Regeringskris, virusmutationer men också vikten av bevakning av demokrati och mänskliga rättigheter på Internationella funktionsrättsdagen

Öppnar man en dagstidning, tittar på TV-nyheter eller lyssnar på radion så finner man bland annat orden regeringskris och virusmutationer. Och visst - verkligheten ska inte undanhållas. Inte heller ska allvaret i företeelserna/händelserna nedtonas. Men när det vissa dagar börjar kännas som att det är mediernas chans att ganska lättvindigt presentera "nya" nyheter, då tröttnar åtminstone jag på att lyssna/titta/läsa. Vilket i sig är en fara för då kanske jag missar någon viktig nyhet, som verkligen är en nyhet. Och som jag behöver känna till. Kanske Folkhälsomyndighetens nya råd just på grund om larmet kring ny mutation. 

Ja, jag kanske inte ska klaga på nyhetsrapporteringen. För visst är det skönt att leva i ett land där nyheterna inte bestäms av myndigheter eller av landets politiska ledning, som det ju faktiskt är i vissa länder. 

Men vi kan väl unna oss att glädjas åt att åtminstone regeringskrisen - den senaste - är avverkad, eller? Jo, det kan vi nog vara ganska säkra på. Knappast något av riksdagens nuvarande partier kan väl tänkas vilja genomföra ett extraval under kommande vår. Om nästan exakt tio månader genomförs 2022 års val till riksdag, regioner och kommuner. Även om datumet den 11 september förknippas med sorg så får vi tro att det inte gäller den 11 september 2022 i Sverige. Spekulationer kring vad Sverige kan förvänta sig inför regeringsbildning hösten 2022 tänker jag vänta med.

I fredags (3 dec) inföll den Internationella funktionsrättsdagen. Jag skrev om vikten av att ständigt betänka att demokrati och mänskliga rättigheter alltid måste bevakas, respekteras och återvinnas. Artikeln Min frihet får inte innebära någon annans ofrihet var införd i ÖstgötaCorrespondenten och MotalaVadstena tidning. Tyvärr uppmärksammas inte dagen särskilt mycket. Mindre för varje år faktiskt. Trots att det borde vara tvärtom eftersom alltfler bakslag för såväl demokrati som mänskliga rättigheter sker runtom i världen. Så även här i Sverige faktiskt. Det vill vi inte alltid tro. Men jag ger några exempel i artikeln, Jag blir glad för dina kommentarer!

Nu avslutar jag detta lite smågnälliga inlägg med att tillönska en fortsatt GLAD ADVENT!

Några höstdagar i härliga Gränna

 Nyss hemkomna från två fantastiska höstdagar i härliga Gränna. Ställplatserna för husbilar ovanför Gränna Hamn kan jag rekommendera. Vi har tillbringat några dagar där varje sommar sen flera år tillbaka och alltid varit nöjda. Dessutom nära till livsmedelsbutiker, glasskiosker, restauranger samt separat försäljning av nyrökt fisk som t ex sik och Vätternröding.

Och så förstås - den fantastiska utsikten från hamnen ut mot Visingsö. Förläng gärna vistelsen i Gränna med en färjetur över till Visingsö.

Blev denna veckas tripp den sista minituren för säsongen? Nja tveksamt. Vi längtar redan tillbaka. 

Denna bild är från innevarande vecka. Sol, 20 grader varmt och nästan vindstilla. Kan en höstdag bli bättre? 

Används polisens resurser på bästa sätt?

 Igår sköts en man i 30-årsåldern ihjäl inne på en restaurang i Linköping. Enligt Polisen idag så var mannen medlem av Bandidos (presentation onödig). Inte helt osannolikt att skjutningen var en hämnd för skottlossning i en annan stadsdel i Linköping för några veckor sen. 

Idag är nyhetsmedia av alla de slag fyllda av intervjuer med företrädare för kommunens ledning och olika tjänstepersoner. Och förstås med ett antal oroliga boende i området. Och inrikesminister Mikael Damberg! På den vanliga frågan om polisresurser blir det tyvärr lika vanliga:

– "Mitt viktigaste uppdrag som inrikesminister är att bygga ut polisen. Tidigare regeringar har dragit ner kraftfullt på polisutbildningar. Så jag delar bilden av att vi har för få poliser." (Corren idag)

Visst behövs fler poliser men.. som medborgare borde vi också ställa frågan: hur används de knappa polisresurserna? Fler och fler poliser med erfarenhet från polisarbete under lång tid och i s.k. utsatta områden uttalar idag en önskan om det som tidigare benämndes kvarters- eller områdespoliser. Poliser som har sin tjänstgöring i ett bostadsområde och därmed känner de som bor där oavsett ålder. Och "bekantskapen" blir ömsesidig. De som bor känner polisen/poliserna och ömsesidigt förtroende skapas. Men det tycks vara fullständigt omöjligt att föra den diskussionen högre upp inom polisväsendet. Och tydligen också från politiskt håll på nationell nivå. Jag reagerar varje gång polisens företrädare på lokal nivå tituleras "kommunpolis"! Jag tror inte att den tjänstebenämningen motsvarar vad de flesta medborgare skulle kalla "kommunpolis"!

Nu inser jag precis som de flesta medborgare att skjutningar kopplade till organiserad kriminell verksamhet inte löser sig bara genom fler poliser och inte heller bara genom områdesplacerade sådana. Men tryggheten för människor skulle öka betydligt. Och i det korta perspektivet är ökad trygghet i bostadsområden och i samhället i stort den absolut viktigaste åtgärden. När människor känner otrygghet på grund av förekomsten av grov kriminell verksamhet i grannskapet riskeras att medborgarna tar lagen i egna händer. Och det är en mycket farlig utveckling. Och då, Mikael Damberg, hjälper det inte att skylla på tidigare regeringar!   

Vargavinter kan förväntas, eller?

 Detta rönnbärsträd fotade jag under min stavpromenad häromdagen. Förr sade man att stor mängd rönnbär innebar en kommande vinter med mycket snö och mycket kyla. Utan att på intet sätt förringa eller förenkla  debatten om klimatförändringar så kan jag undra: ska vi förväntas oss en vargavinter ovanpå alla översvämningar på grund av sommarens regnoväder? Eller ska vi bara njuta av de vackra rönnbärsträden och invänta vintern som vanligt?

Redan slutet av sommaren

 Ser att jag inte skrivit något sen i början av detta år! Oj, vad tiden går. Det har hunnit vara både vår och sommar. Och pandemin består. Jag ska inte tjata om den just nu. Mitt livstecken på denna blogg får bli några foton från sommarens husbilsturer. 

Nu är det 2021

Så har ännu ett nytt år inletts.Nytt har nästan alltid betytt nya planer och nya förväntningar för min del. Jag har alltid hellre sett framåt än att se i backspegeln. Ja t o m haft ett stort behov av planering. Har mått mycket bra av det. Men man blir aldrig för gammal för att lära nytt. Eller kanske bättre uttryckt "lära om". Vilket jag bevisat för mig själv under det senaste halvåret. Att vara nöjd utan att ha något nytt spännande att se fram emot. För så är ju livet sen snart ett år tillbaka för oss 70-plussare på grund av Coronan - eller Covid 19 som det eländiga viruset nu benämns. Vi saknar ungänge med familj och vänner, vi saknar att gå på konserter, bio och teater och att resa. Men - hela familjen är frisk! Ingen i vår närmaste omgivning har smittats - inte heller min man eller jag. Snart kan vi registrera in husbilen och se oss omkring. Snart kan vi börja njuta av spirande växtlighet i trädgården. Och med detta förstås en hel del arbete, vilket är både roligt och bra för kroppen. Så varför skulle jag vara missnöjd?! Fast ändå! Nog vill vi ALLA att detta virus ska elimineras från världen. Nog om detta! En del annat har hänt. USA har fått en ny president efter Trump. Trots att Trump och hans anhängare fortfarande vill tro att valet var "riggat" och att Biden och hans väljare "stulit" de röster som gjort att Demokraterna vunnit så blev det ändå en stilfull installation. Storbritannien har lämnat det Europeiska samarbetet genom att Brexit nu definitivt genomförts. Vilket jag och många, många andra beklagar. Kändes på slutet av förhandlingarna som att Boris Johnsson och hans vänner ville "både äta kakan och ha den kvar". Blir intressant att se hur länge det dröjer innan krav på ny folkomröstning om brittiskt EU-medlemsskap kommer. Om inte förr kan det sannolikt aktualiseras i nästa val till det brittiska parlamentet.

Munskydd eller inte - det är frågan

 Som jag skrev igår så måste vi alla nu vara extra noga med att ta restriktionerna rörande covid 19 på stort allvar och följa rekommendationerna. Ser i dagens nyhetsrapporteringar att det tyvärr brister på olika håll i landet. Vilket fått till följd att smittan ökar i samhället. Och att fler och fler behöver sjukhusvård. 

En fråga som lyfts av många privatpersoner är varför inte munskydd ingår i de svenska restriktionerna. Ja, svaret är att de vetenskapliga bevisen för nyttan saknas eller i varje fall inte är särskilt starka. 

På somliga låter det som att munskydd inte får användas i Sverige. Så är det naturligtvis inte. Till den/de som tror att munskydd gör nytta och skyddar en själv och andra: Vad hindrar dig/er från att använda munskydd! Även om staten inte har rekommenderat det!

Personligen är jag övertygad om att om vi alla sköter hygienen med handsprit och handtvätt och håller avstånd så kommer det att hindra smittspridningen i högre grad än munskydd, som plockas på och av och på så sätt riskerar att sprida den smitta som förmodligen samlats i skyddet. 

Så Håll ut och håll avstånd så klarar vi av detta eländiga virus!

Nya restriktioner

Så är vi där igen! Ökad smittspridning av detta vidriga virus - Covid 19 eller Corona som det benämndes från början. Och därmed nya restriktioner naturligtvis. Måtte nu alla förstå att vi ALLA måste vara försiktiga för att få stopp på spridningen.

(S) och (M) prioriterar partiegoismen före en human och långsiktig migrationspolitik

Så var då partierna i Sveriges riksdag inte kapabla att ro i land en uppgörelse för en human, rättssäker och effektiv migrationspolitik. Målet var att den nya lagstiftningen skulle vara långsiktigt hållbar d v s inte ändras vart fjärde år beroende på styrkeförhållandena efter val. Men var målet egentligen realistiskt om man ser till hur riksdagspolitiken utvecklats efter senaste valet?
Med en socialdemokrati som sen årtionden bara haft ett mål med varje valrörelse - att behålla regeringsmakten. Kosta vad det kosta vill. Och även om LO gnölat och gnällt på den förda politiken under mandatperioderna så har ändå miljoner av medlemmars pengar slussats till (S)-valrörelser. Och detta trots att allt färre LO-medlemmar röstar på Partiet med stort S.  
Det andra partiet som gärna vill anse sig som statsbärande dvs Moderaterna (Nya är numera borttaget, vilket är helt rätt som jag ser det) är i dagsläget alltför upptagna med att förhålla sig till Sverigedemokraternas ställningstaganden i förhoppning om att få tillbaka väljare från förr. Det var ingen överraskning att (M) bara någon timme efter Åkessons (SD) presskonferens meddelade att de inte var beredda till en uppgörelse. Men så kunde moderaterna naturligtvis inte beskriva det för väljarna. I stället används (S):s koppling till Miljöpartiet och därmed regeringsfrågan som enda skäl.

Visst, jag tror nog att (S) vill undvika en regeringskris. Liksom väl i stort alla riksdagspartier i dagsläget. Och kanske skulle heller inte vi medborgare vara betjänta av en regeringskris med Corona och därmed sammanhängande bekymmer och oro. Men nu är det ju ändå så att med regeringsmakten följer också ansvaret att ta beslut hur obekväma de än kan kännas.

Pågående migrationssamtal

Det har väl knappast undgått någon samhällsintresserad svensk att regeringen tillsammans med övriga riksdagspartier försöker komma fram till en långsiktigt hållbar uppgörelse kring hur Sverige ska hantera migrationsfrågor när den nu gällande ordningen upphör i juli 2021. Att en långsiktig hållbar överenskommelse behövs tycks vara det (nästan) enda som förenar partierna. Hur den ska se ut är betydligt svårare att enas kring. Efter flyktingkatastrofen 2015 och det snabbstopp eller "andrum" som advokat Viktor Banke skriver i boken med samma namn beslutades så har det varit svårt att se hur ett riksdagsbeslut kring en långsiktigt hållbar migrationspolitik ska se ut. Liberalernas Fredrik Malm beskriver tre problem som måste åtgärdas (tidningen NU nr 27/20). De tre problemen är, enligt Malm,
-att det idag saknas konsekvens för de som stannar kvar i Sverige trots avslagsbeslut, vilket har skapat ett misstroende mot migrationspolitiken. Vilket bland annat har gynnat främlingspolitiska strömningar i samhället.
-att det finns brister i rättssäkerheten d v s det råder alltemellanåt tvivel kring hur väl underbyggt ett beslut är. Sådana beslut är livsavgörande för individen och hög rättssäkerhet måste garanteras.
-att kostnaderna för ett omfattande flyktingmottagande är stora initialt. Inte minst på grund av den svenska stelbenta arbetsmarknadspolitiken, som gör att människor inte kommer i arbete och egen försörjning så snabbt som möjligt.

Utöver snabbstoppet genom riksdagsbeslutet sommaren 2016 tillkom även den s.k. gymnasielagen 2018 beslutat av en oenig riksdag och med avrådan från Lagrådet. Personligen tyckte jag då och tycker fortfarande att riksdagens alla partier kunde ansträngt sig mer att gemensamt försökt hitta en lösning för dessa ungdomar som kommit rejält i kläm genom beslutet 2016. Med fler som tänkt kanske lagen blivit mer begriplig. För tanken var god om än svår att genomföra med hög rättssäkerhet som grund. Som nyvald partistyrelseledamot i Liberalerna hösten 2017 upplevde jag att det var "väldigt bråttom" för både (L) och en del andra partier att besluta om avslag på förslaget. Man ville helt enkelt inte hitta en kompromiss till gagn för dessa ungdomar.
Därför blev jag mycket glad när jag läser dagens DN-artikel https://www.dn.se/debatt/stark-svensk-humanitet-lat-de-ensamkommande-stanna/. Artikeln är undertecknad av bl a Hans Blix (L) tidigare utrikesminister. Artikeln är så fylld av humanism, mänsklig värme och klokskap så jag skulle egentligen vilja citera hela texten. Men jag väljer artikelförfattarnas slutbudskap och rekommenderar de som läser mitt inlägg att ta del av hela artikeln. Övriga artikelförfattare är Jan Eliasson (S) tidigare utrikesminister samt Alf Svensson (KD) tidigare biståndsminister.

Det är därför dags att göra rätt när det gäller Sveriges hantering av barn och unga som kom till vårt land i samband med den stora flyktingströmmen 2015/2016. Regering och riksdag ska snart besluta om migrationskommitténs förslag till en långsiktigt hållbar, human, rättssäker och effektiv framtida migrationspolitik. Det är en svår och grannlaga uppgift. Man bör börja med att rätta till den misslyckade hanteringen av dessa ungdomar. För den hanteringen har Sverige mött kritik från bland annat Human rights watch och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.

Permanenta uppehållstillstånd bör beviljas ungdomarna som kom hit innan den tillfälliga lagen trädde i kraft, sommaren 2016. Låt ungdomarna äntligen få andas ut, tryggt fortsätta sina liv här och bidra till Sveriges framtid. De – och många med dem – har väntat länge nog på detta. Så kan ett sår i vårt samhälle börja läkas och Sveriges humanitära traditioner stärkas.

Midsommarstång men inga danser och lekar

Så blev det midsommar också i år detta märkliga år 2020. Almanackan innehåller som vanligt midsommar den här tiden i juni. Midsommarstänger har troligen klätts och rests på olika håll runtom i vårt land. Även där jag och maken har varit.
Detta är infarten till Karlsborgs Camping där vi firat flera midsomrar. Då med musik, dans och lekar.

Men vi hade i alla fall tur med vädret. Framförallt på midsommaraftonen då solen sken från en klarblå himmel hela dagen och till sent på kvällen. Och sillen, snapsen och färskpotatisen smakade bra. Så även jordgubbarna. Och  alla satt på sina "tomter" så den sociala distansen upprätthölls tämligen väl vad vi kunde se. Bara en sorts sprit flödade, nämligen handspriten

Karlsborg är en vacker plats där den ligger vid Göta Kanal mellan sjöarna Vättern och Bottensjön. Detta är en bild från förra året men utsikten var lika fantastisk i år.

Allsångsföreningen arrangerar allsångskvällar ett antal fredagar i juli med kända artister som t ex Lotta Engberg, Magnus Carlsson m fl. Så var det tänkt även i år. Men... vi får hoppas på 2021.

En promenad muntrar upp

Utevistelse rekommenderas för oss i ålderskarantän. Och visst är våren en underbar tid att njuta utomhus. Om än lite kylslagen just nu. Så idag har jag "stavat på" under en dryg timma.

Saknar dock vår hund Louie, som på grund av sjukdom lämnade oss förra våren. Saknar hans energiska letande i dikeskanterna men framförallt saknar jag någon att "småprata" med under promenaden. Ja, man kan faktiskt prata med hundar.
Men det kanske man måste vara/varit hundägare för att förstå.

Eftersom jag bor ett stycke utanför stan så ser jag under promenaden blommande rapsfält. Dock börjar blomningen avta men än så länge är fälten vackert gula. Lyckades inte riktigt med telefonkameran i blåsten så detta är en bild från tidigare år. Men skönheten är densamma varje år.

På vift ur karantäntillvaron

Idag - på min namnsdag - har jag tillfälligt "smitit" ut ur karantänen. Jag har varit hos frisören! Underbart!
Där var lugnt och fridfullt. Max två kunder samtidigt. Att hålla rekommenderat avstånd var således inget problem.

Såg på Rapport igår intervjun med en gammal ensam man. Jag led med den gamle mannen, som nu inte får vara med på bostadsrättsföreningens årliga vårstädardag på grund av att - ja just det - han är gammal. Jag tycker att föreningen borde låta honom själv avgöra.

Själv är jag inte ensam, vilket jag är mycket tacksam för. Men visst "tär" karantänlivet vissa dagar. 
Allra tråkigast är att inte kunna träffa barn och barnbarn. Digitala hjälpmedel kan aldrig ersätta den personliga kontakten.

Fyra månader av året 2020

För drygt fyra månader sen firade Sverige år 2020s ingång med de förväntningar och goda föresatser som brukar följa med ett nyårsfirande. Men också oro kring jobb, studieresultat, privatekonomi, hälsa-ohälsa etc etc. Ja, hur vi var och en tänkte denna nyårsaftonkväll 2019 så kunde nog ingen enda av oss förutse att Sverige drygt fyra månader senare skulle se ut som det gör! Drygt 3 000 döda i en virussjukdom, alla i ålder från 70+ och uppåt i hemkarantän för att inte bli sjuka och tynga sjukvården, studerande på gymnasieskolor och universitet blivit "digital-studenter", ett otal konkurser i olika branscher, arbetslösheten på väg upp mot 8-10 % med flera eländen.

Vi som var hyggligt optimistiska tänkte väl att om två-tre månader är väl det värsta över. Men ack så fel vi trodde! Idag - den 11 maj - är eländet fortfarande pågående. Kanske, kanske något slags avstannande? Nja, tveksamt. På den dagligt återkommande presskonferensen kring smittläget i landet låter det såhär:

 

"Svenskarna har anammat ett något mer avslappnat förhållningssätt till myndigheternas rekommendationer, säger MSB:s Svante Werger under myndigheternas dagliga presskonferens. 

– Det är färre som följer nyheterna mer än vanligt, färre som minskat sitt deltagande i sociala aktiviteter utanför hemmet och färre som minskat sitt kollektivtrafikresande, säger han."

(citat ur DN) (MSB=Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap).

 

Inte så hoppfullt vad gäller möjlighet till minskade restriktioner alltså. Vilket förmodligen är klokt, trots allt.

 

Glädjande nog har våren ändå kommit.

 

 

 

 

 

 

 

Själv var jag inte så orolig för egen del i början. Tänkte att en mer eller mindre svårartad influensa drabbar ju Sverige och åtminstone delar av världen nästan varje år. Tyckte också att åldersgränsen 70+var orimlig. Många 70+are finns faktiskt i arbetslivet fortfarande. Men allteftersom rapporterna om hur Coronasjuka personer drabbats (även de som överlevt) så har jag blivit mer osen många år, i verkligheten vara "en underliggande sjukdom", som kan spela en avgörande roll för hur sjuk jag skulle kunna bli? Ja t o m vara avgörande för om jag överlever eller inte?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Corona enda nyhet värd att rapportera?

När jag skrev senast (2 mars i år) fanns två mycket allvarliga händelser i världen i alla medier (i alla fall i svenska sådana) nämligen den nya flyktingkatastrofen på Medelhavet och den alltmer oroväckande Coronaepidemin. Nu, efter en dryg månad, kan jag konstatera att i stort sett alla händelser som tidigare betraktats som allvarliga och viktiga att rapportera om "försvunnit" ur svensk nyhetsrapportering. Visst är utvecklingen av Corona, som nu är en pandemi, ett fruktansvärt hårt slag mot hela världens befolkning och mot världsekonomin. Men är det skäl nog att "glömma" flyktingkatastrofer, skjutningar i Sverige och diverse annat elände som också drabbar enskilda individer och länder?

Rädslan för smitta gör naturligtvis att vi alla vill och behöver vara uppdaterade kring utvecklingen av pandemin, vilka åtgärder som rekommenderas av Folkhälsomyndigheten och vilka åtgärder som vidtas av regering och riksdag. Jag har alltså inga invändningar mot att stort utrymme ges kring Corona (som nu blivit ett begrepp). Men att allt annat som - troligen - fortfarande sker i vårt land och i omvärlden knappast omnämns längre känns orimligt. T ex knivskars häromdagen en mycket ung pojke i Göteborg av en annan lika ung pojke. Ett kort omnämnande i nyhetsrapporteringen sen tystnad. Händelsen tyder ju ändå på att så allvarliga brott som mord fortfarande sker, eller hur?

I går frågades i ett nyhetsprogram hur ska det gå till att starta upp t ex Italien efter veckor av total karantän. Min fundering blev hur kommer svensk media att "starta upp"? Kommer någon annan fruktansvärd händelse att "tysta" rapporteringen kring pandemin såsom flyktingkatastrofen på Medelhavet och skjutningarna i Sverige har tystats? Eller kommer nyhetsförmedlare klara att återskapa en "normal" nyhetsrapportering där större och mindre viktiga nyheter blandas? Låt oss hoppas att det sistnämnda inträffar.

En olycka kommer sällan ensam

Ja, det är ett gammalt talesätt. Jag kommer att tänka på det när jag tar del av olika nyhetsmedia. Corona-virus och ännu en flyktingkatastrof vid Europas yttre gräns.

Corona-viruset hade vi sannolikt inte kunnat förutse. Nu gäller att vi alla följer rekommendationerna för att förhindra smittspridning. Och utan att drabbas av hysteri.

Den pågående flyktingkatastrofen hade kunnat förebyggas eller åtminstone avdramatiserats något om EU-länderna klarat av att enas om ett regelverk efter åren 2015/16.

Om att inte längre passa in

Ja, så skriver signaturen "Utslängd" i dagens Corre. Insändaren "Att bli gammal är att inte längre passa in" handlar om det utanförskap som, enligt skribenten, uppstår när sinnen och förmågor försämras på grund av ålderdom. Trots många nya hjälpmedel så finns det områden där försämrad förmåga inte beaktats och som skapar utanförskap. Skribenten ger några exempel. Att inte hinna slå åtta siffror i bankkoden förrän maxtiden passerats och efter tre misslyckade försök stängs kortet. Att inte hinna läsa textremsor på tv förrän de försvinner. Och fler nämns i insändaren. Och hen undrar: "Vill samhället stänga mig ute efter alla år?"

För några dagar sen skrev signaturen Janne om brist på delaktighet som skapats på grund av omöjligheten att betala sina inköp med kontanter för den som av olika funktionsnedsättningar och/eller åldersförändringar inte kan hantera kort, Swish eller andra tekniska innovationer.

Sverige har ratificerat (godkänt) FN-konventioner kring tillgänglighet. Det innebär ett ansvar att leva upp till innehållet. Det innebär också att respektera de medborgare som har behov av ökad tillgänglighet på olika områden för att kunna leva som andra. Det vill säga som vi som - ännu - inte drabbats av försämrade förmågor.

Här är länkarna till respektive insändare:

https://www.corren.se/asikter/insandare/att-bli-gammal-ar-att-inte-langre-passa-in-om6517273.aspx

https://www.corren.se/asikter/insandare/kontanter-behovs-for-allas-delaktighet-om6507947.aspx

Omstart

Efter ett längre avbrott känns det dags att återuppta bloggskrivandet. Det betyder också att bloggen i någon mån ändrat karaktär. När jag startade skrivandet år 2008 var avsikten att driva en renodlad politisk blogg. Vilket den också var fram till och med Europavalet förra året.
Efter ett politiskt turbulent 2018/19 tappade jag inspirationen att blogga. Vid senaste årsskiftet lämnade jag också mina sista politiska uppdrag.

Mitt intresse att skriva finns dock kvar. Jag har alltid gillat att skriva. Allt från små dikter och andra inlägg i Kamratposten som barn till artiklar i olika media kring politik och samhälle som vuxen. Och så från 2008 också via min blogg.

Rubriken Omstart betyder att min blogg nu identifieras som "En blogg för åsikter och reflektioner kring politik och samhälle men också berättelser ur vardagen". Alltså en utvidgning - eller utveckling om man så vill - från politisk blogg till en något mer personlig sådan. Fortfarande gäller förstås att jag välkomnar läsarkommentarer.

Kanske blir det någon bild då och då när/om jag blir duktigare på att lägga in sådana. Här kommer i alla fall en alldeles nytagen från vår trädgård. Ser ut som små tulpaner men det är krokusar.

 

En helg i vackra Vadstena

Borde kanske varit hemma och kampanjat inför Europaparlamentsvalet. Men sedan länge hade vi bokat med vänner från västkusten att gå på Vadstena Nya Teater just denna helg. Visade sig nu  sammanfalla med den årliga Vadstenamässan där bland annat företag visar upp sig. Dessutom inträffade Slottets dag med visning av Vadstena Slott. Så det blev en helg med kultur och samhällsfrågor i ett Vadstena som dagen till ära mötte besökarna med sol och värme vid Vätterns strand.

Mer EU-debatt

I måndags skrev jag om det förestående EU-valet med anledning av debatten i söndagens Agenda. Läs gärna hela inlägget här: https://linneadarell.blogspot.com/2019/05/det-viktiga-valet-till-europaparlamentet.html

Idag var det partiledardebatt i riksdagen där temat än mer än i Agenda var aviserat som en debatt inför EU-valet. Tyvärr fortfarande väldigt mycket inrikespolitik från flera partiledare.

Jag har svårt att förstå varför vissa partier vill framställa ett "vi och dom"- förhållande mellan Sverige och övriga EU. Som om inte Sverige är med och kan påverka besluten. Faktum är att de länder som tar medlemskapet på allvar och agerar aktivt och kraftfullt har också inflytande. Sen har ju tyvärr Sverige valt att stå utanför ett antal samarbeten. Och där har vi naturligtvis inte påverkansmöjligheter på besluten. Men det är ju självvalt av regeringen och tycks fortsätta vara så ett antal år till.

Det viktiga valet till Europaparlamentet

Tittade igår söndag på partiledardebatten i SVT:s Agenda. Förhandsreklamen talade om debatten som "den första i det nya politiska landskapet". Och faktiskt - jag tyckte nog att den åtminstone delvis speglade något nytt. Och då tänker jag inte på placeringen av partiledarna utan på tonen i debatten. Tyvärr hade inte Ulf Kristersson (M) och Stefan Löfven (S) lämnat valdebatten bakom sig. Men övriga hanterade det något förändrade läget bra, som jag ser det.
Många tittare hade nog väntat sig mer EU-politik än inrikes med tanke på tidpunkten för programmet. Den partiledare som bäst och mest refererade sina inlägg till just det förestående EU-valet var liberalernas Jan Björklund.
Nu blir det EU-debatt i riksdagen på onsdag inför Europadagen den 9 maj. Jag hoppas verkligen att herrar Löfven och Kristersson har lagt valdebatten bakom sig till dess. Årets EU-val är det viktigaste på många år, kanske det viktigaste någonsin. Jag väljer att lägga in inledningen på Liberalernas program, vilket tydligt beskriver varför det är extra viktigt att rösta i år.

"Den europeiska unionen står inför stora utmaningar. Valet till EU-parlamentet i maj 2019 avgör om samarbetet kommer att kunna möta dem.

Europa har att hantera hot som kommer utifrån såsom den tuffa konkurrensen från ett expanderande Kina. Där leder president Xi Jinping nu världens största ekonomi, som fortsätter att växa utan hänsyn till hållbarhet och mänskliga rättigheter. Samtidigt vänder USA:s president Donald Trump ryggen till efterkrigstidens liberala världsordning. Och den ryska regimen under president Vladimir Putin utgör ett allt större hot mot Europa, såväl militärt som genom försöken att splittra EU-länderna med desinformation och cyberkrigföring. Krafterna runt omkring Europa som vill unionen illa är kanske starkare än någonsin. Det ställer krav på Europa att vilja och kunna leda den fria världen. Det ställer krav på oss att ta ansvar för vår egen säkerhet och för det globala klimatarbete USA nu lämnar bakom sig.

Samtidigt växer hoten inifrån. Premiärminister Viktor Orbán leder i Ungern en främlingsfientlig och nationalistisk regering som öppet kränker rättsstaten och vill stänga EU mot omvärlden. I Storbritannien leder premiärminister Theresa May sitt land mot ett brexit vi idag inte kan överblicka konsekvenserna av – varken för Storbritannien, för unionen eller för Sverige.

Behovet av ett enat Europa är större än någonsin. Liberalernas recept är ett kraftfullt EU som håller ihop, där vi samarbetar ännu tätare än idag. Ett EU som rustas för framtiden och som ges verktyg att möta hoten mot vår kontinent och leverera lösningar på problem som vi bara kan hantera tillsammans. Där andra tvekar är vi tydliga: Sverige ska fullt ut vara med i det europeiska samarbetet."

Det är märkligt att så många svenska partier fortsätter att "tassa fram" i förhållandet till det europeiska samarbetet. Under de senaste åren har det blivit så tydligt att områden som klimat, organiserad brottslighet, droghandel kräver ett väl utvecklat samarbete över landsgränser. Inget land klarar att möta dessa utmaningar på egen hand helt enkelt för att dessa områden har inga landsgränser. Inte ens om Sverige skulle totalt bomma igen alla gränser mot omvärlden skulle vi undgå t ex droghandel och klimatförändringar. Varför då inte i stället samarbeta och nå resultat? Vad är andra partier så rädda för?

Mitt råd till dig som väljare: ta del av all kunskap som finns att tillgå inför valet, källgranska och ta ställning! Rösta den 26 maj eller förtidsrösta från den 8 maj.  

Varför mitt JA till en S-ledd regering

Den 26 november skrev jag på denna blogg om regeringsfrågan. http://linneadarell.blogspot.com/
Sär här skrev jag bl a:

" Hur ser jag då själv på regeringsfrågan ur mitt socialliberala perspektiv? Nej-rösten för Ulf Kristersson som statsminister instämmer jag i. Liberalerna gick till val på att INTE ingå i en regering som blir beroende av (SD). Trots moderata och kristdemokratiska löften/påståenden om att så inte skulle bli fallet så tyder valresultatet på att så kommer att bli fallet. Många bedömare har kritiserat (L) och (C) för att inte ens släppa fram en M-KD-regering. Jag förstår att den synpunkten finns. Men inställningen till (SD) grundar sig på att vi som liberaler inte kan eller vill bidra till att Sverige utvecklas i den riktning som vi nu ser i Ungern, Österrike m fl länder länder. Därför nej till en regering där Sverigedemokraterna får inflytande och t o m en utpressarroll!

Jag får frågor typ "Är det bättre att Sverige styrs av vänsterblocket?" Det är här "pest eller kolera"-resonemanget kommer in. Om Vänsterpartiet inräknas i vänsterblocket så är det, som jag ser det, också ett omöjligt alternativ för liberaler. Även om kommunismen numera inte omnämns i partinamnet så förskräcker dess historiska rötter. Dessutom finns i närtid företrädare för (V) som kallat/r sig kommunister.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju inte lyckats som regeringskonstellation den senaste mandatperioden men är "rumsrena" ur ett demokratiskt perspektiv. Med det inte sagt att jag personligen i dagsläget okritiskt skulle förorda en regeringssamverkan mellan (S) och (L)."

I lördags (12/1-19) beslutade jag mig för att stödja att Liberalerna röstar för en S-ledd regering med förslaget till förhandlingsuppgörelse mellan L, C, S, Mp som grund och med betoning på att (L) inte kommer att ingå regeringen. I min värld har vi goda möjligheter att bedriva oppositionspolitik, som jag förordade i mitt inlägg den 26 november trots nämnda överenskommelse.
Ett av mitts livs svåraste politiska ställningstaganden. En viss lättnad kände jag vid Partirådets möte dagen efter, där en klar majoritet av partivännerna gjorde samma bedömning som jag själv gjort.

Var det då bara förhandlingsuppgörelsens innehåll som avgjorde? Är den alltigenom bara liberal politik? Och kommer den att genomföras i sin helhet eller kommer mycket att "begravas i utredningar"? Jag återkommer längre ner kring hur Liberalerna nu bör hantera frågorna.

Problemet med SD-inflytandet på en M/KD-regerings politik kvarstår (se inlägget ovan från 26/11).  Hur mycket M-ledningen än lovar att genomföra Alliansens reformagenda. Vad som dessutom har hänt är att moderater på flera håll i landet medvetet öppnat för samarbete med sverigedemokrater. Inte för att det varit nödvändigt för att få till stånd ett kommunalt styre utan för att man tycks anse det önskvärt. Det, tillsammans med den omläggning av politiken som påbörjades inom (M) omedelbart efter valet 2014, när Fredrik Reinfeldt avgick, gör att jag är tveksam om Alliansen i sin tidigare form är framtiden för svensk politik i allmänhet och för liberaler i synnerhet. Om/när (M) tar bort "Nya" i partinamnet och återgår till att bli "gamla moderater" eller något annat i konservativ riktning då är i alla fall jag tveksam till ett organiserat samarbete inför valet 2022.

Betyder det då att jag tror på ett organiserat samarbete med socialdemokraterna inför nästa val? Nej, lika lite!

Jag vill att (L) nu (om en S-ledd regering tillträder) håller tummen i ögat på denna regering så att innehållet i förhandlingsuppgörelsen genomförs. Bra liberala reformer som genomförs ska uppmärksammas av Liberalerna! Minsta avvikelse från uppgörelsen som (S) och (Mp) försöker sig på ska kritiseras och stoppas. Liberalerna måste lära sig att uppträda som oppositionsparti. Se hur socialdemokratiska regeringar i årtionden opponerat på den egna politiken!

På alla områden som inte omfattas av den aktuella uppgörelsen så är (L) helt oberoende och därmed ett "riktigt" oppositionsparti. Och som vid valet 2022 går till val som "eget" parti, där inga vallöften "filtrerats" i ett samarbete vare sig till höger eller vänster. Och på frågan "vilken regering ska (L) stödja" så ska svaret vara "där liberal politik får mest genomslag". Eller så här i lite längre tappning: Det liberala partiets uppdrag är att verka för att öka varje människas frihet och livschanser. Målet för vårt politiska arbete är att bidra till samhällsförändring i liberal riktning och stärka stödet för de liberala värderingarna på både kort och lång sikt.

När får Sverige en ny regering?

Ja, den frågan ställer sig många sen veckor tillbaka. Kanske fler media än "vanliga" medborgare. För journalister har månaderna sen valet i september betytt att de inte behövt anstränga sig speciellt mycket för att fylla sidutrymmen respektive sändningstid. Somliga analyser har varit intressanta och kunskapsgivande. Andra har byggt på "sladder" dvs precis det jag varnade för i mitt blogginlägg den 22 september.
Många turer har det blivit. Många partiledarbesök i allehanda TV-soffor och nyhetsinslag. Vissa aktiviteter också naturligtvis för att få till stånd ett regeringsunderlag. Ulf Kristersson, moderaternas partiledare och Alliansledare, fick talmannens första sonderingsuppdrag. Gick inte så bra. Nästa sonderare blev socialdemokraternas ledare Stefan Löfven. Gick inte heller så bra. Ville inte ens bli prövad av riksdagen. Nummer tre blev Annie Lööf, Centerpartiet, som inte heller lyckades. Hon var åtminstone ärlig och sa som det var. Herrar Kristersson och Löfven vill bara rösta på sig själva som statsminister.
Och där befinner sig svensk rikspolitik idag. Nu är bollen tillbaka hos Löfven och flera partier våndas över hur och om man ska bidra till att en regering kommer till stånd. Även om bollen nu ligger hos Löfven och socialdemokraterna ska inte Alliansen och Ulf Kristersson räknas ut som eventuell regeringsbildare.

I mitt uppdrag som ledamot i Liberalernas partistyrelse har jag deltagit i respektive följt många diskussioner både i form av regelrätta sammanträden, diskussioner på partimöten i kommun och län, i media samt på Facebook. Sistnämnda forum kan bidra till att bredda debatten med nya vinklingar och tankeväckande idéer. Tyvärr även motsatsen. Inskränkthet, okunskap, personliga påhopp och beskyllningar som ofta bottnar i påstådda "läckor".

Hur ser jag då själv på regeringsfrågan ur mitt socialliberala perspektiv? Nej-rösten för Ulf Kristersson som statsminister instämmer jag i. Liberalerna gick till val på att INTE ingå i en regering som blir beroende av (SD). Trots moderata och kristdemokratiska löften/påståenden om att så inte skulle bli fallet så tyder valresultatet på att så kommer att bli fallet. Många bedömare har kritiserat (L) och (C) för att inte ens släppa fram en M-KD-regering. Jag förstår att den synpunkten finns. Men inställningen till (SD) grundar sig på att vi som liberaler inte kan eller vill bidra till att Sverige utvecklas i den riktning som vi nu ser i Ungern, Österrike m fl länder länder. Därför nej till en regering där Sverigedemokraterna får inflytande och t o m en utpressarroll!

Jag får frågor typ "Är det bättre att Sverige styrs av vänsterblocket?" Det är här "pest eller kolera"-resonemanget kommer in. Om Vänsterpartiet inräknas i vänsterblocket så är det, som jag ser det, också ett omöjligt alternativ för liberaler. Även om kommunismen numera inte omnämns i partinamnet så förskräcker dess historiska rötter. Dessutom finns i närtid företrädare för (V) som kallat/r sig kommunister.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju inte lyckats som regeringskonstellation den senaste mandatperioden men är "rumsrena" ur ett demokratiskt perspektiv. Med det inte sagt att jag personligen i dagsläget okritiskt skulle förorda en regeringssamverkan mellan (S) och (L).

När jag för trettiofem år sen blev medlem i dåvarande Folkpartiet (idag Liberalerna) var det efter att först läst igenom alla partiers program och under en tioårsperiod följt (Fp):s politik noggrant och även röstat på partiet i olika val under 1970-talet. Erfarenheterna av socialdemokratisk politik under några år i SSU (socialdemokratiska ungdomsförbundet) gjorde att jag sökte ett parti som sätter individen före kollektivet. Och vars politik ändå innebär ett gemensamt samhällsansvar när så behövs.
De skillnader mellan partierna som avgjorde mitt val då tycker jag finns även idag.

Men hur tänker jag då kring regeringsbildning 2018? I vilket samarbete vill jag att Liberalerna ska ingå? Med tanke på (L):s svaga valresultat både i år och föregående val så kanske lösningen är oppositionsrollen? Jag läser Olle Wästbergs (L) krönika i tidningen NU den 16 februari 2017, som avslutas "Slutsatserna av detta resonemang är att om ett parti ska få långsiktigt inflytande på politiken är det viktigt att ha styrka i opinionsbildningen och skapa ett väljarstöd som ger en bas för inflytande i en regering. Annars kan man avstå från regerandet och skapa långsiktig kraft genom att vara en effektiv och opinionsbildande opposition."

Statsministern bortröstad

Idag har riksdagen formellt öppnats. Innan den ceremonin röstade ledamöterna om förtroende eller inte för den sittande statsministern Stefan Löfven. Röstningen utföll - som väl de flesta väntat - att en majoritet röstade Nej till Löfven som fortsatt statsminister. Han och regeringen övergår nu till att vara en s.k. expeditionsministär. Vilket betyder att endast nödvändiga ärenden och beslut får hanteras för att landet ska fungera.

Nu vidtar talmannens samtalsrunda med partierna för att se vilken/vilka konstellationer som kan tänkas bilda regering. Någon av partiledarna får därefter i uppdrag att försöka få till stånd en fungerande regering. Önskvärt är naturligtvis att åstadkomma en majoritetsregering. Om det inte är möjlig är det ändå angeläget att kunna visa att en eventuellt kommande regering kan regera landet och framförallt lotsa en budget genom riksdagen. Vilket i sanning är en ytterst grannlaga uppgift efter detta valresultat.

Ser i kommentarer efter valet att det undras "hur väljarna tänkte". Det kan man ju undra när man ser resultatet. Men eftersom väljare - självklart - inte samordnar sina röster - så kan det bli i princip hur spretigt som helst i varje val. Och nu är det den nye talmannens, Andreas Norléns, uppgift att hitta nyckeln till att en ny regering så småningom tillträder. Om inte, blir det extraval till vardags benämnt nyval.

Det nya riksdagsåret har börjat

Så har då första dagen på det nya riksdagsåret 2018/19 passerat. Med upprop av ledamöter - nya och nygamla och val av talman respektive tre vice. Inte tre vice män den här gången utan -hör och häpna- tre vice kvinnor! Talmannen är en man, östgöten Andreas Norlén. Det blir säkert bra. Andreas är en ödmjuk, kunnig, lugn och sansad person (DN). Det lär behövas.

Imorgon tisdag kommer den första prövningen nämligen omröstningen kl 9.30, som innebär att nuvarande statsminister Stefan Löfvén kan röstas bort. Om han inte själv väljer att avgå innan dess.

Inget är som väntans tider

Två veckor har gått sen valet till riksdag, kommuner och landsting/regioner. Väljarna gav inget tydligt besked kring vilken regering man vill se de kommande fyra åren. Det enda klara beskedet är egentligen att den nuvarande konstellationen S + MP inte önskas ytterligare fyra år.
Jag är inte statsvetare så jag avstår från all annan övrig analys av resultatet. Jag avstår också från att i nuläget kommentera det som närmast kommer att ske dvs talmansval på måndag och eventuell omröstning på tisdag rörande Stefans Löfvéns avgång.

Båda "ritualerna" är viktiga för att en ny talman ska kunna inleda samtal med partiernas ledare kring möjligheterna att bilda en ny regering. Och för partiledarna ingår inte bara att bilda regering utan också att kunna genomföra den politik man lovat väljarna. Eller åtminstone så mycket som möjligt eftersom kompromisser måste göras. Det är årtionden sen något parti har haft egen majoritet.
Medborgarna/väljarna vill se resultat. Det är därför man gått till valurnorna!

En ny regering kommer naturligtvis att bildas även om det kanske tar sin tid. Så har det ju sett ut i många andra länder under årens lopp t ex i vårt grannland Finland. Vad som oroar mig mer är det alltmer vanliga påståendet från väljarna om att partierna/politikerna måste "kliva upp ur sandlådan". Sådana kommentarer visar dels på att kunskapen om hur regeringsbildning går till är dålig men också
- vilket är allvarligare - att förtroendet för politiker urholkas. Bristande kunskap kan ganska lätt åtgärdas genom information. Men bristande förtroende tar åratal att återskapa.

Och varifrån får man som medborgare/väljare sin information om vad som händer? Jo, från journalister och olika "experter" som just nu frossar i att "avslöja" det ena och andra som påstås komma från läckor och "från personer med insyn i förhandlingarna och överläggningarna mellan partierna".

Förhoppningsvis tas på måndag/tisdag de steg som behövs för att överläggningarna kring en möjlig regeringsbildning ska komma igång. Under tiden får vi räkna med att "avslöjandena" kommer att dugga tätt. Ett gott råd: ta det mesta som skrivs med en nypa salt! Tids nog kommer besked från de som verkligen vet!

Tre veckor kvar till valet

Ja, om tre veckor och några timmar vet Sverige hur valet har gått. Eller inte! Det beror på vad vi menar "hur det har gått". Vad vi vet framåt 22-tiden söndag den 9 september är hur många röster/procent varje parti fått i riksdagsval och i kommun- och region/landstingsvalen runtom i landet.

Jag tror att de flesta medborgare som följer valbevakningen den 9 september vill veta, eller åtminstone få en hint om, hur en kommande regering kan komma att se ut. Kommer det att vara möjligt? Kanske, kanske inte.

Sen månader tillbaka har partiledare fått svara på medias frågor om just detta - hur kommer regeringen att se ut efter valet. De flesta svar är vid här laget ganska givna. De fyra Allianspartierna (L, C, M, KD) vill regera med varandra, socialdemokraterna drömmer om fornstora dar och vill helst inte regera med nån, vänsterpartiet vill regera med S som alltid, MP påstår sig vilja fortsätta regera med S (verkar dock inte vara en gemensam önskan) och SD vill -nog - regera med M och KD.

Många väljare bestämmer sig sent, ja till och med först på valdagen. Så låt nu partierna inklusive partiledarna, få berätta om och svara på frågor om sin politik. Vad partierna vill i regeringsfrågan har nog de flesta väljare uppfattat redan. Om inte något alldeles otroligt oväntat inträffar under de återstående veckorna så är svaren på regeringsfrågan förmodligen desamma fram till dess vallokalerna stängt kl 20.00 den 9 september 2018.

Min dag i Almedalen 2018

I år valde jag att vara i Almedalen på Liberalernas dag tisdag den 3 juli. Det är inte alltid som en dag i Almedalen blir så välplanerad. Men i år lyckades jag riktigt bra. Tack vare den nya appen. Det var lätt att utifrån hela seminarielistan successivt spara på "Min lista" och sen plocka bort det som jag ändå inte skulle hinna med. Mycket lättare också att via appen ha koll på tider och platser under dagen än vad det är att ha infon i kalendern. Så varmt tack till årets Almedalsarrangör!

Mitt första seminarium "Hur kan artificiell intelligens bidra till samordning och kontinuitet för individen?". Det handlade alltså om frågan hur kan sjukvård och omsorg i framtiden - inte allt för långt bort - använda AI för samordning och kontinuitet av insatser. Redan idag används AI till viss del för att skapa en individualiserad hälso- och sjukvård.
En av deltagarna i panelen var Liberalernas innovationslandstingsråd i Stockholm Daniel Forslund. Intressanta tankar som jag vill lära mig mer om.

Vid seminarium nummer två diskuterades frågan "Kvar på arbetslivets perrong när Sverige går som tåget - för att vi har en funktionsnedsättning". Gruppen under 30 år med aktivitetsersättning växer och ca 70 % har en psykiatrisk funktionsnedsättning som t ex autism eller intellektuell funktionsnedsättning. Gymnasiesärskolan har ett tydligt uppdrag att knyta an till arbetsmarknaden och det lokala arbetslivets behov genom arbetsplatsförlagt lärande. Trots detta erbjuds eleverna nästintill per automatik Daglig verksamhet efter avslutad skolgång. Utöver ett ensidigt arbetsliv  innebär det också mycket begränsad ekonomi resten av livet.
Här finns mycket att göra för kommunerna och näringslivet i samverkan.

Ytterligare ett seminarium hade samma tema "Gör plats för alla på arbetsmarknaden - Hur ska arbetsgivare få upp ögonen för värdefull kompetens?" Under seminariet diskuterades arbetsgivarnas behov av mer kunskap kring stödstrukturer för att "våga" anställa personer med funktionsnedsättning. Och så påtalades det som alla vet men ingen gör nånting åt. Att offentliga arbetsgivare är sämst - fortfarande - på att anställa personer med funktionsnedsättning. Trots att många har en bra utbildning. De två politikerna i panelen (S resp M) svarade "som vanligt" dvs att det behövs kanske mer information.

Båda dessa seminarier ger anledning till reflektion över hur begränsad kunskapen är hos olika aktörer inom samhälle och näringsliv kring att alla människor har nånting att bidra med.

I seminarieform, eller kanske snarare utfrågning, lyssnade jag på vad Liberalerna resp Centerpartiet har för funktionshinderpolitiska ambitioner efter valet. Från Liberalerna deltog Bengt Eliasson och från Centern Anders W Johnsson. Frågorna kom av naturliga skäl att handla mest om den personliga assistansen och hur partierna tänker agera om de kommer i regeringsställning efter valet. Båda var väl insatta i problematiken och hade förslag om vad respektive parti kommer att göra på kort och på lång sikt.
Det finns en oro hos funktionshindersorganisationerna kring vilket inflytande de - idag - mindre partierna kan få i en moderatledd regering. Min bedömning är dock att om (L) och (C) gör gemensam sak i frågan om återupprättande och utveckling av LSS och personlig assistans så kommer (M) att acceptera förslagen. Dessutom har ju numera även (KD) en positiv syn på att förbättringar och utveckling behövs.

Varje seminariebesök tar alltid längre tid än man tänker på grund av "eftersnack". Men det är väl en del av Almedalsveckan, eller hur? Att möta och informellt diskutera med andra deltagare, med företrädare för arrangörer. Detta tillsammans med ett mycket trevligt besök i det liberala tältet under eftermiddagen gjorde att några av mina planerade seminariebesök fick utgå.

Som avslutning lyssnade jag självklart på Jan Björklunds suveränt inspirerande tal. Så skönt att höra om liberala visioner som inbegriper både vardagsfrågor och framtidsfrågor för Sverige, Europa och globalt. Mycket tillfredsställande att Jan Björklund utmanat SD:s Jimmie Åkesson på flera debatter. Dessa debatter kommer sannolikt att öppna ögonen på många väljare kring vart Sverige kan ta vägen om dagens opinionssiffror för Sverigedemokraterna skulle bli valresultat. Jag tror att ingen, eller i varje fall väldigt få, vill se samma utveckling i vårt land som vi nu ser i flera europeiska länder som t ex Ungern och Polen.

   

"Snille och smak" saknas idag inom Svenska Akademien

Svenska Akademien april 2018: inte en dag utan negativa mediarubriker kring denna tidigare så ärevördiga och respekterade institution. Eller kanske inte? För de flesta svenskar förknippas Svenska Akademien främst med Nobelpriset i litteratur en gång om året. Då och då kanske många läser en eller flera böcker eller artiklar skrivna av någon ledamot, en av De Aderton. Vissa av dem är/har varit mer synliga än andra. Kristina Lugn t ex. för att nämna någon av nuvarande ledamöterna.

Svenska Akademien har varit en institution utan egentligen någon som helst insyn. Nu kan vi alla bevittna den obehagliga interiören. Som det så ofta ser ut innanför stängda dörrar utan någon som helst insyn från omvärlden. Om man läser på om Akademiens historia så finner man att konflikter funnits till och från under åren sedan instiftandet år1786. Men sällan har väl personangrepp och enskilda avhopp från uppdrag haglat rakt ut i offentligheten som nu! Är det möjligt att återgå till en ordnad verksamhet utan att först ombilda institutionen, öppna upp för offentlig insyn och välja nya ledamöter?
Akademiens valspråk är "Snille och smak". Idag synes Svenska Akademien sakna både snille och smak. Sorgligt!

Valet i Ungern

Igår gick ungrarna till valurnorna. Och resultatet tycks ha blivit det som förutspåddes. Fidesz med sin ledare Viktor Orbán vann, vilket betyder att ungrarna än en gång legitimerat den nationalistiska och känslokalla politik som sedan några år tillbaka denne Viktor Orbán driver.
Taggtrådsstängslen för att stänga flyktingar ute blir kvar. Totalstopp från Ungern att medverka till EU-förslag om omfördelningskvoter rörande flyktingar lär fortsatt gälla. I oktober 2016 skrev jag dessa två blogginlägg i samband med folkomröstningen i Ungern rörande flyktingmottagande.
http://linneadarell.blogspot.se/2016/10/ungern-folkomrostar.html
http://linneadarell.blogspot.se/2016/10/dagen-efter-ogiltig-omrostning-i-ungern.html

Trots att färre än femtio procent av befolkningen deltog i folkomröstningen 2016 så tillämpar regeringen totalstopp för mottagande och vägrar att medverka till att bidra till EU-rekommendationer i frågan. Och valresultatet nu 2018 kommer naturligtvis att betraktas av Orbán som ett folkligt stöd för regeringens hårdföra linje i flyktingfrågan.

Idag för ett år sen

Den 7 april 2017 skakades Sverige av terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Fem personer dödades och 10 skadades svårt. Över hundra fick mer eller mindre skador av olika slag. Idag på årsdagen minns Sverige. Minns och hedrar de som omkom och skadades. Minns och tackar alla som gjorde stora insatser både i sitt arbete och som medmänniskor. När jag tar del av talen och arrangemangen upplever jag ett slags nationens samling.

Den 9 april förra året - två dagar efter terrordådet - skrev jag på min blogg
"Framförallt hoppas jag att de politiska partierna nu kan samla sig till ett gemensamt samtal kring vad Sverige behöver göra för att, så långt möjligt, förhindra att fler terrordåd drabbar vårt land. Ge och ta från varandras förslag, lyssna på kloka rådgivare som är professionella och har erfarenhet av "branschen". Finns något att lära av andra länder som drabbats? EU-samarbete? Om Sveriges medborgare upplever att de politiska partierna tar gemensamt ansvar på allvar så ökar nog tryggheten igen efter denna fruktansvärda händelse."

Det är för tidigt att utvärdera resultaten av de politiska åtgärder som vidtagits sen förra året. En kortfattad kommentar kan väl sammanfattas med att medborgarnas trygghet inte ökat. Däremot har fler s.k. hårdare tag mot grov brottslighet och terrorism skett.

Tiggerifrågan igen

Sedan januari 2014 har jag skrivit sammantaget ett tiotal blogginlägg och artiklar kring frågan om tiggeri och EU-migranternas situation. Hade hoppats att förbättringarna i hemländerna (de flesta kommer från Rumänien och Bulgarien) skulle ökat i större omfattning än vad som är fallet så att debatten i Sverige om inte helt tystnat så i alla fall inte hårdnat. Men det är tyvärr just vad den gjort. SVT Nyheter presenterar resultatet av en enkät till kommunstyrelseordföranden kring förbud eller ej. Många är för ett nationellt förbud. Motiven varierar. Ett argument som förs fram är att det inte är värdigt att folk står på knä i gathörnen och tigger i ett välfärdsland som Sverige!! Alltså är det som jag många gånger har påpekat att vi svenskar är inte vana vid att se fattiga människor och känner oss besvärade av de finns. SVT Nyheter presenterar också de åtta riksdagspartiernas svar och kommentarer kring frågan om tiggeri.

Den 23 augusti 2016 skrev jag följande artikel i ÖstgötaCorrespondenten.
Tiggeriförbud inte lösningen för fattiga EU-medborgare

 Det är beklagligt att regeringen givit upp tron på sin förmåga att påverka Rumänien och Bulgarien att förbättra sociala förhållanden för romerna. För ett år sedan lät det annorlunda. Då träffade regeringen samarbetsavtal med de berörda länderna och ett åtgärdspaket presenterades. Syftet var att bekämpa utsatthet och tiggeri. Det långsiktiga målet var att ingen ska behöva tigga i Sverige. Samverkan skulle ske inom EU och direkt med Rumänien och Bulgarien.

Nu sprids ryktet att socialdemokraterna vill förbjuda tiggeri i Sverige. ”Det måste stoppas” säger Stefan Löfvén. Och moderaterna hakar snabbt på. Och sverigedemokraterna jublar.  

En av grundprinciperna i EU-samarbetet är den fria rörligheten. I detta fall fri rörlighet för personer. Jag utgår från att regeringen inte tänker ta strid för att inskränka denna rörlighet. Konsekvenserna av tiggeriförbud blir alltså att de som fortsatt kommer hit och inte hittar jobb utan väljer att tigga kan gripas av polisen och straffas. Förmodligen genom att skickas tillbaka till hemlandets fattigdom och förföljelse.  Men vi svenskar slipper se dem, vilket tycks vara viktigt för S, M och SD. Varför annars förhindra dem att få ihop åtminstone några kronor?

Tiggeriförbud är inte lösningen. Lösningen finns i ett fortsatt aktivt svenskt arbete tillsammans med Rumänien och Bulgarien samt inom EU-gemenskapen i övrigt. Ytterst kan det bli nödvändigt att dra in stödpengar för att sätta press på de länder som diskriminerar romerna. ”Money talks” som Birgitta Ohlsson (L) uttrycker det.

Artikeln känns lika aktuell idag.

Behovet av en reformerad arbetsförmedling

Till och från under många år har Arbetsförmedlingen fått kritik från olika håll och av olika orsaker. Arbetssökande har varit missnöjda med brist på service. Arbetsgivare har varit missnöjda med att matchningen av jobb och arbetskraft inte fungerat. Och politiker har instämt i kritiken men ingen regering har klarat av att ta de nödvändiga besluten för att åstadkomma en reformering av hela myndigheten och dess uppdrag. Ett evigt "duttande" med diverse ändringar av uppdraget från staten har genomförts utan att leda till att skapa en välfungerande myndighet. Inte heller under de åtta åren med Alliansstyre skedde något drastiskt även om bland annat Liberalerna hade velat genomföra vissa förändringar i rätt riktning.

Nu tycks Allianspartierna vara överens om vad som måste ske för att få en fungerande Arbetsförmedling. Man kommer helt enkelt att lägga ned Af vid ett regeringsskifte i höst. Det vill säga - arbetsförmedlingen avvecklas i sin nuvarande form och uppdrag. En liten myndighet skapas med uppgift att bedöma de arbetssökandes behov och att följa upp den sökandes rättigheter och de krav som ställs på vederbörande. Uppdraget innebär även uppföljning och utvärdering av de fristående aktörer som ska syssla med matchningsuppgiften.

Den nya myndigheten kommer också ges ansvar för att arbetsträning och förberedelse för arbetsmarknaden ges till de personer som ännu inte är redo för arbetsmarknaden. De insatser som behövs då kan ges genom offentlig verksamhet, ideell sektor eller arbetsintegrerade sociala företag. Att använda sig av ideella organisationer finns redan som framgångsrika exempel. Ett exempel jag själv känner till är Röda Korset i Linköping där många personer arbetstränat i de olika Second Hand-butikerna och sedan gått vidare till jobb alternativt studier.

För personer med funktionsnedsättning och som jobbar i särskilda subventionerade anställningar sker ingen förändring med anledning av en förändrad arbetsförmedling.

Nyanländas etablering kommer fortsatt vara statens ansvar. Dock, om en eller flera kommuner har visat sig ha goda förutsättningar att sköta denna uppgift effektivare och bättre så ska de få chansen att ta det ansvaret i stället för staten.

Läs mer om Allianspartiernas förslag på DN-debatt.

Förändringstid

Första vardag efter påskhelgen. Också första veckan i april. Den månad då man verkligen räknar med att våren ska komma. Här i mina hemtrakter har solen smält ner mycket av snön de senaste veckorna och ingen ny har tillkommit. Annorlunda är det i de södra delarna av Sverige har jag förstått. En påsk med snöväder i Skåne bland annat!

I förändringens årstid har två folkkära artister lämnat scenen för gott. Först Jerry Williams för några veckor sen och idag Lill-Babs Barbro Svensson. Jerry Williams blev 75 år och Lill-Babs precis fyllda 80. Ingen hög ålder numera. Men båda drabbades av cancer. Denna märkliga sjukdom som vi alla känner en speciell skräck för att drabbas av.

Vi minns Jerry och Lill-Babs och önskar de fått vara med oss och njuta av vårens ankomst också i år.

Tunga uppdrag till två kvinnor på Internationella kvinnodagen

Idag den 8 mars utsåg regeringen Lena Hallengren till minister efter Åsa Regnér. I Lenas ministeruppdrag ingår ansvaret för den fortsatta utredningen kring LSS och personlig assistans. Från funktionshinderorganisationerna ser jag förhoppningar om nya utredningsdirektiv och en sundare syn på politikområdet. Det är naturligtvis mycket önskvärt att dessa förhoppningar uppfylls. Återstår att se.

Ytterligare en maktposition tilldelades idag en kvinna. Funktionsrätt Sverige har valt Elisabeth Wallenius som ny ordförande. Hon är idag ordförande för det förbund hon var med och startade för tjugo år sedan nämligen Riksförbundet Sällsynta Diagnoser. Hoppas nu att Funktionsrätt Sverige får arbetsro efter turbulensen kring Lars Ohly. Förbundet har många viktiga uppgifter framför sig. Inte minst den ovan beskrivna LSS-utredningen där alla goda krafter behövs för styra arbetet mot en utvecklad lagstiftning i stället för avvecklad.

Olämpliga nämndemän

Visst har märkliga domar förekommit tidigare och olämpliga nämndemän avslöjats tidigare. Men den dom i Solna tingsrätt som refererats de senaste dagarna är bland de sämsta jag sett. DN refererar ur domen uttalanden som inte hör hemma i vårt samhälle och dessutom strider mot de lagar som ska tillämpas i Sverige.

 Åklagaren hade yrkat på att mannen skulle dömas för misshandel, efter att han åtalas för att bland annat ha slagit sin partner flera gånger i ansiktet, dragit henne i håret och tryckt en klacksko i kvinnans ansikte.Händelsen ägde rum i april 2015 och i domen från mitten av februari från Solna tingsrätt frias mannen, vilket nyligen uppmärksammades av The Local. Juristdomaren och en moderat nämndeman ville fälla mannen, men eftersom de två andra centerpartistiska nämndemännen ville fria mannen blev röstningen oavgjord. Då ska utgången bli den lindrigaste för den tilltalade.  Som domskäl skriver tingsrätten bland annat att kvinnan ”lämnat en berättelse utan att visa några känslor, vilket inte framstår som självupplevt” och att hon ska ha ”utnyttjat hans kärlek till henne och hans ”dumhet” för att kunna ta över hans lägenhet”. ”Det är inte ovanligt att kvinnor felaktigt hävdar att de blivit misshandlade och hotade och på så sätt låtsas att de är i behov av ett skyddat boende för att få en lägenhet” skriver tingsrätten vidare.  ”Det normala i ”dessa kretsar” är vidare att en kvinna berättar för släkten att hon blir misshandlad om hon blir det så att saken kan lösas inom familjen. Det faktum att (kvinnan) inte sagt till hans släktingar att han slog henne, utan i stället anmälde det till polisen, minskar hennes trovärdighet ytterligare. (Mannens) familj verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan” skriver tingsrätten.                                                                                                                                         Domen har lett till att debatten om politiskt tillsatta nämndemän vara eller icke vara återupplivats. Själv tycker jag att frågan mer handlar om bristande lämplighet hos de båda individerna oavsett de tillsatts av ett parti (i detta fall Centerpartiet) eller inte. Påståendena om att kvinnan borde anmält misshandeln till släkten i stället för till polisen strider ju helt mot de rättsprinciper som tillämpas i vårt land. Tvärtom bör ju kvinnor uppmuntras att våga göra en polisanmälan. Än obehagligare än synsättet att bra eller mindre bra familj "har betydelse för bedömningen av skuldfrågan". Menar de båda nämndemännen att vi ska ett rättsväsende som tar hänsyn till status på samhällsstegen?! Och ska det i så fall gälla i alla typer av rättslig prövning? Eller "bara" när kvinnor misshandlats i en relation?  

Mobilfria klassrum

Alltför ofta motsvarar nog rubriken många lärares högsta önskan. Liberalerna skriver idag på
DN-debatt att det behövs en lagstiftning för att undanröja det stök och bristande arbetsro som alltför ofta präglar dagens klassrum. Enligt Skolverket uppger en majoritet av svenska lärare att arbetet i klassrummet varje dag störs av elevers användning av sms, chatt, spel och sociala medier. Och även elever uppger att användandet av mobiltelefoner på lektionerna är störande.

Det finns svenska skolor där mobilfrihet råder. Enligt en Novus-undersökning anser 77 procent av lärarna att en mobilfri skola är bra framförallt för att det har en positiv inverkan på arbetsron i klassrummet. Också en majoritet av eleverna gillar det. Sveriges mest populära skola, Internationella Engelska skolan är mobilfri. Till denna skola finns fler än 150 000 barn i kö. Skolan är känd för arbetet med att ha studiero i sina klassrum. Ganska talande för vad elever och lärare uppskattar. Och förmodligen också föräldrarna.  

Sveriges elevråds ordförande Erik Nordlund svarar det är bättre att elever och lärare kommer överens om vad som ska gälla i klassrummet. Jag delar i grunden den uppfattningen. MEN varför ser det då ut som det gör i alltför många klassrum?!

Det finns, som Nordlund helt riktigt påpekar, redan idag möjligheter att begränsa mobilanvändningen i klassrummen. Skollagen har möjliggjort detta sedan år 2007. Men uppenbarligen har skolledningar, lärare, elever och föräldrar tillsammans inte kunnat omsätta denna lagstiftning i lokala regler.

Nu är inte svenska klassrum de enda ställena i samhället där mobilanvändningen blivit alltmer störande. Jag tror att alla som vistas på en arbetsplats där det förekommer sammanträden kan vittna om hur oerhört störande det är när deltagarna ägnar mer uppmärksamhet åt sin telefon eller Ipad än åt att aktivt delta i mötet. Finns det något tristare som föredragande på ett möte eller som föreläsare på en kurs/konferens än deltagare som antingen springer ut och in med telefonen i handen eller sitter böjda över den/Ipaden? Och detta är vuxna människor! Vuxna människor som borde vara våra barns/ungas förebilder!

Där finns nog en del av svaret varför de flesta skolor inte lyckats använda den lagstiftning som redan finns för att åstadkomma studiero för eleverna och en vettig arbetsmiljö för lärarna. Respekten för varandra och för det som ska uträttas saknas i det sammanhanget i arbetslivet och fortplantar sig ganska naturligt till den del av arbetslivet som utgörs av den svenska skolan. Den överdrivna användningen av mobiltelefoner finns också i många hem på fritiden.

För mig som liberal är lösningar på problem självklart inte i första hand förbud. Men när en människas frihet inskränker en annan människas frihet då sätter jag stopp även om det innebär förbud.

Dan Eliasson avgår - och tillträder

Så blev då trycket för hårt på regeringen rörande rikspolischefen Dan Eliasson. Socialdemokraterna insåg att man inte med trovärdighet kan gå till val på Lag och ordning (eller Ordning och reda på gator och torg som kanske s-ministrar skulle säga) med en så ifrågasatt rikspolischef.
Visst kan man förstå att det i dagsläget är ett jättesvårt jobb. Men desto viktigare då att ha en polisledning som kan samla sina styrkor, behålla och inspirera sina anställda och inge förtroende hos allmänheten.

Nu ska samme ifrågasatte Eliasson leda en annan mycket viktig myndighet, MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) med 850 anställda enligt morgonens information på Polisens hemsida.

Jag är ingen anhängare av att människor, som inte lyckas göra ett bra jobb på en tjänst, behöver göras arbetslösa eller ges konstruerade arbetsuppgifter. Men om man som Dan Eliasson passerat den ena generaldirektörsstolen efter den andra med bara några få år på varje ställe och - åtminstone under tiden på Försäkringskassan rejält kritiserad - så borde de nya arbetsuppgifterna inte vara på GD-nivå. Det finns många andra välbetalda jobb för välutbildade och livserfarna människor. Alla människor är inte lämpade att leda stora organisationer.

Nu väntar jag och resten av Sverige på vem efterträdaren blir.