För två dagar sen (30/11-15) skrev jag att Polisen sannolikt behöver en större budget. Igår i bland annat SVT säger rikspolischefen Dan Eliasson, när han var kallad till riksdagens justitieutskott, att det sannolikt behövs uppåt 1000 nya poliser för att klara alla nya åtaganden. Dock nämner han inte det jag förespråkade nämligen ett utökat lokalt polisarbete i form av närpoliser.
I gårdagens ÖstgötaCorresponden (1/12-15) beskriver företrädare för Polisfacket hur bekymmersam situationen är. Till stora delar beroende på omorganisationen till en polismyndighet för hela landet men också i jämförelse med hur arbetsuppgifter förändrats. T ex är gatulangningsgruppen i Östergötland med sju specialkunniga poliser rörande narkotika nu nedlagd. I stället förväntas alla poliser i yttre tjänst arbeta mot narkotika.
Känns mycket märkligt ur ett medborgarperspektiv.Något som borde vara prio ett i polisens lokala arbete så är det att ha kompetens för och tid till narkotikaspaning. Och att i samverkan med övriga samhällsaktörer hinna jobba förebyggande.
I Correns artikel beskrivs att vid närpolisens nedläggning år 2011 fanns 25 närpoliser bara i Linköping. De nya områdespoliserna blir 15 och då ska de också hinna tjänstgöra i Kisa och Åtvidaberg. Färre jämfört med för 5 år sen ska dessutom ses mot att stan växt och fortsätter att växa. Som kommunalråd påtalade jag ofta att med en växande stad(befolkning) följer även viss ökning av sociala problem bl a narkotikaproblem. Det verkar inte ledande personer inom polisen ta hänsyn vid planering och dimensionering.
I nämnda Corre-artikel finns en intervju med den nya "kommunpolisen". D v s en polis som blir bryggan mellan polisen och civilsamhället. Uppdraget är att knyta kontakter och relationer med politiker, tjänstemän, skolföreträdare, föreningar och andra för att höra vad de önskar få polisens hjälp med. Det är en viktig uppgift och sådana kontakter t o m formaliserade sådana har funnits ganska länge i Linköping s.k. samverkansöverenskommelser. Detta arbetssätt har varit framgångsrikt att i viss mån stärka tryggheten för kommuninvånarna. Men det kan aldrig ersätta närpolisen, personen som med områdeskännedom och engagemang för sitt område, möter de boende i alla åldrar och skapar förtroende. Polisen blir en tillgång i vardagen för medborgarna och inte bara någon som tillkallas när brott begås. Jag kan bara upprepa "hellre människoögon än kamera- och drönarögon" för att skapa trygga miljöer.
Visar inlägg med etikett Trygghet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Trygghet. Visa alla inlägg
onsdag 2 december 2015
måndag 30 november 2015
Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle
Mer kameraövervakning att vänta. Så lyder en rubrik i Östgöta Correspondenten idag (30 november -15). Tyvärr saknas artikeln digitalt. Kan läsas i Metro 29/11-15. Artiklarna handlar alltså om ett regeringsbeslut i torsdags att låta utreda möjligheter till än mer kameraövervakning än som redan idag är tillåtet. Med hänvisning till hot mot flyktingboenden, redaktioner och lokaler för olika trossamfund vill regeringen se över möjligheter till såväl kameraövervakning som övervakning med hjälp av drönare. Visserligen annonserar justitieminister Morgan Johansson viss tveksamhet mot övervakning via drönare. Johansson ser risker med övervakning av enskilda människor, in i deras bostäder och privata utrymmen.
Även kameraövervakning på skolor och arbetsplatser ska utredas.
Med all respekt för att hot, bränder och annan förstörelse som skapar oro och otrygghet framförallt hos dem som är direkt berörda men också hos den breda allmänheten så måste jag ställa frågan: Är det än mer kameraövervakning med åtföljande ökade risker för kränkning av individens personliga integritet, som är svaret och lösningen? Visserligen är justitieministern ärlig nog att säga att det är framförallt underlättandet av uppklarning av brott som är målet med den eventuellt ökade kameraövervakningen. Inte endast avskräckningseffekt. För någon sådan har ju inte visat sig finnas eller åtminstone inte i sådan omfattning att det är befogat med utökade övervakningsmöjligheter av det här slaget. En del läsvärda rapporter i ämnet finns hos BRÅ (Brottsförebyggande rådet) bl a en första delrapport från juni 2014 kring ökad kameraövervakning i Stockholm.
Det har funnits och finns flera statliga utredningar rörande integritetsområdet. Och nu tydligen ytterligare en. Var finns debatten kring värdet av att skydda den personliga integriteten i övervakningssammanhang? Och debatten om vilka åtgärder som skapar trygghet i samhället?
En uppblossande debatt sker emellanåt kring datalagringsdirektivet men i övrigt?
Men, invänder en del, folk vill ju ha kameror! Som man frågar får man svar, heter det. Om frågan ställdes "fler kameror eller fler närpoliser på stan och i bostadsområden" blir säkert svaret "fler närpoliser". Levande människor som känner sina områden och människorna som vistas där och som jobbar förebyggande tillsammans andra aktörer som föreningslivet, skolan, socialtjänsten m fl. Det har funnits sådan verksamhet inom svensk polis. Avvecklingen av detta arbetssätt skedde inte för att det var resultatlöst eller visade stora brister utan för att polisen successivt fått alltmer att göra. Då räckte inte bemanningen till för att ha lokal polis i den omfattningen.
I den ovan nämnda BRÅ-rapporten framgår att polisen lägger idag en del arbete på att studera kamerabilder i samband med brottsutredningar men att det är ganska ineffektivt. Då tänker jag så här: I stället för att redan hårt pressade poliser ägnar tid åt att försöka tyda dåliga kamerabilder vid brottsutredande skulle den tiden kunna användas till att synas ute bland människor och på så sätt jobba förebyggande. Samhällets kostnader för utredningar om möjliga ökade övervakningsmodeller, kameror, tillståndsgivning för att få nyttja dem, mm administrativt arbete i dessa sammanhang kunde också istället nyttjas till fler poliser. Men inte heller det räcker troligen i den värld vi lever i. Och då är min slutsats att allas vår trygghet är värd en större budget. Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle.
Även kameraövervakning på skolor och arbetsplatser ska utredas.
Med all respekt för att hot, bränder och annan förstörelse som skapar oro och otrygghet framförallt hos dem som är direkt berörda men också hos den breda allmänheten så måste jag ställa frågan: Är det än mer kameraövervakning med åtföljande ökade risker för kränkning av individens personliga integritet, som är svaret och lösningen? Visserligen är justitieministern ärlig nog att säga att det är framförallt underlättandet av uppklarning av brott som är målet med den eventuellt ökade kameraövervakningen. Inte endast avskräckningseffekt. För någon sådan har ju inte visat sig finnas eller åtminstone inte i sådan omfattning att det är befogat med utökade övervakningsmöjligheter av det här slaget. En del läsvärda rapporter i ämnet finns hos BRÅ (Brottsförebyggande rådet) bl a en första delrapport från juni 2014 kring ökad kameraövervakning i Stockholm.
Det har funnits och finns flera statliga utredningar rörande integritetsområdet. Och nu tydligen ytterligare en. Var finns debatten kring värdet av att skydda den personliga integriteten i övervakningssammanhang? Och debatten om vilka åtgärder som skapar trygghet i samhället?
En uppblossande debatt sker emellanåt kring datalagringsdirektivet men i övrigt?
Men, invänder en del, folk vill ju ha kameror! Som man frågar får man svar, heter det. Om frågan ställdes "fler kameror eller fler närpoliser på stan och i bostadsområden" blir säkert svaret "fler närpoliser". Levande människor som känner sina områden och människorna som vistas där och som jobbar förebyggande tillsammans andra aktörer som föreningslivet, skolan, socialtjänsten m fl. Det har funnits sådan verksamhet inom svensk polis. Avvecklingen av detta arbetssätt skedde inte för att det var resultatlöst eller visade stora brister utan för att polisen successivt fått alltmer att göra. Då räckte inte bemanningen till för att ha lokal polis i den omfattningen.
I den ovan nämnda BRÅ-rapporten framgår att polisen lägger idag en del arbete på att studera kamerabilder i samband med brottsutredningar men att det är ganska ineffektivt. Då tänker jag så här: I stället för att redan hårt pressade poliser ägnar tid åt att försöka tyda dåliga kamerabilder vid brottsutredande skulle den tiden kunna användas till att synas ute bland människor och på så sätt jobba förebyggande. Samhällets kostnader för utredningar om möjliga ökade övervakningsmodeller, kameror, tillståndsgivning för att få nyttja dem, mm administrativt arbete i dessa sammanhang kunde också istället nyttjas till fler poliser. Men inte heller det räcker troligen i den värld vi lever i. Och då är min slutsats att allas vår trygghet är värd en större budget. Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle.
onsdag 11 maj 2011
Alla barn och unga behöver trygghet
Men tyvärr fungerar det inte alltid så. Folkpartiet skriver på kampanjsidan så här:
Många barn växer upp i trasiga hem. När föräldrarna inte klarar av att ta hand om sitt barn måste samhället som en yttersta åtgärd gripa in och se till att barnet får den trygghet, den omsorg och det skydd som alla barn har rätt till.
Över 17 000 barn och ungdomar är omhändertagna av socialtjänsten. Samhället har tagit på sig ansvaret för att ge dem en bättre start i livet. Men socialtjänsten följer inte upp barnen tillräckligt. Många barn upplever att ingen lyssnar och ingen ser. En stor del av barnen misslyckas i skolan och får allvarliga problem som vuxna. Samhällets mest utsatta barn har inte fått det stöd som de behöver. Det måste vi ändra på.
I min kommun Linköping jobbar flera av mina engagerade partikollegor med kampanjen. Men det räcker förstås inte med en månads kampanj för att alla barn och unga ska få en bättre och tryggare tillvaro. Förbättringar måste ske långsiktigt och tillsyn och kontroll av verksamheter ske kontinuerligt.
Läs t ex vad Marianne Åhman skriver.
Många barn växer upp i trasiga hem. När föräldrarna inte klarar av att ta hand om sitt barn måste samhället som en yttersta åtgärd gripa in och se till att barnet får den trygghet, den omsorg och det skydd som alla barn har rätt till.
Över 17 000 barn och ungdomar är omhändertagna av socialtjänsten. Samhället har tagit på sig ansvaret för att ge dem en bättre start i livet. Men socialtjänsten följer inte upp barnen tillräckligt. Många barn upplever att ingen lyssnar och ingen ser. En stor del av barnen misslyckas i skolan och får allvarliga problem som vuxna. Samhällets mest utsatta barn har inte fått det stöd som de behöver. Det måste vi ändra på.
I min kommun Linköping jobbar flera av mina engagerade partikollegor med kampanjen. Men det räcker förstås inte med en månads kampanj för att alla barn och unga ska få en bättre och tryggare tillvaro. Förbättringar måste ske långsiktigt och tillsyn och kontroll av verksamheter ske kontinuerligt.
Läs t ex vad Marianne Åhman skriver.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)