I Dagens Samhälle nr 20/2016 skriver Nima Sanandaji, chef för tankesmedjan European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform (ECEPR) en tankeväckande artikel med rubriken "Välfärdens förluster behöver diskuteras". Artikeln kan ses som en motvikt mot uppmärksamheten på vinster i välfärden.
I artikeln beskrivs en utredning som kartlagt de stora sjukhusens ekonomi. Utredningen visar att den stora utmaningen i stället handlar om det rakt motsatta, nämligen förluster i välfärden.
I artikeln beskrivs bl a Konkurrensverkets kartläggning som visar att 48 % av de offentligt drivna vårdcentralerna gick med underskott år 2012.
Den nystartade tankesmedjan ECEPR (se ovan) har gått igenom årsredovisningar från åren 2012, 2013 och 2014 för landsting och regioner i Sverige. Ett fåtal av sjukhusen visar plusresultat. Övriga drivs med omfattande förluster enligt tankesmedjans redovisning. Förlusterna synes dessutom ha ökat under de granskade åren.
Föreställningen att vinster i välfärden är det stora problemet dominerar fortfarande det politiska samtalet enligt artikelförfattaren. Vilket är lätt att instämma i. Författarens slutkläm är
"Är det inte dags att rikta större fokus mot förlusterna i välfärden, och diskutera hur de kan åtgärdas? När tillsätter regeringen en utredning om hur vi kan få bukt med denna aktuella samhällsutmaning?"
Ja, Stefan Löfvén, när tillsätter regeringen en sådan utredning?
fredag 27 maj 2016
torsdag 26 maj 2016
Regeringen sätter grupper mot varandra i ny LSS-utredning
Idag presenterades direktiven som ska styra den nya LSS-utredningen. Den som har trott att regeringens mål skulle vara att göra en rejäl genomgång utifrån medborgarperspektiv och mänskliga rättigheter avseende personer med funktionsnedsättning måste vara besvikna. Snarare har väl de som känt stor oro för framtiden - inte minst vad gäller den personliga assistansen - fått sina farhågor besannade. Mer om det på slutet.
Många punkter som regeringen beskriver som viktiga att belysa är områden som redan LSS-kommittén behandlade i betänkandet "Möjlighet att leva som andra" (SOU 2008:77).
Några exempel:
-Insatserna är inte likvärdiga i landet
-Tveksamhet kring insatsen råd och stöd
-Daglig verksamhet och instängningseffekter
-Personlig assistans, assistansersättning och kostnadsutveckling
-Huvudmannaskapsfrågan dvs ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
-Personkretsbestämmelserna
Väldigt lite av förslagen togs om hand av Alliansregeringen. En utredning innehåller alltid förslag som kan realiseras direkt och andra som behöver kompletteringsutredas för att belysa detaljer innan en lagstiftning kan sjösättas. Och en del accepteras inte av remissinstanser och/eller en riksdagsmajoritet och förpassas till arkivet. Konstruktion och omfattning av timpriset för schablonersättningen vid assistans är bara ett exempel på förändring som kunde ha varit på plats idag. Men i stället har modellen med ett schablonbelopp diskuterats och problematiserats under flera år. Fem utredningar/myndigheter under åren 2004-14 har analyserat ersättningsmodellens utformning. Inget av förslagen har ansetts möjligt att genomföra utan ytterligare utredning. Och varför, frågar jag mig, har inte någon sådan fördjupad utredning skett? Den frågan är inte ett dugg lättare att finna en bra konstruktion för idag än den var t ex 2008 när LSS-kommittén lämnade förslag.
Mycket i de nya direktiven andas ovanifrån perspektiv på den enskilde individen. Även om uttryck som självbestämmande och delaktighet används så handlar ändå mycket om att utreda möjlighet till olika regleringar. Ordet valfrihet är däremot svårt att hitta. Likaså att personlig assistans ska ge möjligheter att utöva föräldraskap. Studier, arbete och annan sysselsättning nämns som sådant som ska underlättas och de är förstås också viktiga delar i livet för en människa.
Uppenbart är att översynen av privata aktörer är viktig för regeringen. Vinstdrivande företag är den vanligaste driftsformen för personlig assistans skriver regeringen. Och vilken omfattning har då vinsterna i allmänhet? Så här skriver Vårdföretagarna "Ett utdrag från Upplysningscentralen visar att drygt 3 av 10 privata assistansföretag inte når upp till positivt resultat. De övriga 7 av 10 ligger på en genomsnittlig vinstmarginal på 4 procent för 2014." Regeringen vill även avskaffa möjligheten för assistansföretag att ge juridiskt stöd till blivande kunder vid ansökan om assistans. Men även Försäkringskassan och kommunerna använder jurister i mötet med den enskilde, eller hur?
Det är beklämmande att regeringen väljer att finansiera förbättringar på delar av LSS med besparing på en annan del nämligen assistansen. Ska nu personer som är beroende av en omfattande assistansinsats behöva leva i flera år med den oro som många redan idag upplever på grund av allt tuffare bedömningar. Det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att ställa utsatta grupper mot varandra som regeringen gör i direktiven. Att välfärdens resurser ska gå till det de är avsedda för är självklart. Och därför ska kontrollfunktioner finnas så att fusk och annan brottslighet med system elimineras i så hög grad som möjligt. Men att utgå från att kostnaderna för ett välfärdsområde per automatik är för höga utan att fundera över varför, är inte seriöst. Intresse saknas av att utreda alternativkostnaderna om personer som behöver assistans inte får den.
Så här tycker några organisationer om dagens direktiv
- Pressträffen hade knappt startat innan det blev klart att LSS-utredaren behöver omarbetade direktiv. En sådan nödvändig förändring av ramarna för utredningen är att FN-konventionen ställer krav på Sverige att inte backa från redan etablerade rättigheter. Det måste vara utgångspunkten, inte som nu att göra nedskärningar.
Vi inom DHR känner oro för det stora fokuset på kostnadsutvecklingen och att utredningen inte ser LSS som den rättighetslag den är, så att de ursprungliga intentionerna uppfylls, Sverige har tidigare fått kritik från övervakningskommittén för FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar när det gäller personlig assistans, att den avvecklas istället för utvecklas.
– Inget företag ska bedriva assistans eller andra LSS- insatser med syfte att sko sig på bekostnad av personerna som har fått en insats. Lagen är till för att ge personer med funktionsnedsättning rättigheten att kunna leva sitt liv, hela sitt liv under dygnets alla timmar, på samma sätt som de allra flesta andra. Skulle denna rätt inskränkas så finns en risk för att staten bestämmer vad som ingår i vad som är goda levnadsvillkor och inte som lagens intention är nämligen individens. Då handlar det inte längre om personliga rättigheter utan om statlig välgörenhet säger Åsa Puide, ledamot i DHRs förbundsstyrelse
Några veckor efter valet 2018 ska uppdraget redovisas. Tillräckligt mycket lär väl ändå vara känt så att LSS kanske för en gångs skull kan bli en valfråga. Under ett antal år har alla partier påstått sig vara helt överens om funktionshinderpolitiken i allmänhet och LSS i synnerhet, vilket lett till att ingen riktig debatt uppstått. Valet 2018 blir det upp till bevis för partierna!
Många punkter som regeringen beskriver som viktiga att belysa är områden som redan LSS-kommittén behandlade i betänkandet "Möjlighet att leva som andra" (SOU 2008:77).
Några exempel:
-Insatserna är inte likvärdiga i landet
-Tveksamhet kring insatsen råd och stöd
-Daglig verksamhet och instängningseffekter
-Personlig assistans, assistansersättning och kostnadsutveckling
-Huvudmannaskapsfrågan dvs ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
-Personkretsbestämmelserna
Väldigt lite av förslagen togs om hand av Alliansregeringen. En utredning innehåller alltid förslag som kan realiseras direkt och andra som behöver kompletteringsutredas för att belysa detaljer innan en lagstiftning kan sjösättas. Och en del accepteras inte av remissinstanser och/eller en riksdagsmajoritet och förpassas till arkivet. Konstruktion och omfattning av timpriset för schablonersättningen vid assistans är bara ett exempel på förändring som kunde ha varit på plats idag. Men i stället har modellen med ett schablonbelopp diskuterats och problematiserats under flera år. Fem utredningar/myndigheter under åren 2004-14 har analyserat ersättningsmodellens utformning. Inget av förslagen har ansetts möjligt att genomföra utan ytterligare utredning. Och varför, frågar jag mig, har inte någon sådan fördjupad utredning skett? Den frågan är inte ett dugg lättare att finna en bra konstruktion för idag än den var t ex 2008 när LSS-kommittén lämnade förslag.
Mycket i de nya direktiven andas ovanifrån perspektiv på den enskilde individen. Även om uttryck som självbestämmande och delaktighet används så handlar ändå mycket om att utreda möjlighet till olika regleringar. Ordet valfrihet är däremot svårt att hitta. Likaså att personlig assistans ska ge möjligheter att utöva föräldraskap. Studier, arbete och annan sysselsättning nämns som sådant som ska underlättas och de är förstås också viktiga delar i livet för en människa.
Uppenbart är att översynen av privata aktörer är viktig för regeringen. Vinstdrivande företag är den vanligaste driftsformen för personlig assistans skriver regeringen. Och vilken omfattning har då vinsterna i allmänhet? Så här skriver Vårdföretagarna "Ett utdrag från Upplysningscentralen visar att drygt 3 av 10 privata assistansföretag inte når upp till positivt resultat. De övriga 7 av 10 ligger på en genomsnittlig vinstmarginal på 4 procent för 2014." Regeringen vill även avskaffa möjligheten för assistansföretag att ge juridiskt stöd till blivande kunder vid ansökan om assistans. Men även Försäkringskassan och kommunerna använder jurister i mötet med den enskilde, eller hur?
Det är beklämmande att regeringen väljer att finansiera förbättringar på delar av LSS med besparing på en annan del nämligen assistansen. Ska nu personer som är beroende av en omfattande assistansinsats behöva leva i flera år med den oro som många redan idag upplever på grund av allt tuffare bedömningar. Det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att ställa utsatta grupper mot varandra som regeringen gör i direktiven. Att välfärdens resurser ska gå till det de är avsedda för är självklart. Och därför ska kontrollfunktioner finnas så att fusk och annan brottslighet med system elimineras i så hög grad som möjligt. Men att utgå från att kostnaderna för ett välfärdsområde per automatik är för höga utan att fundera över varför, är inte seriöst. Intresse saknas av att utreda alternativkostnaderna om personer som behöver assistans inte får den.
Så här tycker några organisationer om dagens direktiv
- Pressträffen hade knappt startat innan det blev klart att LSS-utredaren behöver omarbetade direktiv. En sådan nödvändig förändring av ramarna för utredningen är att FN-konventionen ställer krav på Sverige att inte backa från redan etablerade rättigheter. Det måste vara utgångspunkten, inte som nu att göra nedskärningar.
Det säger Lika Unikas ordförande Maria Johansson i en kommentar till de direktiv som regeringen idag presenterade för en översyn av LSS och assistansersättningen.
Vi inom DHR känner oro för det stora fokuset på kostnadsutvecklingen och att utredningen inte ser LSS som den rättighetslag den är, så att de ursprungliga intentionerna uppfylls, Sverige har tidigare fått kritik från övervakningskommittén för FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar när det gäller personlig assistans, att den avvecklas istället för utvecklas.
– Inget företag ska bedriva assistans eller andra LSS- insatser med syfte att sko sig på bekostnad av personerna som har fått en insats. Lagen är till för att ge personer med funktionsnedsättning rättigheten att kunna leva sitt liv, hela sitt liv under dygnets alla timmar, på samma sätt som de allra flesta andra. Skulle denna rätt inskränkas så finns en risk för att staten bestämmer vad som ingår i vad som är goda levnadsvillkor och inte som lagens intention är nämligen individens. Då handlar det inte längre om personliga rättigheter utan om statlig välgörenhet säger Åsa Puide, ledamot i DHRs förbundsstyrelse
Text: DHR
”Ett av våra viktigaste medskick har varit att en samhällsekonomisk utredning kräver att man också tittar på samhällsvinsterna med reformen, något som lyser med sin frånvaro i regeringens direktiv. Man måste också titta på alternativa lösningar till insatserna och vad de skulle innebära för kostnader respektive vinster”, säger Stig Nyman, ordförande i Handikappförbunden
Några veckor efter valet 2018 ska uppdraget redovisas. Tillräckligt mycket lär väl ändå vara känt så att LSS kanske för en gångs skull kan bli en valfråga. Under ett antal år har alla partier påstått sig vara helt överens om funktionshinderpolitiken i allmänhet och LSS i synnerhet, vilket lett till att ingen riktig debatt uppstått. Valet 2018 blir det upp till bevis för partierna!
tisdag 17 maj 2016
Vab-fusket ökar - dags att skärpa reglerna, eller?
Dagens Nyheter rapporterar idag att hittills i år har rekordmånga föräldrar anmälts för fusk med ersättning vid tillfällig vård av barn s.k. vab-dagar. Vad säger finansminister Magdalena Andersson? Dags att ge direktiv till Försäkringskassan att se till att sänka kostnaderna omgående? Eller gäller sådant direktiv bara assistansersättningen?
torsdag 5 maj 2016
Mona Sahlin - igen!
Mona Sahlin avgår från uppdraget som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism på grund av ännu en "affär". Hur kan en normalbegåvad och för sin uppgift kompetent kvinna trassla till det så för sig ännu en gång? Obegripligt och sorgligt!
söndag 1 maj 2016
Socialdemokraterna 1 maj 2016?
För 51 år sen gick jag för första och sista gången i ett 1 maj-tåg. Jag hade många vänner som var SSU-are. Jag kände att solidaritet med utsatta människor både i vårt land och i världen var viktigt för mig och jag hade i början av året gått med i SSU. Visst var 1 maj en festdag med engagemang och känsla.
Men...
Var fanns det plats för individens drömmar och önskningar? Skulle hela livet inordnas under kollektivismen?
Några år senare lämnade jag SSU. Kände mig vilsen. Jag trodde ju på solidaritet men också på individens frihet att själv välja och bestämma över sitt liv.
Jag sökte bland alla partiers program och fann det liberala partiet då Folkpartiet idag Liberalerna.
Åtta år efter min första och enda 1 maj-demonstration röstade jag på Liberalerna (fd Folkpartiet).
Där fann jag ett parti som förenade solidaritet med de mest utsatta med individens frihet men med begränsningen att min frihet inte får inskränka någon annans frihet. Fantastiskt! Precis så ville jag att mitt samhälle skulle se ut!
Så vill jag fortfarande att samhället och världen ska se ut.
Vad vill då socialdemokraterna - en del mina gamla SSU-kamrater - 1 maj 2016? Tja! Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén vill skapa 5000 nya beredskapsjobb fram till år 2020!!! Dessa jobb ska ha kollektivavtal men inte kvalificera till A-kassa?? Det ska vara jobb i statliga myndigheter som behövs men inte blir gjorda!! Varför, tror du Stefan Löfvén, att de inte blir gjorda trots att de behövs? Jo, för att ingen har råd att betala för dem!
Men...
Var fanns det plats för individens drömmar och önskningar? Skulle hela livet inordnas under kollektivismen?
Några år senare lämnade jag SSU. Kände mig vilsen. Jag trodde ju på solidaritet men också på individens frihet att själv välja och bestämma över sitt liv.
Jag sökte bland alla partiers program och fann det liberala partiet då Folkpartiet idag Liberalerna.
Åtta år efter min första och enda 1 maj-demonstration röstade jag på Liberalerna (fd Folkpartiet).
Där fann jag ett parti som förenade solidaritet med de mest utsatta med individens frihet men med begränsningen att min frihet inte får inskränka någon annans frihet. Fantastiskt! Precis så ville jag att mitt samhälle skulle se ut!
Så vill jag fortfarande att samhället och världen ska se ut.
Vad vill då socialdemokraterna - en del mina gamla SSU-kamrater - 1 maj 2016? Tja! Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén vill skapa 5000 nya beredskapsjobb fram till år 2020!!! Dessa jobb ska ha kollektivavtal men inte kvalificera till A-kassa?? Det ska vara jobb i statliga myndigheter som behövs men inte blir gjorda!! Varför, tror du Stefan Löfvén, att de inte blir gjorda trots att de behövs? Jo, för att ingen har råd att betala för dem!
tisdag 26 april 2016
Liberal vårbudget: Värna den personliga assistansen
Mycket är bra Liberalernas ekonomiska vårmotion. Speciellt vill jag dock berömma detta inslag.
Spara inte på de mest utsatta
VÄRNA DEN PERSONLIGA ASSISTANSEN
Liberalerna har varit pådrivande vid flera viktiga reformer för personer med funktionsnedsättning, inte minst LSS-reformen som var ett stort framsteg i arbetet för full delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättningar. Det mest uppmärksammade inslaget i reformen var införandet av rätt till personlig assistans. Tanken var att människor som dagligen är beroende av olika stödinsatser skulle få ett reellt inflytande över sina liv, till exempel över vem som skulle ge hjälp och stöd. LSS-reformen är nu 22 år. Den är lappad och lagad, samtidigt som samhället och situationen för personer med funktionsnedsättningar förändrats. Rättspraxis har samtidigt blivit allt snålare. LSS behöver moderniseras. Det är angeläget att den utredning om LSS som regeringen aviserat blir en bred utredning, inriktad på jämlikhet och delaktighet för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Samtidigt behövs också åtgärder på kort sikt, för att värna intentionerna i LSS-reformen. 47 Personlig assistans är en stor post i statens budget. Den ger också mycket tillbaka. Det viktigaste är naturligtvis sådant som inte går att mäta i pengar, som ett värdigt liv för de allra mest utsatta. Att leva, inte bara överleva. Men den innebär också att personer med assistans kan arbeta och betala skatt, och att deras anhöriga kan delta fullt ut på arbetsmarknaden. Därutöver är yrket som personlig assistent ett vanligt första jobb, och en bra väg in på arbetsmarknaden. Regeringens uppmaning i årets regleringsbrev till Försäkringskassan om att den ”ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen” är tveksam både i princip och i sak. Den är tveksam i princip, eftersom Försäkringskassans självständighet vad gäller beslut i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild är skyddad i grundlag (regeringsformen 12 kap. 2 §). Den är också tveksam i sak, eftersom den riskerar att leda till att personer med stort behov av stöd inte får den hjälp de behöver och enligt lag har rätt till. Vi menar att regeringen bör dra tillbaka detta uppdrag. Försäkringskassan har i budgetunderlaget för 2017 inte kunnat skatta kostnadseffekten av detta uppdrag, men vi tar höjd och avsätter 1 000 miljoner mer per år än regeringen från och med 2017 på den statliga assistansersättningen. Liberalerna har hittills accepterat uteblivna och låga uppräkningar av schablonersättningen för assistans de senaste åren, eftersom det har pågått ett arbete med att reformera ersättningssystemet så att det blir rättvist, rättssäkert, förutsägbart och långsiktigt hållbart. Detta reformarbete måste slutföras utan dröjsmål. Att långsamt urholka ersättningsnivåerna kommer inte att lösa några av de problem som finns med dagens modell.
Spara inte på de mest utsatta
VÄRNA DEN PERSONLIGA ASSISTANSEN
Liberalerna har varit pådrivande vid flera viktiga reformer för personer med funktionsnedsättning, inte minst LSS-reformen som var ett stort framsteg i arbetet för full delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättningar. Det mest uppmärksammade inslaget i reformen var införandet av rätt till personlig assistans. Tanken var att människor som dagligen är beroende av olika stödinsatser skulle få ett reellt inflytande över sina liv, till exempel över vem som skulle ge hjälp och stöd. LSS-reformen är nu 22 år. Den är lappad och lagad, samtidigt som samhället och situationen för personer med funktionsnedsättningar förändrats. Rättspraxis har samtidigt blivit allt snålare. LSS behöver moderniseras. Det är angeläget att den utredning om LSS som regeringen aviserat blir en bred utredning, inriktad på jämlikhet och delaktighet för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Samtidigt behövs också åtgärder på kort sikt, för att värna intentionerna i LSS-reformen. 47 Personlig assistans är en stor post i statens budget. Den ger också mycket tillbaka. Det viktigaste är naturligtvis sådant som inte går att mäta i pengar, som ett värdigt liv för de allra mest utsatta. Att leva, inte bara överleva. Men den innebär också att personer med assistans kan arbeta och betala skatt, och att deras anhöriga kan delta fullt ut på arbetsmarknaden. Därutöver är yrket som personlig assistent ett vanligt första jobb, och en bra väg in på arbetsmarknaden. Regeringens uppmaning i årets regleringsbrev till Försäkringskassan om att den ”ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen” är tveksam både i princip och i sak. Den är tveksam i princip, eftersom Försäkringskassans självständighet vad gäller beslut i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild är skyddad i grundlag (regeringsformen 12 kap. 2 §). Den är också tveksam i sak, eftersom den riskerar att leda till att personer med stort behov av stöd inte får den hjälp de behöver och enligt lag har rätt till. Vi menar att regeringen bör dra tillbaka detta uppdrag. Försäkringskassan har i budgetunderlaget för 2017 inte kunnat skatta kostnadseffekten av detta uppdrag, men vi tar höjd och avsätter 1 000 miljoner mer per år än regeringen från och med 2017 på den statliga assistansersättningen. Liberalerna har hittills accepterat uteblivna och låga uppräkningar av schablonersättningen för assistans de senaste åren, eftersom det har pågått ett arbete med att reformera ersättningssystemet så att det blir rättvist, rättssäkert, förutsägbart och långsiktigt hållbart. Detta reformarbete måste slutföras utan dröjsmål. Att långsamt urholka ersättningsnivåerna kommer inte att lösa några av de problem som finns med dagens modell.
fredag 22 april 2016
Hemlöshet är alltid en tragedi
I veckans nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU är jag gästkrönikör. Min krönika handlar om det man kan kalla den osynliga hemlösheten d v s den syns inte i statistiken. Så beskrivs den av kyrkornas diakoner och av socialtjänsten. Den avser personer som hyresvärdar avvisar vid förfrågan om bostad därför att de har/har haft skulder och/eller betalningsanmärkningar. De nekas per automatik en bostad även om hen nu har en inkomst och kan betala hyran. Läs om 70-åriga Märta i Linköping som ÖstgötaCorrespondenten skrev om den 7 april.
Krönika tidningen NU nr 16/2016
Hemlöshet är alltid en tragedi
”Jag är alldeles hemlös” säger 70-åriga Märta i Östgöta
Correspondentens reportage 7 april i år om den dolda hemlösheten i länet. Märta
vill inte att artikeln ”blir en snyfthistoria”. Hon vill berätta varför hon
idag vid 70 års ålder är hemlös och varit så sen ett år tillbaka. Hon har
skulder men inte tillräckligt dålig ekonomi för att få ekonomiskt bistånd från
socialtjänsten. Egentligen skulle hennes pension och bostadstillägg räcka till
en hyra. Men hyresvärdarna ser bara skulderna och tidigare
betalningsanmärkningar.
Som tidigare kommunpolitiker
har jag träffat hemlösa och jag har träffat hyresvärdar. När det är
hyresvärdarnas marknad ökar kraven på den som behöver en bostad.
I Sverige finns fyra hemlöshetssituationer som människor kan
befinna sig i enligt Socialstyrelsen. Gemene man tänker väl oftast på s.k.
uteliggare, vilka är en av grupperna.
En annan grupp är den som saknar en egen bostad när hen skrivs ut från
kriminalvården eller behandlingshem. Den tredje gruppen är de som får bostad på
den sekundära bostadsmarknaden. Och så den fjärde gruppen. Dit räknas bland
annat de som bor tillfälligt och kontraktslöst hos kompisar, bekanta, familj
eller andra släktingar. Och där finns
70-åriga Märta!
Märta sover omväxlande hos något av sina barn och deras
familjer. Hon känner sig alltid välkommen men det är inte ett eget hem där hon
kan ha sina tillhörigheter. Hur vanlig är då Märtas bostadssituation? Ja, enligt
kyrkornas diakoner och socialtjänsten så möter de den sortens hemlöshet allt
oftare. En hemlöshet som inte syns i statistiken. Och det är
betalningsanmärkningar och skulder som är orsaken till att hyresvärdarna
sorterar bort dessa bostadssökande utan att kontrollera vilka ekonomiska
förutsättningar hen nu har.
Hemlöshet är alltid en tragedi oavsett vem som drabbas. Men
det som berörde mig så starkt med Märtas berättelse är att hon faktiskt kan betala en hyra trots tidigare
betalningsanmärkningar. Hon har en uppgörelse med kronofogden och betalar av på
sina skulder varje månad. Resten av pensionen och ett bostadstillägg räcker
till en hyra. Låg visserligen men ändå. För Märta är ett eget hem viktigare än
yta och annan ”lyx”.
Att generellt nekas tillträde till den reguljära
bostadsmarknaden på grund av betalningsanmärkningar är inte acceptabelt. Vem
som helst med en redan låg inkomst kan vid tex arbetslöshet, skilsmässa eller
längre tids sjukdom tvingas till akuta ekonomiska lösningar som blir dyrbara
utan att för den skull vara en slarvig person. En hyresvärd måste bemöda sig om
att träffa bostadssökande och ta reda på de faktiska omständigheterna. Och vid
detta möte kan det visa sig att personen, precis som Märta, idag kan betala
hyran.
Jag hoppas verkligen att 70-åriga Märta snart får en egen
dörr att sätta nyckeln i.
måndag 18 april 2016
Svenskarna och EU enligt SIFO
SVT rapporterar idag att svenskarna har blivit mer negativa till EU. Vilken överraskning! Hade inte behövts en SIFO-mätning för att konstatera det. Under alla år som Sverige varit medlem - och dessförinnan med för den delen - så har befolkningens uppfattning för och emot unionen varierat alltefter dagsaktuella händelser.
Som flyktingfrågorna hanterats så kan jag tycka att den ökande tveksamheten har förtjänats. Att det europeiska samarbetet inte höll för den påfrestning som flyktingkatastrofen på Medelhavet inneburit blev säkert chockartat för många européer både i Sverige och i många andra EU-länder.
Sen finns naturligtvis de som menar att t ex Ungern reagerat helt rätt. Men de har väl sannolikt inte haft någon tilltro till samarbete i betydelsen gemensamt ansvar i kris tidigare heller. Nu har de bara fått sin negativa inställning och misstro stärkt.
Som flyktingfrågorna hanterats så kan jag tycka att den ökande tveksamheten har förtjänats. Att det europeiska samarbetet inte höll för den påfrestning som flyktingkatastrofen på Medelhavet inneburit blev säkert chockartat för många européer både i Sverige och i många andra EU-länder.
Sen finns naturligtvis de som menar att t ex Ungern reagerat helt rätt. Men de har väl sannolikt inte haft någon tilltro till samarbete i betydelsen gemensamt ansvar i kris tidigare heller. Nu har de bara fått sin negativa inställning och misstro stärkt.
lördag 20 februari 2016
Asylprövning ska grundas på skyddsbehov inte på könstillhörighet
Många debattörer har de senaste veckorna uppmärksammat det faktum är Sverige nu har en överskott på män jämfört med tidigare något mer jämnare könsfördelning i befolkningen. Orsaken till mansöverskottet idag och framöver beror på att betydligt fler pojkar/män än flickor/kvinnor kommer hit som flyktingar. Eftersom synen på kvinnors och mäns rättigheter och skyldigheter skiljer sig ganska avsevärt i många av de länder som merparten flyktingar för närvarande kommer ifrån menar en del debattörer att Sverige ska begränsa mottagandet av pojkar/män till förmån för flickor/kvinnor.
En sådan debattör är Catharina Alpkvist som i Corren den 18 februari gav sin bild av hur hon ser på asylpolitiken.
Den utveckling hon vill se stämmer dåligt med asylrättens grunder, vilket jag också påpekar i mitt svar till henne. Självklart ska alla som bosätter sig i Sverige följa de lagar och regler som finns här, vilket jag också beskriver i artikeln. Men vi ska komma ihåg att patriarkala strukturer i andra länder inte bara drabbar kvinnor. Där finns utsatta minoriteter, HBT-personer och personer med funktionsvariationer som har starka skyddsbehov. Att pojkar/män bland dem skulle vägras asyl i vårt land på grund av förväntat mansöverskott här är fullständigt orimligt.
I det liberala nyhetsmagasinet NU nr 7/16 finns en mycket bra artikel i detta ämne. Undertecknare är företrädare för Liberala Ungdomsförbundet, Liberala Studenter, HBT-liberaler och Funktionella Liberaler. Artikeln finns tyvärr inte på nätet men kolla gärna i papperstidningen på närmsta bibliotek.
En sådan debattör är Catharina Alpkvist som i Corren den 18 februari gav sin bild av hur hon ser på asylpolitiken.
Den utveckling hon vill se stämmer dåligt med asylrättens grunder, vilket jag också påpekar i mitt svar till henne. Självklart ska alla som bosätter sig i Sverige följa de lagar och regler som finns här, vilket jag också beskriver i artikeln. Men vi ska komma ihåg att patriarkala strukturer i andra länder inte bara drabbar kvinnor. Där finns utsatta minoriteter, HBT-personer och personer med funktionsvariationer som har starka skyddsbehov. Att pojkar/män bland dem skulle vägras asyl i vårt land på grund av förväntat mansöverskott här är fullständigt orimligt.
I det liberala nyhetsmagasinet NU nr 7/16 finns en mycket bra artikel i detta ämne. Undertecknare är företrädare för Liberala Ungdomsförbundet, Liberala Studenter, HBT-liberaler och Funktionella Liberaler. Artikeln finns tyvärr inte på nätet men kolla gärna i papperstidningen på närmsta bibliotek.
måndag 4 januari 2016
Kostnadsjakt sker på olika grunder
Efter tre veckor publicerade idag Corren min artikel om hur regeringen respektive Försäkringskassan bedömer orsakerna till kostnadsökningarna inom assistansersättningen resp sjukförsäkringen. Kommentera gärna!
fredag 1 januari 2016
Tryckfrihetsförordningen fyller 250 år
I år 2016 har Sverige en födelsedag väl värd att fira, nämligen Tryckfrihetsförordningens tillkomst 1766. Det är detta historiska riksdagsbeslut från december 1766 som är grund för vår möjlighet som medborgare att fritt uttrycka tankar och åsikter i tryckt form utan myndigheters rätt att förhandsgranska eller på annat sätt utöva censur. Då infördes även offentlighetsprincipen dvs rätten att offentliggöra allmänna handlingar utan att straff kunde utdömas.
Correns avgående chefredaktör Anna Lindberg skriver om denna för vår demokrati så betydelsefulla förordning (Corren 31/12-15).
En person som bör nämnas särskilt i samband med Tryckfrihetsförordningens tillkomst är Anders Chydenius. Om hans roll i detta sammanhang kan man läsa i skriften Riksdagen, en svensk historia, av Stig Hadenius.
Correns avgående chefredaktör Anna Lindberg skriver om denna för vår demokrati så betydelsefulla förordning (Corren 31/12-15).
En person som bör nämnas särskilt i samband med Tryckfrihetsförordningens tillkomst är Anders Chydenius. Om hans roll i detta sammanhang kan man läsa i skriften Riksdagen, en svensk historia, av Stig Hadenius.
tisdag 29 december 2015
Inför 2016
Önskar alla ett Gott Nytt År! Låt oss hoppas att de som nu är på flykt finner en fristad någonstans i världen. Tyvärr är vårt land inte längre en möjlig fristad. Låt oss också hoppas att den lilla glimt av chans till fredssamtal beträffande Syrien som kunnat skönjas de senaste veckorna kommer att leda till riktiga fredssamtal.
onsdag 23 december 2015
tisdag 8 december 2015
Öresundsbron förblir öppen
Häromdagen bloggade jag om att det är orealistiskt och dumt att stänga Öresundsbron för att hindra flyktingar att komma in i Sverige. Igår sågade Lagrådet hela propositionen och inte minst delen om stängning av Öresundsbron. Och idag meddelar regeringen att den delen tas bort eftersom det saknas majoritet i riksdagen för förslaget.
Eftersom Lagrådet har allvarlig kritik mot hela förslaget, alltså inklusive ID-kontrollerna på bussar och tåg, så är jag besviken över att inte partierna backar också på den delen. Men det värsta scenariot var ändå en stängd bro och det är nu undanröjt, skriver bl a DN.
Eftersom Lagrådet har allvarlig kritik mot hela förslaget, alltså inklusive ID-kontrollerna på bussar och tåg, så är jag besviken över att inte partierna backar också på den delen. Men det värsta scenariot var ändå en stängd bro och det är nu undanröjt, skriver bl a DN.
söndag 6 december 2015
Vad driver svenska flickor till IS?
Olika media (Corren, DN) berättar idag om en svensk gymnasiestuderande flicka, som rymt hemifrån i veckan, för att ansluta sig till IS. Flickan är, enligt media, född och uppvuxen i Sverige. Efter anmälan från föräldrarna blev hon efterlyst och är nu gripen i Österrike.
Man kan uppröras över att svenskar av båda könen söker sig till en terrororganisation som IS. Men den viktigaste frågan bör vara: VARFÖR? Vad är det som lockar? Vilka livsmål har dessa ungdomar och vilken samhällsutveckling vill de bidra till? Ytterst handlar det ju om ställningstagande för ett samhälle som ingen som växt upp i en demokrati skulle kunna tänka sig att leva i. Och än mer förvånar det mig att ett antal svenska flickor är beredda att slåss för den typ av stat som IS företräder. Av alla förlorare i Islamiska statens samhälle så är ju kvinnorna de mest drabbade!
Vad händer nu efter gripandet? Vem/vilka kan övertyga flickan om att hon valt fel väg? Varken polis eller socialtjänst kan förväntas klara det. Och i tonåren brukar inte föräldrar vara de vuxna som ungdomarna lyssnar mest på. Förhoppningsvis återvänder hon till sina gymnasiestudier. Med en klok skolledning och engagerade ämneslärare kan diskussionerna om samhällsutvecklingen i världen leda till att både denna flicka och andra elever inser att framtiden ligger inte i att förverkliga de budskap som IS förmedlar.
Man kan uppröras över att svenskar av båda könen söker sig till en terrororganisation som IS. Men den viktigaste frågan bör vara: VARFÖR? Vad är det som lockar? Vilka livsmål har dessa ungdomar och vilken samhällsutveckling vill de bidra till? Ytterst handlar det ju om ställningstagande för ett samhälle som ingen som växt upp i en demokrati skulle kunna tänka sig att leva i. Och än mer förvånar det mig att ett antal svenska flickor är beredda att slåss för den typ av stat som IS företräder. Av alla förlorare i Islamiska statens samhälle så är ju kvinnorna de mest drabbade!
Vad händer nu efter gripandet? Vem/vilka kan övertyga flickan om att hon valt fel väg? Varken polis eller socialtjänst kan förväntas klara det. Och i tonåren brukar inte föräldrar vara de vuxna som ungdomarna lyssnar mest på. Förhoppningsvis återvänder hon till sina gymnasiestudier. Med en klok skolledning och engagerade ämneslärare kan diskussionerna om samhällsutvecklingen i världen leda till att både denna flicka och andra elever inser att framtiden ligger inte i att förverkliga de budskap som IS förmedlar.
fredag 4 december 2015
Stäng inte Öresundsbron!
Att Sveriges regering tappat greppet om hur möta den stora flyktinginströmningen har stått klart en tid. Men att den blivit så desperat att man på fullt allvar vill skaffa sig ett snabbspår i lagstiftningen som ger möjlighet att stänga Öresundsbron om inte flyktingströmmen minskar med de åtgärder som redan föreslagits är ofattbart. Navet i Malmö-Köpenhamnregionen sen länge och pendlingsväg för tusentals människor dagligen! Läs kommentar i dagens Aftonbladet.
Utöver den dagliga arbetspendlingen finns det en mängd andra argument mot en stängning av bron. Kostnader för alla privatpersoner som drabbas, för näringslivet inkl trafikföretagen för att nämna några av de omedelbart negativa effekterna. Och de öppna gränserna inom EU och rätten för människor att ta sig till ett land för att söka asyl. Även om flera andra EU-länder har brustit och brister fortfarande genom taggtrådsstängel och andra hinder så är det inget skäl för Sveriges regering att fullständigt "tappa huvudet". Fler länkar http://www.di.se/artiklar/2015/12/3/regeringen-redo-stanga-oresundsbron/ och http://www.dn.se/nyheter/politik/regeringen-vill-stanga-oresundsbron/.
Dessutom äger inte Sverige ensamt Öresundsbron! Jag antar att den svenska regeringen inte har fått klartecken från den andra ägaren Danmark.
Med all respekt för att höstens situation inneburit och innebär fortfarande stora påfrestningar för det svenska samhället bör vi som medborgare kunna förvänta oss att regeringen håller huvudet så kallt att man inte på fullt allvar är beredd att besluta om isolering mot omvärlden. Argumentet att tydliggöra för övriga EU-länder att Sverige inte kan ta emot fler känns som en bortförklaring. Nog har väl det budskapet gått fram de senaste veckorna!
Utöver den dagliga arbetspendlingen finns det en mängd andra argument mot en stängning av bron. Kostnader för alla privatpersoner som drabbas, för näringslivet inkl trafikföretagen för att nämna några av de omedelbart negativa effekterna. Och de öppna gränserna inom EU och rätten för människor att ta sig till ett land för att söka asyl. Även om flera andra EU-länder har brustit och brister fortfarande genom taggtrådsstängel och andra hinder så är det inget skäl för Sveriges regering att fullständigt "tappa huvudet". Fler länkar http://www.di.se/artiklar/2015/12/3/regeringen-redo-stanga-oresundsbron/ och http://www.dn.se/nyheter/politik/regeringen-vill-stanga-oresundsbron/.
Dessutom äger inte Sverige ensamt Öresundsbron! Jag antar att den svenska regeringen inte har fått klartecken från den andra ägaren Danmark.
Med all respekt för att höstens situation inneburit och innebär fortfarande stora påfrestningar för det svenska samhället bör vi som medborgare kunna förvänta oss att regeringen håller huvudet så kallt att man inte på fullt allvar är beredd att besluta om isolering mot omvärlden. Argumentet att tydliggöra för övriga EU-länder att Sverige inte kan ta emot fler känns som en bortförklaring. Nog har väl det budskapet gått fram de senaste veckorna!
torsdag 3 december 2015
3 december - Internationella funktionshinderdagen: ointressant för media?
År 1992 beslutade FN:s generalförsamling att inrätta den Internationella funktionshinderdagen (eller handikappdagen, som var dåtidens vokabulär) för att främja förståelsen i världen för människor som lever med olika funktionsnedsättningar. Självfallet var också tanken att levnadsvillkoren skulle förbättras. I tjugofyra år har dagen uppmärksammats den 3 december. Så borde ske även idag men hur är det egentligen?
Jag roade mig med att granska vilken uppmärksamhet dagen får i media idag. Väldigt ovetenskapligt i och för sig och väldigt få tidningar. Men ändå. Hittade 0 (!) artiklar. Kan det bero på att så mycket annat - flyktingfrågan framförallt - har större dignitet i medias nyhetsbevakning? Jag skulle kunnat tro det om jag hade hittat ett antal artiklar och reportage från tidigare år kring Internationella funktionshinderdagen. Jag hittade en från förra året. Övriga två som härrörde sig från 2012!
Så det där med att främja förståelse och belysa levnadsvillkoren får uppenbarligen skötas av funktionshinderorganisationerna och andra mer engagerade i detta välfärdsområde. Och så sker också. När jag googlar hittar jag aktiviteter. Och hittar faktiskt en tidning som dagen till ära har en gästkrönikör som uppmärksammar funktionshinderområdet. Tidningen är NU. Och krönikören är Lise Lidbäck. Tyvärr finns inte krönikan i digitalform. Men skaffa gärna pappersupplagan.
Det finns ljuspunkter som redovisas inför den här dagen ändå. Ett exempel är den statliga Demokratiutredningen med Olle Wästberg som ordförande som nyligen presenterade ett förslag om hur inflytandet för personer med funktionsnedsättning kan förbättras ur ett demokratiperspektiv. Svaret är: extra tid för personlig assistans ska kunna beviljas för politiska uppdrag. Läs Assistanskolls intervju med Olle Wästberg.
Nätverket Funktionella Liberaler, där jag själv ingår i nätverksstyrelsen, ger en beskrivning av vardagen för personer med funktionsnedsättning i världen, i ett inlägg på Facebook.
Ett år kvar till Internationella funktionshinderdagen 2016. Vi som känner till dagen och tycker att den är värd att uppmärksammas har ett uppdrag. Inte bara att fortsätta arbetet för bättre levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning bland annat kring ökad tillgänglighet i samhällets olika delar utan att också lyfta frågorna till offentlighetens ljus.
Jag roade mig med att granska vilken uppmärksamhet dagen får i media idag. Väldigt ovetenskapligt i och för sig och väldigt få tidningar. Men ändå. Hittade 0 (!) artiklar. Kan det bero på att så mycket annat - flyktingfrågan framförallt - har större dignitet i medias nyhetsbevakning? Jag skulle kunnat tro det om jag hade hittat ett antal artiklar och reportage från tidigare år kring Internationella funktionshinderdagen. Jag hittade en från förra året. Övriga två som härrörde sig från 2012!
Så det där med att främja förståelse och belysa levnadsvillkoren får uppenbarligen skötas av funktionshinderorganisationerna och andra mer engagerade i detta välfärdsområde. Och så sker också. När jag googlar hittar jag aktiviteter. Och hittar faktiskt en tidning som dagen till ära har en gästkrönikör som uppmärksammar funktionshinderområdet. Tidningen är NU. Och krönikören är Lise Lidbäck. Tyvärr finns inte krönikan i digitalform. Men skaffa gärna pappersupplagan.
Det finns ljuspunkter som redovisas inför den här dagen ändå. Ett exempel är den statliga Demokratiutredningen med Olle Wästberg som ordförande som nyligen presenterade ett förslag om hur inflytandet för personer med funktionsnedsättning kan förbättras ur ett demokratiperspektiv. Svaret är: extra tid för personlig assistans ska kunna beviljas för politiska uppdrag. Läs Assistanskolls intervju med Olle Wästberg.
Nätverket Funktionella Liberaler, där jag själv ingår i nätverksstyrelsen, ger en beskrivning av vardagen för personer med funktionsnedsättning i världen, i ett inlägg på Facebook.
Ett år kvar till Internationella funktionshinderdagen 2016. Vi som känner till dagen och tycker att den är värd att uppmärksammas har ett uppdrag. Inte bara att fortsätta arbetet för bättre levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning bland annat kring ökad tillgänglighet i samhällets olika delar utan att också lyfta frågorna till offentlighetens ljus.
onsdag 2 december 2015
Den nya "kommunpolisen"
För två dagar sen (30/11-15) skrev jag att Polisen sannolikt behöver en större budget. Igår i bland annat SVT säger rikspolischefen Dan Eliasson, när han var kallad till riksdagens justitieutskott, att det sannolikt behövs uppåt 1000 nya poliser för att klara alla nya åtaganden. Dock nämner han inte det jag förespråkade nämligen ett utökat lokalt polisarbete i form av närpoliser.
I gårdagens ÖstgötaCorresponden (1/12-15) beskriver företrädare för Polisfacket hur bekymmersam situationen är. Till stora delar beroende på omorganisationen till en polismyndighet för hela landet men också i jämförelse med hur arbetsuppgifter förändrats. T ex är gatulangningsgruppen i Östergötland med sju specialkunniga poliser rörande narkotika nu nedlagd. I stället förväntas alla poliser i yttre tjänst arbeta mot narkotika.
Känns mycket märkligt ur ett medborgarperspektiv.Något som borde vara prio ett i polisens lokala arbete så är det att ha kompetens för och tid till narkotikaspaning. Och att i samverkan med övriga samhällsaktörer hinna jobba förebyggande.
I Correns artikel beskrivs att vid närpolisens nedläggning år 2011 fanns 25 närpoliser bara i Linköping. De nya områdespoliserna blir 15 och då ska de också hinna tjänstgöra i Kisa och Åtvidaberg. Färre jämfört med för 5 år sen ska dessutom ses mot att stan växt och fortsätter att växa. Som kommunalråd påtalade jag ofta att med en växande stad(befolkning) följer även viss ökning av sociala problem bl a narkotikaproblem. Det verkar inte ledande personer inom polisen ta hänsyn vid planering och dimensionering.
I nämnda Corre-artikel finns en intervju med den nya "kommunpolisen". D v s en polis som blir bryggan mellan polisen och civilsamhället. Uppdraget är att knyta kontakter och relationer med politiker, tjänstemän, skolföreträdare, föreningar och andra för att höra vad de önskar få polisens hjälp med. Det är en viktig uppgift och sådana kontakter t o m formaliserade sådana har funnits ganska länge i Linköping s.k. samverkansöverenskommelser. Detta arbetssätt har varit framgångsrikt att i viss mån stärka tryggheten för kommuninvånarna. Men det kan aldrig ersätta närpolisen, personen som med områdeskännedom och engagemang för sitt område, möter de boende i alla åldrar och skapar förtroende. Polisen blir en tillgång i vardagen för medborgarna och inte bara någon som tillkallas när brott begås. Jag kan bara upprepa "hellre människoögon än kamera- och drönarögon" för att skapa trygga miljöer.
I gårdagens ÖstgötaCorresponden (1/12-15) beskriver företrädare för Polisfacket hur bekymmersam situationen är. Till stora delar beroende på omorganisationen till en polismyndighet för hela landet men också i jämförelse med hur arbetsuppgifter förändrats. T ex är gatulangningsgruppen i Östergötland med sju specialkunniga poliser rörande narkotika nu nedlagd. I stället förväntas alla poliser i yttre tjänst arbeta mot narkotika.
Känns mycket märkligt ur ett medborgarperspektiv.Något som borde vara prio ett i polisens lokala arbete så är det att ha kompetens för och tid till narkotikaspaning. Och att i samverkan med övriga samhällsaktörer hinna jobba förebyggande.
I Correns artikel beskrivs att vid närpolisens nedläggning år 2011 fanns 25 närpoliser bara i Linköping. De nya områdespoliserna blir 15 och då ska de också hinna tjänstgöra i Kisa och Åtvidaberg. Färre jämfört med för 5 år sen ska dessutom ses mot att stan växt och fortsätter att växa. Som kommunalråd påtalade jag ofta att med en växande stad(befolkning) följer även viss ökning av sociala problem bl a narkotikaproblem. Det verkar inte ledande personer inom polisen ta hänsyn vid planering och dimensionering.
I nämnda Corre-artikel finns en intervju med den nya "kommunpolisen". D v s en polis som blir bryggan mellan polisen och civilsamhället. Uppdraget är att knyta kontakter och relationer med politiker, tjänstemän, skolföreträdare, föreningar och andra för att höra vad de önskar få polisens hjälp med. Det är en viktig uppgift och sådana kontakter t o m formaliserade sådana har funnits ganska länge i Linköping s.k. samverkansöverenskommelser. Detta arbetssätt har varit framgångsrikt att i viss mån stärka tryggheten för kommuninvånarna. Men det kan aldrig ersätta närpolisen, personen som med områdeskännedom och engagemang för sitt område, möter de boende i alla åldrar och skapar förtroende. Polisen blir en tillgång i vardagen för medborgarna och inte bara någon som tillkallas när brott begås. Jag kan bara upprepa "hellre människoögon än kamera- och drönarögon" för att skapa trygga miljöer.
måndag 30 november 2015
Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle
Mer kameraövervakning att vänta. Så lyder en rubrik i Östgöta Correspondenten idag (30 november -15). Tyvärr saknas artikeln digitalt. Kan läsas i Metro 29/11-15. Artiklarna handlar alltså om ett regeringsbeslut i torsdags att låta utreda möjligheter till än mer kameraövervakning än som redan idag är tillåtet. Med hänvisning till hot mot flyktingboenden, redaktioner och lokaler för olika trossamfund vill regeringen se över möjligheter till såväl kameraövervakning som övervakning med hjälp av drönare. Visserligen annonserar justitieminister Morgan Johansson viss tveksamhet mot övervakning via drönare. Johansson ser risker med övervakning av enskilda människor, in i deras bostäder och privata utrymmen.
Även kameraövervakning på skolor och arbetsplatser ska utredas.
Med all respekt för att hot, bränder och annan förstörelse som skapar oro och otrygghet framförallt hos dem som är direkt berörda men också hos den breda allmänheten så måste jag ställa frågan: Är det än mer kameraövervakning med åtföljande ökade risker för kränkning av individens personliga integritet, som är svaret och lösningen? Visserligen är justitieministern ärlig nog att säga att det är framförallt underlättandet av uppklarning av brott som är målet med den eventuellt ökade kameraövervakningen. Inte endast avskräckningseffekt. För någon sådan har ju inte visat sig finnas eller åtminstone inte i sådan omfattning att det är befogat med utökade övervakningsmöjligheter av det här slaget. En del läsvärda rapporter i ämnet finns hos BRÅ (Brottsförebyggande rådet) bl a en första delrapport från juni 2014 kring ökad kameraövervakning i Stockholm.
Det har funnits och finns flera statliga utredningar rörande integritetsområdet. Och nu tydligen ytterligare en. Var finns debatten kring värdet av att skydda den personliga integriteten i övervakningssammanhang? Och debatten om vilka åtgärder som skapar trygghet i samhället?
En uppblossande debatt sker emellanåt kring datalagringsdirektivet men i övrigt?
Men, invänder en del, folk vill ju ha kameror! Som man frågar får man svar, heter det. Om frågan ställdes "fler kameror eller fler närpoliser på stan och i bostadsområden" blir säkert svaret "fler närpoliser". Levande människor som känner sina områden och människorna som vistas där och som jobbar förebyggande tillsammans andra aktörer som föreningslivet, skolan, socialtjänsten m fl. Det har funnits sådan verksamhet inom svensk polis. Avvecklingen av detta arbetssätt skedde inte för att det var resultatlöst eller visade stora brister utan för att polisen successivt fått alltmer att göra. Då räckte inte bemanningen till för att ha lokal polis i den omfattningen.
I den ovan nämnda BRÅ-rapporten framgår att polisen lägger idag en del arbete på att studera kamerabilder i samband med brottsutredningar men att det är ganska ineffektivt. Då tänker jag så här: I stället för att redan hårt pressade poliser ägnar tid åt att försöka tyda dåliga kamerabilder vid brottsutredande skulle den tiden kunna användas till att synas ute bland människor och på så sätt jobba förebyggande. Samhällets kostnader för utredningar om möjliga ökade övervakningsmodeller, kameror, tillståndsgivning för att få nyttja dem, mm administrativt arbete i dessa sammanhang kunde också istället nyttjas till fler poliser. Men inte heller det räcker troligen i den värld vi lever i. Och då är min slutsats att allas vår trygghet är värd en större budget. Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle.
Även kameraövervakning på skolor och arbetsplatser ska utredas.
Med all respekt för att hot, bränder och annan förstörelse som skapar oro och otrygghet framförallt hos dem som är direkt berörda men också hos den breda allmänheten så måste jag ställa frågan: Är det än mer kameraövervakning med åtföljande ökade risker för kränkning av individens personliga integritet, som är svaret och lösningen? Visserligen är justitieministern ärlig nog att säga att det är framförallt underlättandet av uppklarning av brott som är målet med den eventuellt ökade kameraövervakningen. Inte endast avskräckningseffekt. För någon sådan har ju inte visat sig finnas eller åtminstone inte i sådan omfattning att det är befogat med utökade övervakningsmöjligheter av det här slaget. En del läsvärda rapporter i ämnet finns hos BRÅ (Brottsförebyggande rådet) bl a en första delrapport från juni 2014 kring ökad kameraövervakning i Stockholm.
Det har funnits och finns flera statliga utredningar rörande integritetsområdet. Och nu tydligen ytterligare en. Var finns debatten kring värdet av att skydda den personliga integriteten i övervakningssammanhang? Och debatten om vilka åtgärder som skapar trygghet i samhället?
En uppblossande debatt sker emellanåt kring datalagringsdirektivet men i övrigt?
Men, invänder en del, folk vill ju ha kameror! Som man frågar får man svar, heter det. Om frågan ställdes "fler kameror eller fler närpoliser på stan och i bostadsområden" blir säkert svaret "fler närpoliser". Levande människor som känner sina områden och människorna som vistas där och som jobbar förebyggande tillsammans andra aktörer som föreningslivet, skolan, socialtjänsten m fl. Det har funnits sådan verksamhet inom svensk polis. Avvecklingen av detta arbetssätt skedde inte för att det var resultatlöst eller visade stora brister utan för att polisen successivt fått alltmer att göra. Då räckte inte bemanningen till för att ha lokal polis i den omfattningen.
I den ovan nämnda BRÅ-rapporten framgår att polisen lägger idag en del arbete på att studera kamerabilder i samband med brottsutredningar men att det är ganska ineffektivt. Då tänker jag så här: I stället för att redan hårt pressade poliser ägnar tid åt att försöka tyda dåliga kamerabilder vid brottsutredande skulle den tiden kunna användas till att synas ute bland människor och på så sätt jobba förebyggande. Samhällets kostnader för utredningar om möjliga ökade övervakningsmodeller, kameror, tillståndsgivning för att få nyttja dem, mm administrativt arbete i dessa sammanhang kunde också istället nyttjas till fler poliser. Men inte heller det räcker troligen i den värld vi lever i. Och då är min slutsats att allas vår trygghet är värd en större budget. Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle.
söndag 29 november 2015
Livezilor, Bukarest - Expressen idag
Ett skrämmande reportage av Magda Gad (text) och Christoffer Hjalmarsson (foto) om bostadsområdet Livezilor, Bukarest i Rumänien. Fattigdom, droger, brottslighet, arbetslöshet, socialt utanförskap utan dess like. Och mitt i allt detta elände - barn i alla åldrar. Barn som ser sina föräldrar och deras vänner dagligen droga sig. Självklart ingen ordnad skolgång för dessa barn. Och om några skulle gå i skolan, som är gratis, så hur och var ska de kunna läsa läxor och göra andra förberedelser för att ha nytta av sin skolgång? T ex få sova ordentligt, få mat på bestämda tider. Ja, allt det som i ett normalt fungerande samhälle anses vara en förutsättning för en god uppväxt.
Reportaget berättar att ca 1 miljon människor bor i getton i Rumänien och många är romer. Men den gemensamma nämnare i Livezilor är inte främst etnicitet utan socialt utanförskap. Och ett utanförskap som ingen tror sig kunna lämna genom arbete och försörjning. Livezilor lämnar man bara genom döden. Och de som bor där betraktas - av sig själva och av omgivningen - som levande döda.
Elena, 78 år, bor kvar i den arbetarbostad hon haft sen länge. Under Ceausescu-tiden var det ordning och reda, säger Elena. Då växte det rosor mellan husen. Nu bor bara socialt utslagna i området. Själv väntar hon bara på döden, som hon har förberett väl. Kista och de kläder hon vill begravas i finns framme i lägenheten.
Med den jämförelsen som Elena gör är det lätt att tycka att det var bättre under kommunisttiden.
Men det rumänska folket levde under en enorm ofrihet som alltid i diktaturländer. När kommunismen föll runt om i Östeuropa trodde åtminstone omvärlden att folk skulle få det bättre. Och det har man också fått men det finns också delar av bl a Rumänien där benämningen "helvetesgränd" är befogad.
Medlemskapet i EU skulle bidra till ett bättre liv för landets alla medborgare. Och så kunde det ha blivit om landet använt de ekonomiska möjligheter som medlemskapet medförde. Att regeringen inte gjort så har blivit uppenbart för omvärlden när EU-migranterna (tiggarna) började dyka upp på gatorna i svenska städer. I dagens reportage i Expressen beskrivs att många invånare i Livezilor reser ut bland annat till Sverige för att tigga eller stjäla. Jag hoppas att denna beskrivning inte leder till än mer hot mot rumänska EU-migranter i Sverige. Att människor tigger väcker oftast medlidande men att de medvetet stjäl väcker naturligtvis bara antipati. De svenskar som redan anser att EU-migranterna "bara är här för att stjäla" får tyvärr viss bekräftelse på sin uppfattning. Att både stöld och tiggeri i dessa fall har samma orsaker förbättrar inte situationen.
Sverige har genom både förra och nuvarande regering försökt förmå den rumänska regeringen att minska den sociala utsattheten för de medborgare som lever i misär. Hjälporganisationer som Hjärta till Hjärta, Röda Korset m fl gör ett fantastiskt arbete med de viktigaste delarna nämligen arbete för de vuxna och skolgång för barnen. Men det tar tid för det finns så många områden och så många medborgare som behöver "lyft-hjälp". Och inte bara i Rumänien. Vi ska påminna oss om att de organisationer som framgångsrikt bedriver hjälpverksamhet i Rumänien också gör det i andra länder med likartad social misär för många av sina medborgare.
Reportaget berättar att ca 1 miljon människor bor i getton i Rumänien och många är romer. Men den gemensamma nämnare i Livezilor är inte främst etnicitet utan socialt utanförskap. Och ett utanförskap som ingen tror sig kunna lämna genom arbete och försörjning. Livezilor lämnar man bara genom döden. Och de som bor där betraktas - av sig själva och av omgivningen - som levande döda.
Elena, 78 år, bor kvar i den arbetarbostad hon haft sen länge. Under Ceausescu-tiden var det ordning och reda, säger Elena. Då växte det rosor mellan husen. Nu bor bara socialt utslagna i området. Själv väntar hon bara på döden, som hon har förberett väl. Kista och de kläder hon vill begravas i finns framme i lägenheten.
Med den jämförelsen som Elena gör är det lätt att tycka att det var bättre under kommunisttiden.
Men det rumänska folket levde under en enorm ofrihet som alltid i diktaturländer. När kommunismen föll runt om i Östeuropa trodde åtminstone omvärlden att folk skulle få det bättre. Och det har man också fått men det finns också delar av bl a Rumänien där benämningen "helvetesgränd" är befogad.
Medlemskapet i EU skulle bidra till ett bättre liv för landets alla medborgare. Och så kunde det ha blivit om landet använt de ekonomiska möjligheter som medlemskapet medförde. Att regeringen inte gjort så har blivit uppenbart för omvärlden när EU-migranterna (tiggarna) började dyka upp på gatorna i svenska städer. I dagens reportage i Expressen beskrivs att många invånare i Livezilor reser ut bland annat till Sverige för att tigga eller stjäla. Jag hoppas att denna beskrivning inte leder till än mer hot mot rumänska EU-migranter i Sverige. Att människor tigger väcker oftast medlidande men att de medvetet stjäl väcker naturligtvis bara antipati. De svenskar som redan anser att EU-migranterna "bara är här för att stjäla" får tyvärr viss bekräftelse på sin uppfattning. Att både stöld och tiggeri i dessa fall har samma orsaker förbättrar inte situationen.
Sverige har genom både förra och nuvarande regering försökt förmå den rumänska regeringen att minska den sociala utsattheten för de medborgare som lever i misär. Hjälporganisationer som Hjärta till Hjärta, Röda Korset m fl gör ett fantastiskt arbete med de viktigaste delarna nämligen arbete för de vuxna och skolgång för barnen. Men det tar tid för det finns så många områden och så många medborgare som behöver "lyft-hjälp". Och inte bara i Rumänien. Vi ska påminna oss om att de organisationer som framgångsrikt bedriver hjälpverksamhet i Rumänien också gör det i andra länder med likartad social misär för många av sina medborgare.
måndag 23 november 2015
Namnbytet
Efter tjugofem år som Folkpartiet Liberalerna heter partiet sen igår Liberalerna. "Vi ska heta det vi är" sa Jan Björklund. Det var ju tanken när ordet Liberalerna lades till för tjugofem år sen. Men inte ens partiet självt fullföljde den tanken utan fortsatte oftast att skriva och tala bara om "Folkpartiet".
Det sägs att namnet Liberalerna förpliktigar till mer frihetlig politik. Liberalism är enligt Nationalencyklopedin en samhällsåskådning och politisk ideologi med den enskilda människans frihet i centrum. Så är det förstås. Men då behövs också "den enskilda människans frihet" närmare definieras. Är det som kan tyckas "frihet" alltid verklig frihet för den enskilda människan?
Jag har ofta fått frågan om hur jag och partiet kan förorda en restriktiv alkoholpolitik om vi vill kalla oss liberaler. För mig är svaret enkelt. Vilken frihet har alkoholisten? Och vilken frihet innebär det för dennes slagna barn och partner? Begränsningar kring tillgängligheten av alkohol - och naturligtvis än mer till narkotika - leder till att fler människor kan ha friheten att leva ett värdigt liv.
Och då kommer man in på skillnaden mellan nyliberaler och socialliberaler. Vi som bekänner oss till det sistnämnda begreppet tillämpar devisen "min frihet får aldrig betyda att någon annans frihet inskränks".
Men det finns andra "friheter" att fundera över. Personligen menar jag att partiets politik vad gäller inställningen till övervakning av medborgarna behöver diskuteras. Där har inte den liberala profilen varit den mest framträdande på senare års riksdagsbeslut.
Andra värden som förknippas med begreppet "liberal" är ´human´, tolerant´, ´öppenhet´ m fl likartade. Där känner jag att partiet redan ligger rätt. Kände dock en besvikelse i helgen när partiledning/-styrelse tvekade kring frågan om permanenta uppehållstillstånd för flyktingar. Ett landsmöte ska besluta om partiets långsiktiga politik. Att partiet vid extrema händelser kan behöva göra avsteg från grundprinciperna i blocköverskridande överenskommelser är något annat.
`Reformvänlig attityd` är ett annat begrepp som förknippas med liberaler. Där lever partiet Liberalerna väl upp till epitetet efter helgens möte. Ny skattepolitik, ny bostadspolitik m fl nytänkanden är exempel på detta.
Det sägs att namnet Liberalerna förpliktigar till mer frihetlig politik. Liberalism är enligt Nationalencyklopedin en samhällsåskådning och politisk ideologi med den enskilda människans frihet i centrum. Så är det förstås. Men då behövs också "den enskilda människans frihet" närmare definieras. Är det som kan tyckas "frihet" alltid verklig frihet för den enskilda människan?
Jag har ofta fått frågan om hur jag och partiet kan förorda en restriktiv alkoholpolitik om vi vill kalla oss liberaler. För mig är svaret enkelt. Vilken frihet har alkoholisten? Och vilken frihet innebär det för dennes slagna barn och partner? Begränsningar kring tillgängligheten av alkohol - och naturligtvis än mer till narkotika - leder till att fler människor kan ha friheten att leva ett värdigt liv.
Och då kommer man in på skillnaden mellan nyliberaler och socialliberaler. Vi som bekänner oss till det sistnämnda begreppet tillämpar devisen "min frihet får aldrig betyda att någon annans frihet inskränks".
Men det finns andra "friheter" att fundera över. Personligen menar jag att partiets politik vad gäller inställningen till övervakning av medborgarna behöver diskuteras. Där har inte den liberala profilen varit den mest framträdande på senare års riksdagsbeslut.
Andra värden som förknippas med begreppet "liberal" är ´human´, tolerant´, ´öppenhet´ m fl likartade. Där känner jag att partiet redan ligger rätt. Kände dock en besvikelse i helgen när partiledning/-styrelse tvekade kring frågan om permanenta uppehållstillstånd för flyktingar. Ett landsmöte ska besluta om partiets långsiktiga politik. Att partiet vid extrema händelser kan behöva göra avsteg från grundprinciperna i blocköverskridande överenskommelser är något annat.
`Reformvänlig attityd` är ett annat begrepp som förknippas med liberaler. Där lever partiet Liberalerna väl upp till epitetet efter helgens möte. Ny skattepolitik, ny bostadspolitik m fl nytänkanden är exempel på detta.
lördag 10 oktober 2015
Världsdagen för mental hälsa
Idag den 10 oktober är det Världsdagen för mental hälsa. På många håll genomförs konferenser på olika teman kring mental hälsa eller psykiatri, som vi oftare talar om i Sverige. Själv har jag varit på den årliga Psykiatridagen i Linköping. En dag som är ett samarbete mellan organisationerna IFS, RSMH, HSO och kommunen. Dagen, som ibland varit flera dagar och ändå upp till en hel vecka (Psykiatriveckan) är sedan länge en tradition. Alltid bra program med föreläsare, panelsamtal och/eller debatter.
I år var temat för två av föreläsningarna "Bemötandets betydelse" inom psykiatrin. Henning Beier, läkare med specialitet i vuxen- och barn och ungdomspsykiatri höll ett intressant och lättbegripligt föredrag. Beier talade bland annat om målsättningen med bemötandet, vilken enligt honom är att skapa goda sociala relationer, att minska symtom och att öka funktion. Han underströk också hur viktig attityden bakom vad som görs är för att målsättningen ska uppnås.
En intressant "sanning" var att antalet personer med funktionsnedsättning i ett land (t ex Sverige)beror på vilka krav samhället ställer. Man skulle kunna påstå att personer med svåra funktionsnedsättningar har det bättre idag än för 150 år sedan. Medan de med en mindre funktionsnedsättning har det svårare idag.
Annat att reflektera över kring hur det jobbas inom psykiatrin var att det är stor skillnad på att tillrättavisa och att visa tillrätta. Likaså att påminna sig om som personal att inte göra kampen mot symtom till en kamp mot patienten.
En annan föreläsning hölls av Jouanita Törnström som är återhämtningskonsult inom psykiatrin. Hon berättade om sin resa genom livet men också om vägen tillbaka och bemötandets betydelse för att våga säga ja till livet efter diagnosen borderline. Det handlar om att få hjälp att tro på att det är gott att leva.
En dag som gav mig både fler insikter om hur livet och vardagen kan te sig för den drabbas av psykisk ohälsa/sjukdom och dennes anhöriga. Men också att det går att leva ett gott liv trots sjukdom om man får ett gott och engagerat bemötande i vården. Därför är det så viktigt med välutbildad och för uppgiften lämplig personal.
I år var temat för två av föreläsningarna "Bemötandets betydelse" inom psykiatrin. Henning Beier, läkare med specialitet i vuxen- och barn och ungdomspsykiatri höll ett intressant och lättbegripligt föredrag. Beier talade bland annat om målsättningen med bemötandet, vilken enligt honom är att skapa goda sociala relationer, att minska symtom och att öka funktion. Han underströk också hur viktig attityden bakom vad som görs är för att målsättningen ska uppnås.
En intressant "sanning" var att antalet personer med funktionsnedsättning i ett land (t ex Sverige)beror på vilka krav samhället ställer. Man skulle kunna påstå att personer med svåra funktionsnedsättningar har det bättre idag än för 150 år sedan. Medan de med en mindre funktionsnedsättning har det svårare idag.
Annat att reflektera över kring hur det jobbas inom psykiatrin var att det är stor skillnad på att tillrättavisa och att visa tillrätta. Likaså att påminna sig om som personal att inte göra kampen mot symtom till en kamp mot patienten.
En annan föreläsning hölls av Jouanita Törnström som är återhämtningskonsult inom psykiatrin. Hon berättade om sin resa genom livet men också om vägen tillbaka och bemötandets betydelse för att våga säga ja till livet efter diagnosen borderline. Det handlar om att få hjälp att tro på att det är gott att leva.
En dag som gav mig både fler insikter om hur livet och vardagen kan te sig för den drabbas av psykisk ohälsa/sjukdom och dennes anhöriga. Men också att det går att leva ett gott liv trots sjukdom om man får ett gott och engagerat bemötande i vården. Därför är det så viktigt med välutbildad och för uppgiften lämplig personal.
lördag 19 september 2015
Protesterna mot flyktingar fortsätter
Vid ungerska gränsen byggs nya stängsel. I Torneå protesterar finländare mot flyktingar som är på väg mot Finland. Och EU som organisation kommer ingen vart med försöken till överenskommelse om fördelning av mottagandet.
Få frågar sig "hur mår dessa stackars människor?" De som protesterar tycks tro att flyktingarna är okänsliga för det som pågår vid olika gränslinjer.
Som väl är finns organisationer som Röda Korset m fl och enskilda personer som gör otroliga medmänskliga insatser.
Suzana Gjorgjevska,volontär och läkare i Röda Korset i Makedonien hjälper en gravid kvinna från Irak som är på flykt
Foto: John Engedal Nissen / IFRC
Suzana har varit volontär i Röda Korsets sedan hon var 10 år gammal. Nu när hon utbildat sig till läkare vill hon hjälpa människorna på flykt. Varannan dag arbetar hon 12-timmarsskift vid den södra gränsen mot Grekland där temperaturen just nu ligger strax under 40 grader.
- Vi har fullt upp, minst 200-300 medicinska fall per dag. De flesta av handlar om influensa, magsmärtor, uttorkning, problem med fötterna, allergi och insektsbett, berättar Suzana.
De allra flesta behandlas på plats, men i vissa fall behöver de Röda Korset hjälp till sjukhus. Så blev det i fallet med den gravida kvinnan från Irak.
- För somliga handlar det om att göra resan lättare, för andra handlar det helt klart om att rädda liv, säger Suzana.
- Jag kan inte förklara det med ord. De här människorna behöver verkligen oss. Det blir väldigt tydligt när de tar din hand, håller den riktigt hårt, ser dig i ögonen och med eftertryck säger "Tack". Det är så uppriktigt och ärligt, det betyder mycket för dem. Och det betyder mycket för oss också att vi kan hjälpa dem. Jag känner att jag gör nytta.
En speciell händelse gjorde starkt intryck på Suzana. Hon beskriver hur hon rusade fram mot en kvinna som kollapsade precis innan hon skulle kliva på tåget som skulle ta henne till den norra gränsen mot Serbien.
- Jag gav henne mat och vatten, och sedan var hon redo att fortsätta sin färd. När hon gick ombord på tåget ropade alla från fönstren på sitt eget språk "Tack, doktorn, tack!". Det var stort, säger Suzana med ett leende.
I Röda Korset i Makedonien arbetar över 100 volontärer och 16 anställda med att hjälpa människor på flykt.
/ John Engedal Nissen
Runt om i vårt land visar människor intresse att jobba som frivilliga/volontärer för att hjälpa de flyktingar som kommer. I "min" rödakorskrets Linköping Södra har vi de senaste två veckorna tagit emot mängder av förfrågningar och erbjudanden från Linköpingsbor som vill göra en humanitär insats. Själv har jag läst ett 60-tal intresseanmälningar från personer som framförallt vill stödja nyanlända med Läxhjälp och Träna svenska. Det är utmärkt. Vägen in i det svenska samhället går via språket. Och därmed möjlighet till ett jobb och egen försörjning. Till kommunens socialtjänst anmäler många invånare intresse att öppna sina hem för ensamkommande flyktingbarn samt att bli godemän. Också det oerhört viktiga insatser i tider då tiotals barn/unga kommer varje vecka.
Samtidigt så finns motståndet framförallt på nätet. Påståenden så osakliga så man undrar hur normalbegåvade människor kan tro på dem. Jag läste nyss om SD-motioner till SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting) kongress i november där det ställs krav från SD-företrädare på att få stopp på "den enorma massinvandringen". Hur många som kommer att komma hit innan året är slut vet vi förstås inte. Enligt Migrationsverkets statistik hade t o m augusti kommit ca 60 000. Även om den siffran fördubblas i år så är det knappast "en enorm massinvandring". Under förra året, 2014, kom drygt 80 000 personer. Att jämföra med 1992 då drygt 84 000 personer kom till Sverige från det då krigsdrabbade forna Jugoslavien. Bland alla dessa siffror och påståenden bör även påminnas om det faktum att Sveriges befolkning uppgick till 9,7 miljoner (!) per den 31/12 2014.
Få frågar sig "hur mår dessa stackars människor?" De som protesterar tycks tro att flyktingarna är okänsliga för det som pågår vid olika gränslinjer.
Som väl är finns organisationer som Röda Korset m fl och enskilda personer som gör otroliga medmänskliga insatser.
Suzana Gjorgjevska,volontär och läkare i Röda Korset i Makedonien hjälper en gravid kvinna från Irak som är på flykt
Omkring 5 000 människor på flykt anländer varje dag till Makedonien. Där möts de av ett hundratal rödakorsvolontärer som arbetar intensivt med att ge första hjälpen och dela ut mat och vatten. Varje dag når de 4 000 människor.
En av volontärerna, Suzana Gjorgjevska, är läkare. Hon känner försiktigt runt halsen på en irakisk kvinna medan maken oroligt ser på. Kvinnan är gravid i fjärde månaden. Suzana har hämtat upp hela familjen vid gränsen till Grekland, efter det att kvinnan fått magsmärtor. Hon försöker övertala kvinnan att dricka lite vatten. Foto: John Engedal Nissen / IFRC- Vi har fullt upp, minst 200-300 medicinska fall per dag. De flesta av handlar om influensa, magsmärtor, uttorkning, problem med fötterna, allergi och insektsbett, berättar Suzana.
De allra flesta behandlas på plats, men i vissa fall behöver de Röda Korset hjälp till sjukhus. Så blev det i fallet med den gravida kvinnan från Irak.
- För somliga handlar det om att göra resan lättare, för andra handlar det helt klart om att rädda liv, säger Suzana.
"Jag känner att jag gör nytta"
Suzana är van vid att behandla många patienter samtidigt, men hon säger att den här situationen annorlunda.- Jag kan inte förklara det med ord. De här människorna behöver verkligen oss. Det blir väldigt tydligt när de tar din hand, håller den riktigt hårt, ser dig i ögonen och med eftertryck säger "Tack". Det är så uppriktigt och ärligt, det betyder mycket för dem. Och det betyder mycket för oss också att vi kan hjälpa dem. Jag känner att jag gör nytta.
En speciell händelse gjorde starkt intryck på Suzana. Hon beskriver hur hon rusade fram mot en kvinna som kollapsade precis innan hon skulle kliva på tåget som skulle ta henne till den norra gränsen mot Serbien.
- Jag gav henne mat och vatten, och sedan var hon redo att fortsätta sin färd. När hon gick ombord på tåget ropade alla från fönstren på sitt eget språk "Tack, doktorn, tack!". Det var stort, säger Suzana med ett leende.
I Röda Korset i Makedonien arbetar över 100 volontärer och 16 anställda med att hjälpa människor på flykt.
/ John Engedal Nissen
Runt om i vårt land visar människor intresse att jobba som frivilliga/volontärer för att hjälpa de flyktingar som kommer. I "min" rödakorskrets Linköping Södra har vi de senaste två veckorna tagit emot mängder av förfrågningar och erbjudanden från Linköpingsbor som vill göra en humanitär insats. Själv har jag läst ett 60-tal intresseanmälningar från personer som framförallt vill stödja nyanlända med Läxhjälp och Träna svenska. Det är utmärkt. Vägen in i det svenska samhället går via språket. Och därmed möjlighet till ett jobb och egen försörjning. Till kommunens socialtjänst anmäler många invånare intresse att öppna sina hem för ensamkommande flyktingbarn samt att bli godemän. Också det oerhört viktiga insatser i tider då tiotals barn/unga kommer varje vecka.
Samtidigt så finns motståndet framförallt på nätet. Påståenden så osakliga så man undrar hur normalbegåvade människor kan tro på dem. Jag läste nyss om SD-motioner till SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting) kongress i november där det ställs krav från SD-företrädare på att få stopp på "den enorma massinvandringen". Hur många som kommer att komma hit innan året är slut vet vi förstås inte. Enligt Migrationsverkets statistik hade t o m augusti kommit ca 60 000. Även om den siffran fördubblas i år så är det knappast "en enorm massinvandring". Under förra året, 2014, kom drygt 80 000 personer. Att jämföra med 1992 då drygt 84 000 personer kom till Sverige från det då krigsdrabbade forna Jugoslavien. Bland alla dessa siffror och påståenden bör även påminnas om det faktum att Sveriges befolkning uppgick till 9,7 miljoner (!) per den 31/12 2014.
onsdag 16 september 2015
Se upp för falska insamlare
Aftonbladet skriver idag om risken att bli lurad av oseriösa insamlare av pengar till flyktinghjälp. Viljan att hjälpa till på olika sätt hos stora delar av svenska folket är fantastisk. Själv är jag aktiv i en lokal Rödakorskrets och tar emot många, många som vill göra frivilliginsatser, som vill vara faddrar och som vill skänka kläder och pengar. Det är oerhört glädjande att uppleva att människor i allmänhet bryr sig.
Men - så finns det tyvärr ett antal samvetslösa personer som nu försöker sko sig och samla in pengar enbart för egen vinning. Precis som Polisen råder i artikeln så vill jag också säga: Kolla! Och allra säkrast är att ge till en organisation med 90-konto. Vilka de är kan kontrolleras via http://www.insamlingskontroll.se/home.
Som aktiv rödakorsare rekommenderar jag naturligtvis att använda någon av alla de möjligheter Röda Korset erbjuder för att bidra. Men självklart ska alla engagerade människor göra sitt eget val bland alla seriösa organisationer. Men, som sagt/skrivet - Glöm inte att kolla! Det är illa att själv bli lurad. Än värre är att den hjälp du vill ge inte kommer flyktingarna till del.
Men - så finns det tyvärr ett antal samvetslösa personer som nu försöker sko sig och samla in pengar enbart för egen vinning. Precis som Polisen råder i artikeln så vill jag också säga: Kolla! Och allra säkrast är att ge till en organisation med 90-konto. Vilka de är kan kontrolleras via http://www.insamlingskontroll.se/home.
Som aktiv rödakorsare rekommenderar jag naturligtvis att använda någon av alla de möjligheter Röda Korset erbjuder för att bidra. Men självklart ska alla engagerade människor göra sitt eget val bland alla seriösa organisationer. Men, som sagt/skrivet - Glöm inte att kolla! Det är illa att själv bli lurad. Än värre är att den hjälp du vill ge inte kommer flyktingarna till del.
lördag 12 september 2015
Från tiggeri i Linköping till arbete i hembyn
I veckan har regeringen haft konferens om EU-migranterna som tigger i Sverige tillsammans med Rumänien och även överläggningar med företrädare för Bulgarien varifrån många tiggande Eu-migranter kommer till Sverige.
I en DN-debattartikel under veckan uppmanar regeringen oss svenskar att inte skänka pengar till människor som tigger på gatorna i många svenska städer utan i stället skänka till organisationer som arbetar i EU-migranternas hemländer framförallt Rumänien och Bulgarien.
Och visst är det så att i det långa perspektivet måste länderna ta ansvar för att deras medborgare kan få sin försörjning genom arbete i hemlandet. Men så länge det inte är möjligt utan människor "väljer" att komma hit så ska de mötas med den omtanke som de kan behöva. Av den allmänna debatten att döma kan man tror att de kommer hit i avsikt att tigga. Men så är det egentligen inte. Utgångspunkten för dem som reser hit är att de använder sig av den lagliga rätt att arbeta inom EU som vi alla har oavsett från vilket EU-land vi kommer. Att det sen inte finns möjligheter till tillfälliga anställningar i syfte att tjäna ihop en summa att ta med hem är egentligen en annan fråga. Tidigare reste de som nu söker sig till Sverige till grannländer i södra Europa. Men efter den ekonomiska krisen i bl a Grekland och Spanien finns inga tillfälliga jobb där.
Men visst är försörjning i hemlandet det bästa och också det som alla EU-migranter vill ha. Och visst ger det resultat att skänka pengar till organisationer som jobbar i bl a Rumänien och Bulgarien. En mycket glädjande artikel finns i dagens ÖstgötaCorrespondenten om hur organisationen
Hjärta till Hjärta hjälper till att starta sociala företag i byn Pauleasca i Rumänien. Många som tigger i Linköping kommer från den byn. Nu har två av dem fått jobb som korgflätare i hembyn. "Nu behöver jag inte resa iväg för att försöka få tag på pengar. Nästa gång jag kommer till Sverige är som turist. säger en av personerna som tidigare tiggde på Linköpings gator.
I en DN-debattartikel under veckan uppmanar regeringen oss svenskar att inte skänka pengar till människor som tigger på gatorna i många svenska städer utan i stället skänka till organisationer som arbetar i EU-migranternas hemländer framförallt Rumänien och Bulgarien.
Och visst är det så att i det långa perspektivet måste länderna ta ansvar för att deras medborgare kan få sin försörjning genom arbete i hemlandet. Men så länge det inte är möjligt utan människor "väljer" att komma hit så ska de mötas med den omtanke som de kan behöva. Av den allmänna debatten att döma kan man tror att de kommer hit i avsikt att tigga. Men så är det egentligen inte. Utgångspunkten för dem som reser hit är att de använder sig av den lagliga rätt att arbeta inom EU som vi alla har oavsett från vilket EU-land vi kommer. Att det sen inte finns möjligheter till tillfälliga anställningar i syfte att tjäna ihop en summa att ta med hem är egentligen en annan fråga. Tidigare reste de som nu söker sig till Sverige till grannländer i södra Europa. Men efter den ekonomiska krisen i bl a Grekland och Spanien finns inga tillfälliga jobb där.
Men visst är försörjning i hemlandet det bästa och också det som alla EU-migranter vill ha. Och visst ger det resultat att skänka pengar till organisationer som jobbar i bl a Rumänien och Bulgarien. En mycket glädjande artikel finns i dagens ÖstgötaCorrespondenten om hur organisationen
Hjärta till Hjärta hjälper till att starta sociala företag i byn Pauleasca i Rumänien. Många som tigger i Linköping kommer från den byn. Nu har två av dem fått jobb som korgflätare i hembyn. "Nu behöver jag inte resa iväg för att försöka få tag på pengar. Nästa gång jag kommer till Sverige är som turist. säger en av personerna som tidigare tiggde på Linköpings gator.
onsdag 9 september 2015
"Jag vill inte bli glömd"
Så sa strokedrabbade Thomas Eriksson i Göteborg efter att hemtjänsten inte kommit vid flera tillfällen trots uppgjord tid. Enligt programmet Uppdrag Granskning hade Thomas inte heller blivit kontaktad. Kvällens program handlade om dels detta men framförallt att det kommer så många olika personer till samma äldre person.
Problem med antal personer i hemtjänsten är ju långt ifrån ny. Även om just hemtjänsten i detta område, Bergsjön i Göteborg, verkade vara osedvanligt dåligt organiserad, så är det en vanligt återkommande brist.
Och till och från visas lösningar, som i detta program det korta inslaget från Sundsvall. Som tydligen går ut på att ha flera mindre arbetslag och en bättre organisation vid frånvaro. Borde väl vara ganska självklart att kring en person, som behöver mycket hjälp per dygn, bilda ett arbetslag/team. Detta team kan då också ha ansvar för några ytterligare personer i närområdet. Kombinerat med ett effektivt vikariesystem dvs vikarierna ingår i teamet, måste effekten bli att de som kommer är kända av den äldre. Trots att det vid stora omsorgsbehov måste bli ganska många personer totalt som kommer. Arbetstidsregler, fridagar och eventuella sjukdagar, VAB-dagar, semester mm kan ingen planerare bortse ifrån.
Oftast beskrivs bristerna som ett resultat av för lite ekonomiska resurser. Och det kan säkert vara en förklaring i många fall. Men ganska ofta är dålig organisation till följd av dålig och inkompetent ledning orsaken. Och på senare år har bristen på kompetent vårdpersonal blivit ett allt större bekymmer. För få söker vårdutbildningar och många slutar efter en tids anställning. Och tiden då de riktigt stora pensionsavgångarna får genomslag är väldigt nära.
Nu är ju detta inte bara ett bekymmer för hemtjänsten utan inom vårdsektorn i sin helhet precis som inom skolan. Denna verklighet borde föranleda djupa, seriösa diskussioner inom såväl politiken på alla nivåer som inom fackliga organisationer, inom forskningen, bland s.k. utvecklare som det finns ganska gott om inom välfärdsområdena. Sådana diskussioner förekommer också. Men ....
Om detta tänker jag återkomma. När jag var riksdagsledamot i socialförsäkringsutskottet och såg alla välfärdssystem som finns i Sverige, slogs jag ibland av hur de olika systemen nästan kunde motverka inte bara varandra utan även syftet med ett system. Men tiden att utveckla några kloka tankar kring vad som kanske skulle kunna förändras/förbättras fanns sällan. Och jag tror att det är så för många politiker - och andra också för den delen - att dagsproblemen pockar på och måste lösas.
Problem med antal personer i hemtjänsten är ju långt ifrån ny. Även om just hemtjänsten i detta område, Bergsjön i Göteborg, verkade vara osedvanligt dåligt organiserad, så är det en vanligt återkommande brist.
Och till och från visas lösningar, som i detta program det korta inslaget från Sundsvall. Som tydligen går ut på att ha flera mindre arbetslag och en bättre organisation vid frånvaro. Borde väl vara ganska självklart att kring en person, som behöver mycket hjälp per dygn, bilda ett arbetslag/team. Detta team kan då också ha ansvar för några ytterligare personer i närområdet. Kombinerat med ett effektivt vikariesystem dvs vikarierna ingår i teamet, måste effekten bli att de som kommer är kända av den äldre. Trots att det vid stora omsorgsbehov måste bli ganska många personer totalt som kommer. Arbetstidsregler, fridagar och eventuella sjukdagar, VAB-dagar, semester mm kan ingen planerare bortse ifrån.
Oftast beskrivs bristerna som ett resultat av för lite ekonomiska resurser. Och det kan säkert vara en förklaring i många fall. Men ganska ofta är dålig organisation till följd av dålig och inkompetent ledning orsaken. Och på senare år har bristen på kompetent vårdpersonal blivit ett allt större bekymmer. För få söker vårdutbildningar och många slutar efter en tids anställning. Och tiden då de riktigt stora pensionsavgångarna får genomslag är väldigt nära.
Nu är ju detta inte bara ett bekymmer för hemtjänsten utan inom vårdsektorn i sin helhet precis som inom skolan. Denna verklighet borde föranleda djupa, seriösa diskussioner inom såväl politiken på alla nivåer som inom fackliga organisationer, inom forskningen, bland s.k. utvecklare som det finns ganska gott om inom välfärdsområdena. Sådana diskussioner förekommer också. Men ....
Om detta tänker jag återkomma. När jag var riksdagsledamot i socialförsäkringsutskottet och såg alla välfärdssystem som finns i Sverige, slogs jag ibland av hur de olika systemen nästan kunde motverka inte bara varandra utan även syftet med ett system. Men tiden att utveckla några kloka tankar kring vad som kanske skulle kunna förändras/förbättras fanns sällan. Och jag tror att det är så för många politiker - och andra också för den delen - att dagsproblemen pockar på och måste lösas.
måndag 7 september 2015
Människans bästa vän
söndag 6 september 2015
Ett annat minst lika viktigt perspektiv på flyktingkatastrofen
Detta perspektiv synliggör DHRs ordförande i nedanstående blogg inlägg den 4 september. Bra Rasmus!
Flyktingkatastrofen angår även DHR! Vi har en viktig roll i samhällsdebatten.
European Disability Forum (EDF) har sänt ett öppet brev till Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, Europaparlamentets ordförande, Martin Schultz och EU-kommissionären med ansvar för migration, inrikesfrågor och medborgarskap, Dimitris Avramopoulos. I brevet riktar sig EDF till EU:s institutioner i ett försök att trycka på för ett upprättande av en omfattande och MR-baserad migrationspolicy. EDF kräver att EU svarar på den uppkomna situationen på ett humant vis, tillgodoser behoven och säkerställer säkerheten för familjer, människor med funktionsnnedsättningar och ensamkommande flyktingbarn. EDF menar att dessa individer nu blir behandlade på ett oförsvarligt vis. Brevet avslutas med att EDF kräver att "EU gemensamt och kraftfullt agerar på ett sätt som till fullo reflekterar EU:s värderingar vad gäller mänskliga rättigheter och värdighet".
I förra veckan skickade jag en begäran om att få träffa Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson för att bland annat diskutera situationen för flyktingar med funktionsnedsättning. Jag tycker att funktionshinderrörelsens perspektiv är viktiga i denna fråga. Vi har en tradition av att jobba för mänskliga rättigheter, debattera i frågor om människosyn och argumentera för det okränkbara och lika människovärdet. Vi måste våga se vår betydelse i viktiga samhällsdebatter. Ingen individ, ingen organisation eller makthavare bör känna sig oberörd eller undantagen i fråga om människovärde och mänskliga rättigheter. Det är det ena.
Det andra är att frågan i allra högsta grad också gäller personer med funktionsnedsättning. Vi vet att personer med funktionsnedsättning är bland de mest utsatta i världen. Vi vet att personer med funktionsnedsättning också i krissituationer är de mest utsatta. Det handlar både om att tillgodose behoven för en dräglig tillvaro där man befinner sig på flykt men dessförinnan handlar det om att överleva färden.
Jag välkomnar EDF:s initiativ och uppmaning till EU i debatten om flyktingkatastrofen och hoppas att den nordiska funktionshinderrörelsen kan verka i samma anda.
I förra veckan skickade jag en begäran om att få träffa Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson för att bland annat diskutera situationen för flyktingar med funktionsnedsättning. Jag tycker att funktionshinderrörelsens perspektiv är viktiga i denna fråga. Vi har en tradition av att jobba för mänskliga rättigheter, debattera i frågor om människosyn och argumentera för det okränkbara och lika människovärdet. Vi måste våga se vår betydelse i viktiga samhällsdebatter. Ingen individ, ingen organisation eller makthavare bör känna sig oberörd eller undantagen i fråga om människovärde och mänskliga rättigheter. Det är det ena.
Det andra är att frågan i allra högsta grad också gäller personer med funktionsnedsättning. Vi vet att personer med funktionsnedsättning är bland de mest utsatta i världen. Vi vet att personer med funktionsnedsättning också i krissituationer är de mest utsatta. Det handlar både om att tillgodose behoven för en dräglig tillvaro där man befinner sig på flykt men dessförinnan handlar det om att överleva färden.
Jag välkomnar EDF:s initiativ och uppmaning till EU i debatten om flyktingkatastrofen och hoppas att den nordiska funktionshinderrörelsen kan verka i samma anda.
Säg ifrån!
Mycket skrivs och säga i media kring situationen för flyktingarna som kommit och kommer till Europa och manifestationer hålls i syfte att visa solidaritet. Och det är bra. Men allra viktigast är ändå att diskutera hur vi möter och bemöter de fördomar och rent hat som också är en del av debatten just nu.
Peter Wolodarski har också denna söndag en angelägen artikel på detta tema. Läs och reflektera!
Läs gärna också min kommentar på FB https://www.facebook.com/linnea.darell?fref=nf&pnref=story.
Peter Wolodarski har också denna söndag en angelägen artikel på detta tema. Läs och reflektera!
Läs gärna också min kommentar på FB https://www.facebook.com/linnea.darell?fref=nf&pnref=story.
fredag 4 september 2015
Europa måste ta sitt ansvar
Idag skriver Reza Zarenoe (FP) i en debattartikel "Tystnaden och förnekandet inför flyktingkatastrofen är av samma slag som under nazisttiden. Europa måste ta sitt ansvar." En utmärkt artikel som jag rekommenderar för läsning. Innehållet manar verkligen till eftertanke. Zarenoe påminner om hur människor efter Förintelsen försvarade sig med att de inte visste vad som skedde. När dagens händelser om 50 år är historia vill vi då vara de som inte visste, inte såg? Eller vill vi vara de som valde att gå på samma spår som Raoul Wallenberg?
Som jag ser det borde svaret vara enkelt. Vi ser och vi gör något! År 2015 kan ingen i Europa undgå att förstå vad som sker. Och ingen borde förneka att det är den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget med 60 miljoner människor på flykt i världen. Och att detta faktum kräver engagemang och handling av EUs samtliga länder!
Idag tycks dock insikten om behovet av att öppna Europa vara något större än igår om man får tro mediarapporteringen. Bilden på en treårig drunknad pojke som flöt upp på en strand i Turkiet har förhoppningsvis gripit tag om åtminstone några av Europas ledare. Om insikten följs av handling så hade kanske den lilla pojkens död en mening.
SVT:s olika program igår om flyktingkatastrofen var sakliga och nödvändiga som information. Men ansvarig ministers ständiga upprepande av att Sverige ställer upp tillsammans med Tyskland räcker inte. Det är bra att så sker. Men hur pådrivande är Sverige i Europasamarbetet? Nog hörs väl Angela Merkel betydligt mer. Låt vara att Tyskland är en mycket större och "tyngre" EU-medlem. Men ändå.
Ser att Aftonbladet "avslöjar" att Löfven och Merkel ska träffas på tisdag för gemensam diskussion om flyktingkatastrofen. På tisdag! Idag är det fredag Till dess har ytterligare tiotusentals människor tvingats till desperata flyktvägar med lidande och död som följd.
Som jag ser det borde svaret vara enkelt. Vi ser och vi gör något! År 2015 kan ingen i Europa undgå att förstå vad som sker. Och ingen borde förneka att det är den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget med 60 miljoner människor på flykt i världen. Och att detta faktum kräver engagemang och handling av EUs samtliga länder!
Idag tycks dock insikten om behovet av att öppna Europa vara något större än igår om man får tro mediarapporteringen. Bilden på en treårig drunknad pojke som flöt upp på en strand i Turkiet har förhoppningsvis gripit tag om åtminstone några av Europas ledare. Om insikten följs av handling så hade kanske den lilla pojkens död en mening.
SVT:s olika program igår om flyktingkatastrofen var sakliga och nödvändiga som information. Men ansvarig ministers ständiga upprepande av att Sverige ställer upp tillsammans med Tyskland räcker inte. Det är bra att så sker. Men hur pådrivande är Sverige i Europasamarbetet? Nog hörs väl Angela Merkel betydligt mer. Låt vara att Tyskland är en mycket större och "tyngre" EU-medlem. Men ändå.
Ser att Aftonbladet "avslöjar" att Löfven och Merkel ska träffas på tisdag för gemensam diskussion om flyktingkatastrofen. På tisdag! Idag är det fredag Till dess har ytterligare tiotusentals människor tvingats till desperata flyktvägar med lidande och död som följd.
onsdag 2 september 2015
På en järnvägsstation
Stod tidigare idag på en av Stockholms centrals perronger och väntade på tåget till Linköping. Det var i rusningstid när alla var på väg hem från jobb och skolor. Hyggligt välklädda människor med mobiltelefoner av senaste snitt. För min inre syn såg jag TV-bilderna från en annan järnvägsstation.Nämligen Budapest. Enda likheten är att det är många människor och att de är på väg någonstans. Men inte hem. För deras hem finns inte längre. Och drömmen om ett nytt hem tycks grusas mer för var dag de väntar.
När jag kommer hem och ser kvällens nyheter hör jag SD:s partiledare säga att Sverige och Europa har inte råd att erbjuda ett nytt hem till de som flyr. Att de blir goda skattebetalare så småningom och bidrar till vår välfärd ingår inte i SD:s tankevärld. Skrämmande!
När jag kommer hem och ser kvällens nyheter hör jag SD:s partiledare säga att Sverige och Europa har inte råd att erbjuda ett nytt hem till de som flyr. Att de blir goda skattebetalare så småningom och bidrar till vår välfärd ingår inte i SD:s tankevärld. Skrämmande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)