från kommunpolitiker på socialsekreterarnas nödrop varit: vi måste få igång bostadsbyggandet och vi måste få till stånd s.k. flyttkedjor. Det sistnämnda handlar om att nuvarande bostadsinnehavare borde flytta till nybyggda bostäder och om de är pensionärer till smålägenheter så att barnfamiljerna kan antingen köpa deras hus (eftersom det byggs så få nya och de som byggs är så dyra) eller flytta in i de stora lägenheter som pensionärerna är ansvarslösa nog att bo kvar i trots att de (pensionärerna alltså) inte anses behöva så många rum. Jag återkommer till varför inte pensionärerna flyttar i den utsträckning som politiken och bostadsplanerarna tycker att de ska.

Om nu flyttkedjor skulle ske i ökad grad leder de då till att lösa de bostadssociala problemen? Nej, väldigt sällan. Jag såg för några år sen resultatet av en "kedja" där 4-5 bostadsinnehavare bytt bostad men i slutändan blev den tillgängliga bostaden ändå för dyr för den som hade mycket litet ekonomiskt utrymme till sitt boende.

Tillbaka till pensionärerna som inte vill flytta. En orsak är skatteregler, som tas upp i rapporten och som också påtalats av Boverket. Men en annan orsak som det sällan talas om (i varje fall hör jag den sällan nämnas i den allmänna bostadspolitiska debatten) är den som de flesta pensionärer ställer sig: varför ska jag/vi byta till betydligt mindre bostadsyta men till avsevärt högre hyra? För det är ju den krassa verkligheten att även om bostadsytan är betydligt mindre så är hyran betydligt högre.
Sen tycker jag det rent allmänt är ett diskriminerande synsätt att man som pensionär ska känna att samhället ska ha synpunkter på hur mycket bostadsyta jag vill använda. Dagens pensionärer väljer att fortsätta att utöva både gamla och nya intressen varav en del kanske kräver en god yta. En bostad är ju inte bara något att bo i. En bostad är ju också något att leva i. Har man gnetat och sparat - och till skillnad från flertalet av dagens nyblivna husägare - amorterat - så borde man ha rätten att bo kvar så länge man själv vill utan samhällets pekpinnar.

Löser då ett ökat bostadsbyggande bostadssituationen för de med lägst inkomster? Ja till viss del eftersom ett stort utbud leder till lägre hyror än ett begränsat. Men eftersom hyresnivåerna redan i dagens befintliga bestånd oftast är höga - för höga - för den med små inkomster och inga marginaler, så består problemen. Därför måste ett reformprogram för en ny bostadsmarknad också innehålla idéer om bostadssociala lösningar. Vilket tyvärr saknas i folkpartiprogrammet. Att som
Robert Hannah hänvisa till att det får den socialpolitiska gruppen behandla, håller inte när förslag offentliggörs. Då måste helheten redovisas annars riskerar de goda förslagen i reformagendan skymmas av den oro som skapas kring bristen på socialt ansvar. Detta gäller i högsta grad för ett socialliberalt parti!