Protesterna mot flyktingar fortsätter

Vid ungerska gränsen byggs nya stängsel. I Torneå protesterar finländare mot flyktingar som är på väg mot Finland. Och EU som organisation kommer ingen vart med försöken till överenskommelse om fördelning av mottagandet.
Få frågar sig "hur mår dessa stackars människor?" De som protesterar tycks tro att flyktingarna är okänsliga för det som pågår vid olika gränslinjer.
Som väl är finns organisationer som Röda Korset m fl och enskilda personer som gör otroliga medmänskliga insatser.
Suzana Gjorgjevska,volontär och läkare i Röda Korset i Makedonien hjälper en gravid kvinna från Irak som är på flykt

Omkring 5 000 människor på flykt anländer varje dag till Makedonien. Där möts de av ett hundratal rödakorsvolontärer som arbetar intensivt med att ge första hjälpen och dela ut mat och vatten. Varje dag når de 4 000 människor.

En av volontärerna, Suzana Gjorgjevska, är läkare. Hon känner försiktigt runt halsen på en irakisk kvinna medan maken oroligt ser på. Kvinnan är gravid i fjärde månaden. Suzana har hämtat upp hela familjen vid gränsen till Grekland, efter det att kvinnan fått magsmärtor. Hon försöker övertala kvinnan att dricka lite vatten.

Foto: John Engedal Nissen / IFRC

Suzana har varit volontär i Röda Korsets sedan hon var 10 år gammal. Nu när hon utbildat sig till läkare vill hon hjälpa människorna på flykt. Varannan dag arbetar hon 12-timmarsskift vid den södra gränsen mot Grekland där temperaturen just nu ligger strax under 40 grader.
-  Vi har fullt upp, minst 200-300 medicinska fall per dag. De flesta av handlar om influensa, magsmärtor, uttorkning, problem med fötterna, allergi och insektsbett, berättar Suzana.
De allra flesta behandlas på plats, men i vissa fall behöver de Röda Korset hjälp till sjukhus. Så blev det i fallet med den gravida kvinnan från Irak.
-  För somliga handlar det om att göra resan lättare, för andra handlar det helt klart om att rädda liv, säger Suzana.

"Jag känner att jag gör nytta"

Suzana är van vid att behandla många patienter samtidigt, men hon säger att den här situationen annorlunda.
-  Jag kan inte förklara det med ord. De här människorna behöver verkligen oss. Det blir väldigt tydligt när de tar din hand, håller den riktigt hårt, ser dig i ögonen och med eftertryck säger "Tack". Det är så uppriktigt och ärligt, det betyder mycket för dem. Och det betyder mycket för oss också att vi kan hjälpa dem. Jag känner att jag gör nytta.
En speciell händelse gjorde starkt intryck på Suzana. Hon beskriver hur hon rusade fram mot en kvinna som kollapsade precis innan hon skulle kliva på tåget som skulle ta henne till den norra gränsen mot Serbien.
-  Jag gav henne mat och vatten, och sedan var hon redo att fortsätta sin färd. När hon gick ombord på tåget ropade alla från fönstren på sitt eget språk "Tack, doktorn, tack!". Det var stort, säger Suzana med ett leende.
I Röda Korset i Makedonien arbetar över 100 volontärer och 16 anställda med att hjälpa människor på flykt.
 / John Engedal Nissen

Runt om i vårt land visar människor intresse att jobba som frivilliga/volontärer för att hjälpa de flyktingar som kommer. I "min" rödakorskrets Linköping Södra har vi de senaste två veckorna tagit emot mängder av förfrågningar och erbjudanden från Linköpingsbor som vill göra en humanitär insats. Själv har jag läst ett 60-tal intresseanmälningar från personer som framförallt vill stödja nyanlända med Läxhjälp och Träna svenska. Det är utmärkt. Vägen in i det svenska samhället går via språket. Och därmed möjlighet till ett jobb och egen försörjning. Till kommunens socialtjänst anmäler många invånare intresse att öppna sina hem för ensamkommande flyktingbarn samt att bli godemän. Också det oerhört viktiga insatser i tider då tiotals barn/unga kommer varje vecka.

Samtidigt så finns motståndet framförallt på nätet. Påståenden så osakliga så man undrar hur normalbegåvade människor kan tro på dem. Jag läste nyss om SD-motioner till SKL:s  (Sveriges Kommuner och Landsting) kongress i november där det ställs krav från SD-företrädare på att få stopp på "den enorma massinvandringen". Hur många som kommer att komma hit innan året är slut vet vi förstås inte. Enligt Migrationsverkets statistik hade t o m augusti kommit ca 60 000. Även om den siffran fördubblas i år så är det knappast "en enorm massinvandring". Under förra året, 2014, kom drygt 80 000 personer. Att jämföra med 1992 då drygt 84 000 personer kom till Sverige från det då krigsdrabbade forna Jugoslavien. Bland alla dessa siffror och påståenden bör även påminnas om det faktum att Sveriges befolkning uppgick till 9,7 miljoner (!) per den 31/12 2014.

Se upp för falska insamlare

Aftonbladet skriver idag om risken att bli lurad av oseriösa insamlare av pengar till flyktinghjälp. Viljan att hjälpa till på olika sätt hos stora delar av svenska folket är fantastisk. Själv är jag aktiv i en lokal Rödakorskrets och tar emot många, många som vill göra frivilliginsatser, som vill vara faddrar och som vill skänka kläder och pengar. Det är oerhört glädjande att uppleva att människor i allmänhet bryr sig.
Men - så finns det tyvärr ett antal samvetslösa personer som nu försöker sko sig och samla in pengar enbart för egen vinning. Precis som Polisen råder i artikeln så vill jag också säga: Kolla! Och allra säkrast är att ge till en organisation med 90-konto. Vilka de är kan kontrolleras via http://www.insamlingskontroll.se/home.

Som aktiv rödakorsare rekommenderar jag naturligtvis att använda någon av alla de möjligheter Röda Korset erbjuder för att bidra. Men självklart ska alla engagerade människor göra sitt eget val bland alla seriösa organisationer. Men, som sagt/skrivet - Glöm inte att kolla! Det är illa att själv bli lurad. Än värre är att den hjälp du vill ge inte kommer flyktingarna till del.

Från tiggeri i Linköping till arbete i hembyn

I veckan har regeringen haft konferens om EU-migranterna som tigger i Sverige tillsammans med Rumänien och även överläggningar med företrädare för Bulgarien varifrån många tiggande Eu-migranter kommer till Sverige.
I en DN-debattartikel under veckan uppmanar regeringen oss svenskar att inte skänka pengar till människor som tigger på gatorna i många svenska städer utan i stället skänka till organisationer som arbetar i EU-migranternas hemländer framförallt  Rumänien och Bulgarien.

 Och visst är det så att i det långa perspektivet måste länderna ta ansvar för att deras medborgare kan få sin försörjning genom arbete i hemlandet. Men så länge det inte är möjligt utan människor "väljer" att komma hit så ska de mötas med den omtanke som de kan behöva. Av den allmänna debatten att döma kan man tror att de kommer hit i avsikt att tigga. Men så är det egentligen inte. Utgångspunkten för dem som reser hit är att de använder sig av den lagliga rätt att arbeta inom EU som vi alla har oavsett från vilket EU-land vi kommer. Att det sen inte finns möjligheter till tillfälliga anställningar i syfte att tjäna ihop en summa att ta med hem är egentligen en annan fråga. Tidigare reste de som nu söker sig till Sverige till grannländer i södra Europa. Men efter den ekonomiska krisen i bl a Grekland och Spanien finns inga tillfälliga jobb där.

Men visst är försörjning i hemlandet det bästa och också det som alla EU-migranter vill ha. Och visst ger det resultat att skänka pengar till organisationer som jobbar i bl a Rumänien och Bulgarien. En mycket glädjande artikel finns i dagens ÖstgötaCorrespondenten om hur organisationen
Hjärta till Hjärta hjälper till att starta sociala företag i byn Pauleasca i Rumänien. Många som tigger i Linköping kommer från den byn. Nu har två av dem fått jobb som korgflätare i hembyn. "Nu behöver jag inte resa iväg för att försöka få tag på pengar. Nästa gång jag kommer till Sverige är som turist. säger en av personerna som tidigare tiggde på Linköpings gator.

"Jag vill inte bli glömd"

Så sa strokedrabbade Thomas Eriksson i Göteborg efter att hemtjänsten inte kommit vid flera tillfällen trots uppgjord tid. Enligt programmet Uppdrag Granskning hade Thomas inte heller blivit kontaktad. Kvällens program handlade om dels detta men framförallt att det kommer så många olika personer till samma äldre person.
Problem med antal personer i hemtjänsten är ju långt ifrån ny. Även om just hemtjänsten i detta område, Bergsjön i Göteborg, verkade vara osedvanligt dåligt organiserad, så är det en vanligt återkommande brist.
Och till och från visas lösningar, som i detta program det korta inslaget från Sundsvall. Som tydligen går ut på att ha flera mindre arbetslag och en bättre organisation vid frånvaro. Borde väl vara ganska självklart att kring en person, som behöver mycket hjälp per dygn, bilda ett arbetslag/team. Detta team kan då också ha ansvar för några ytterligare personer i närområdet. Kombinerat med ett effektivt vikariesystem dvs vikarierna ingår i teamet, måste effekten bli att de som kommer är kända av den äldre. Trots att det vid stora omsorgsbehov måste bli ganska många personer totalt som kommer. Arbetstidsregler, fridagar och eventuella sjukdagar, VAB-dagar, semester mm kan ingen planerare bortse ifrån.

Oftast beskrivs bristerna som ett resultat av för lite ekonomiska resurser. Och det kan säkert vara en förklaring i många fall. Men ganska ofta är dålig organisation till följd av dålig och inkompetent ledning orsaken. Och på senare år har bristen på kompetent vårdpersonal blivit ett allt större bekymmer. För få söker vårdutbildningar och många slutar efter en tids anställning. Och tiden då de riktigt stora pensionsavgångarna får genomslag är väldigt nära.

Nu är ju detta inte bara ett bekymmer för hemtjänsten utan inom vårdsektorn i sin helhet precis som inom skolan. Denna verklighet borde föranleda djupa, seriösa diskussioner inom såväl politiken på alla nivåer som inom fackliga organisationer, inom forskningen, bland s.k. utvecklare som det finns ganska gott om inom välfärdsområdena. Sådana diskussioner förekommer också. Men ....

Om detta tänker jag återkomma. När jag var riksdagsledamot i socialförsäkringsutskottet och såg alla välfärdssystem som finns i Sverige, slogs jag ibland av hur de olika systemen nästan kunde motverka inte bara varandra utan även syftet med ett system. Men tiden att utveckla några kloka tankar kring vad som kanske skulle kunna förändras/förbättras fanns sällan. Och jag tror att det är så för många politiker - och andra också för den delen - att dagsproblemen pockar på och måste lösas.

Människans bästa vän

Idag fyller vår westie 7 år. Louie föddes några veckor efter att vår förra hund, också en westie, hastigt gått bort. En stor sorg förbyttes successivt till glädje när Louie, 8 veckor gammal, flyttade hem till oss.  GRATTIS på födelsedagen!

Ett annat minst lika viktigt perspektiv på flyktingkatastrofen

Detta perspektiv synliggör DHRs ordförande i nedanstående blogg inlägg den 4 september. Bra Rasmus!

Flyktingkatastrofen angår även DHR! Vi har en viktig roll i samhällsdebatten.

European Disability Forum (EDF) har sänt ett öppet brev till Europeiska rådets ordförande  Donald Tusk, Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, Europaparlamentets ordförande, Martin Schultz och EU-kommissionären med ansvar för migration, inrikesfrågor och medborgarskap, Dimitris Avramopoulos. I brevet riktar sig EDF till EU:s institutioner i ett försök att trycka på för ett upprättande av en omfattande och MR-baserad migrationspolicy. EDF kräver att EU svarar på den uppkomna situationen på ett humant vis, tillgodoser behoven och säkerställer säkerheten för familjer, människor med funktionsnnedsättningar och ensamkommande flyktingbarn. EDF menar att dessa individer nu blir behandlade på ett oförsvarligt vis. Brevet avslutas med att EDF kräver att "EU gemensamt och kraftfullt agerar på ett sätt som till fullo reflekterar EU:s värderingar vad gäller mänskliga rättigheter och värdighet".
I förra veckan skickade jag en begäran om att få träffa Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson för att bland annat diskutera situationen för flyktingar med funktionsnedsättning. Jag tycker att funktionshinderrörelsens perspektiv är viktiga i denna fråga. Vi har en tradition av att jobba för mänskliga rättigheter, debattera i frågor om människosyn och argumentera för det okränkbara och lika människovärdet. Vi måste våga se vår betydelse i viktiga samhällsdebatter. Ingen individ, ingen organisation eller makthavare bör känna sig oberörd eller undantagen i fråga om människovärde och mänskliga rättigheter. Det är det ena.
Det andra är att frågan i allra högsta grad också gäller personer med funktionsnedsättning. Vi vet att personer med funktionsnedsättning är bland de mest utsatta i världen. Vi vet att personer med funktionsnedsättning också i krissituationer är de mest utsatta. Det handlar både om att tillgodose behoven för en dräglig tillvaro där man befinner sig på flykt men dessförinnan handlar det om att överleva färden.
Jag välkomnar EDF:s initiativ och uppmaning till EU i debatten om flyktingkatastrofen och hoppas att den nordiska funktionshinderrörelsen kan verka i samma anda. 

Säg ifrån!

Mycket skrivs och säga i media kring situationen för flyktingarna som kommit och kommer till Europa och manifestationer hålls i syfte att visa solidaritet. Och det är bra. Men allra viktigast är ändå att diskutera hur vi möter och bemöter de fördomar och rent hat som också är en del av debatten just nu.
Peter Wolodarski har också denna söndag en angelägen artikel på detta tema. Läs och reflektera!

Läs gärna också min kommentar på FB https://www.facebook.com/linnea.darell?fref=nf&pnref=story.

Europa måste ta sitt ansvar

Idag skriver Reza Zarenoe (FP) i en debattartikel "Tystnaden och förnekandet inför flyktingkatastrofen är av samma slag som under nazisttiden. Europa måste ta sitt ansvar." En utmärkt artikel som jag rekommenderar för läsning. Innehållet manar verkligen till eftertanke. Zarenoe påminner om hur människor efter Förintelsen försvarade sig med att de inte visste vad som skedde. När dagens händelser om 50 år är historia vill vi då vara de som inte visste, inte såg? Eller vill vi vara de som valde att gå på samma spår som Raoul Wallenberg?

Som jag ser det borde svaret vara enkelt. Vi ser och vi gör något! År 2015 kan ingen i Europa undgå att förstå vad som sker. Och ingen borde förneka att det är den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget med 60 miljoner människor på flykt i världen. Och att detta faktum kräver engagemang och handling av EUs samtliga länder!

Idag tycks dock insikten om behovet av att öppna Europa vara något större än igår om man får tro mediarapporteringen. Bilden på en treårig drunknad pojke som flöt upp på en strand i Turkiet har förhoppningsvis gripit tag om åtminstone några av Europas ledare. Om insikten följs av handling så hade kanske den lilla pojkens död en mening.

SVT:s olika program igår om flyktingkatastrofen var sakliga och nödvändiga som information. Men ansvarig ministers ständiga upprepande av att Sverige ställer upp tillsammans med Tyskland räcker inte. Det är bra att så sker. Men hur pådrivande är Sverige i Europasamarbetet? Nog hörs väl Angela Merkel betydligt mer. Låt vara att Tyskland är en mycket större och "tyngre" EU-medlem. Men ändå.

Ser att Aftonbladet "avslöjar" att Löfven och Merkel ska träffas på tisdag för gemensam diskussion om flyktingkatastrofen. På tisdag! Idag är det fredag Till dess har ytterligare tiotusentals människor tvingats till desperata flyktvägar med lidande och död som följd.

På en järnvägsstation

Stod tidigare idag på en av Stockholms centrals perronger och väntade på tåget till Linköping. Det var i rusningstid när alla var på väg hem från jobb och skolor. Hyggligt välklädda människor med mobiltelefoner av senaste snitt. För min inre syn såg jag TV-bilderna från en annan järnvägsstation.Nämligen Budapest. Enda likheten är att det är många människor och att de är på väg någonstans. Men inte hem. För deras hem finns inte längre. Och drömmen om ett nytt hem tycks grusas mer för var dag de väntar.
När jag kommer hem och ser kvällens nyheter hör jag SD:s partiledare säga att Sverige och Europa har inte råd att erbjuda ett nytt hem till de som flyr. Att de blir goda skattebetalare så småningom och bidrar till vår välfärd ingår inte i SD:s tankevärld. Skrämmande!

Blå kort till Europa

Ett sådant förslag skriver kolumnisten Barbro Hedvall i dagens Corre om. Blå (EU:s färg) skulle motsvara USAs gamla gröna kort dvs ge möjlighet att från hemlandet ansöka om inresa i ett EU-land. Som Hedvall skriver kan det inte gälla för de som flyr från krigen i bl a Syrien men för många andra som drömmer om ett bättre liv - jag skulle säga att de drömmer om ett liv och en framtid överhuvudtaget.

När jag ser TV-bilderna med flyktingar gående med nedböjda huvuden, med ett barn på ryggen och ett i handen på en grusväg längs Ungerns taggtrådsstängsel, ger det mig bilder från andra världskriget. Då var det också människor på flykt längs vägarna i Europa. Och det var tågtransporter till förintelselägren. Förtvivlade människor med tomma blickar är desamma. Jag skäms. Är det Europa 2015? Och runt om i Europa och även i Sverige växer sympatierna för partier som vill stänga gränserna i än större omfattning. Europa kan inte ta emot alla, säger man. Men det gör vi inte heller. Trots att det nu kommer många så är det bara en bråkdel av alla flyktingar i världen. Den absoluta merparten (miljontals) är antingen internflyktingar dv s kvar i det egna krigshärjade landet eller kvar i närområdena i flyktingsläger.

Läs kloka Peter Wolodarski

Den här veckan har de flesta av mina blogginlägg haft anknytning till flyktingsituationen i världen. Och idag tänker jag "bara" uppmana mina läsare att ta del av kloka Peter Wolodarskis inlägg i dagens DN.
Mina blogginlägg under veckan
Ge flyktingarna lagliga vägar till Europa
Murar ett trubbigt vapen
Bättre än väntat för ensamkommande flyktingbarn

Ge flyktingar laglig väg till Europa

Hur länge ska Europas länder se på när människor i tusentals drunknar i Medelhavet på väg till en fristad från krigens fasor? Sedan månader tillbaka har organisationer som Röda Korset,
 Rädda Barnen, Amnesty m fl uppmanat EU-ländernas regeringar att möjliggöra lagliga flyktvägar för att minska riskerna för flyende människor att drunkna i Medelhavet. Även företrädare för flera politiska partier i vårt land bl a Folkpartiet har uppmanat till detta. I en artikel idag i Corren säger Amnestys jurist Madelaine Seidlitz att det är avsaknaden av lagliga vägar som tvingar migranterna ut på livsfarliga båtresor. Och naturligtvis är det människosmugglare som bär det direkta ansvaret. Men med lagliga vägar skulle inte flyktingarna behöva "förlita" sig på dessa smugglare för att kunna ta sig till Europa.

Men för de människor som trots allt lyckas ta sig levande över vattnet väntar fortsatt kamp för att finna någonstans att bo och söka arbete och skolgång för barnen. EU-länderna måste komma överens om en värdig flyktingpolitik och fördela ansvaret sinsemellan utifrån vars och ens rimliga förutsättningar. 

Hör SD:s partiledare säga idag på radion att inget parti i Sverige avsätter så mycket budgetmedel till FN:s flyktingorgan UNHCR för att möjliggöra hjälp i närområden till bla Syrien. Och pengar behövs till UNHCRs arbete. Men snälla Jimmie Åkesson: du och ditt parti kan väl inte mena att alla krigsdrabbade människor ska fortsätta sitt liv i flyktingläger? Att barnen ska växa upp under sådana förhållanden? Det är illa nog att hundratusentals bor i läger i närområdena med de förutsättningar som det innebär att leva i ett läger. Och än värre när vistelsen där beror på ett krig som aldrig tycks ta slut. Låt då de som är beredda att fly vidare också få den möjligheten! Det är ändå bara bråkdelar av alla som lever på flykt i världen idag.

Murar ett trubbigt vapen

Den rubriken hittar jag i dagens Corre a´propå de murar som byggs på olika håll i Europa för att hindra flyktingar att ta sig från bl a det krigshärjade Syrien till Europa. När Berlinmuren revs 1989 fanns 16 gränsbarriärer i världen. Idag är 65 (!) stycken klara eller under uppförande. I Europa kan vi bevittna Ungerns fyra meter höga stängsel mot Serbien för att stoppa flyktingar från framförallt Syrien, Irak och Afghanistan. Målet med EU var att vi i Europa skulle riva murar - inte bygga nya.

Marcello Di Cintio har skrivit en bok om murar, som beskriver att murarna inte får den betydelse som det murbyggande landet hoppas på. Att så är fallet märks framförallt på att migranterna fortfarande når sina destinationer. Men ett gränshinder av detta slag ger en psykologisk effekt. Det är en markering som kan skapa större motsättningar än vad som annars skulle ha skett och att konflikter förstärks.

Bättre än murar och andra gränshinder är naturligtvis att varje EU-land tar sitt ansvar för de flyktingströmmar som kommer. Människor på flykt är inga "resenärer" som väljer vart de vill resa. De är fruktansvärt utsatta människor som försöker hitta en fristad undan krig, förföljelse och massakrer. De söker skydd i det korta perspektivet och de söker en framtid för sig och sina familjer i det längre perspektivet. Att dessa människor då möts av taggtrådsstängsel eller andra hinder i ett Europa som borde veta vad förföljelser innebär, fyller mig med vämjelse och avsky. Minnet får inte vara så kort!

Bättre än väntat för ensamkommande flyktingbarn

Den rubriken finns i Dagens Samhälle (nr 29/2015). Detta enligt forskarna Eskil Wadensjö och Aycan Celikaksoy. De har undersökt hur det har gått för ca 10 000 ensamkommande flyktingbarn som fick uppehållstillstånd under åren 2003-12. Mest överraskande är att det gått bättre på arbetsmarknaden än förväntat för de pojkar som kommit ensamma. Något mindre framgångsrika är pojkar som kommit till Sverige med sina föräldrar. Och ändå något mindre framgång på arbetsmarknaden har flickor haft. Även om de kommit ensamma.

Häromkvällen lyssnade jag på ett radioinslag i Karlavagnen i P4 där en ung man som ensam kommit till Sverige från krigets Syrien för ett år sen. Jag blev imponerade av hans utmärkta svenska. På ett år!
Han blir självklart en stor tillgång för svensk arbetsmarknad som företagare eller anställd.
Jag vet att alla ungdomar som kommer inte snabbt lär sig svenska och kommer in i det svenska samhället, utbildar sig och snabbt blir en tillgång på arbetsmarknaden. Men även om det tar lite längre tid för en del och även om starten i det nya landet kräver stödinsatser för att behandla de trauman som naturligt nog kan finnas så tillför varje individ alltid något positivt.

Därför hoppas jag att vi Linköpingsbor välkomnar de ensamkommande barn och ungdomar som
Corren skriver om idag. Jag är stolt över att "min" kommun på alla nivåer gör sitt yttersta för att åstadkomma boende, skola, gode män och andra nödvändiga insatser. Folkpartiets kommunalråd lyfter i artikeln fram samarbetet med civilsamhället för att barnen/ungdomarna ska få en meningsfull fortsättning i det sitt nya hemland. Jag är själv en del av detta civilsamhälle genom engagemang i Röda Korset. Kretsen (Linköpings Södra) har sedan försommaren annonserat via nätet efter frivilliga/volontärer bland annat för läxläsning och träna svenska. Det droppar in intresseanmälningar från studenter, från vuxna som utöver sitt jobb vill göra en samhällsinsats och från personer som lämnat det aktiva arbetslivet och vill göra något meningsfullt på sin nu lediga tid. Och många vill arbeta för att hjälpa nyanlända i alla åldrar.

Så trots oroande höga opinionssiffror för Sverigedemokraterna så finns det all anledning att känna hopp om att det i Sverige finns engagemang och vilja bland befolkningen för att Sverige ska vara ett öppet land när världen nu bevittnar de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget på grund av krigens fasor i världen.

Bara en blomhälsning idag

Idag hinner jag inte skriva något. Det får bli ett blomster i höstfärg.

Om Kränkande nollning

Anders Monemar skriver i dagens Corren om en kvällspromenad genom Linköping nu när nollningen pågår. Det var ingen upplyftande upplevelse. En tjej väntade på att bli hämtad för att komma hem. Hon hade tvingats bada i en fontän och därefter kletats in med ättika, barbecuesås och mjöl. Andra personer skribenten träffade på hade också badat och var insmorda i ägg, ketchup och mjöl. Ett antal kvinnor hade brösten markerade med spritpenna på blöta t-shirts. Fler exempel finns i artikeln.

Vari ligger det roliga, det som ska ge ett fint minne för att skapa gemenskap och gott kamratskap för resten av gymnasietiden?? När jag och andra har ställt frågan under årens lopp har svaret ofta blivit att detta ska inte vuxenvärlden lägga sig i. Ungdomarna skapar sina egna traditioner inför skolstart. Och svaren har kommit ifrån vuxenvärlden!
Många gymnasieelever har mått illa av att veta vad som väntar när första gymnasieterminen börjar. Men man behöver ju inte delta, eller? Nej, det är sant. Och en del avstår. Men dels har inte alla modet att göra ett eget val. Och sen var det väl meningen att arrangemangen genomförs för att skapa gemenskap inför de kommande gymnasieåren? Om då nollningen genomförs på ett sånt sätt att en del tvekar att delta, vad är då grundtanken värd?

Skribenten efterlyser ett vuxet ledarskap. Det borde vara självklart. Men kommer det att bli så nästa år?

Ny bostadspolitik men vart tog den bostadssociala aspekten vägen?

I förmiddags skrev jag om det bostadspolitiska program som Folkpartiet presenterade i helgen. Mitt fokus då var oron för att partiets förslag kan komma att innebära klartecken till att nybyggda studentbostäder inte behöver vara fullt tillgängliga.
Men programmets tyngdpunkt är som rubriken anger en "Reformagenda för en ny bostadsmarknad". Något som verkligen behövs. Fakta är att till år 2020 (som faktiskt bara ligger 5 år framåt i tiden)behöver ca 430 000 nya bostäder byggas. Många exempel finns på en illa fungerande bostadsmarknad.
Ett exempel är de långa köerna till hyresbostäder. Och det är hyresmarknaden och hyresnivåerna, som är höga redan i befintligt bestånd, som detta inlägg kommer att handla om. Socialtjänsten i de flesta större kommuner kan vittna om hur svår den bostadssociala situationen är. Under ett antal år har svaret från kommunpolitiker på socialsekreterarnas nödrop varit: vi måste få igång bostadsbyggandet och vi måste få till stånd s.k. flyttkedjor. Det sistnämnda handlar om att nuvarande bostadsinnehavare borde flytta till nybyggda bostäder och om de är pensionärer till smålägenheter så att barnfamiljerna kan antingen köpa deras hus (eftersom det byggs så få nya och de som byggs är så dyra) eller flytta in i de stora lägenheter som pensionärerna är ansvarslösa nog att bo kvar i trots att de (pensionärerna alltså) inte anses behöva så många rum. Jag återkommer till varför inte pensionärerna flyttar i den utsträckning som politiken och bostadsplanerarna tycker att de ska.

Om nu flyttkedjor skulle ske i ökad grad leder de då till att lösa de bostadssociala problemen? Nej, väldigt sällan. Jag såg för några år sen resultatet av en "kedja" där 4-5 bostadsinnehavare bytt bostad men i slutändan blev den tillgängliga bostaden ändå för dyr för den som hade mycket litet ekonomiskt utrymme till sitt boende.

Tillbaka till pensionärerna som inte vill flytta. En orsak är skatteregler, som tas upp i rapporten och som också påtalats av Boverket. Men en annan orsak som det sällan talas om (i varje fall hör jag den sällan nämnas i den allmänna bostadspolitiska debatten) är den som de flesta pensionärer ställer sig: varför ska jag/vi byta till betydligt mindre bostadsyta men till avsevärt högre hyra? För det är ju den krassa verkligheten att även om bostadsytan är betydligt mindre så är hyran betydligt högre.
Sen tycker jag det rent allmänt är ett diskriminerande synsätt att man som pensionär ska känna att samhället ska ha synpunkter på hur mycket bostadsyta jag vill använda. Dagens pensionärer väljer att fortsätta att utöva både gamla och nya intressen varav en del kanske kräver en god yta. En bostad är ju inte bara något att bo i. En bostad är ju också något att leva i. Har man gnetat och sparat - och till skillnad från flertalet av dagens nyblivna husägare - amorterat - så borde man ha rätten att bo kvar så länge man själv vill utan samhällets pekpinnar.

Löser då ett ökat bostadsbyggande bostadssituationen för de med lägst inkomster? Ja till viss del eftersom ett stort utbud leder till lägre hyror än ett begränsat. Men eftersom hyresnivåerna redan i dagens befintliga bestånd oftast är höga - för höga - för den med små inkomster och inga marginaler, så består problemen. Därför måste ett reformprogram för en ny bostadsmarknad också innehålla idéer om bostadssociala lösningar. Vilket tyvärr saknas i folkpartiprogrammet. Att som
Robert Hannah hänvisa till att det får den socialpolitiska gruppen behandla, håller inte när förslag offentliggörs. Då måste helheten redovisas annars riskerar de goda förslagen i reformagendan skymmas av den oro som skapas kring bristen på socialt ansvar. Detta gäller i högsta grad för ett socialliberalt parti!

Ny bostadpolitik

Efter år av för lite byggande är nu debatten i full gång kring bostadspolitiken. Och för all del även byggandet verkar ha kommit igång. I alla fall ses byggkranar nästan var man än befinner sig i många städer. Igår presenterade Folkpartiets partiledare Jan Björklund partiets förslag inför höstens landsmöte. Utöver bostadsgruppens förslag finns ett antal motioner på området. En av den har jag själv skrivit. Den handlar om att krav på tillgänglighet inte får åsidosättas heller avseende studentbostäder.

"Även studenter behöver tillgängliga bostäder

Att bristen på studentbostäder är stort samhällsproblem som måste åtgärdas är vi alla ense om. Vägen dit är dock inte att bygga otillgängliga bostäder. I Boverkets rapport Tekniska egenskapskrav på tillgänglighet för studentbostäder med tidsbegränsat bygglov (rapport 2014:30) framhålls att påverkan på byggkostnaden av att ta bort de tekniska egenskapskraven är relativt liten i förhållande till byggkostnaden som helhet. Dessutom är det, enligt rapporten, osäkert om borttagandet av kraven skulle leda till ökat utbud av studentbostäder.

Vissa förändringar i plan- och bygglagstiftningen i syfte att förenkla och förbilliga byggandet av bostäder för bland annat studerande har redan skett. Avsteg från tillgänglighetskrav har t ex gjorts vad gäller inredning av bostäder på vindar.

När lagstiftningen om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund infördes 1 januari 2015 undantogs bostäder med skälet att tillräckligt skydd redan finns i PBL(Plan- och bygglagen). Att en riksdagsmajoritet, där Folkpartiet ingår, nu begärt att möjligheter att bygga mindre tillgängligt på nytt ska utredas för vissa typer av bostäder är att vrida klockan tillbaka.

Argumentet att var och en av de boende i en studentbostad endast använder bostaden under en begränsad tid är inget skäl att begränsa tillgängligheten. Högskolestudier pågår minst 3-4 år och att under de åren inte kunna ta emot vänner eller en partner med funktionsnedsättning eller att själv inte kunna nyttja sin bostad om man blir beroende av tillgänglighet visar på ett omodernt och kortsiktigt tänkande. I ett samhälle för alla ska studentbostäder precis som andra bostäder vid nybyggnation uppfylla grundläggande krav på tillgänglighet och användbarhet. Allt annat är att öka diskrimineringsgraden i stället för att minska den. Detta kan aldrig vara socialliberal politik år 2015."

Jag vet inte om det ligger något mer i det utvidgade uppdraget till Akademiska Hus än att se till att det framöver finns tillräckligt med studentbostäder på alla universitetsorter i landet (punkt 10 i FP-programmet). Men jag är oroad. Precis som jag skriver i motionen så har riksdagen inkl Folkpartiet begärt en ny utredning om möjligheten att bygga mindre tillgängligt avseende studentbostäder.

Nu väntar jag med spänning på vad FPs partistyrelse kommer att säga om motionen inför landsmötesbehandlingen.

 

 

Åldersdiskrimineringen i arbetslivet måste bort - alla behövs!

År 2009 infördes i Sverige lag mot åldersdiskriminering. Jaa, faktiskt finns en sån lag i Sverige! Det är svårt att tro då åldersdiskrimineringen fortsätter bland annat i arbetslivet. Och det är denna diskriminering som detta blogginlägg kommer att handla om.
Debattartikeln i Aftonbladet idag "Vår bästa tid är nu - men vi är förbannade" borde stämma till eftertanke bland arbetsgivare - och fackliga organisationer. För vilken facklig organisation driver en medlems önskan om att få jobba efter 67? Jag bara undrar. Om det finns sådant exempel så skriv gärna en kommentar på detta inlägg eller på min Facebook-sida.

Jag tror att en av orsakerna till att det fortfarande anses så självklart att en person ska avsluta sitt arbetsliv vid 65 eller senast 67 år är att den traditionella synen på arbete lever så starkt kvar i Sverige. Arbeta måste man göra för sin försörjning. Och när möjligheten till försörjning via pensionen inträffar då kan arbetslivet avslutas.

Och för många människor är detta rätt och naturligt. Och de ska respekteras för sitt val. Pension är en av våra viktigaste välfärdsreformer och ska fortsätta att så vara. Men inom många delar av arbetslivet har förändringar skett. Och likaså beträffande människors hälsa och livsvillkor. Sammantaget betyder det att för många äldre är det inte självklart är sluta sitt aktiva yrkesliv bara för att "pensionsåldern" inträffar.

Alla branscher kan heller inte dras över en kam. I vissa är det inte ens möjligt att arbeta till 65 medan det i andra egentligen inte finns några skäl till "slut-tid". Här finns det mycket att göra ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det borde arbetsgivare och fack ägna mer tid åt i stället för att fortsätta fixera vid åldersgränser.

Vi vet hur svensk ålderspyramid ser ut. För övrigt likadan i stora delar av Europa och övriga världen. Allt färre yrkesaktiva ska försörja alltfler som passerat den magiska gränsen 65/67 år. Höjd pensionsålder diskuteras. Och kommer att behöver genomföras. Minns att när allmän pension infördes 1913 var också då gränsen 65 år. Då levde väldigt få svenskar över den åldern. Idag blir alltfler både 90 och 100 år.
Om valfrihet att jobba så länge varje individ vill och kan, varför då ha en pensionsåldersgräns kanske någon undrar. Jo, det finns säkert en mängd praktiska skäl kopplat till regelverk och styrsystem. Problemet är, som jag ser det, inte åldersgräns för när det är möjligt att ta ut pension utan problemet är bristande valfrihet. Och - inte att förglömma Åldersdiskrimineringen! Vilken ofta inträffar avsevärt tidigare än vid 65.

Ännu ett olagligt polisregister

För ett halvår sen avslöjades att Stockholmspolisen hade ett sk Kvinnoregister. Registret har inneburit att kvinnor som anmält att de blivit misshandlade registrerats med känsliga personuppgifter och i många fall kränkande omdömen. Något som självklart inte är tillåtet. Lika självklart borde vara att svensk polismyndighet vet att sådana register är olagliga. Dessutom borde man ha lärt sig något efter debatten och konsekvenserna efter avslöjandet av Skånepolisens romregister.
Att Stockholmspolisen inte dragit slutsatsen efter detta att inte heller Kvinnoregistret kan vara tillåtet tyder på okunskap kring regelverk rörande integritetsskydd och/eller bristande respekt för medborgarna.

Det nya regeringsuppdraget till Polismyndigheten (som nu är en samlad myndighet) innebär att säkerställa att de anställda som arbetar med personuppgifter känner till vilka lagar som gäller och att lagstiftningen följs. Med tanke på att nuvarande polisdatalag med skärpt innehåll beträffande integritetsskydd, har funnits i tre år (!) så är det ett mycket rimligt krav som ställs. Utbildning i gällande lagstiftning är naturligtvis nödvändig. Jag tror dock att till detta behöver också kopplas ett - låt oss kalla det - värdegrundsarbete rörande attityder inom Polisen. Om de som handlägger respektive beslutar inte är medvetna om varför integritetsskyddet är viktigt så lär nog tyvärr efterföljden av lagstiftningen halta även i fortsättningen.

http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2015/skarp-kritik-mot-polisens-sa-kallade-kvinnoregister/