Varför mitt JA till en S-ledd regering

Den 26 november skrev jag på denna blogg om regeringsfrågan. http://linneadarell.blogspot.com/
Sär här skrev jag bl a:

" Hur ser jag då själv på regeringsfrågan ur mitt socialliberala perspektiv? Nej-rösten för Ulf Kristersson som statsminister instämmer jag i. Liberalerna gick till val på att INTE ingå i en regering som blir beroende av (SD). Trots moderata och kristdemokratiska löften/påståenden om att så inte skulle bli fallet så tyder valresultatet på att så kommer att bli fallet. Många bedömare har kritiserat (L) och (C) för att inte ens släppa fram en M-KD-regering. Jag förstår att den synpunkten finns. Men inställningen till (SD) grundar sig på att vi som liberaler inte kan eller vill bidra till att Sverige utvecklas i den riktning som vi nu ser i Ungern, Österrike m fl länder länder. Därför nej till en regering där Sverigedemokraterna får inflytande och t o m en utpressarroll!

Jag får frågor typ "Är det bättre att Sverige styrs av vänsterblocket?" Det är här "pest eller kolera"-resonemanget kommer in. Om Vänsterpartiet inräknas i vänsterblocket så är det, som jag ser det, också ett omöjligt alternativ för liberaler. Även om kommunismen numera inte omnämns i partinamnet så förskräcker dess historiska rötter. Dessutom finns i närtid företrädare för (V) som kallat/r sig kommunister.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju inte lyckats som regeringskonstellation den senaste mandatperioden men är "rumsrena" ur ett demokratiskt perspektiv. Med det inte sagt att jag personligen i dagsläget okritiskt skulle förorda en regeringssamverkan mellan (S) och (L)."

I lördags (12/1-19) beslutade jag mig för att stödja att Liberalerna röstar för en S-ledd regering med förslaget till förhandlingsuppgörelse mellan L, C, S, Mp som grund och med betoning på att (L) inte kommer att ingå regeringen. I min värld har vi goda möjligheter att bedriva oppositionspolitik, som jag förordade i mitt inlägg den 26 november trots nämnda överenskommelse.
Ett av mitts livs svåraste politiska ställningstaganden. En viss lättnad kände jag vid Partirådets möte dagen efter, där en klar majoritet av partivännerna gjorde samma bedömning som jag själv gjort.

Var det då bara förhandlingsuppgörelsens innehåll som avgjorde? Är den alltigenom bara liberal politik? Och kommer den att genomföras i sin helhet eller kommer mycket att "begravas i utredningar"? Jag återkommer längre ner kring hur Liberalerna nu bör hantera frågorna.

Problemet med SD-inflytandet på en M/KD-regerings politik kvarstår (se inlägget ovan från 26/11).  Hur mycket M-ledningen än lovar att genomföra Alliansens reformagenda. Vad som dessutom har hänt är att moderater på flera håll i landet medvetet öppnat för samarbete med sverigedemokrater. Inte för att det varit nödvändigt för att få till stånd ett kommunalt styre utan för att man tycks anse det önskvärt. Det, tillsammans med den omläggning av politiken som påbörjades inom (M) omedelbart efter valet 2014, när Fredrik Reinfeldt avgick, gör att jag är tveksam om Alliansen i sin tidigare form är framtiden för svensk politik i allmänhet och för liberaler i synnerhet. Om/när (M) tar bort "Nya" i partinamnet och återgår till att bli "gamla moderater" eller något annat i konservativ riktning då är i alla fall jag tveksam till ett organiserat samarbete inför valet 2022.

Betyder det då att jag tror på ett organiserat samarbete med socialdemokraterna inför nästa val? Nej, lika lite!

Jag vill att (L) nu (om en S-ledd regering tillträder) håller tummen i ögat på denna regering så att innehållet i förhandlingsuppgörelsen genomförs. Bra liberala reformer som genomförs ska uppmärksammas av Liberalerna! Minsta avvikelse från uppgörelsen som (S) och (Mp) försöker sig på ska kritiseras och stoppas. Liberalerna måste lära sig att uppträda som oppositionsparti. Se hur socialdemokratiska regeringar i årtionden opponerat på den egna politiken!

På alla områden som inte omfattas av den aktuella uppgörelsen så är (L) helt oberoende och därmed ett "riktigt" oppositionsparti. Och som vid valet 2022 går till val som "eget" parti, där inga vallöften "filtrerats" i ett samarbete vare sig till höger eller vänster. Och på frågan "vilken regering ska (L) stödja" så ska svaret vara "där liberal politik får mest genomslag". Eller så här i lite längre tappning: Det liberala partiets uppdrag är att verka för att öka varje människas frihet och livschanser. Målet för vårt politiska arbete är att bidra till samhällsförändring i liberal riktning och stärka stödet för de liberala värderingarna på både kort och lång sikt.

När får Sverige en ny regering?

Ja, den frågan ställer sig många sen veckor tillbaka. Kanske fler media än "vanliga" medborgare. För journalister har månaderna sen valet i september betytt att de inte behövt anstränga sig speciellt mycket för att fylla sidutrymmen respektive sändningstid. Somliga analyser har varit intressanta och kunskapsgivande. Andra har byggt på "sladder" dvs precis det jag varnade för i mitt blogginlägg den 22 september.
Många turer har det blivit. Många partiledarbesök i allehanda TV-soffor och nyhetsinslag. Vissa aktiviteter också naturligtvis för att få till stånd ett regeringsunderlag. Ulf Kristersson, moderaternas partiledare och Alliansledare, fick talmannens första sonderingsuppdrag. Gick inte så bra. Nästa sonderare blev socialdemokraternas ledare Stefan Löfven. Gick inte heller så bra. Ville inte ens bli prövad av riksdagen. Nummer tre blev Annie Lööf, Centerpartiet, som inte heller lyckades. Hon var åtminstone ärlig och sa som det var. Herrar Kristersson och Löfven vill bara rösta på sig själva som statsminister.
Och där befinner sig svensk rikspolitik idag. Nu är bollen tillbaka hos Löfven och flera partier våndas över hur och om man ska bidra till att en regering kommer till stånd. Även om bollen nu ligger hos Löfven och socialdemokraterna ska inte Alliansen och Ulf Kristersson räknas ut som eventuell regeringsbildare.

I mitt uppdrag som ledamot i Liberalernas partistyrelse har jag deltagit i respektive följt många diskussioner både i form av regelrätta sammanträden, diskussioner på partimöten i kommun och län, i media samt på Facebook. Sistnämnda forum kan bidra till att bredda debatten med nya vinklingar och tankeväckande idéer. Tyvärr även motsatsen. Inskränkthet, okunskap, personliga påhopp och beskyllningar som ofta bottnar i påstådda "läckor".

Hur ser jag då själv på regeringsfrågan ur mitt socialliberala perspektiv? Nej-rösten för Ulf Kristersson som statsminister instämmer jag i. Liberalerna gick till val på att INTE ingå i en regering som blir beroende av (SD). Trots moderata och kristdemokratiska löften/påståenden om att så inte skulle bli fallet så tyder valresultatet på att så kommer att bli fallet. Många bedömare har kritiserat (L) och (C) för att inte ens släppa fram en M-KD-regering. Jag förstår att den synpunkten finns. Men inställningen till (SD) grundar sig på att vi som liberaler inte kan eller vill bidra till att Sverige utvecklas i den riktning som vi nu ser i Ungern, Österrike m fl länder länder. Därför nej till en regering där Sverigedemokraterna får inflytande och t o m en utpressarroll!

Jag får frågor typ "Är det bättre att Sverige styrs av vänsterblocket?" Det är här "pest eller kolera"-resonemanget kommer in. Om Vänsterpartiet inräknas i vänsterblocket så är det, som jag ser det, också ett omöjligt alternativ för liberaler. Även om kommunismen numera inte omnämns i partinamnet så förskräcker dess historiska rötter. Dessutom finns i närtid företrädare för (V) som kallat/r sig kommunister.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju inte lyckats som regeringskonstellation den senaste mandatperioden men är "rumsrena" ur ett demokratiskt perspektiv. Med det inte sagt att jag personligen i dagsläget okritiskt skulle förorda en regeringssamverkan mellan (S) och (L).

När jag för trettiofem år sen blev medlem i dåvarande Folkpartiet (idag Liberalerna) var det efter att först läst igenom alla partiers program och under en tioårsperiod följt (Fp):s politik noggrant och även röstat på partiet i olika val under 1970-talet. Erfarenheterna av socialdemokratisk politik under några år i SSU (socialdemokratiska ungdomsförbundet) gjorde att jag sökte ett parti som sätter individen före kollektivet. Och vars politik ändå innebär ett gemensamt samhällsansvar när så behövs.
De skillnader mellan partierna som avgjorde mitt val då tycker jag finns även idag.

Men hur tänker jag då kring regeringsbildning 2018? I vilket samarbete vill jag att Liberalerna ska ingå? Med tanke på (L):s svaga valresultat både i år och föregående val så kanske lösningen är oppositionsrollen? Jag läser Olle Wästbergs (L) krönika i tidningen NU den 16 februari 2017, som avslutas "Slutsatserna av detta resonemang är att om ett parti ska få långsiktigt inflytande på politiken är det viktigt att ha styrka i opinionsbildningen och skapa ett väljarstöd som ger en bas för inflytande i en regering. Annars kan man avstå från regerandet och skapa långsiktig kraft genom att vara en effektiv och opinionsbildande opposition."

Statsministern bortröstad

Idag har riksdagen formellt öppnats. Innan den ceremonin röstade ledamöterna om förtroende eller inte för den sittande statsministern Stefan Löfven. Röstningen utföll - som väl de flesta väntat - att en majoritet röstade Nej till Löfven som fortsatt statsminister. Han och regeringen övergår nu till att vara en s.k. expeditionsministär. Vilket betyder att endast nödvändiga ärenden och beslut får hanteras för att landet ska fungera.

Nu vidtar talmannens samtalsrunda med partierna för att se vilken/vilka konstellationer som kan tänkas bilda regering. Någon av partiledarna får därefter i uppdrag att försöka få till stånd en fungerande regering. Önskvärt är naturligtvis att åstadkomma en majoritetsregering. Om det inte är möjlig är det ändå angeläget att kunna visa att en eventuellt kommande regering kan regera landet och framförallt lotsa en budget genom riksdagen. Vilket i sanning är en ytterst grannlaga uppgift efter detta valresultat.

Ser i kommentarer efter valet att det undras "hur väljarna tänkte". Det kan man ju undra när man ser resultatet. Men eftersom väljare - självklart - inte samordnar sina röster - så kan det bli i princip hur spretigt som helst i varje val. Och nu är det den nye talmannens, Andreas Norléns, uppgift att hitta nyckeln till att en ny regering så småningom tillträder. Om inte, blir det extraval till vardags benämnt nyval.

Det nya riksdagsåret har börjat

Så har då första dagen på det nya riksdagsåret 2018/19 passerat. Med upprop av ledamöter - nya och nygamla och val av talman respektive tre vice. Inte tre vice män den här gången utan -hör och häpna- tre vice kvinnor! Talmannen är en man, östgöten Andreas Norlén. Det blir säkert bra. Andreas är en ödmjuk, kunnig, lugn och sansad person (DN). Det lär behövas.

Imorgon tisdag kommer den första prövningen nämligen omröstningen kl 9.30, som innebär att nuvarande statsminister Stefan Löfvén kan röstas bort. Om han inte själv väljer att avgå innan dess.

Inget är som väntans tider

Två veckor har gått sen valet till riksdag, kommuner och landsting/regioner. Väljarna gav inget tydligt besked kring vilken regering man vill se de kommande fyra åren. Det enda klara beskedet är egentligen att den nuvarande konstellationen S + MP inte önskas ytterligare fyra år.
Jag är inte statsvetare så jag avstår från all annan övrig analys av resultatet. Jag avstår också från att i nuläget kommentera det som närmast kommer att ske dvs talmansval på måndag och eventuell omröstning på tisdag rörande Stefans Löfvéns avgång.

Båda "ritualerna" är viktiga för att en ny talman ska kunna inleda samtal med partiernas ledare kring möjligheterna att bilda en ny regering. Och för partiledarna ingår inte bara att bilda regering utan också att kunna genomföra den politik man lovat väljarna. Eller åtminstone så mycket som möjligt eftersom kompromisser måste göras. Det är årtionden sen något parti har haft egen majoritet.
Medborgarna/väljarna vill se resultat. Det är därför man gått till valurnorna!

En ny regering kommer naturligtvis att bildas även om det kanske tar sin tid. Så har det ju sett ut i många andra länder under årens lopp t ex i vårt grannland Finland. Vad som oroar mig mer är det alltmer vanliga påståendet från väljarna om att partierna/politikerna måste "kliva upp ur sandlådan". Sådana kommentarer visar dels på att kunskapen om hur regeringsbildning går till är dålig men också
- vilket är allvarligare - att förtroendet för politiker urholkas. Bristande kunskap kan ganska lätt åtgärdas genom information. Men bristande förtroende tar åratal att återskapa.

Och varifrån får man som medborgare/väljare sin information om vad som händer? Jo, från journalister och olika "experter" som just nu frossar i att "avslöja" det ena och andra som påstås komma från läckor och "från personer med insyn i förhandlingarna och överläggningarna mellan partierna".

Förhoppningsvis tas på måndag/tisdag de steg som behövs för att överläggningarna kring en möjlig regeringsbildning ska komma igång. Under tiden får vi räkna med att "avslöjandena" kommer att dugga tätt. Ett gott råd: ta det mesta som skrivs med en nypa salt! Tids nog kommer besked från de som verkligen vet!

Tre veckor kvar till valet

Ja, om tre veckor och några timmar vet Sverige hur valet har gått. Eller inte! Det beror på vad vi menar "hur det har gått". Vad vi vet framåt 22-tiden söndag den 9 september är hur många röster/procent varje parti fått i riksdagsval och i kommun- och region/landstingsvalen runtom i landet.

Jag tror att de flesta medborgare som följer valbevakningen den 9 september vill veta, eller åtminstone få en hint om, hur en kommande regering kan komma att se ut. Kommer det att vara möjligt? Kanske, kanske inte.

Sen månader tillbaka har partiledare fått svara på medias frågor om just detta - hur kommer regeringen att se ut efter valet. De flesta svar är vid här laget ganska givna. De fyra Allianspartierna (L, C, M, KD) vill regera med varandra, socialdemokraterna drömmer om fornstora dar och vill helst inte regera med nån, vänsterpartiet vill regera med S som alltid, MP påstår sig vilja fortsätta regera med S (verkar dock inte vara en gemensam önskan) och SD vill -nog - regera med M och KD.

Många väljare bestämmer sig sent, ja till och med först på valdagen. Så låt nu partierna inklusive partiledarna, få berätta om och svara på frågor om sin politik. Vad partierna vill i regeringsfrågan har nog de flesta väljare uppfattat redan. Om inte något alldeles otroligt oväntat inträffar under de återstående veckorna så är svaren på regeringsfrågan förmodligen desamma fram till dess vallokalerna stängt kl 20.00 den 9 september 2018.

Min dag i Almedalen 2018

I år valde jag att vara i Almedalen på Liberalernas dag tisdag den 3 juli. Det är inte alltid som en dag i Almedalen blir så välplanerad. Men i år lyckades jag riktigt bra. Tack vare den nya appen. Det var lätt att utifrån hela seminarielistan successivt spara på "Min lista" och sen plocka bort det som jag ändå inte skulle hinna med. Mycket lättare också att via appen ha koll på tider och platser under dagen än vad det är att ha infon i kalendern. Så varmt tack till årets Almedalsarrangör!

Mitt första seminarium "Hur kan artificiell intelligens bidra till samordning och kontinuitet för individen?". Det handlade alltså om frågan hur kan sjukvård och omsorg i framtiden - inte allt för långt bort - använda AI för samordning och kontinuitet av insatser. Redan idag används AI till viss del för att skapa en individualiserad hälso- och sjukvård.
En av deltagarna i panelen var Liberalernas innovationslandstingsråd i Stockholm Daniel Forslund. Intressanta tankar som jag vill lära mig mer om.

Vid seminarium nummer två diskuterades frågan "Kvar på arbetslivets perrong när Sverige går som tåget - för att vi har en funktionsnedsättning". Gruppen under 30 år med aktivitetsersättning växer och ca 70 % har en psykiatrisk funktionsnedsättning som t ex autism eller intellektuell funktionsnedsättning. Gymnasiesärskolan har ett tydligt uppdrag att knyta an till arbetsmarknaden och det lokala arbetslivets behov genom arbetsplatsförlagt lärande. Trots detta erbjuds eleverna nästintill per automatik Daglig verksamhet efter avslutad skolgång. Utöver ett ensidigt arbetsliv  innebär det också mycket begränsad ekonomi resten av livet.
Här finns mycket att göra för kommunerna och näringslivet i samverkan.

Ytterligare ett seminarium hade samma tema "Gör plats för alla på arbetsmarknaden - Hur ska arbetsgivare få upp ögonen för värdefull kompetens?" Under seminariet diskuterades arbetsgivarnas behov av mer kunskap kring stödstrukturer för att "våga" anställa personer med funktionsnedsättning. Och så påtalades det som alla vet men ingen gör nånting åt. Att offentliga arbetsgivare är sämst - fortfarande - på att anställa personer med funktionsnedsättning. Trots att många har en bra utbildning. De två politikerna i panelen (S resp M) svarade "som vanligt" dvs att det behövs kanske mer information.

Båda dessa seminarier ger anledning till reflektion över hur begränsad kunskapen är hos olika aktörer inom samhälle och näringsliv kring att alla människor har nånting att bidra med.

I seminarieform, eller kanske snarare utfrågning, lyssnade jag på vad Liberalerna resp Centerpartiet har för funktionshinderpolitiska ambitioner efter valet. Från Liberalerna deltog Bengt Eliasson och från Centern Anders W Johnsson. Frågorna kom av naturliga skäl att handla mest om den personliga assistansen och hur partierna tänker agera om de kommer i regeringsställning efter valet. Båda var väl insatta i problematiken och hade förslag om vad respektive parti kommer att göra på kort och på lång sikt.
Det finns en oro hos funktionshindersorganisationerna kring vilket inflytande de - idag - mindre partierna kan få i en moderatledd regering. Min bedömning är dock att om (L) och (C) gör gemensam sak i frågan om återupprättande och utveckling av LSS och personlig assistans så kommer (M) att acceptera förslagen. Dessutom har ju numera även (KD) en positiv syn på att förbättringar och utveckling behövs.

Varje seminariebesök tar alltid längre tid än man tänker på grund av "eftersnack". Men det är väl en del av Almedalsveckan, eller hur? Att möta och informellt diskutera med andra deltagare, med företrädare för arrangörer. Detta tillsammans med ett mycket trevligt besök i det liberala tältet under eftermiddagen gjorde att några av mina planerade seminariebesök fick utgå.

Som avslutning lyssnade jag självklart på Jan Björklunds suveränt inspirerande tal. Så skönt att höra om liberala visioner som inbegriper både vardagsfrågor och framtidsfrågor för Sverige, Europa och globalt. Mycket tillfredsställande att Jan Björklund utmanat SD:s Jimmie Åkesson på flera debatter. Dessa debatter kommer sannolikt att öppna ögonen på många väljare kring vart Sverige kan ta vägen om dagens opinionssiffror för Sverigedemokraterna skulle bli valresultat. Jag tror att ingen, eller i varje fall väldigt få, vill se samma utveckling i vårt land som vi nu ser i flera europeiska länder som t ex Ungern och Polen.