Hur går Sverige vidare - tid för reflektion och eftertanke

Bedömare menar att vi i Sverige varit naiva. Vad betyder det? Har vi inte trott att terrordåd skulle kunna genomföras här? Är vår tro på ett öppet samhälle exempel på naivitet? Borde vi ha fler kameror på gator, torg och andra platser där många människor finns? Är vi för måna om att skydda den personliga integriteten? Har myndighets-Sverige för få möjligheter att bevaka eventuella terrorister? Har SÄPO och den öppna polisen för få möjligheter att spana på de man anar kan vara presumtiva terrorister? Ja, frågelistan kan göras hur lång som helst.

På DN Debatt skriver forskarna Peder Hyllengren och Magnus Ranstorp att extremism möter litet motstånd i Sverige. Och de har ett antal förslag på vad som borde förändras.

I Expressen menar Anna Dalberg att det är dags att göra upp med svensk integritetsvurm. Dahlberg vill att det ska bli mycket lättare att ha övervakningskameror på offentliga platser. Värnandet om rätten för individen att slippa övervakas ständigt och jämt när man befinner sig på offentlig plats framställs nu som en frihet som inte är värd något i jämförelse med behovet av att lösa terrorbrott.

Ja, så är det lätt att tycka så här två dagar efter ett attentat i den egna huvudstaden. Också mot bakgrund av att det snabba gripandet tydligen skedde med hjälp av befintliga kameror i tunnelbanan. Jag har alltid varit en tydlig förespråkare för stor försiktighet med övervakningskameror. Jag tror inte att ett gott samhälle är ett samhälle där vi alla övervakas mer eller mindre. Jag tror inte heller att särskilt många brott, om ens något enda, förhindras genom kameror överallt. Dock kan jag lättare acceptera argumentet att kameror kan underlätta uppklarandet av begångna brott. Trots detta så förordar jag att fråga om ökad övervakning diskuteras under lugnare former än de som just nu råder. Jag noterar också att Hyllengren/Ranstorp i DN-artikeln inte har med ökad kameraövervakning bland sina fem förslag åtgärder.

Framförallt hoppas jag att de politiska partierna nu kan samla sig till ett gemensamt samtal kring vad Sverige behöver göra för att, så långt möjligt, förhindra att fler terrordåd drabbar vårt land. Ge och ta från varandras förslag, lyssna på kloka rådgivare som är professionella och har erfarenhet av "branschen". Finns något att lära av andra länder som drabbats? EU-samarbete? Om Sveriges medborgare upplever att de politiska partierna tar gemensamt ansvar på allvar så ökar nog tryggheten igen efter denna fruktansvärda händelse.

Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle

Mer kameraövervakning att vänta. Så lyder en rubrik i Östgöta Correspondenten idag (30 november -15). Tyvärr saknas artikeln digitalt. Kan läsas i Metro 29/11-15. Artiklarna handlar alltså om ett regeringsbeslut i torsdags att låta utreda möjligheter till än mer kameraövervakning än som redan idag är tillåtet. Med hänvisning till hot mot flyktingboenden, redaktioner och lokaler för olika trossamfund vill regeringen se över möjligheter till såväl kameraövervakning som övervakning med hjälp av drönare. Visserligen annonserar justitieminister Morgan Johansson viss tveksamhet mot övervakning via drönare. Johansson ser risker med övervakning av enskilda människor, in i deras bostäder och privata utrymmen.
Även kameraövervakning på skolor och arbetsplatser ska utredas.  

Med all respekt för att hot, bränder och annan förstörelse som skapar oro och otrygghet framförallt hos dem som är direkt berörda men också hos den breda allmänheten så måste jag ställa frågan: Är det än mer kameraövervakning med åtföljande ökade risker för kränkning av individens personliga integritet, som är svaret och lösningen? Visserligen är justitieministern ärlig nog att säga att det är framförallt underlättandet av uppklarning av brott som är målet med den eventuellt ökade kameraövervakningen. Inte endast avskräckningseffekt. För någon sådan har ju inte visat sig finnas eller åtminstone inte i sådan omfattning att det är befogat med utökade övervakningsmöjligheter av det här slaget. En del läsvärda rapporter i ämnet finns hos BRÅ (Brottsförebyggande rådet) bl a en första delrapport från juni 2014 kring ökad kameraövervakning i Stockholm.

Det har funnits och finns flera statliga utredningar rörande integritetsområdet. Och nu tydligen ytterligare en. Var finns debatten kring värdet av att skydda den personliga integriteten i övervakningssammanhang? Och debatten om vilka åtgärder som skapar trygghet i samhället?
En uppblossande debatt sker emellanåt kring datalagringsdirektivet men i övrigt?

Men, invänder en del, folk vill ju ha kameror! Som man frågar får man svar, heter det. Om frågan ställdes "fler kameror eller fler närpoliser på stan och i bostadsområden" blir säkert svaret "fler närpoliser". Levande människor som känner sina områden och människorna som vistas där och som jobbar förebyggande tillsammans andra aktörer som föreningslivet, skolan, socialtjänsten m fl. Det har funnits sådan verksamhet inom svensk polis. Avvecklingen av detta arbetssätt skedde inte för att det var resultatlöst eller visade stora brister utan för att polisen successivt fått alltmer att göra. Då räckte inte bemanningen till för att ha lokal polis i den omfattningen.

I den ovan nämnda BRÅ-rapporten framgår att polisen lägger idag en del arbete på att studera kamerabilder i samband med brottsutredningar men att det är ganska ineffektivt. Då tänker jag så här: I stället för att redan hårt pressade poliser ägnar tid åt att försöka tyda dåliga kamerabilder vid brottsutredande skulle den tiden kunna användas till att synas ute bland människor och på så sätt jobba förebyggande. Samhällets kostnader för utredningar om möjliga ökade övervakningsmodeller, kameror, tillståndsgivning för att få nyttja dem, mm administrativt arbete i dessa sammanhang kunde också istället nyttjas till fler poliser. Men inte heller det räcker troligen i den värld vi lever i. Och då är min slutsats att allas vår trygghet är värd en större budget. Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle.

Glad över förnyat förtroende

Häromdagen damp det ner ett brev från Justiedepartementet med bekräftelse på att jag fått regeringens och mitt partis förtroende som ledamot i Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ytterligare fyra år. Känns riktigt bra att få fortsätta nu när jag känner mig "varm i kläderna" efter fyra år med detta uppdrag.

Nämnden inrättades 1 januari 2008 med uppdraget att bidra till att värna rättssäkerhet och skyddet för personlig integritet inom den brottsbekämpande verksamheten. Det har varit lärorikt och spännande att få medverka till att starta upp en sådan angelägen verksamhet. Nu efter fyra år känns det som att organisation och arbetsmetoder funnit rätta former för att ett effektivt arbete ska kunna utföras. Återstår dock att göra nämnden mer känd, vilket inte är helt enkelt. Allt kan av naturliga skäl inte offentliggöras. Ett utvecklingsarbete pågår i alla fall mot mer information bl a genom nämndens hemsida www.sakint.se.

Under 2012 kommer nämndens uppdrag att vidgas avsevärt. Den 1 mars träder ny lagstiftning i kraft som reglerar nämndens tillsyn över polisens behandling av personuppgifter enligt polisdatalagen och lag om polisens allmänna spaningsregister.
Enligt propositionen "De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till elektronisk kommunikation" föreslås nämnden utöva tillsyn över polisens och Tullverkets inhämtning av elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet, vilket förväntas gälla från den 1 juli.
Detta kräver naturligtvis en hel del utbildning av såväl kansli som oss i nämnden. Två dagar under vecka 8 (sportlovsveckan) är redan inplanerade. Ser fram emot några intressanta dagar.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden kritisk

Vid sammanträdet i torsdags beslutade vi i Säkerhets- och integritetsskydsnämnden om två rapporter. Den ena refererar DN.
Båda rapporterna kan läsas på nämndens hemsida http://www.sakint.se/Pressinfo.htm.

Nämnden är inne på sitt fjärde verksamhetsår och jag kan som ledamot konstatera att effektiviteten i tillsynen blir allt bättre. Att värna den personliga integriteten är alltid nödvändigt. I tider då den grova brottsligheten tycks öka är det förståeligt om regering och riksdag lyssnar till dem som förespråkar allt vassare metoder för att motverka en negativ utveckling. Självklart måste Sverige ha effektiva metoder för att motverka grov brottslighet. Men det får inte leda till att vi rusar in i ett övervakningssamhälle.

Tillsynsmetodik för skydd av personlig integritet under utveckling

I årsredovisningarnas tid vill jag uppmärksamma redovisningen från Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Nämnden inrättades 2008 och har nu passerat sitt tredje verksamhetsår. Som ledamot i denna nämnd har jag varit med om en spännande och lärorik resa.

Uppdraget från regeringen är att bidra till att värna rättssäkerheten och skyddet för den personliga integriteten inom den brottsbekämpande verksamheten. Det sker genom att med inspektioner och andra undersökningar utöva tillsyn över de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed sammanhängande verksamhet samt över SÄPO:s behandling av personuppgifter.

Därutöver ska nämnden på begäran av enskild kontrollera om han eller hon utsatts för hemliga tvångsmedel eller varit föremål för SÄPO:s personuppgiftsbehandling och om tvångsmedelsanvändningen respektive personuppgiftsbehandlingen skett i enlighet med gällande lag eller annan författning.

Inom nämnden finns också två delegationer, Registerkontrolldelegationen samt Skyddsregistreringsdelegationen.

Under de två första åren av nämndens verksamhet kom 60-65 ärenden från enskilda med begäran om kontroll. Under 2010 slogs rekord med över 700 förfrågningar. Detta efter en artikel i tidningen Metro på försommaren om nämndens verksamhet och möjligheten att göra en sådan begäran.

Trots denna något oväntade anstormning så har metoderna för den tillsynsverksamhet som sker - och ska ske - på nämndens eget initiativ utvecklats. En arbetsmetod som prövats under året är att tillsynen tar utgångspunkt i olika teman. Teman som utreds och granskas ur olika aspekter. Nämndens uppfattning är att metoden leder till en mer effektiv och systematisk tillsyn.

Uppenbarligen har nämnden och dess kansli uppfattats göra nytta och vara effektiv. Alltfler uppgifter förväntas nu åläggas under kommande år. I april förra året antog riksdagen propositionen Integritet och effektivitet i polisens brottsbekämpande verksamhet (2009/10:85). Genom detta beslut kommer en ny polisdatalag att börja gälla 1 mars 2012. Med den följer att Säkerhets-och integritetsskyddsnämnden ska utöva tillsyn över hela polisens behandling av personuppgifter. Tillsynen ska särskilt avse behandling av känsliga personuppgifter och särskilt syfta till att säkerställa att verksamheten bedrivs i enlighet med lag eller annan författning.

Eventuellt tillkommer även utvidgade tillsynsuppgifter avseende inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation. Något som kan bli aktuellt redan vid kommande halvårsskifte.
Nämnden omnämns också i Polismetodsutredningens betänkande kring Särskilda spaningsmetoder.

Nämnden går en alltmer spännande tid till mötes således. Förordnandena för oss ledamöter gäller till och med december månad i år. Regeringen och riksdagens partier avgör under året vilka personer som ska utgöra nämnd från och med 2012.

Inga kameror på länets bussar

Enligt Östnytt säger Länsstyrelsen nej till bussbolaget Veolias begäran om övervakningskameror på landsortsbussarna. Bolaget har inte visat att övervakningsintresset väger tyngre än integritetsintresset, säger Länsstyrelsen.

Bra, säger jag. Äntligen kanske alla dessa ansökningar om övervakningskameror kan bedömas utifrån integritetsperspektiv. Nu väntar vi bara på Länsstyrelsens bedömning om behovet av övervakning i väntsalen på Resecentrum.

Varför ingen publicering?

Vid två tillfällen har jag skrivit till Ordet Fritt i Corren om Jernhusens ansökan om kameraövervakning i väntsalen vid Resecentrum. I den senaste insändaren tog jag också upp kommunens slentrianmässiga sätt att skriva yttranden till Länsstyrelsen, som är den beslutande myndigheten. Jag skrev om det på min blogg den 12 maj.

Ännu har inte Corren publicerat min insändare. Därför får ni läsa den här.

NEJ till slentrianmässig uppsättning av övervakningskameror

Resecentrum i Linköping kan få övervakningskamera i väntsalen (ÖC 17/4 -10). Jernhusen, som äger Sveriges största fjärrtågstationer vill installera kameraövervakning på de 50 största stationerna där Linköping ingår. Motivet för kameraövervakning i väntsalen vid Linköpings Resecentrum sägs vara ”att traktens missbrukare uppehållit sig i lokalerna och skapat viss oro.”.
Det är ett för mig märkligt argument. Jag reser en del och ser aldrig ”traktens missbrukare” uppehålla sig i väntsalen. Inte heller Polisen eller socialtjänsten styrker att det skulle finnas ett sådant skäl till övervakning vid Linköpings Resecentrum.
Att utsätta alla resenärer vid en järnvägsstation för ständig kameraövervakning är, som jag ser det, ett allvarligt ingrepp i den enskilda individens personliga integritet. Det minsta man då kan begära är att det åtminstone finns saklig grund för en sådan övervakning, vilket är högst tveksamt i detta fall.
Det är Länsstyrelsen som beslutar om kameraövervakning ska medges eller inte. Men före Länsstyrelsens beslut ska berörd kommun lämna ett yttrande över ansökan. Folkpartiet i Linköping har redan tidigare ifrågasatt de slentrianmässiga yttrandena kring ansökningar om övervakningskameror. Och i detta ärende är det uppenbart att ingen utredning kring fakta gjorts inför kommunstyrelsens senaste möte. Därför är det bra att Folkpartiet tillsammans med Centerpartiet fick gehör för en återremiss. Förhoppningsvis får kommunstyrelsen ett bättre underlag nästa gång.

Kameraövervakning i Linköping

Jag har skrivit om ämnet förut och har nu anledning att göra det igen. För en tid sedan krävde Folkpartiet och Centern att kommunstyrelsen skulle utreda kameraövervakningens effekter och Linköpingsbornas inställning till den alltmer ökande övervakningen i kommunen.

Igår presenterades utredningen för kommunstyrelsen. Trots en svarsfrekvens på 25 % (!) menar kommunledningskontoret och vissa politiker att slutsatser kan dras. Mot detta protesterade naturligtvis FP och C. I utredningen framkom också att kameraövervakning i vissa fall är till nytta och i andra inte alls.

Nu är det ju inte ytterst kommunen som avgör tillstånd utan Länsstyrelsen. Detta till trots så menar jag att kommunens yttrande har betydelse. Varför skulle lagstiftningen annars föreskriva att yttrande ska inhämtas?

Ett exempel på hur lättvindigt dessa yttranden sköts av i varje fall vår kommun är det bristfälliga underlag som kommunstyrelsen fått inför behandling av Jernhusens framställning av kameraövervakning i vänthallen vid Resecentrum. Ingen som helst kontakt har tagits med Polis och socialtjänst för att kolla upp hur ordningsläget är där. När jag talat med företrädare för både Polisen och socialtjänsten får jag en annan bild än den Jernhusen ger.

Linköpings Tidning spekulerar i att kameraövervakning kan bli en valfråga. Jag tror att integritetsfrågorna kan bli viktiga i valrörelsen och att frågan om den utbredda kameraövervakningen blir en del av debatten.

Integritetsdebatt även lokalt

Petter Johansson, skriver idag på Correns debattsida om behovet av en fördjupad debatt om personlig integritet och övervakning. Petter tror inte att integritetsfrågorna blir aktuella i höstens val.
Ja, säg inte det. Även om FRA-debatten tappat sin glöd så kan det finnas andra frågor som dyker upp. Varför inte en lokal debatt om all kameraövervakning. En kameraövervakning som ökar i snabb takt under förevändning av att kameraögat ger säkerhet. Något som inte styrks av undersökningar och brottsforskning.

Andra som bloggat om lokal integritetsdebatt är Muharrem Demirok