Fortfarande stora brister i psykiatrisk vård och omsorg

ÖstgötaCorrespondenten har i ett antal artiklar skildrat tillståndet inom psykiatrin i regionen. En av artiklarna handlar om Emma som inte orkade leva vidare.
I en mycket tänkvärd debattartikel idag kommenterar Börje Pettersson de brister som redovisats i artiklarna. Börje Pettersson är ordförande i IFS Linköping (Intresseföreningen för schizofreni och andra psykotiska tillstånd) samt i HSO Linköping (Handikappföreningarnas samarbetsorgan) och har lång erfarenhet från arbete inom funktionshinderområdet.

Pettersson menar att beslutsfattare (politiker och profession) håller frågorna om psykisk ohälsa på avstånd. Hur kan bristerna annars tillåtas fortgå? Det är inget nytt att psykiatrins insatser är otillräckliga.

Jag kan bara instämma och, som tidigare ansvarig politiker, skämmas å mina egna och kollegors vägnar. Efter Milton-utredningen var en rejäl vidräkning med hur lågprioriterad psykiatrin varit i Sverige. Många förslag till förbättringar gavs och en hel del utvecklingsarbete startade. Pengar skickades med från staten till framförallt utbildning av personal. Krav på samverkan mellan landsting och kommun ställdes, vilket ledde till att gemensamma handlingsplaner utformades och beslutades. Där ingick bl a regler kring att en samordnad individuell plan (SIP) skulle användas.

Just kring SIP-en fanns stora förväntningar från patienthåll. För brist på samordning ansågs vara en av de stora bristerna. Därför blev jag mycket förvånad - och besviken - över att samordnad individuell plan inte tycks tillämpas i den utsträckning - och ibland inte alls uppenbarligen - som är nödvändig. Och som ålagts professionen från politiskt håll.

Ett stort problem inom offentlig verksamhet är det långdragna tjänstemannautredande för att "göra verkstad" av politiska beslut. Visst, jag förstår, att det behövs rutiner för tillämpning. Men ska det behöva ta upp emot ett år, som inte alltför sällan är fallet, innan dessa rutiner är på plats.  

Jag hoppas, precis som Börje Pettersson skriver, att dagens ansvariga politiker ryter till och kollar att  besluten om samordning också tillämpas.

Personliga ombud - en reform väl värd att bevara och utveckla

Psykiatrin var under många år ett av de mest eftersatta områdena inom såväl sjukvård som socialtjänst. Förbättringar har gjorts under 2000-talet även om mycket återstår. En förbättring som verkligen gjort skillnad för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning är införandet av personliga ombud. De är personer som, visserligen kommunanställda, men med en självständig ställning innebärande att de helt arbetar på uppdrag av den individ som behöver det stöd som ombudet kan ge för att göra vardagen hanterbar.
Under min tid som kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnd har jag många gånger fått berättat om vilket fantastiskt stöd personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning får av sitt personliga ombud. Och alltid betonas det förtroende- och tillitsfulla förhållandet som råder mellan ombudet och den enskilde individen.

När regering och riksdag beslutade att införa stödfunktionen personligt ombud inom psykiatrin var utgångspunkten att tillgång till detta stöd inte skulle vara beroende av var i landet d v s vilken kommun den enskilde bor i. Därför finansierade staten - och gör så fortfarande år 2015 - merparten av kostnaderna för personliga ombud. Kommunernas andel är "peanuts" som Börje Pettersson, ordförande i HSO Linköping tillika ordförande i IFS i Linköping skriver i dagens ÖstgötaCorrespondenten. Mot bakgrund av de goda resultaten med personliga ombud och att kommunernas mycket begränsade andel av finansieringen är det märkligt att flera kommuner i Östergötland nu planerar att avveckla ombuden.
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/psykiskt-funktionsnedsatta-kan-bli-av-med-ombud-8059237.aspx
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/johan-fick-stod-av-personligt-ombud-8079374.aspx
http://www.corren.se/asikter/debatt/viktigt-stod-hotat-i-motala-8110168.aspx

Jag har tidigare bloggat om behovet av att öka kunskapen totalt i samhället kring villkoren för personer med olika former av funktionsnedsättning. Hur ter sig vardagen beroende på vilka samhällsinsatser som står till buds i förhållande till funktionsnedsättningen? Kunskapen måste också öka kring vad är grunden för svensk funktionshinderpolitik. Kunskap om målet att kunna leva som andra trots en omfattande och kanske livslång funktionsnedsättning, som t ex är grundtanken med LSS. När jag skriver "öka kunskapen i samhället" menar jag både bland medborgare i allmänhet  och -  kanske framförallt - bland beslutsfattare på alla nivåer inkl politiker.

Nu hoppas jag verkligen att politiker i Östergötland, bl a Vadstena och Motala, och på andra håll i landet tar reda på hur de personliga ombuden fungerar och varför de är så viktiga för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning. När den insikten införskaffats är jag övertygad om att verksamhet med personliga ombud blir kvar. Allt annat vore huvudlöst.