Åldersdiskrimineringen i arbetslivet måste bort - alla behövs!

År 2009 infördes i Sverige lag mot åldersdiskriminering. Jaa, faktiskt finns en sån lag i Sverige! Det är svårt att tro då åldersdiskrimineringen fortsätter bland annat i arbetslivet. Och det är denna diskriminering som detta blogginlägg kommer att handla om.
Debattartikeln i Aftonbladet idag "Vår bästa tid är nu - men vi är förbannade" borde stämma till eftertanke bland arbetsgivare - och fackliga organisationer. För vilken facklig organisation driver en medlems önskan om att få jobba efter 67? Jag bara undrar. Om det finns sådant exempel så skriv gärna en kommentar på detta inlägg eller på min Facebook-sida.

Jag tror att en av orsakerna till att det fortfarande anses så självklart att en person ska avsluta sitt arbetsliv vid 65 eller senast 67 år är att den traditionella synen på arbete lever så starkt kvar i Sverige. Arbeta måste man göra för sin försörjning. Och när möjligheten till försörjning via pensionen inträffar då kan arbetslivet avslutas.

Och för många människor är detta rätt och naturligt. Och de ska respekteras för sitt val. Pension är en av våra viktigaste välfärdsreformer och ska fortsätta att så vara. Men inom många delar av arbetslivet har förändringar skett. Och likaså beträffande människors hälsa och livsvillkor. Sammantaget betyder det att för många äldre är det inte självklart är sluta sitt aktiva yrkesliv bara för att "pensionsåldern" inträffar.

Alla branscher kan heller inte dras över en kam. I vissa är det inte ens möjligt att arbeta till 65 medan det i andra egentligen inte finns några skäl till "slut-tid". Här finns det mycket att göra ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det borde arbetsgivare och fack ägna mer tid åt i stället för att fortsätta fixera vid åldersgränser.

Vi vet hur svensk ålderspyramid ser ut. För övrigt likadan i stora delar av Europa och övriga världen. Allt färre yrkesaktiva ska försörja alltfler som passerat den magiska gränsen 65/67 år. Höjd pensionsålder diskuteras. Och kommer att behöver genomföras. Minns att när allmän pension infördes 1913 var också då gränsen 65 år. Då levde väldigt få svenskar över den åldern. Idag blir alltfler både 90 och 100 år.
Om valfrihet att jobba så länge varje individ vill och kan, varför då ha en pensionsåldersgräns kanske någon undrar. Jo, det finns säkert en mängd praktiska skäl kopplat till regelverk och styrsystem. Problemet är, som jag ser det, inte åldersgräns för när det är möjligt att ta ut pension utan problemet är bristande valfrihet. Och - inte att förglömma Åldersdiskrimineringen! Vilken ofta inträffar avsevärt tidigare än vid 65.

Ännu ett olagligt polisregister

För ett halvår sen avslöjades att Stockholmspolisen hade ett sk Kvinnoregister. Registret har inneburit att kvinnor som anmält att de blivit misshandlade registrerats med känsliga personuppgifter och i många fall kränkande omdömen. Något som självklart inte är tillåtet. Lika självklart borde vara att svensk polismyndighet vet att sådana register är olagliga. Dessutom borde man ha lärt sig något efter debatten och konsekvenserna efter avslöjandet av Skånepolisens romregister.
Att Stockholmspolisen inte dragit slutsatsen efter detta att inte heller Kvinnoregistret kan vara tillåtet tyder på okunskap kring regelverk rörande integritetsskydd och/eller bristande respekt för medborgarna.

Det nya regeringsuppdraget till Polismyndigheten (som nu är en samlad myndighet) innebär att säkerställa att de anställda som arbetar med personuppgifter känner till vilka lagar som gäller och att lagstiftningen följs. Med tanke på att nuvarande polisdatalag med skärpt innehåll beträffande integritetsskydd, har funnits i tre år (!) så är det ett mycket rimligt krav som ställs. Utbildning i gällande lagstiftning är naturligtvis nödvändig. Jag tror dock att till detta behöver också kopplas ett - låt oss kalla det - värdegrundsarbete rörande attityder inom Polisen. Om de som handlägger respektive beslutar inte är medvetna om varför integritetsskyddet är viktigt så lär nog tyvärr efterföljden av lagstiftningen halta även i fortsättningen.

http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2015/skarp-kritik-mot-polisens-sa-kallade-kvinnoregister/

Personliga ombud - en reform väl värd att bevara och utveckla

Psykiatrin var under många år ett av de mest eftersatta områdena inom såväl sjukvård som socialtjänst. Förbättringar har gjorts under 2000-talet även om mycket återstår. En förbättring som verkligen gjort skillnad för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning är införandet av personliga ombud. De är personer som, visserligen kommunanställda, men med en självständig ställning innebärande att de helt arbetar på uppdrag av den individ som behöver det stöd som ombudet kan ge för att göra vardagen hanterbar.
Under min tid som kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnd har jag många gånger fått berättat om vilket fantastiskt stöd personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning får av sitt personliga ombud. Och alltid betonas det förtroende- och tillitsfulla förhållandet som råder mellan ombudet och den enskilde individen.

När regering och riksdag beslutade att införa stödfunktionen personligt ombud inom psykiatrin var utgångspunkten att tillgång till detta stöd inte skulle vara beroende av var i landet d v s vilken kommun den enskilde bor i. Därför finansierade staten - och gör så fortfarande år 2015 - merparten av kostnaderna för personliga ombud. Kommunernas andel är "peanuts" som Börje Pettersson, ordförande i HSO Linköping tillika ordförande i IFS i Linköping skriver i dagens ÖstgötaCorrespondenten. Mot bakgrund av de goda resultaten med personliga ombud och att kommunernas mycket begränsade andel av finansieringen är det märkligt att flera kommuner i Östergötland nu planerar att avveckla ombuden.
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/psykiskt-funktionsnedsatta-kan-bli-av-med-ombud-8059237.aspx
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/johan-fick-stod-av-personligt-ombud-8079374.aspx
http://www.corren.se/asikter/debatt/viktigt-stod-hotat-i-motala-8110168.aspx

Jag har tidigare bloggat om behovet av att öka kunskapen totalt i samhället kring villkoren för personer med olika former av funktionsnedsättning. Hur ter sig vardagen beroende på vilka samhällsinsatser som står till buds i förhållande till funktionsnedsättningen? Kunskapen måste också öka kring vad är grunden för svensk funktionshinderpolitik. Kunskap om målet att kunna leva som andra trots en omfattande och kanske livslång funktionsnedsättning, som t ex är grundtanken med LSS. När jag skriver "öka kunskapen i samhället" menar jag både bland medborgare i allmänhet  och -  kanske framförallt - bland beslutsfattare på alla nivåer inkl politiker.

Nu hoppas jag verkligen att politiker i Östergötland, bl a Vadstena och Motala, och på andra håll i landet tar reda på hur de personliga ombuden fungerar och varför de är så viktiga för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning. När den insikten införskaffats är jag övertygad om att verksamhet med personliga ombud blir kvar. Allt annat vore huvudlöst.

Sommar i sjukvården

Sommaren 2015 inget undantag - Personalbrist i vården är rubrikerna. Självklart måste också vårdpersonal ha semester och de flesta vill ha det på sommaren (om den nu kommer någon gång). Och självklart innebär semesterperioden att tillgång till sjukvård och annan service måste begränsas något.
Problemet, som rubrikerna avspeglar, uppstår på grund av att det egentligen är personalbrist hela året. Och då blir naturligtvis semesterperioden den påfrestning som det inte finns utrymme för.

Medborgarna undrar - och många oroas. När ska sjukvårdsansvarig inkl politisk ledning inse att något måste göras åt sjukvårdens organisation och arbetsformer så att sjukvårdpersonal, framförallt sjuksköterskor tycks det, vill jobba i svensk landstingsdriven sjukvård?

En del säger lite förenklat: lägg ner landstingen. Detta är ju faktiskt på väg genom att en regionutveckling växer fram runtom i Sverige. Men det ändrar inte en till viss del oattraktiv sjukvårdsorganisation.

Får vi se ett nytänk som startar efter sommaren så vi som medborgare och skattebetalare slipper se rubrikerna Platsbrist i vården sommaren 2016?

Kompetenshöj beslutsfattare om svensk funktionshinderpolitik

Nyligen presenterade Socialstyrelsen ”Kartläggning och analys av vissa insatser enligt LSS”. Ett avsnitt handlar om personalens kompetens. Kartläggningen visar att en stor del av personalen saknar den grundläggande kompetens som anses nödvändig för att ge rätt stöd.

En annan kartläggning gjord av Akademikerförbundet SSR och Handikappförbunden (sept 2014)konstaterar också kompetensbrist. Där gäller det beslutsfattare på myndighetsnivå.

Målet med LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade)är att personer med stora funktionsnedsättningar ges möjligheter att leva som andra trots sina funktionsnedsättningar. Det betyder jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Det är dessa mål som beslutsfattare på alla nivåer ska ha som ledstjärna när beslut fattas enligt LSS.

Sverige har en lagstiftning att vara stolt över. Men tillämpningen brister i alltför hög grad. Ofta är orsaken okunskap om mål och syfte med svensk funktionshinderpolitik. Och eftersom kunskapen tycks saknas även hos politiker så har undermineringen av lagstiftningen kunnat fortgå.

Till syvende och sist är det ett demokratiproblem när en lagstiftning som ska vara ett stöd för medborgarna inte respekteras av beslutsfattare. Politiker på alla nivåer och beslutsfattare på myndighetsnivå inkl rättsväsendet behöver ett rejält kunskapslyft kring bakgrund, syfte och mål med svensk funktionshinderpolitik.

Debatten om personlig assistans – och för övrigt hela LSS – visar en stor okunskap om bakgrunden till lagstiftningen. LSS kom inte till av en slump. Svensk funktionshinderpolitik har växt fram under årtionden allteftersom insikten om de ovärdiga levnadsvillkor som personer med omfattande funktionsnedsättningar levde under trots snabb framväxt av välfärdssamhället efter andra världskriget. Pådrivande var olika funktionshinderorganisationer, som fick flertalet politiker att lyssna och förstå. Först kom ”Lag om vård och undervisning av sinnesslöa” 1949. Fler steg togs och 1967 sjösattes Omsorgslagen. Utredningar och debatter följde och 1986 trädde ”Lag om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m fl” i kraft.

Stor betydelse för synen på personer med funktionsnedsättning hade 1989 års Handikapputredning vars slutbetänkande ”Handikapp-Välfärd-Rättvisa” utmynnade i förslag om en rättighetslagstiftning dvs LSS, som infördes 1994. Därtill har Sverige år 2008 anslutit sig till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Under lång tid har samhällsdebatten kring funktionshinderpolitiken mest handlat om hur dyr LSS-reformen blivit. Inte minst har politiker på alla nivåer underblåst denna debatt. Få forskare har visat intresse för området. Funktionshinderrörelsen har fått litet mediautrymme. Nästan inga röster som kunnat beskriva kopplingen till välfärdsutvecklingen i stort och värdet för berörda individer har kommit till tals. Jag möter alltför ofta medborgare utan egen kontakt med funktionshinderområdet som tror att ”de har väl alla rättigheter”. Inte minst har uppmärksamheten kring fusk och missbruk påverkat. Då behövs fakta som motvikt i form av en ”folkupplysningskampanj”. Annars finns risk att politiker inte klarar att stå upp för en fortsatt värdig och human lagstiftning.

Linnéa Darell

Fd riksdagsledamot (FP)och samhällsdebattör

 

 

 

Hur ska "välfärdsnotan" betalas?

"Så snabbt ökar välfärdsnotan" är rubriken på en artikel i Dagens Samhälle (nr 14/2015). Där beskrivs vad som väntar kommunerna de närmaste åren. Bland annat beskrivs trolig kostnadsökning mellan åren 2013-2020 för äldreomsorgen med 14 %, för omsorg om funktionsnedsatta med 13 %, för grundskola/förskoleklass med hela 19 %. På SKL (Sveriges Kommuner & Landsting) tror man att skattehöjningar väntar i flera, särskilt mindre, kommuner.

Det skulle vara intressant att se beräkningar på ekonomisk utveckling i KommunSverige om alla som vill och kan jobba men idag tvingas söka försörjningsstöd fick möjlighet till egen försörjning. Många av de miljoner i försörjningsstöd som idag utbetalas skulle finnas för de ökande kostnaderna i t ex skola och omsorg samtidigt som skatteintäkterna skulle öka.

Även om vissa av dagens kostnader kan uppfattas som "småpotatis" i förhållande till de ovan nämnda områdena så tror jag att kommunerna måste fundera över "vad ingår egentligen i den kommunala kärnverksamheten". Är det att medfinansiera infrastruktur som egentligen är statens ansvar fullt ut? Är det att finansiera miljoner i en årsbudget för extern samverkan av olika slag? Jag menar inte att varje kommun ska isolera sig från omvärlden men kanske att beloppen kan begränsas. Åtminstone borde resultatavstämning redovisas och bedömas i bokslut. Alltför ofta rullar beloppen vidare år efter år utan synliga resultat. Besöksnäring, eventstrategi, marknadsföring nationellt och internationellt?  Lönsamt - ja, vem bryr sig?
Ställs frågan till ledande kommunpolitiker så kan jag garantera att svaret är att kommunen måste "finnas på kartan" för att dra till sig fler företag = fler jobb. Även rekryteringsmöjligheter har på senare år blivit ett argument. Om dessa budgetmiljoner ger sådana effekter så är det ju bra. Men vem  redovisar huruvida just dessa årligt återkommande budgetposter ger avsedda resultat? Ingen, säger jag.

Nej, om inte betydligt fler kommer i arbete så kommer nog den ökande välfärdsnotan att få finansieras med dels skattehöjningar och dels med effektiviseringar inom skola, vård och omsorg. Om effektivisering innebär t ex förbättrade arbetsmetoder, utveckling av IT-stöd som är till gagn för individen och andra "riktiga" effektiviseringar då är det en positiv utveckling. Men om effektivisering egentligen är detsamma som besparingar som drabbar kommuninvånare i behov av stöd för att få leva ett värdigt liv eller elever i skolan som inte får stöd från tidig ålder då finns anledning att vara orolig över välfärdsnotan.

Tiggeriförbud inte lösningen på fattiga människors problem

Aftonbladet publicerar idag en undersökning kring svenskars syn på tiggeri. Bakgrunden är att antalet tiggare eller EU-migranter, som jag hellre vill kalla dem, har ökat i omfattning på gatorna i de flesta av våra städer. Undersökningen visar att det skett en kraftig ökning av antalet medborgare som vill ha ett förbud mot att tigga i Sverige.
Det är lätt att tillgripa förbud mot något som man helst vill slippa se. Svenskar vill inte bli påminda om den misär som finns så nära vårt eget land. Riktigt fattiga människor vill svensken tro bara finns i Afrika eller andra delar av världen väldigt långt bort. En annan orsak till förbudsönskan är, för åtminstone en del, viljan att slippa känna sig skyldig att hjälpa till genom att ge något i den framsträckta pappersmuggen.

Men ingen behöver känna sig tvingad att ge på gatan. Däremot är hjälpen välkommen via hjälporganisationer. Dessa organisationer både hjälper här som t ex Stadsmissionen och i hemländerna som bl a Hjärta till Hjärta.

Vad skulle ett förbud innebära? Den fria rörligheten inom EU finns och kommer att fortsätta att finnas. Så många kommer att fortsätta att komma till Sverige. Skillnaden blir en "polisjakt" från kommun till kommun allteftersom EU-migranterna kommer att försöka få ihop lite pengar.

Nej, att förbjuda fattigdom, vilket ett förbud mot tiggeri i verkligheten skulle handla om, hjälper bara de svenskar som vill slippa se. Min rekommendation är: skänk en slant (alla bidrag oavsett storlek behövs och gör nytta) via en hjälporganisation. Bjud också den tiggande personen på ett "hej" och ett leende så mår både du och EU-migranten lite bättre.

GLAD PÅSK

 

GLAD PÅSK!

Kommunikation inte tillräckligt

Igår (den 1 april) beslutade regeringen att ge Myndigheten för Delaktighet och Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att genomföra en kommunikationssatsning för att öka kunskapen om innehållet i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I uppdraget ingår också att informera om innehållet i den Diskrimineringslag som gäller från och med i år.
Ett vällovligt uppdrag men alls inte tillräckligt utifrån den okunskap som finns kring svensk funktionshinderpolitik. Något jag bloggade om för mer än ett år sedan och där ingenting i rätt riktning har skett. Ett exempel på detta är Thomas Juneborgs blogginlägg idag.

Vem ska administrera/dokumentera och vad ska administreras/dokumenteras?

Förre landshövdingen Björn Eriksson skriver idag i ÖstgötaCorrespondenten under rubriken "Vi administrerar oss till döds". Eriksson refererar till en nyutkommen bok "Administrationssamhället" men också till egna erfarenheter från yrkeslivet och den diskussion som ofta hörs från verksamhetsföreträdare inom offentlig verksamhet.
Jag delar beskrivningarna och känner igen erfarenheterna både från mitt yrkesliv och från min roll som politiker. Eriksson nämner läkare, lärare och poliser som tvingas administrera på bekostnad av tid till de uppgifter de är utbildade och anställda för. Jag vill lägga till chefer på alla nivåer inom socialtjänstens olika verksamheter.

Orsakerna till "administrationsexplosionen" är flera. Björn Eriksson skriver att traditionella administrativa yrken i stort sett avvecklats och att det administrativa arbetet tryckts uppåt. Som jag minns det så startade den förändringen med datoriseringen. Helt plötsligt ansågs det enklare - och billigare - att utrusta framförallt chefer med en dator. Vederbörande förväntades då skriva in det man ville/skulle dokumentera. Att det krävs snabbhet i att använda ett tangetbord och andra tekniska finesser för att uppnå effektiviseringen glömdes bort. Och den som påpekade detta betraktades ofta som bakåtsträvare. Så de flesta teg och fortsatte med pekfingervalsen. Och mer och mer arbetstid upptogs av dokumentation. Och fler och fler utbildade administratörer - oftast kvinnor - blev arbetslösa eller fick omskolas.

Ett annat skäl till att administrationsuppgifterna blivit så omfattande är ökande lagkrav på dokumentation. Det gäller inom många offentliga verksamhetsområden bl a skolan, sjukvården och socialtjänsten. Det finns ofta många goda skäl till att dokumentera. Ofta också helt nödvändigt. Men innan krav på ny dokumentation beslutas borde först kontrolleras om redan befintlig kan förändras eller eventuellt tas bort. Det kan inte vara rimligt och behövligt att bara fylla på.

Så frågan "Vem ska administrera/dokumentera och vad ska administreras/dokumenteras?" behöver ställas inom de flesta offentliga verksamheter och också av lagstiftarna.

Segregationen ökar

En återkommande samhällsfråga är integration alternativt beskrivningar om segregation. De senaste veckorna har Dagens Nyheter granskat var i landet som segregationen är som störst och var den ökat mest under senare år. En kommun där ökningen är påtaglig är min hemkommun Linköping, vilket också uppmärksammats av lokalmedia (Corren) i artiklar och på ledarsidan.
Visst är det angeläget att uppmärksamma dessa problem. Angeläget, för att inte säga absolut nödvändigt, är också att den negativa utvecklingen kan vändas till en mer positiv, vilket är lättare sagt än gjort. Kan bara konstatera att språk och jobb är förutsättningarna som måste till.

Våga revolutionera Arbetsförmedlingen!

I fredags, den 20 februari, aviserade Arbetsförmedlingen att alla etableringslotsar sägs upp. Detta efter att AF konstaterat att många lotsföretag grovt missköter sina uppdrag. Enskilda individer får inte det stöd och den hjälp in i det svenska samhället som man ska få. Till och med grov kriminalitet har uppdagats vid flertal tillfällen. AF anser sig inte ha möjlighet att reda ut situationen och vet inte till vilka man kan betala ut avtalad ersättning.
Corren skrev igår (23/2-15) om flyktingar som råkat väldigt illa ut. I dagens Corre-artikel kommenterar kommunalrådet Karin Granbom-Ellison (FP) att "Lotsföretagen har kontrollerats för dåligt".

Etableringslotsverksamhet är en s.k. LOV-tjänst d v s den enskilde har rätt att välja mellan de lotsföretag som efter upphandling godkänts av Arbetsförmedlingen. Alltså har ett förfrågningsunderlag funnits där förutsättningarna för att bli godkänd som lotsföretag finns beskrivna och där också reglerna för utbetalning av ersättning finns.
Som AF beskriver förutsättningarna på sin hemsida med anledning av fredagens beslut kan man få uppfattningen att kontrollmöjligheter saknats. Vilket alltså inte är fallet.

Jag vet att många arbetsförmedlare - och säkert också på ledningsnivå - gör så gott de kan för att hantera alla olika uppdrag som AF givits under årens lopp. Men någonstans lever ändå en gammal myndighetskultur som gör att när nya arbetssätt skulle behövas så förmår inte hela organisationen hänga med. Kollapsen vad gäller att ha kontroll över upphandlade lotsföretag är ett typexempel på detta förhållande.

Alliansregeringen beslöt för ett år sen (varför väntat så länge?) att grundligt genomlysa hur AF fungerar och ge en utredning i uppdrag att belysa bl a förutsättningar för att konkurrensutsätta de delar av AF som inte är myndighetsutövning. Trots att S-MP-regeringen försökt stoppa utredningen så kommer den nu att fullföljas genom ett nytt riksdagsbeslut.

Låt oss innerligt hoppas att utredningen vågar vända på alla stenar och att det därefter finns en riksdagsmajoritet som vågar ta de verkligt omvälvande besluten och en regering som har förmåga att verkställa dem.

Tänk om integration är enkelt!

I Rädda Barnens tidning Barn nr 1/2015 intervjuas i ICA-handlaren Jonas Berg Södertälje. Jonas anställer många människor med utländsk bakgrund. Hans resonemang är så här:
"Tänk om det är enkelt! Att hela frågan om integration inte är så svår. Jag säger, skit i språket och kom hit och jobba. Jag tror på dig. Om du bara vill är jag övertygad om att du klarar av att sortera burkar. Och sedan kan du gå vidare. Ledningsgruppen, vad som helst. Språket kommer med arbetet."

Är det inte det politiker också säger. Språket kommer med arbetet. Varför ska det vara så svårt att genomföra i praktiken?

Det finns nog några fler företagare som resonerar som Jonas. Men de är alltför få. Och kanske att de hämmas av byråkratiska regler när/om de försöker. Det behövs företagare som vill/vågar ta saken i egna händer. Som Jonas i Södertälje.

FP-inlägg i integrationsdebatten

Idag skriver Daniel Andersson, kommunalråd (FP) i Linköping i Aftonbladet att Folkpartiets integrationspolitik ska utgå från ett fortsatt öppet Sverige och att de som kommer hit ska ges en god chans att lära sig svenska och att jobba.

Själv har jag en debattartikel i tidningen NU i samma anda.

Publicerad i NU nr 6/2015

Kraven är omöjliga att uppfylla idag

I Folkpartiets senaste förslag till åtgärder för bättre och snabbare väg till integration har ett antal krav ställts. Jag delar uppfattningen att socialliberalismen inte är kravlös.  Men här tycker jag att kravställandet på individerna hamnat fel beroende på att kraven är nästintill omöjliga att uppfylla idag.

När vi folkpartister vill övertyga människor om att det är bra med invandring så är våra argument alltid att ”alla, dvs. invandrarna, vill jobba. Ingen vill leva på bidrag”.  Min erfarenhet av samtal med människor i utanförskap gör mig övertygad om detta är sant. Både vuxna och ungdomar vill ha ett jobb och kunna försörja sig.  

En absolut förutsättning för att krav på jobb ska kunna ställas är att det verkligen finns jobb att få.  Den frågan lyfts också av partiledning och arbetsgrupp men först som punkt nummer tre.  Den borde ha varit nummer ett. Utan bättre förutsättningar än idag att få denna försörjning, som Folkpartiet nu kräver av den enskilde, så blir de övriga kraven orimliga. Och om nu partiledning och arbetsgrupp anser att ordet ”krav” måste finnas med i Folkpartiets integrationsförslag så varför inte ställa krav också på offentliga arbetsgivare, näringsliv, fackliga organisationer med flera intressenter på arbetsmarknaden.  ”Arbetsrätten måste moderniseras” skriver arbetsgruppen. Utmärkt! Vad hindrar oss från att på allvar ställa det kravet och ta den debatten? Jag vet att vår riksdagsgrupp krävt en översyn av Arbetsförmedlingen och dess uppdrag. Gott så – men det räcker inte. Även en effektivare Arbetsförmedling måste ha jobb att förmedla.

Förslaget om ett jobb-incitament även i uppehållstillståndet är för mig obegripligt av flera skäl. Svårigheterna att få jobb, som jag beskrivit ovan, är ett. Ett annat är varför ett ”jobb-incitament” skulle förstärka individens önskan att få stanna här och skapa sig en ny framtid.  I denna dröm ingår för alla just ett jobb och försörjning . Och om ett sådant skulle införas vad är definitionen på egen försörjning? Är det en tillsvidareanställning eller ett livskraftigt företagande? Vilken inkomstnivå ska en individ anses behöva ha för att vara självförsörjande?  Den frågan kommer säkert att sysselsätta ett antal byråkrater. Hur mycket myndighetsadministration ska till för att ett permanent uppehållstillstånd ska utfärdas?

Linnéa Darell

Fd riksdagsledamot (FP)

 

 

 

Fortsatt debatt om elöverkänslighet

Bloggade för några dagar sen i frågan. Idag publicerar ÖstgötaCorrespondenten mitt debattinlägg i samma fråga.

Norsk lag mot tiggeri

I Norge förbereds nu ett lagförslag som innebär att tiggeri förbjuds. Och inte nog med det. Den som på något sätt försöker hjälpa en tiggare ska också straffas. Motivet är att Norge vill
göra allt för att få bort möjligheten att tigga enligt statssekreteraren i Framskrittspartiet (DN 3/2-15).

Så går det i ett land där främlingsfientliga partier får inflytande och makt. Betänk det alla som tycker att partierna i Sveriges riksdag ska förhandla med Sverigedemokraterna.

Saklighet efterlyses om elöverkänslighet

Efter att Socialstyrelsen offentliggjort årets tilldelning av statsbidrag till handikapporganisationer har debatten om huruvida Elöverkänsligas förbund borde få statsbidrag eller inte rasat. Först ska sägas att Socialstyrelsen följer den statliga förordning som finns beträffande dessa bidrag och enligt denna definieras Elöverkänsligas förening som bidragsberättigad organisation. Skälen för upphetsningen hos vissa debattörer kring denna tilldelning handlar om att det saknas vetenskapligt belägg för att orsakerna till individers besvär är elöverkänslighet.

Idag skriver ordföranden för Elöverkänsligas förening i Östergötland, Bo Karlsson, under rubriken "Ett osakligt drev"(ÖstgötaCorrespondenten). I artikeln uttrycker han besvikelse och irritation över detta mediadrev och efterlyser en konstruktiv journalistik som sätter sig in i problematiken och låter alla komma till tals.

Jag har stor förståelse för besvikelsen och upprördheten från medlemmarna i föreningen. Jag såg ett inslag på SVT Aktuellt förra veckan som inte visade på respekt för olika uppfattningar. Visserligen hade "båda sidor" inbjudits men de två som ansåg att elöverkänslighet finns och att det även finns  belägg för att så är fallet fick väldigt lite utrymme. Mer tid fick den läkare som krävde att någon annan myndighet borde dela ut statsbidraget till Elöverkänsligas förbund därför att det saknas vetenskapligt stöd för problemen. Dock erkände hon att enskilda kan ha besvär och bör få hjälp för dem.

Jag har som kommunpolitiker och ordförande i omsorgsnämnden i Linköping kommit i kontakt med personer med elöverkänslighet till och från sedan 1990-talet. Enligt socialtjänstlagen har människor rätt till stöd för problem i sin vardag oavsett där finns vetenskapliga bevis eller inte. Linköpings kommun har hjälpt till med boende både permanent och tillfälligt. Under ett antal år beviljade kommunen också bostadsanpassningsbidrag för elsanering och ett antal personer har därigenom fått en bättre vardag.Tyvärr beslöt kommunstyrelsen före jul att ta bort den möjligheten. Enligt berörd nämnd hade bidraget inte sökts av någon på länge och ansågs därmed inte behövas. Ett märkligt resonemang tyckte jag och reserverade mig mot kommunstyrelsens beslut. Att ingen efterfrågat ett stöd under en viss tid innebär ju inte att det aldrig kommer att finnas ett behov hos någon kommuninvånare! Nej, argumenten var säkert desamma som nu figurerar i debatten. Vilket också bekräftades av inläggen från några ledamöter i kommunstyrelsen.

Till den vill läsa en mer saklig och upplyst artikel i ämnet rekommenderar jag Åsa Moberg i Dagens Samhälle.

Förintelsens minnesdag

Den 27 januari varje år minns Sverige och världen dagen då koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. En gång om året påminns vi alla om nazismens fasor och avrättningarna av miljontals judar. Gaskamrarna fanns på fler håll än i Auschwitz. Fortfarande finns överlevande som kan berätta och därmed bidra till att påminna världen om att vaksamhet alltid måste råda vad gäller riskerna att historien kan upprepas.

För inte så många år tillbaka kunde judar känna sig tämligen trygga i vårt land. Men den beska sanningen är att så inte längre är fallet. Statistik visar att hatbrott med antisemitiska förtecken har ökat och ökar i Sverige de senaste åren. Ett skäl uppges vara konflikten mellan Israel och Palestina. Man kan synpunkter på båda sidors handlingar i denna konflikt. Men det kan aldrig rättfärdiga förföljese av enskilda individer!

Finns många läsvärda inslag i dagens media. Här några exempel:
ÖstgötaCorrespondenten: "Jag var 4 år - men fick aldrig gråta."
Aftonbladet: De trakasseras och hotas  - för att de är judar.
Svenska Dagbladets bildspel

Vi har alla ett ansvar för att både minnas, reflektera och motarbeta de vämjeliga rörelser som fått ett fäste inte bara utanför Sverige utan numera också här. Låt varje dag bli en dag då vi gemensamt främjar goda krafter och motverkar onda. Både Du och jag har detta ansvar.

Tantjour stödjer våldsutsatta kvinnor 65+

Norrköping först i Sverige med Tantjour enligt NorrköpingsTidningar. Det handlar om en stödverksamhet för äldre kvinnor som lever med våld i nära relationer. Verksamheten är knuten till den "vanliga" Kvinnojouren.
Det finns oftast väldigt lite, oftast inget stöd, för de äldre kvinnor som är utsatta för relationsvåld. Orsaken är att det ännu 2015 anses skam- och skuldbelagt för en äldre kvinna att berätta om misshandel i familjen oavsett om den är fysisk eller psykisk. Anhöriga väljer också att "inte se" liksom hemtjänsten och sjukvården.
Folkpartiets riksdagsledamot tillika ordförande i Liberala Seniorer Barbro Westerholm har vid ett flertal tillfällen lyft denna fråga och behov av stöd. Själv skrev jag tillsammans med min partikollega i landstinget Reza Zarenoe en debattartikel i ÖstgötaCorrespondenten redan i maj 2010.

Norrköpingsinitiativet är värt alla lovord. Tantjourens kvinnor har telefonjour, erbjuder stödsamtal och kan också följa med till läkarbesök och andra myndighetskontakter som stödpersoner. Jouren nås via Kvinnojouren. På tisdagseftermiddagar finns jourkvinnor oftast på Café Vetekornet i Norrköping.

Jag är övertygad om att genom Tantjourens tillkomst så kommer det att bli mer legitimt att tala om och erkänna att även i äldre människors relationer kan våld förekomma. Hemtjänst- och sjukvårdspersonal kommer att våga fråga. Regeringen har ju aviserat statliga pengar för att förstärka landets kvinnojourer. Förhoppningsvis kan en del av dessa användas för att utveckla fler Tantjourer. För de behövs!

Storebror ser dig i P-hus i Linköping

I dagens Östgöta Correspondenten kan man läsa rubriken "Nu blir det enklare att parkera bilen". Linköpings kommunala parkeringsbolag Dukaten inför som första P-bolag i Sverige möjligheten för bilägare att registrera sin bil och sitt betalkort på dukaten.se. En kamera känner av din bil vid in- och utfart. Avgiften dras från det registrerade betalkortet och kvitto skickas till angiven mail-adress. Registreringen av kortet sker via en krypterad, säker sida anger P-bolaget på sin hemsida.
Systemet är säkert effektivt och enkelt och många kommer att både gilla och nyttja det även om nuvarande system också kommer att finns kvar.

Tänk så lite gemene man funderar över registrering av sig själv och sina ägodelar inklusive kontokort när det kan förenkla vardagen! Var finns debatten om "Storebror ser dig"?
Men säger någon "mitt kort registreras ju via en säker sida". Ja, men möjligheten att se vem du är som kör in finns via kameran vid infarten. Det bekräftas av företaget när tidningen ställer frågan
"Men om någon fuskar och tillverkar en falsk skylt?
– Då kan vi gå in och titta på kamerans bilder och se den som fuskar, säger Eva Ankarberg."

Region Östergötland

Fr o m igår - den 1 januari 2015 - övergick Landstinget i Östergötland och regionförbundet Östsam till Region Östergötland. Därmed kommer frågor som regionens arbetsmarknad, kompetensfrågor, samarbetet med näringslivet, kultur med flera regionalutvecklingsområden att finnas på ett ställe. Och därtill beslutas av ett direktvalt organ.
Just det sistnämnda har vi folkpartister i Östergötland jobbat för under många år. Visst har mycket bra uträttats av Östsams organisation. Men den politiska organisationen har varit tung och otymplig och till syvende och sist har de stora övergripande besluten egentligen hanterats av varje kommun vad det innebär av kompromissande utifrån att kommunerna har olika politiska majoriteter. Visst är kompromisser och konsensus bra men ibland måste politiska beslut tas med enbart ett regionpolitiskt perspektiv som ledstjärna trots att det inte gillas av alla olika kommunstyren.

Idag byttes skylten på förvaltningshuset i Linköping. Glädjande nog finns blåklinten kvar som symbol. Även huset är detsamma som det jag hade min arbetsplats i ett halvår efter att jag kom till Linköping sommaren 1971. Under åren som kommunalråd i Linköping har jag haft anledning att delta på många möten i det som fram till nu benämnts Landstingshuset och kunnat konstatera att det inte är helt olikt heller inomhus. Men nu är huset alltså Regionens Hus, se Corren.

Så var det 2015

Nytt år, nya föresatser eller hur det nu är man brukar säga.
Med tanke på hur politikeråret 2014 slutade så får man hoppas att ett nytt år innebär en förnyelse av den politiska debatten. Det är inte ofta jag brukar benämna politisk debatt som käbbel. Men just nu känner jag att diskussionen om vilket blocks företrädare som sa vad på kvällen den 2 december börjar bli tjatig. Låt oss slippa mer av den varan på det nya året!

Det finns mängder av tunga uppgifter för svensk politik att ta itu med. Och för oss alla som medborgare att tänka till om och att delta i det offentliga samtalet kring.
Inte minst avseende flyktingmottagandet, som min partikollega Reza Zarenoe skriver om i Corren nyligen. Vägen framåt måste vara att finna vägar till arbete och egen försörjning, inte att försvåra möjligheterna att söka skydd i vårt land. I likhet med Reza Zarenoe delar jag inte KD:s förslag, som jag tycker var ett populistiskt förslag för att komma in i den politiska debatten. Ta t ex den del som handlade om att sänka etableringsersättningen för att "tvinga" fram ett aktivare deltagande i arbete och sysselsättning. Vilken vardag lever kristdemokraterna i, undrar jag? Fråga vilken flykting som helst om hen vill ha ett jobb så är svaret JA. Men det finns ju inga jobb för dem att få hur gärna de än vill. Etableringsersättningen är inte överdådig vågar jag påstå. 308 kr/dag x 5 dagar/vecka för en ensamstående vuxen person vid deltagande i heltidsaktiviteter.

Som sagt, bättre förslag behöver tas fram under 2015. Förslag där utgångspunkten inte är att begränsa svenskt mottagande utan att ge bättre möjligheter till jobb och försörjning.

Många andra frågor behöver också debatteras och politiska förslag förhandlas och beslutas. Mer om detta i kommande blogginlägg.

Planerat extraval inställt!

Så tvingades till slut (S) och (MP) inse att det förslag till överenskommelse om minoritetsregeringars möjlighet att regera som Allianspartierna föreslog redan den 2 december är deras enda chans att undvika ett extraval. Vinken från LO-ordföranden för några dagar sen om att extraval nog inte skulle vara så klokt gick hem. Eller kanske var den beställd.
Att (SD) nu avser att ställa misstroendeförklaring mot Löfven visar bara ytterligare på deras bristande respekt för när och hur olika politiska instrument står till buds i riksdagen. Att en statsminister skulle fällas p g a att vederbörande träffar överenskommelser med andra partier på de områden som nu skett är naivt att tro. Att (SD) dessutom tror att de ska få med sig de partier som ingår i överenskommelsen är än mer korkat.

På de övriga punkter som överenskommelsen innehåller är försvar och energi till viss del redan inlett diskussioner. Nytt är däremot att (MP) nu ska släppas in i pensionsöverenskommelsen. För att säkra framtida pensioner krävs att antalet arbetade timmar hålls uppe och allra helst ökar. Då duger inte ett tillväxtfientligt partis påverkan. Ett parti vars mål är att folk ska jobba så lite som möjligt. Och detta samtidigt som alltfler uppnår pensionsåldern. Nu gäller det verkligen att de fem ursprungspartierna bakom pensionsuppgörelsen står på sig om grundfundamentet för det svenska pensionssystemet. Att vissa justeringar behöver göras är en sak men grunden måste ligga fast.

Länkar om dagens uppgörelse
http://www.folkpartiet.se/jan-bjorklund/nyhetsbrev/?nid=385713
http://www.dn.se/nyheter/ewa-stenberg-alliansen-den-storsta-vinnaren/
http://blogg.vk.se/bromster/2014/12/27/inget-nyval/

GOD JUL

Vice talman har ett ansvar som företrädare för Sverige om än informellt

Sverigedemokraterna visar verkligen upp sina fula trynen. Senast nu vice talman Björn Söder när han påstår att bl a judar och samer inte är svenskar. Han pratar också om att Sverige borde införa ett repatrieringsbidrag så folk kan åka hem. Till vilket hem ska flyktingarna från Syrien åka? Eller de som under åren sökt och fått skydd här från andra krigshärjade länder.
Jag vet att en vice talman får göra politiska uttalanden som representant för sitt parti. Att en vice talman bara anses företräda hela Sverige när hen ersätter talmannen. Det är regelverket. Men hur många medborgare känner till detta? I de flesta svenskars ögon så anses nog både talman och de vice talmännen företräda landet. Och därför är det mycket olämpligt av SD:s vice talman att göra ett sådant kränkande uttalande.
Om Sverigedemokraterna nu vill bli respekterade, att "de andra ska tala med dem" så bör de själva visa respekt för andra människor.
Och a´propå att tala med dem. Vad ska andra partier tala med Sverigedemokraterna om? De har ju redan villkorat samtalet?

"Samarbetsregering"???

Förundras över alla dessa turer från S-politiker både nuvarande och före detta. Löfven tycks ha svårt att bestämma sig för om partiet går till val som regering dvs ihop med MP eller som enskilt parti dvs bara socialdemokraterna. Ytterst tycks den frågan avgöras av LO. Behövs väl lite påfyllning i kampanjkassan inför det plötsligt påkomna extravalet, tänker jag. Visserligen är det bara omkring 50 % av LO-medlemmarna som röstar på socialdemokraterna men betala till partiets valrörelse det får man göra oavsett vilket.

Annat S-prat som ständigt upprepas är benämningen "samarbetsregering". Häromdagen i en debattartikel av S-kommunalrådet Eva Lindh i Linköping. Att ett 30-procentsparti bildar regering med ett annat mindre parti (MP) och därutöver förhandlar med Vänsterpartiet om en budget gör väl inte denna regering per automatik till en "samarbetsregering" i högre grad än t ex Alliansregeringen. I den sistnämnda samarbetade fyra partier i åtta år. Trots det kom ingen på att använda benämningen "samarbetsregering". Och inte heller blir en regering mer "samarbetsregering" för att den med jämna mellanrum påstår sig bjuda in Folkpartiet och Centern till samtal.
Nej, socialdemokraternas behov av att tala om sin regering i denna term är nog mer betingat av att försöka framstå som större och mäktigare än vad partiet idag är.

Socialdemokraterna behöver inse att världen har förändrats

Många har tankar inför den politiska framtiden i Sverige. I dagens DN finns Peter Wolodarskis ledare och Bengt Westerbergs debattartikel. Båda är kloka herrar väl värda att läsas. Man behöver inte gilla allt de skriver, vilket jag inte gör. Men deras respektive inlägg ger möjlighet till reflektioner inför framtiden. Och för den delen också för den närmaste tiden d v s den valrörelse som väntar efter helgerna, vilket jag skrev om på min blogg igår.

Ytterligare intressant läsning finns i denna DN-artikel. Jag har ibland sagt att socialdemokraterna hade behövt förlora även ett tredje och kanske till och med ett fjärde val för att inse att partiet numera är ett parti som vi andra. Alltså inget parti "äger" landet. Inte heller Sveriges kommuner eller regioner för den delen. Nämnda DN-artikel visar att jag nog har haft rätt. Socialdemokraterna vägrade inse dels att SD skulle kunna göra sitt hot att fälla en S-ledd regeringsbudget till verklighet i riksdagens kammare och dels att, om så eventuellt skedde, Allianspartierna inte skulle stå och buga när de sent omsider blev inviterade. Dags att komma ner på jorden, Stefan Löfven och övriga ledande socialdemokrater!

Skräm inte bort väljarnas intresse inför extravalet!

Inför extravalet i mars nästa år har uppladdningen redan börjat. Det är självklart nödvändigt. Tiden är kort för förberedelser och ett antal helgveckor ligger nu närmast. Vare sig vi partiaktiva eller väljarna lär vara särskilt entusiastiska att ägna tid och tankar åt kommande val just dessa veckor.

Även om många väljare är positiva till ett extra val så tror jag att den debatt - eller vad man ska kalla det - som pågår just nu på högsta politiknivå från framförallt socialdemokraterna riskerar att dämpa intresset för både valet, valrörelsen och partierna. Kanske biter sig (S) själva i svansen när man vräker ut beskyllningar mot SD. Kommenteras också i dagens DN av flera statsvetare. Det gör naturligtvis inte mig något om (S) sänker sig själva i det kommande valet men risken att väljarna vänder ryggen till valrörelsen överhuvudtaget vore mycket illa.

Folkpartiet oh övriga Allianspartier välkomnar det extra valet, se Jan Björklunds Nyhetsbrev.
Ska vi folkpartister ta igen vårt misslyckande i höstens val så gäller att nu att ta lärdom av valanalysen. Se Jan Björklunds DN-artikel. Hur mycket hinns med inför den nya valrörelsen kan några undra. Jag menar att på flera områden, t ex välfärdsområdet, har vi en politik redan, som gott duger att använda inför extravalet i mars. Sen behöver den politiken utvecklas för framtiden, något som blir en av flera frågor på landsmötet 2015.

Högmod går före fall, en kortlivad S-regering

När socialdemokraterna hade sin stora interna kris för några år sen och dessutom förlorade två val i följd så var det händelser som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. Partiet med stort P i svensk politik sen årtionden. Partiet som på senare år kunde gå till val på vilka löften som helst och sen föra en annan politik gång efter annan. Partiet, var förtroendevalda, alltid uppträdde som om de "ägde" såväl landet som alla dess delar d v s kommuner och landsting. Om det händelsevis blev icke S-styre efter ett val i någon kommun så betraktades det som ett mellanspel, en tillfällig otur. När Sverige fick en ickesocialistisk regering på 70-talet liknande Marita Ulvskog, numera socialdemokratisk EU-parlamentariker, resultatet som en statskupp!

Idag har Sverige bevittnat den största S-kollapsen i historien, i varje fall hittills. Vad är en partiledarkris i detta parti mot att efter två månader tvingas kasta in handduken som regeringsparti. Idag är ordspråket "Högmod går före fall" verkligen tillämpligt. För vad har annars präglat Stefan Löfvens och socialdemokraternas korta regeringsperiod? Kalla sig samarbetsregering utan att försöka samarbeta med andra än MP och V. Bryta tidigare uppgörelser över blockgränsen som t ex friskoleöverenskommelsen. Och nu ha mage att stå och anklaga Allianspartierna för att de igår kväll ansåg att det är statsministern som har ansvaret för att få igenom regeringens budget. Sanslöst!

En reflektion jag gjort de senaste dagarna och även idag är hur ensam Löfven verkar vara med undantag av Fridolin och Romsson. Var finns andra ledande socialdemokrater? Den enda jag sett och hört av dem är Magdalena Andersson, som "släpats" till Agenda-studion.

Nu blir det val igen den 22 mars nästa år. Ett val, som Sverigedemokraterna vill göra till en folkomröstning om svensk invandringspolitik. Flera media har under kvällen har visat upp hur framförallt Danmark och Norge har förändrat sin invandringspolitik p g a Dansk Folkeparti resp Framskrittspartiet. Nu vilar ett tungt ansvar på övriga sju partier i Sverige - och inte minst på Folkpartiet - att stå upp för alla människors lika värde, vilket inkluderar en fortsatt human flyktingspolitik. Vi liberaler har ett särskilt ansvar. Vi måste höras och synas än mer, vara än mer övertygande i argumentationen!