lördag 12 september 2015

Från tiggeri i Linköping till arbete i hembyn

I veckan har regeringen haft konferens om EU-migranterna som tigger i Sverige tillsammans med Rumänien och även överläggningar med företrädare för Bulgarien varifrån många tiggande Eu-migranter kommer till Sverige.
I en DN-debattartikel under veckan uppmanar regeringen oss svenskar att inte skänka pengar till människor som tigger på gatorna i många svenska städer utan i stället skänka till organisationer som arbetar i EU-migranternas hemländer framförallt  Rumänien och Bulgarien.

 Och visst är det så att i det långa perspektivet måste länderna ta ansvar för att deras medborgare kan få sin försörjning genom arbete i hemlandet. Men så länge det inte är möjligt utan människor "väljer" att komma hit så ska de mötas med den omtanke som de kan behöva. Av den allmänna debatten att döma kan man tror att de kommer hit i avsikt att tigga. Men så är det egentligen inte. Utgångspunkten för dem som reser hit är att de använder sig av den lagliga rätt att arbeta inom EU som vi alla har oavsett från vilket EU-land vi kommer. Att det sen inte finns möjligheter till tillfälliga anställningar i syfte att tjäna ihop en summa att ta med hem är egentligen en annan fråga. Tidigare reste de som nu söker sig till Sverige till grannländer i södra Europa. Men efter den ekonomiska krisen i bl a Grekland och Spanien finns inga tillfälliga jobb där.

Men visst är försörjning i hemlandet det bästa och också det som alla EU-migranter vill ha. Och visst ger det resultat att skänka pengar till organisationer som jobbar i bl a Rumänien och Bulgarien. En mycket glädjande artikel finns i dagens ÖstgötaCorrespondenten om hur organisationen
Hjärta till Hjärta hjälper till att starta sociala företag i byn Pauleasca i Rumänien. Många som tigger i Linköping kommer från den byn. Nu har två av dem fått jobb som korgflätare i hembyn. "Nu behöver jag inte resa iväg för att försöka få tag på pengar. Nästa gång jag kommer till Sverige är som turist. säger en av personerna som tidigare tiggde på Linköpings gator.

onsdag 9 september 2015

"Jag vill inte bli glömd"

Så sa strokedrabbade Thomas Eriksson i Göteborg efter att hemtjänsten inte kommit vid flera tillfällen trots uppgjord tid. Enligt programmet Uppdrag Granskning hade Thomas inte heller blivit kontaktad. Kvällens program handlade om dels detta men framförallt att det kommer så många olika personer till samma äldre person.
Problem med antal personer i hemtjänsten är ju långt ifrån ny. Även om just hemtjänsten i detta område, Bergsjön i Göteborg, verkade vara osedvanligt dåligt organiserad, så är det en vanligt återkommande brist.
Och till och från visas lösningar, som i detta program det korta inslaget från Sundsvall. Som tydligen går ut på att ha flera mindre arbetslag och en bättre organisation vid frånvaro. Borde väl vara ganska självklart att kring en person, som behöver mycket hjälp per dygn, bilda ett arbetslag/team. Detta team kan då också ha ansvar för några ytterligare personer i närområdet. Kombinerat med ett effektivt vikariesystem dvs vikarierna ingår i teamet, måste effekten bli att de som kommer är kända av den äldre. Trots att det vid stora omsorgsbehov måste bli ganska många personer totalt som kommer. Arbetstidsregler, fridagar och eventuella sjukdagar, VAB-dagar, semester mm kan ingen planerare bortse ifrån.

Oftast beskrivs bristerna som ett resultat av för lite ekonomiska resurser. Och det kan säkert vara en förklaring i många fall. Men ganska ofta är dålig organisation till följd av dålig och inkompetent ledning orsaken. Och på senare år har bristen på kompetent vårdpersonal blivit ett allt större bekymmer. För få söker vårdutbildningar och många slutar efter en tids anställning. Och tiden då de riktigt stora pensionsavgångarna får genomslag är väldigt nära.

Nu är ju detta inte bara ett bekymmer för hemtjänsten utan inom vårdsektorn i sin helhet precis som inom skolan. Denna verklighet borde föranleda djupa, seriösa diskussioner inom såväl politiken på alla nivåer som inom fackliga organisationer, inom forskningen, bland s.k. utvecklare som det finns ganska gott om inom välfärdsområdena. Sådana diskussioner förekommer också. Men ....

Om detta tänker jag återkomma. När jag var riksdagsledamot i socialförsäkringsutskottet och såg alla välfärdssystem som finns i Sverige, slogs jag ibland av hur de olika systemen nästan kunde motverka inte bara varandra utan även syftet med ett system. Men tiden att utveckla några kloka tankar kring vad som kanske skulle kunna förändras/förbättras fanns sällan. Och jag tror att det är så för många politiker - och andra också för den delen - att dagsproblemen pockar på och måste lösas.

måndag 7 september 2015

Människans bästa vän

Idag fyller vår westie 7 år. Louie föddes några veckor efter att vår förra hund, också en westie, hastigt gått bort. En stor sorg förbyttes successivt till glädje när Louie, 8 veckor gammal, flyttade hem till oss.  GRATTIS på födelsedagen!

söndag 6 september 2015

Ett annat minst lika viktigt perspektiv på flyktingkatastrofen

Detta perspektiv synliggör DHRs ordförande i nedanstående blogg inlägg den 4 september. Bra Rasmus!

Flyktingkatastrofen angår även DHR! Vi har en viktig roll i samhällsdebatten.

European Disability Forum (EDF) har sänt ett öppet brev till Europeiska rådets ordförande  Donald Tusk, Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, Europaparlamentets ordförande, Martin Schultz och EU-kommissionären med ansvar för migration, inrikesfrågor och medborgarskap, Dimitris Avramopoulos. I brevet riktar sig EDF till EU:s institutioner i ett försök att trycka på för ett upprättande av en omfattande och MR-baserad migrationspolicy. EDF kräver att EU svarar på den uppkomna situationen på ett humant vis, tillgodoser behoven och säkerställer säkerheten för familjer, människor med funktionsnnedsättningar och ensamkommande flyktingbarn. EDF menar att dessa individer nu blir behandlade på ett oförsvarligt vis. Brevet avslutas med att EDF kräver att "EU gemensamt och kraftfullt agerar på ett sätt som till fullo reflekterar EU:s värderingar vad gäller mänskliga rättigheter och värdighet".
I förra veckan skickade jag en begäran om att få träffa Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson för att bland annat diskutera situationen för flyktingar med funktionsnedsättning. Jag tycker att funktionshinderrörelsens perspektiv är viktiga i denna fråga. Vi har en tradition av att jobba för mänskliga rättigheter, debattera i frågor om människosyn och argumentera för det okränkbara och lika människovärdet. Vi måste våga se vår betydelse i viktiga samhällsdebatter. Ingen individ, ingen organisation eller makthavare bör känna sig oberörd eller undantagen i fråga om människovärde och mänskliga rättigheter. Det är det ena.
Det andra är att frågan i allra högsta grad också gäller personer med funktionsnedsättning. Vi vet att personer med funktionsnedsättning är bland de mest utsatta i världen. Vi vet att personer med funktionsnedsättning också i krissituationer är de mest utsatta. Det handlar både om att tillgodose behoven för en dräglig tillvaro där man befinner sig på flykt men dessförinnan handlar det om att överleva färden.
Jag välkomnar EDF:s initiativ och uppmaning till EU i debatten om flyktingkatastrofen och hoppas att den nordiska funktionshinderrörelsen kan verka i samma anda. 

Säg ifrån!

Mycket skrivs och säga i media kring situationen för flyktingarna som kommit och kommer till Europa och manifestationer hålls i syfte att visa solidaritet. Och det är bra. Men allra viktigast är ändå att diskutera hur vi möter och bemöter de fördomar och rent hat som också är en del av debatten just nu.
Peter Wolodarski har också denna söndag en angelägen artikel på detta tema. Läs och reflektera!

Läs gärna också min kommentar på FB https://www.facebook.com/linnea.darell?fref=nf&pnref=story.

fredag 4 september 2015

Europa måste ta sitt ansvar

Idag skriver Reza Zarenoe (FP) i en debattartikel "Tystnaden och förnekandet inför flyktingkatastrofen är av samma slag som under nazisttiden. Europa måste ta sitt ansvar." En utmärkt artikel som jag rekommenderar för läsning. Innehållet manar verkligen till eftertanke. Zarenoe påminner om hur människor efter Förintelsen försvarade sig med att de inte visste vad som skedde. När dagens händelser om 50 år är historia vill vi då vara de som inte visste, inte såg? Eller vill vi vara de som valde att gå på samma spår som Raoul Wallenberg?

Som jag ser det borde svaret vara enkelt. Vi ser och vi gör något! År 2015 kan ingen i Europa undgå att förstå vad som sker. Och ingen borde förneka att det är den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget med 60 miljoner människor på flykt i världen. Och att detta faktum kräver engagemang och handling av EUs samtliga länder!

Idag tycks dock insikten om behovet av att öppna Europa vara något större än igår om man får tro mediarapporteringen. Bilden på en treårig drunknad pojke som flöt upp på en strand i Turkiet har förhoppningsvis gripit tag om åtminstone några av Europas ledare. Om insikten följs av handling så hade kanske den lilla pojkens död en mening.

SVT:s olika program igår om flyktingkatastrofen var sakliga och nödvändiga som information. Men ansvarig ministers ständiga upprepande av att Sverige ställer upp tillsammans med Tyskland räcker inte. Det är bra att så sker. Men hur pådrivande är Sverige i Europasamarbetet? Nog hörs väl Angela Merkel betydligt mer. Låt vara att Tyskland är en mycket större och "tyngre" EU-medlem. Men ändå.

Ser att Aftonbladet "avslöjar" att Löfven och Merkel ska träffas på tisdag för gemensam diskussion om flyktingkatastrofen. På tisdag! Idag är det fredag Till dess har ytterligare tiotusentals människor tvingats till desperata flyktvägar med lidande och död som följd.


onsdag 2 september 2015

På en järnvägsstation

Stod tidigare idag på en av Stockholms centrals perronger och väntade på tåget till Linköping. Det var i rusningstid när alla var på väg hem från jobb och skolor. Hyggligt välklädda människor med mobiltelefoner av senaste snitt. För min inre syn såg jag TV-bilderna från en annan järnvägsstation.Nämligen Budapest. Enda likheten är att det är många människor och att de är på väg någonstans. Men inte hem. För deras hem finns inte längre. Och drömmen om ett nytt hem tycks grusas mer för var dag de väntar.
När jag kommer hem och ser kvällens nyheter hör jag SD:s partiledare säga att Sverige och Europa har inte råd att erbjuda ett nytt hem till de som flyr. Att de blir goda skattebetalare så småningom och bidrar till vår välfärd ingår inte i SD:s tankevärld. Skrämmande!

tisdag 1 september 2015

Blå kort till Europa

Ett sådant förslag skriver kolumnisten Barbro Hedvall i dagens Corre om. Blå (EU:s färg) skulle motsvara USAs gamla gröna kort dvs ge möjlighet att från hemlandet ansöka om inresa i ett EU-land. Som Hedvall skriver kan det inte gälla för de som flyr från krigen i bl a Syrien men för många andra som drömmer om ett bättre liv - jag skulle säga att de drömmer om ett liv och en framtid överhuvudtaget.

När jag ser TV-bilderna med flyktingar gående med nedböjda huvuden, med ett barn på ryggen och ett i handen på en grusväg längs Ungerns taggtrådsstängsel, ger det mig bilder från andra världskriget. Då var det också människor på flykt längs vägarna i Europa. Och det var tågtransporter till förintelselägren. Förtvivlade människor med tomma blickar är desamma. Jag skäms. Är det Europa 2015? Och runt om i Europa och även i Sverige växer sympatierna för partier som vill stänga gränserna i än större omfattning. Europa kan inte ta emot alla, säger man. Men det gör vi inte heller. Trots att det nu kommer många så är det bara en bråkdel av alla flyktingar i världen. Den absoluta merparten (miljontals) är antingen internflyktingar dv s kvar i det egna krigshärjade landet eller kvar i närområdena i flyktingsläger.

söndag 30 augusti 2015

Läs kloka Peter Wolodarski

Den här veckan har de flesta av mina blogginlägg haft anknytning till flyktingsituationen i världen. Och idag tänker jag "bara" uppmana mina läsare att ta del av kloka Peter Wolodarskis inlägg i dagens DN.
Mina blogginlägg under veckan
Ge flyktingarna lagliga vägar till Europa
Murar ett trubbigt vapen
Bättre än väntat för ensamkommande flyktingbarn


lördag 29 augusti 2015

Ge flyktingar laglig väg till Europa

Hur länge ska Europas länder se på när människor i tusentals drunknar i Medelhavet på väg till en fristad från krigens fasor? Sedan månader tillbaka har organisationer som Röda Korset,
 Rädda Barnen, Amnesty m fl uppmanat EU-ländernas regeringar att möjliggöra lagliga flyktvägar för att minska riskerna för flyende människor att drunkna i Medelhavet. Även företrädare för flera politiska partier i vårt land bl a Folkpartiet har uppmanat till detta. I en artikel idag i Corren säger Amnestys jurist Madelaine Seidlitz att det är avsaknaden av lagliga vägar som tvingar migranterna ut på livsfarliga båtresor. Och naturligtvis är det människosmugglare som bär det direkta ansvaret. Men med lagliga vägar skulle inte flyktingarna behöva "förlita" sig på dessa smugglare för att kunna ta sig till Europa.

Men för de människor som trots allt lyckas ta sig levande över vattnet väntar fortsatt kamp för att finna någonstans att bo och söka arbete och skolgång för barnen. EU-länderna måste komma överens om en värdig flyktingpolitik och fördela ansvaret sinsemellan utifrån vars och ens rimliga förutsättningar. 

Hör SD:s partiledare säga idag på radion att inget parti i Sverige avsätter så mycket budgetmedel till FN:s flyktingorgan UNHCR för att möjliggöra hjälp i närområden till bla Syrien. Och pengar behövs till UNHCRs arbete. Men snälla Jimmie Åkesson: du och ditt parti kan väl inte mena att alla krigsdrabbade människor ska fortsätta sitt liv i flyktingläger? Att barnen ska växa upp under sådana förhållanden? Det är illa nog att hundratusentals bor i läger i närområdena med de förutsättningar som det innebär att leva i ett läger. Och än värre när vistelsen där beror på ett krig som aldrig tycks ta slut. Låt då de som är beredda att fly vidare också få den möjligheten! Det är ändå bara bråkdelar av alla som lever på flykt i världen idag.

fredag 28 augusti 2015

Murar ett trubbigt vapen

Den rubriken hittar jag i dagens Corre a´propå de murar som byggs på olika håll i Europa för att hindra flyktingar att ta sig från bl a det krigshärjade Syrien till Europa. När Berlinmuren revs 1989 fanns 16 gränsbarriärer i världen. Idag är 65 (!) stycken klara eller under uppförande. I Europa kan vi bevittna Ungerns fyra meter höga stängsel mot Serbien för att stoppa flyktingar från framförallt Syrien, Irak och Afghanistan. Målet med EU var att vi i Europa skulle riva murar - inte bygga nya.

Marcello Di Cintio har skrivit en bok om murar, som beskriver att murarna inte får den betydelse som det murbyggande landet hoppas på. Att så är fallet märks framförallt på att migranterna fortfarande når sina destinationer. Men ett gränshinder av detta slag ger en psykologisk effekt. Det är en markering som kan skapa större motsättningar än vad som annars skulle ha skett och att konflikter förstärks.

Bättre än murar och andra gränshinder är naturligtvis att varje EU-land tar sitt ansvar för de flyktingströmmar som kommer. Människor på flykt är inga "resenärer" som väljer vart de vill resa. De är fruktansvärt utsatta människor som försöker hitta en fristad undan krig, förföljelse och massakrer. De söker skydd i det korta perspektivet och de söker en framtid för sig och sina familjer i det längre perspektivet. Att dessa människor då möts av taggtrådsstängsel eller andra hinder i ett Europa som borde veta vad förföljelser innebär, fyller mig med vämjelse och avsky. Minnet får inte vara så kort!

torsdag 27 augusti 2015

Bättre än väntat för ensamkommande flyktingbarn

Den rubriken finns i Dagens Samhälle (nr 29/2015). Detta enligt forskarna Eskil Wadensjö och Aycan Celikaksoy. De har undersökt hur det har gått för ca 10 000 ensamkommande flyktingbarn som fick uppehållstillstånd under åren 2003-12. Mest överraskande är att det gått bättre på arbetsmarknaden än förväntat för de pojkar som kommit ensamma. Något mindre framgångsrika är pojkar som kommit till Sverige med sina föräldrar. Och ändå något mindre framgång på arbetsmarknaden har flickor haft. Även om de kommit ensamma.

Häromkvällen lyssnade jag på ett radioinslag i Karlavagnen i P4 där en ung man som ensam kommit till Sverige från krigets Syrien för ett år sen. Jag blev imponerade av hans utmärkta svenska. På ett år!
Han blir självklart en stor tillgång för svensk arbetsmarknad som företagare eller anställd.
Jag vet att alla ungdomar som kommer inte snabbt lär sig svenska och kommer in i det svenska samhället, utbildar sig och snabbt blir en tillgång på arbetsmarknaden. Men även om det tar lite längre tid för en del och även om starten i det nya landet kräver stödinsatser för att behandla de trauman som naturligt nog kan finnas så tillför varje individ alltid något positivt.

Därför hoppas jag att vi Linköpingsbor välkomnar de ensamkommande barn och ungdomar som
Corren skriver om idag. Jag är stolt över att "min" kommun på alla nivåer gör sitt yttersta för att åstadkomma boende, skola, gode män och andra nödvändiga insatser. Folkpartiets kommunalråd lyfter i artikeln fram samarbetet med civilsamhället för att barnen/ungdomarna ska få en meningsfull fortsättning i det sitt nya hemland. Jag är själv en del av detta civilsamhälle genom engagemang i Röda Korset. Kretsen (Linköpings Södra) har sedan försommaren annonserat via nätet efter frivilliga/volontärer bland annat för läxläsning och träna svenska. Det droppar in intresseanmälningar från studenter, från vuxna som utöver sitt jobb vill göra en samhällsinsats och från personer som lämnat det aktiva arbetslivet och vill göra något meningsfullt på sin nu lediga tid. Och många vill arbeta för att hjälpa nyanlända i alla åldrar.

Så trots oroande höga opinionssiffror för Sverigedemokraterna så finns det all anledning att känna hopp om att det i Sverige finns engagemang och vilja bland befolkningen för att Sverige ska vara ett öppet land när världen nu bevittnar de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget på grund av krigens fasor i världen.

onsdag 26 augusti 2015