Europa måste ta sitt ansvar

Idag skriver Reza Zarenoe (FP) i en debattartikel "Tystnaden och förnekandet inför flyktingkatastrofen är av samma slag som under nazisttiden. Europa måste ta sitt ansvar." En utmärkt artikel som jag rekommenderar för läsning. Innehållet manar verkligen till eftertanke. Zarenoe påminner om hur människor efter Förintelsen försvarade sig med att de inte visste vad som skedde. När dagens händelser om 50 år är historia vill vi då vara de som inte visste, inte såg? Eller vill vi vara de som valde att gå på samma spår som Raoul Wallenberg?

Som jag ser det borde svaret vara enkelt. Vi ser och vi gör något! År 2015 kan ingen i Europa undgå att förstå vad som sker. Och ingen borde förneka att det är den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget med 60 miljoner människor på flykt i världen. Och att detta faktum kräver engagemang och handling av EUs samtliga länder!

Idag tycks dock insikten om behovet av att öppna Europa vara något större än igår om man får tro mediarapporteringen. Bilden på en treårig drunknad pojke som flöt upp på en strand i Turkiet har förhoppningsvis gripit tag om åtminstone några av Europas ledare. Om insikten följs av handling så hade kanske den lilla pojkens död en mening.

SVT:s olika program igår om flyktingkatastrofen var sakliga och nödvändiga som information. Men ansvarig ministers ständiga upprepande av att Sverige ställer upp tillsammans med Tyskland räcker inte. Det är bra att så sker. Men hur pådrivande är Sverige i Europasamarbetet? Nog hörs väl Angela Merkel betydligt mer. Låt vara att Tyskland är en mycket större och "tyngre" EU-medlem. Men ändå.

Ser att Aftonbladet "avslöjar" att Löfven och Merkel ska träffas på tisdag för gemensam diskussion om flyktingkatastrofen. På tisdag! Idag är det fredag Till dess har ytterligare tiotusentals människor tvingats till desperata flyktvägar med lidande och död som följd.

På en järnvägsstation

Stod tidigare idag på en av Stockholms centrals perronger och väntade på tåget till Linköping. Det var i rusningstid när alla var på väg hem från jobb och skolor. Hyggligt välklädda människor med mobiltelefoner av senaste snitt. För min inre syn såg jag TV-bilderna från en annan järnvägsstation.Nämligen Budapest. Enda likheten är att det är många människor och att de är på väg någonstans. Men inte hem. För deras hem finns inte längre. Och drömmen om ett nytt hem tycks grusas mer för var dag de väntar.
När jag kommer hem och ser kvällens nyheter hör jag SD:s partiledare säga att Sverige och Europa har inte råd att erbjuda ett nytt hem till de som flyr. Att de blir goda skattebetalare så småningom och bidrar till vår välfärd ingår inte i SD:s tankevärld. Skrämmande!

Blå kort till Europa

Ett sådant förslag skriver kolumnisten Barbro Hedvall i dagens Corre om. Blå (EU:s färg) skulle motsvara USAs gamla gröna kort dvs ge möjlighet att från hemlandet ansöka om inresa i ett EU-land. Som Hedvall skriver kan det inte gälla för de som flyr från krigen i bl a Syrien men för många andra som drömmer om ett bättre liv - jag skulle säga att de drömmer om ett liv och en framtid överhuvudtaget.

När jag ser TV-bilderna med flyktingar gående med nedböjda huvuden, med ett barn på ryggen och ett i handen på en grusväg längs Ungerns taggtrådsstängsel, ger det mig bilder från andra världskriget. Då var det också människor på flykt längs vägarna i Europa. Och det var tågtransporter till förintelselägren. Förtvivlade människor med tomma blickar är desamma. Jag skäms. Är det Europa 2015? Och runt om i Europa och även i Sverige växer sympatierna för partier som vill stänga gränserna i än större omfattning. Europa kan inte ta emot alla, säger man. Men det gör vi inte heller. Trots att det nu kommer många så är det bara en bråkdel av alla flyktingar i världen. Den absoluta merparten (miljontals) är antingen internflyktingar dv s kvar i det egna krigshärjade landet eller kvar i närområdena i flyktingsläger.

Läs kloka Peter Wolodarski

Den här veckan har de flesta av mina blogginlägg haft anknytning till flyktingsituationen i världen. Och idag tänker jag "bara" uppmana mina läsare att ta del av kloka Peter Wolodarskis inlägg i dagens DN.
Mina blogginlägg under veckan
Ge flyktingarna lagliga vägar till Europa
Murar ett trubbigt vapen
Bättre än väntat för ensamkommande flyktingbarn

Ge flyktingar laglig väg till Europa

Hur länge ska Europas länder se på när människor i tusentals drunknar i Medelhavet på väg till en fristad från krigens fasor? Sedan månader tillbaka har organisationer som Röda Korset,
 Rädda Barnen, Amnesty m fl uppmanat EU-ländernas regeringar att möjliggöra lagliga flyktvägar för att minska riskerna för flyende människor att drunkna i Medelhavet. Även företrädare för flera politiska partier i vårt land bl a Folkpartiet har uppmanat till detta. I en artikel idag i Corren säger Amnestys jurist Madelaine Seidlitz att det är avsaknaden av lagliga vägar som tvingar migranterna ut på livsfarliga båtresor. Och naturligtvis är det människosmugglare som bär det direkta ansvaret. Men med lagliga vägar skulle inte flyktingarna behöva "förlita" sig på dessa smugglare för att kunna ta sig till Europa.

Men för de människor som trots allt lyckas ta sig levande över vattnet väntar fortsatt kamp för att finna någonstans att bo och söka arbete och skolgång för barnen. EU-länderna måste komma överens om en värdig flyktingpolitik och fördela ansvaret sinsemellan utifrån vars och ens rimliga förutsättningar. 

Hör SD:s partiledare säga idag på radion att inget parti i Sverige avsätter så mycket budgetmedel till FN:s flyktingorgan UNHCR för att möjliggöra hjälp i närområden till bla Syrien. Och pengar behövs till UNHCRs arbete. Men snälla Jimmie Åkesson: du och ditt parti kan väl inte mena att alla krigsdrabbade människor ska fortsätta sitt liv i flyktingläger? Att barnen ska växa upp under sådana förhållanden? Det är illa nog att hundratusentals bor i läger i närområdena med de förutsättningar som det innebär att leva i ett läger. Och än värre när vistelsen där beror på ett krig som aldrig tycks ta slut. Låt då de som är beredda att fly vidare också få den möjligheten! Det är ändå bara bråkdelar av alla som lever på flykt i världen idag.

Murar ett trubbigt vapen

Den rubriken hittar jag i dagens Corre a´propå de murar som byggs på olika håll i Europa för att hindra flyktingar att ta sig från bl a det krigshärjade Syrien till Europa. När Berlinmuren revs 1989 fanns 16 gränsbarriärer i världen. Idag är 65 (!) stycken klara eller under uppförande. I Europa kan vi bevittna Ungerns fyra meter höga stängsel mot Serbien för att stoppa flyktingar från framförallt Syrien, Irak och Afghanistan. Målet med EU var att vi i Europa skulle riva murar - inte bygga nya.

Marcello Di Cintio har skrivit en bok om murar, som beskriver att murarna inte får den betydelse som det murbyggande landet hoppas på. Att så är fallet märks framförallt på att migranterna fortfarande når sina destinationer. Men ett gränshinder av detta slag ger en psykologisk effekt. Det är en markering som kan skapa större motsättningar än vad som annars skulle ha skett och att konflikter förstärks.

Bättre än murar och andra gränshinder är naturligtvis att varje EU-land tar sitt ansvar för de flyktingströmmar som kommer. Människor på flykt är inga "resenärer" som väljer vart de vill resa. De är fruktansvärt utsatta människor som försöker hitta en fristad undan krig, förföljelse och massakrer. De söker skydd i det korta perspektivet och de söker en framtid för sig och sina familjer i det längre perspektivet. Att dessa människor då möts av taggtrådsstängsel eller andra hinder i ett Europa som borde veta vad förföljelser innebär, fyller mig med vämjelse och avsky. Minnet får inte vara så kort!

Bättre än väntat för ensamkommande flyktingbarn

Den rubriken finns i Dagens Samhälle (nr 29/2015). Detta enligt forskarna Eskil Wadensjö och Aycan Celikaksoy. De har undersökt hur det har gått för ca 10 000 ensamkommande flyktingbarn som fick uppehållstillstånd under åren 2003-12. Mest överraskande är att det gått bättre på arbetsmarknaden än förväntat för de pojkar som kommit ensamma. Något mindre framgångsrika är pojkar som kommit till Sverige med sina föräldrar. Och ändå något mindre framgång på arbetsmarknaden har flickor haft. Även om de kommit ensamma.

Häromkvällen lyssnade jag på ett radioinslag i Karlavagnen i P4 där en ung man som ensam kommit till Sverige från krigets Syrien för ett år sen. Jag blev imponerade av hans utmärkta svenska. På ett år!
Han blir självklart en stor tillgång för svensk arbetsmarknad som företagare eller anställd.
Jag vet att alla ungdomar som kommer inte snabbt lär sig svenska och kommer in i det svenska samhället, utbildar sig och snabbt blir en tillgång på arbetsmarknaden. Men även om det tar lite längre tid för en del och även om starten i det nya landet kräver stödinsatser för att behandla de trauman som naturligt nog kan finnas så tillför varje individ alltid något positivt.

Därför hoppas jag att vi Linköpingsbor välkomnar de ensamkommande barn och ungdomar som
Corren skriver om idag. Jag är stolt över att "min" kommun på alla nivåer gör sitt yttersta för att åstadkomma boende, skola, gode män och andra nödvändiga insatser. Folkpartiets kommunalråd lyfter i artikeln fram samarbetet med civilsamhället för att barnen/ungdomarna ska få en meningsfull fortsättning i det sitt nya hemland. Jag är själv en del av detta civilsamhälle genom engagemang i Röda Korset. Kretsen (Linköpings Södra) har sedan försommaren annonserat via nätet efter frivilliga/volontärer bland annat för läxläsning och träna svenska. Det droppar in intresseanmälningar från studenter, från vuxna som utöver sitt jobb vill göra en samhällsinsats och från personer som lämnat det aktiva arbetslivet och vill göra något meningsfullt på sin nu lediga tid. Och många vill arbeta för att hjälpa nyanlända i alla åldrar.

Så trots oroande höga opinionssiffror för Sverigedemokraterna så finns det all anledning att känna hopp om att det i Sverige finns engagemang och vilja bland befolkningen för att Sverige ska vara ett öppet land när världen nu bevittnar de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget på grund av krigens fasor i världen.

Bara en blomhälsning idag

Idag hinner jag inte skriva något. Det får bli ett blomster i höstfärg.

Om Kränkande nollning

Anders Monemar skriver i dagens Corren om en kvällspromenad genom Linköping nu när nollningen pågår. Det var ingen upplyftande upplevelse. En tjej väntade på att bli hämtad för att komma hem. Hon hade tvingats bada i en fontän och därefter kletats in med ättika, barbecuesås och mjöl. Andra personer skribenten träffade på hade också badat och var insmorda i ägg, ketchup och mjöl. Ett antal kvinnor hade brösten markerade med spritpenna på blöta t-shirts. Fler exempel finns i artikeln.

Vari ligger det roliga, det som ska ge ett fint minne för att skapa gemenskap och gott kamratskap för resten av gymnasietiden?? När jag och andra har ställt frågan under årens lopp har svaret ofta blivit att detta ska inte vuxenvärlden lägga sig i. Ungdomarna skapar sina egna traditioner inför skolstart. Och svaren har kommit ifrån vuxenvärlden!
Många gymnasieelever har mått illa av att veta vad som väntar när första gymnasieterminen börjar. Men man behöver ju inte delta, eller? Nej, det är sant. Och en del avstår. Men dels har inte alla modet att göra ett eget val. Och sen var det väl meningen att arrangemangen genomförs för att skapa gemenskap inför de kommande gymnasieåren? Om då nollningen genomförs på ett sånt sätt att en del tvekar att delta, vad är då grundtanken värd?

Skribenten efterlyser ett vuxet ledarskap. Det borde vara självklart. Men kommer det att bli så nästa år?

Ny bostadspolitik men vart tog den bostadssociala aspekten vägen?

I förmiddags skrev jag om det bostadspolitiska program som Folkpartiet presenterade i helgen. Mitt fokus då var oron för att partiets förslag kan komma att innebära klartecken till att nybyggda studentbostäder inte behöver vara fullt tillgängliga.
Men programmets tyngdpunkt är som rubriken anger en "Reformagenda för en ny bostadsmarknad". Något som verkligen behövs. Fakta är att till år 2020 (som faktiskt bara ligger 5 år framåt i tiden)behöver ca 430 000 nya bostäder byggas. Många exempel finns på en illa fungerande bostadsmarknad.
Ett exempel är de långa köerna till hyresbostäder. Och det är hyresmarknaden och hyresnivåerna, som är höga redan i befintligt bestånd, som detta inlägg kommer att handla om. Socialtjänsten i de flesta större kommuner kan vittna om hur svår den bostadssociala situationen är. Under ett antal år har svaret från kommunpolitiker på socialsekreterarnas nödrop varit: vi måste få igång bostadsbyggandet och vi måste få till stånd s.k. flyttkedjor. Det sistnämnda handlar om att nuvarande bostadsinnehavare borde flytta till nybyggda bostäder och om de är pensionärer till smålägenheter så att barnfamiljerna kan antingen köpa deras hus (eftersom det byggs så få nya och de som byggs är så dyra) eller flytta in i de stora lägenheter som pensionärerna är ansvarslösa nog att bo kvar i trots att de (pensionärerna alltså) inte anses behöva så många rum. Jag återkommer till varför inte pensionärerna flyttar i den utsträckning som politiken och bostadsplanerarna tycker att de ska.

Om nu flyttkedjor skulle ske i ökad grad leder de då till att lösa de bostadssociala problemen? Nej, väldigt sällan. Jag såg för några år sen resultatet av en "kedja" där 4-5 bostadsinnehavare bytt bostad men i slutändan blev den tillgängliga bostaden ändå för dyr för den som hade mycket litet ekonomiskt utrymme till sitt boende.

Tillbaka till pensionärerna som inte vill flytta. En orsak är skatteregler, som tas upp i rapporten och som också påtalats av Boverket. Men en annan orsak som det sällan talas om (i varje fall hör jag den sällan nämnas i den allmänna bostadspolitiska debatten) är den som de flesta pensionärer ställer sig: varför ska jag/vi byta till betydligt mindre bostadsyta men till avsevärt högre hyra? För det är ju den krassa verkligheten att även om bostadsytan är betydligt mindre så är hyran betydligt högre.
Sen tycker jag det rent allmänt är ett diskriminerande synsätt att man som pensionär ska känna att samhället ska ha synpunkter på hur mycket bostadsyta jag vill använda. Dagens pensionärer väljer att fortsätta att utöva både gamla och nya intressen varav en del kanske kräver en god yta. En bostad är ju inte bara något att bo i. En bostad är ju också något att leva i. Har man gnetat och sparat - och till skillnad från flertalet av dagens nyblivna husägare - amorterat - så borde man ha rätten att bo kvar så länge man själv vill utan samhällets pekpinnar.

Löser då ett ökat bostadsbyggande bostadssituationen för de med lägst inkomster? Ja till viss del eftersom ett stort utbud leder till lägre hyror än ett begränsat. Men eftersom hyresnivåerna redan i dagens befintliga bestånd oftast är höga - för höga - för den med små inkomster och inga marginaler, så består problemen. Därför måste ett reformprogram för en ny bostadsmarknad också innehålla idéer om bostadssociala lösningar. Vilket tyvärr saknas i folkpartiprogrammet. Att som
Robert Hannah hänvisa till att det får den socialpolitiska gruppen behandla, håller inte när förslag offentliggörs. Då måste helheten redovisas annars riskerar de goda förslagen i reformagendan skymmas av den oro som skapas kring bristen på socialt ansvar. Detta gäller i högsta grad för ett socialliberalt parti!

Ny bostadpolitik

Efter år av för lite byggande är nu debatten i full gång kring bostadspolitiken. Och för all del även byggandet verkar ha kommit igång. I alla fall ses byggkranar nästan var man än befinner sig i många städer. Igår presenterade Folkpartiets partiledare Jan Björklund partiets förslag inför höstens landsmöte. Utöver bostadsgruppens förslag finns ett antal motioner på området. En av den har jag själv skrivit. Den handlar om att krav på tillgänglighet inte får åsidosättas heller avseende studentbostäder.

"Även studenter behöver tillgängliga bostäder

Att bristen på studentbostäder är stort samhällsproblem som måste åtgärdas är vi alla ense om. Vägen dit är dock inte att bygga otillgängliga bostäder. I Boverkets rapport Tekniska egenskapskrav på tillgänglighet för studentbostäder med tidsbegränsat bygglov (rapport 2014:30) framhålls att påverkan på byggkostnaden av att ta bort de tekniska egenskapskraven är relativt liten i förhållande till byggkostnaden som helhet. Dessutom är det, enligt rapporten, osäkert om borttagandet av kraven skulle leda till ökat utbud av studentbostäder.

Vissa förändringar i plan- och bygglagstiftningen i syfte att förenkla och förbilliga byggandet av bostäder för bland annat studerande har redan skett. Avsteg från tillgänglighetskrav har t ex gjorts vad gäller inredning av bostäder på vindar.

När lagstiftningen om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund infördes 1 januari 2015 undantogs bostäder med skälet att tillräckligt skydd redan finns i PBL(Plan- och bygglagen). Att en riksdagsmajoritet, där Folkpartiet ingår, nu begärt att möjligheter att bygga mindre tillgängligt på nytt ska utredas för vissa typer av bostäder är att vrida klockan tillbaka.

Argumentet att var och en av de boende i en studentbostad endast använder bostaden under en begränsad tid är inget skäl att begränsa tillgängligheten. Högskolestudier pågår minst 3-4 år och att under de åren inte kunna ta emot vänner eller en partner med funktionsnedsättning eller att själv inte kunna nyttja sin bostad om man blir beroende av tillgänglighet visar på ett omodernt och kortsiktigt tänkande. I ett samhälle för alla ska studentbostäder precis som andra bostäder vid nybyggnation uppfylla grundläggande krav på tillgänglighet och användbarhet. Allt annat är att öka diskrimineringsgraden i stället för att minska den. Detta kan aldrig vara socialliberal politik år 2015."

Jag vet inte om det ligger något mer i det utvidgade uppdraget till Akademiska Hus än att se till att det framöver finns tillräckligt med studentbostäder på alla universitetsorter i landet (punkt 10 i FP-programmet). Men jag är oroad. Precis som jag skriver i motionen så har riksdagen inkl Folkpartiet begärt en ny utredning om möjligheten att bygga mindre tillgängligt avseende studentbostäder.

Nu väntar jag med spänning på vad FPs partistyrelse kommer att säga om motionen inför landsmötesbehandlingen.

 

 

Åldersdiskrimineringen i arbetslivet måste bort - alla behövs!

År 2009 infördes i Sverige lag mot åldersdiskriminering. Jaa, faktiskt finns en sån lag i Sverige! Det är svårt att tro då åldersdiskrimineringen fortsätter bland annat i arbetslivet. Och det är denna diskriminering som detta blogginlägg kommer att handla om.
Debattartikeln i Aftonbladet idag "Vår bästa tid är nu - men vi är förbannade" borde stämma till eftertanke bland arbetsgivare - och fackliga organisationer. För vilken facklig organisation driver en medlems önskan om att få jobba efter 67? Jag bara undrar. Om det finns sådant exempel så skriv gärna en kommentar på detta inlägg eller på min Facebook-sida.

Jag tror att en av orsakerna till att det fortfarande anses så självklart att en person ska avsluta sitt arbetsliv vid 65 eller senast 67 år är att den traditionella synen på arbete lever så starkt kvar i Sverige. Arbeta måste man göra för sin försörjning. Och när möjligheten till försörjning via pensionen inträffar då kan arbetslivet avslutas.

Och för många människor är detta rätt och naturligt. Och de ska respekteras för sitt val. Pension är en av våra viktigaste välfärdsreformer och ska fortsätta att så vara. Men inom många delar av arbetslivet har förändringar skett. Och likaså beträffande människors hälsa och livsvillkor. Sammantaget betyder det att för många äldre är det inte självklart är sluta sitt aktiva yrkesliv bara för att "pensionsåldern" inträffar.

Alla branscher kan heller inte dras över en kam. I vissa är det inte ens möjligt att arbeta till 65 medan det i andra egentligen inte finns några skäl till "slut-tid". Här finns det mycket att göra ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det borde arbetsgivare och fack ägna mer tid åt i stället för att fortsätta fixera vid åldersgränser.

Vi vet hur svensk ålderspyramid ser ut. För övrigt likadan i stora delar av Europa och övriga världen. Allt färre yrkesaktiva ska försörja alltfler som passerat den magiska gränsen 65/67 år. Höjd pensionsålder diskuteras. Och kommer att behöver genomföras. Minns att när allmän pension infördes 1913 var också då gränsen 65 år. Då levde väldigt få svenskar över den åldern. Idag blir alltfler både 90 och 100 år.
Om valfrihet att jobba så länge varje individ vill och kan, varför då ha en pensionsåldersgräns kanske någon undrar. Jo, det finns säkert en mängd praktiska skäl kopplat till regelverk och styrsystem. Problemet är, som jag ser det, inte åldersgräns för när det är möjligt att ta ut pension utan problemet är bristande valfrihet. Och - inte att förglömma Åldersdiskrimineringen! Vilken ofta inträffar avsevärt tidigare än vid 65.

Ännu ett olagligt polisregister

För ett halvår sen avslöjades att Stockholmspolisen hade ett sk Kvinnoregister. Registret har inneburit att kvinnor som anmält att de blivit misshandlade registrerats med känsliga personuppgifter och i många fall kränkande omdömen. Något som självklart inte är tillåtet. Lika självklart borde vara att svensk polismyndighet vet att sådana register är olagliga. Dessutom borde man ha lärt sig något efter debatten och konsekvenserna efter avslöjandet av Skånepolisens romregister.
Att Stockholmspolisen inte dragit slutsatsen efter detta att inte heller Kvinnoregistret kan vara tillåtet tyder på okunskap kring regelverk rörande integritetsskydd och/eller bristande respekt för medborgarna.

Det nya regeringsuppdraget till Polismyndigheten (som nu är en samlad myndighet) innebär att säkerställa att de anställda som arbetar med personuppgifter känner till vilka lagar som gäller och att lagstiftningen följs. Med tanke på att nuvarande polisdatalag med skärpt innehåll beträffande integritetsskydd, har funnits i tre år (!) så är det ett mycket rimligt krav som ställs. Utbildning i gällande lagstiftning är naturligtvis nödvändig. Jag tror dock att till detta behöver också kopplas ett - låt oss kalla det - värdegrundsarbete rörande attityder inom Polisen. Om de som handlägger respektive beslutar inte är medvetna om varför integritetsskyddet är viktigt så lär nog tyvärr efterföljden av lagstiftningen halta även i fortsättningen.

http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2015/skarp-kritik-mot-polisens-sa-kallade-kvinnoregister/

Personliga ombud - en reform väl värd att bevara och utveckla

Psykiatrin var under många år ett av de mest eftersatta områdena inom såväl sjukvård som socialtjänst. Förbättringar har gjorts under 2000-talet även om mycket återstår. En förbättring som verkligen gjort skillnad för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning är införandet av personliga ombud. De är personer som, visserligen kommunanställda, men med en självständig ställning innebärande att de helt arbetar på uppdrag av den individ som behöver det stöd som ombudet kan ge för att göra vardagen hanterbar.
Under min tid som kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnd har jag många gånger fått berättat om vilket fantastiskt stöd personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning får av sitt personliga ombud. Och alltid betonas det förtroende- och tillitsfulla förhållandet som råder mellan ombudet och den enskilde individen.

När regering och riksdag beslutade att införa stödfunktionen personligt ombud inom psykiatrin var utgångspunkten att tillgång till detta stöd inte skulle vara beroende av var i landet d v s vilken kommun den enskilde bor i. Därför finansierade staten - och gör så fortfarande år 2015 - merparten av kostnaderna för personliga ombud. Kommunernas andel är "peanuts" som Börje Pettersson, ordförande i HSO Linköping tillika ordförande i IFS i Linköping skriver i dagens ÖstgötaCorrespondenten. Mot bakgrund av de goda resultaten med personliga ombud och att kommunernas mycket begränsade andel av finansieringen är det märkligt att flera kommuner i Östergötland nu planerar att avveckla ombuden.
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/psykiskt-funktionsnedsatta-kan-bli-av-med-ombud-8059237.aspx
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/johan-fick-stod-av-personligt-ombud-8079374.aspx
http://www.corren.se/asikter/debatt/viktigt-stod-hotat-i-motala-8110168.aspx

Jag har tidigare bloggat om behovet av att öka kunskapen totalt i samhället kring villkoren för personer med olika former av funktionsnedsättning. Hur ter sig vardagen beroende på vilka samhällsinsatser som står till buds i förhållande till funktionsnedsättningen? Kunskapen måste också öka kring vad är grunden för svensk funktionshinderpolitik. Kunskap om målet att kunna leva som andra trots en omfattande och kanske livslång funktionsnedsättning, som t ex är grundtanken med LSS. När jag skriver "öka kunskapen i samhället" menar jag både bland medborgare i allmänhet  och -  kanske framförallt - bland beslutsfattare på alla nivåer inkl politiker.

Nu hoppas jag verkligen att politiker i Östergötland, bl a Vadstena och Motala, och på andra håll i landet tar reda på hur de personliga ombuden fungerar och varför de är så viktiga för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning. När den insikten införskaffats är jag övertygad om att verksamhet med personliga ombud blir kvar. Allt annat vore huvudlöst.

Sommar i sjukvården

Sommaren 2015 inget undantag - Personalbrist i vården är rubrikerna. Självklart måste också vårdpersonal ha semester och de flesta vill ha det på sommaren (om den nu kommer någon gång). Och självklart innebär semesterperioden att tillgång till sjukvård och annan service måste begränsas något.
Problemet, som rubrikerna avspeglar, uppstår på grund av att det egentligen är personalbrist hela året. Och då blir naturligtvis semesterperioden den påfrestning som det inte finns utrymme för.

Medborgarna undrar - och många oroas. När ska sjukvårdsansvarig inkl politisk ledning inse att något måste göras åt sjukvårdens organisation och arbetsformer så att sjukvårdpersonal, framförallt sjuksköterskor tycks det, vill jobba i svensk landstingsdriven sjukvård?

En del säger lite förenklat: lägg ner landstingen. Detta är ju faktiskt på väg genom att en regionutveckling växer fram runtom i Sverige. Men det ändrar inte en till viss del oattraktiv sjukvårdsorganisation.

Får vi se ett nytänk som startar efter sommaren så vi som medborgare och skattebetalare slipper se rubrikerna Platsbrist i vården sommaren 2016?

Kompetenshöj beslutsfattare om svensk funktionshinderpolitik

Nyligen presenterade Socialstyrelsen ”Kartläggning och analys av vissa insatser enligt LSS”. Ett avsnitt handlar om personalens kompetens. Kartläggningen visar att en stor del av personalen saknar den grundläggande kompetens som anses nödvändig för att ge rätt stöd.

En annan kartläggning gjord av Akademikerförbundet SSR och Handikappförbunden (sept 2014)konstaterar också kompetensbrist. Där gäller det beslutsfattare på myndighetsnivå.

Målet med LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade)är att personer med stora funktionsnedsättningar ges möjligheter att leva som andra trots sina funktionsnedsättningar. Det betyder jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Det är dessa mål som beslutsfattare på alla nivåer ska ha som ledstjärna när beslut fattas enligt LSS.

Sverige har en lagstiftning att vara stolt över. Men tillämpningen brister i alltför hög grad. Ofta är orsaken okunskap om mål och syfte med svensk funktionshinderpolitik. Och eftersom kunskapen tycks saknas även hos politiker så har undermineringen av lagstiftningen kunnat fortgå.

Till syvende och sist är det ett demokratiproblem när en lagstiftning som ska vara ett stöd för medborgarna inte respekteras av beslutsfattare. Politiker på alla nivåer och beslutsfattare på myndighetsnivå inkl rättsväsendet behöver ett rejält kunskapslyft kring bakgrund, syfte och mål med svensk funktionshinderpolitik.

Debatten om personlig assistans – och för övrigt hela LSS – visar en stor okunskap om bakgrunden till lagstiftningen. LSS kom inte till av en slump. Svensk funktionshinderpolitik har växt fram under årtionden allteftersom insikten om de ovärdiga levnadsvillkor som personer med omfattande funktionsnedsättningar levde under trots snabb framväxt av välfärdssamhället efter andra världskriget. Pådrivande var olika funktionshinderorganisationer, som fick flertalet politiker att lyssna och förstå. Först kom ”Lag om vård och undervisning av sinnesslöa” 1949. Fler steg togs och 1967 sjösattes Omsorgslagen. Utredningar och debatter följde och 1986 trädde ”Lag om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m fl” i kraft.

Stor betydelse för synen på personer med funktionsnedsättning hade 1989 års Handikapputredning vars slutbetänkande ”Handikapp-Välfärd-Rättvisa” utmynnade i förslag om en rättighetslagstiftning dvs LSS, som infördes 1994. Därtill har Sverige år 2008 anslutit sig till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Under lång tid har samhällsdebatten kring funktionshinderpolitiken mest handlat om hur dyr LSS-reformen blivit. Inte minst har politiker på alla nivåer underblåst denna debatt. Få forskare har visat intresse för området. Funktionshinderrörelsen har fått litet mediautrymme. Nästan inga röster som kunnat beskriva kopplingen till välfärdsutvecklingen i stort och värdet för berörda individer har kommit till tals. Jag möter alltför ofta medborgare utan egen kontakt med funktionshinderområdet som tror att ”de har väl alla rättigheter”. Inte minst har uppmärksamheten kring fusk och missbruk påverkat. Då behövs fakta som motvikt i form av en ”folkupplysningskampanj”. Annars finns risk att politiker inte klarar att stå upp för en fortsatt värdig och human lagstiftning.

Linnéa Darell

Fd riksdagsledamot (FP)och samhällsdebattör

 

 

 

Hur ska "välfärdsnotan" betalas?

"Så snabbt ökar välfärdsnotan" är rubriken på en artikel i Dagens Samhälle (nr 14/2015). Där beskrivs vad som väntar kommunerna de närmaste åren. Bland annat beskrivs trolig kostnadsökning mellan åren 2013-2020 för äldreomsorgen med 14 %, för omsorg om funktionsnedsatta med 13 %, för grundskola/förskoleklass med hela 19 %. På SKL (Sveriges Kommuner & Landsting) tror man att skattehöjningar väntar i flera, särskilt mindre, kommuner.

Det skulle vara intressant att se beräkningar på ekonomisk utveckling i KommunSverige om alla som vill och kan jobba men idag tvingas söka försörjningsstöd fick möjlighet till egen försörjning. Många av de miljoner i försörjningsstöd som idag utbetalas skulle finnas för de ökande kostnaderna i t ex skola och omsorg samtidigt som skatteintäkterna skulle öka.

Även om vissa av dagens kostnader kan uppfattas som "småpotatis" i förhållande till de ovan nämnda områdena så tror jag att kommunerna måste fundera över "vad ingår egentligen i den kommunala kärnverksamheten". Är det att medfinansiera infrastruktur som egentligen är statens ansvar fullt ut? Är det att finansiera miljoner i en årsbudget för extern samverkan av olika slag? Jag menar inte att varje kommun ska isolera sig från omvärlden men kanske att beloppen kan begränsas. Åtminstone borde resultatavstämning redovisas och bedömas i bokslut. Alltför ofta rullar beloppen vidare år efter år utan synliga resultat. Besöksnäring, eventstrategi, marknadsföring nationellt och internationellt?  Lönsamt - ja, vem bryr sig?
Ställs frågan till ledande kommunpolitiker så kan jag garantera att svaret är att kommunen måste "finnas på kartan" för att dra till sig fler företag = fler jobb. Även rekryteringsmöjligheter har på senare år blivit ett argument. Om dessa budgetmiljoner ger sådana effekter så är det ju bra. Men vem  redovisar huruvida just dessa årligt återkommande budgetposter ger avsedda resultat? Ingen, säger jag.

Nej, om inte betydligt fler kommer i arbete så kommer nog den ökande välfärdsnotan att få finansieras med dels skattehöjningar och dels med effektiviseringar inom skola, vård och omsorg. Om effektivisering innebär t ex förbättrade arbetsmetoder, utveckling av IT-stöd som är till gagn för individen och andra "riktiga" effektiviseringar då är det en positiv utveckling. Men om effektivisering egentligen är detsamma som besparingar som drabbar kommuninvånare i behov av stöd för att få leva ett värdigt liv eller elever i skolan som inte får stöd från tidig ålder då finns anledning att vara orolig över välfärdsnotan.

Tiggeriförbud inte lösningen på fattiga människors problem

Aftonbladet publicerar idag en undersökning kring svenskars syn på tiggeri. Bakgrunden är att antalet tiggare eller EU-migranter, som jag hellre vill kalla dem, har ökat i omfattning på gatorna i de flesta av våra städer. Undersökningen visar att det skett en kraftig ökning av antalet medborgare som vill ha ett förbud mot att tigga i Sverige.
Det är lätt att tillgripa förbud mot något som man helst vill slippa se. Svenskar vill inte bli påminda om den misär som finns så nära vårt eget land. Riktigt fattiga människor vill svensken tro bara finns i Afrika eller andra delar av världen väldigt långt bort. En annan orsak till förbudsönskan är, för åtminstone en del, viljan att slippa känna sig skyldig att hjälpa till genom att ge något i den framsträckta pappersmuggen.

Men ingen behöver känna sig tvingad att ge på gatan. Däremot är hjälpen välkommen via hjälporganisationer. Dessa organisationer både hjälper här som t ex Stadsmissionen och i hemländerna som bl a Hjärta till Hjärta.

Vad skulle ett förbud innebära? Den fria rörligheten inom EU finns och kommer att fortsätta att finnas. Så många kommer att fortsätta att komma till Sverige. Skillnaden blir en "polisjakt" från kommun till kommun allteftersom EU-migranterna kommer att försöka få ihop lite pengar.

Nej, att förbjuda fattigdom, vilket ett förbud mot tiggeri i verkligheten skulle handla om, hjälper bara de svenskar som vill slippa se. Min rekommendation är: skänk en slant (alla bidrag oavsett storlek behövs och gör nytta) via en hjälporganisation. Bjud också den tiggande personen på ett "hej" och ett leende så mår både du och EU-migranten lite bättre.