Livezilor, Bukarest - Expressen idag

Ett skrämmande reportage av Magda Gad (text) och Christoffer Hjalmarsson (foto) om bostadsområdet Livezilor, Bukarest i Rumänien. Fattigdom, droger, brottslighet, arbetslöshet, socialt utanförskap utan dess like. Och mitt i allt detta elände - barn i alla åldrar. Barn som ser sina föräldrar och deras vänner dagligen droga sig. Självklart ingen ordnad skolgång för dessa barn. Och om några skulle gå i skolan, som är gratis, så hur och var ska de kunna läsa läxor och göra andra förberedelser för att ha nytta av sin skolgång? T ex få sova ordentligt, få mat på bestämda tider. Ja, allt det som i ett normalt fungerande samhälle anses vara en förutsättning för en god uppväxt.

Reportaget berättar att ca 1 miljon människor bor i getton i Rumänien och många är romer. Men den gemensamma nämnare i Livezilor är inte främst etnicitet utan socialt utanförskap. Och ett utanförskap som ingen tror sig kunna lämna genom arbete och försörjning. Livezilor lämnar man bara genom döden. Och de som bor där betraktas - av sig själva och av omgivningen - som levande döda.

Elena, 78 år, bor kvar i den arbetarbostad hon haft sen länge. Under Ceausescu-tiden var det ordning och reda, säger Elena. Då växte det rosor mellan husen. Nu bor bara socialt utslagna i området. Själv väntar hon bara på döden, som hon har förberett väl. Kista och de kläder hon vill begravas i finns framme i lägenheten.

Med den jämförelsen som Elena gör är det lätt att tycka att det var bättre under kommunisttiden.
Men det rumänska folket levde under en enorm ofrihet som alltid i diktaturländer. När kommunismen föll runt om i Östeuropa trodde åtminstone omvärlden att folk skulle få det bättre. Och det har man också fått men det finns också delar av bl a Rumänien där benämningen "helvetesgränd" är befogad.

Medlemskapet i EU skulle bidra till ett bättre liv för landets alla medborgare. Och så kunde det ha blivit  om landet använt de ekonomiska möjligheter som medlemskapet medförde. Att regeringen inte gjort så har blivit uppenbart för omvärlden när EU-migranterna (tiggarna) började dyka upp på gatorna i svenska städer. I dagens reportage i Expressen beskrivs att många invånare i Livezilor reser ut bland annat till Sverige för att tigga eller stjäla. Jag hoppas att denna beskrivning inte leder till än mer hot mot rumänska EU-migranter i Sverige. Att människor tigger väcker oftast medlidande men att de medvetet stjäl väcker naturligtvis bara antipati. De svenskar som redan anser att EU-migranterna "bara är här för att stjäla" får tyvärr viss bekräftelse på sin uppfattning. Att både stöld och tiggeri i dessa fall har samma orsaker förbättrar inte situationen.

Sverige har genom både förra och nuvarande regering försökt förmå den rumänska regeringen att minska den sociala utsattheten för de medborgare som lever i misär. Hjälporganisationer som Hjärta till Hjärta, Röda Korset m fl gör ett fantastiskt arbete med de viktigaste delarna nämligen arbete för de vuxna och skolgång för barnen. Men det tar tid för det finns så många områden och så många medborgare som behöver "lyft-hjälp". Och inte bara i Rumänien. Vi ska påminna oss om att de organisationer som framgångsrikt bedriver hjälpverksamhet i Rumänien också gör det i andra länder med likartad social misär för många av sina medborgare.

Namnbytet

Efter tjugofem år som Folkpartiet Liberalerna heter partiet sen igår Liberalerna. "Vi ska heta det vi är" sa Jan Björklund. Det var ju tanken när ordet Liberalerna lades till för tjugofem år sen. Men inte ens partiet självt fullföljde den tanken utan fortsatte oftast att skriva och tala bara om "Folkpartiet". 

Det sägs att namnet Liberalerna förpliktigar till mer frihetlig politik. Liberalism är enligt Nationalencyklopedin en samhällsåskådning och politisk ideologi med den enskilda människans frihet i centrum. Så är det förstås. Men då behövs också "den enskilda människans frihet" närmare definieras. Är det som kan tyckas "frihet" alltid verklig frihet för den enskilda människan?
Jag har ofta fått frågan om hur jag och partiet kan förorda en restriktiv alkoholpolitik om vi vill kalla oss liberaler. För mig är svaret enkelt. Vilken frihet har alkoholisten? Och vilken frihet innebär det för dennes slagna barn och partner? Begränsningar kring tillgängligheten av alkohol - och naturligtvis än mer till narkotika - leder till att fler människor kan ha friheten att leva ett värdigt liv.
Och då kommer man in på skillnaden mellan nyliberaler och socialliberaler. Vi som bekänner oss till det sistnämnda begreppet tillämpar devisen "min frihet får aldrig betyda att någon annans frihet inskränks".

Men det finns andra "friheter" att fundera över. Personligen menar jag att partiets politik vad gäller inställningen till övervakning av medborgarna behöver diskuteras. Där har inte den liberala profilen varit den mest framträdande på senare års riksdagsbeslut.

Andra värden som förknippas med begreppet "liberal" är ´human´, tolerant´, ´öppenhet´ m fl likartade. Där känner jag att partiet redan ligger rätt.  Kände dock en besvikelse i helgen när partiledning/-styrelse tvekade kring frågan om permanenta uppehållstillstånd för flyktingar. Ett landsmöte ska besluta om partiets långsiktiga politik. Att partiet vid extrema händelser kan behöva göra avsteg från grundprinciperna i blocköverskridande överenskommelser är något annat.

`Reformvänlig attityd` är ett annat begrepp som förknippas med liberaler. Där lever partiet Liberalerna väl upp till epitetet efter helgens möte. Ny skattepolitik, ny bostadspolitik m fl nytänkanden är exempel på detta.   

Världsdagen för mental hälsa

Idag den 10 oktober är det Världsdagen för mental hälsa. På många håll genomförs konferenser på olika teman kring mental hälsa eller psykiatri, som vi oftare talar om i Sverige. Själv har jag varit på den årliga Psykiatridagen i Linköping. En dag som är ett samarbete mellan organisationerna IFS, RSMH, HSO och kommunen. Dagen, som ibland varit flera dagar och ändå upp till en hel vecka (Psykiatriveckan) är sedan länge en tradition. Alltid bra program med föreläsare, panelsamtal och/eller debatter.

I år var temat för två av föreläsningarna "Bemötandets betydelse" inom psykiatrin. Henning Beier, läkare med specialitet i vuxen- och barn och ungdomspsykiatri höll ett intressant och lättbegripligt föredrag. Beier talade bland annat om målsättningen med bemötandet, vilken enligt honom är att skapa goda sociala relationer, att minska symtom och att öka funktion. Han underströk också hur viktig attityden bakom vad som görs är för att målsättningen ska uppnås.
En intressant "sanning" var att antalet personer med funktionsnedsättning i ett land (t ex Sverige)beror på vilka krav samhället ställer. Man skulle kunna påstå att personer med svåra funktionsnedsättningar har det bättre idag än för 150 år sedan. Medan de med en mindre funktionsnedsättning har det svårare idag.
Annat att reflektera över kring hur det jobbas inom psykiatrin var att det är stor skillnad på att tillrättavisa och att visa tillrätta. Likaså att påminna sig om som personal att inte göra kampen mot symtom till en kamp mot patienten.

En annan föreläsning hölls av Jouanita Törnström som är återhämtningskonsult inom psykiatrin. Hon berättade om sin resa genom livet men också om vägen tillbaka och bemötandets betydelse för att våga säga ja till livet efter diagnosen borderline. Det handlar om att få hjälp att tro på att det är gott att leva.

En dag som gav mig både fler insikter om hur livet och vardagen kan te sig för den drabbas av psykisk ohälsa/sjukdom och dennes anhöriga. Men också att det går att leva ett gott liv trots sjukdom om man får ett gott och engagerat bemötande i vården. Därför är det så viktigt med välutbildad och för uppgiften lämplig personal.
 

Protesterna mot flyktingar fortsätter

Vid ungerska gränsen byggs nya stängsel. I Torneå protesterar finländare mot flyktingar som är på väg mot Finland. Och EU som organisation kommer ingen vart med försöken till överenskommelse om fördelning av mottagandet.
Få frågar sig "hur mår dessa stackars människor?" De som protesterar tycks tro att flyktingarna är okänsliga för det som pågår vid olika gränslinjer.
Som väl är finns organisationer som Röda Korset m fl och enskilda personer som gör otroliga medmänskliga insatser.
Suzana Gjorgjevska,volontär och läkare i Röda Korset i Makedonien hjälper en gravid kvinna från Irak som är på flykt

Omkring 5 000 människor på flykt anländer varje dag till Makedonien. Där möts de av ett hundratal rödakorsvolontärer som arbetar intensivt med att ge första hjälpen och dela ut mat och vatten. Varje dag når de 4 000 människor.

En av volontärerna, Suzana Gjorgjevska, är läkare. Hon känner försiktigt runt halsen på en irakisk kvinna medan maken oroligt ser på. Kvinnan är gravid i fjärde månaden. Suzana har hämtat upp hela familjen vid gränsen till Grekland, efter det att kvinnan fått magsmärtor. Hon försöker övertala kvinnan att dricka lite vatten.

Foto: John Engedal Nissen / IFRC

Suzana har varit volontär i Röda Korsets sedan hon var 10 år gammal. Nu när hon utbildat sig till läkare vill hon hjälpa människorna på flykt. Varannan dag arbetar hon 12-timmarsskift vid den södra gränsen mot Grekland där temperaturen just nu ligger strax under 40 grader.
-  Vi har fullt upp, minst 200-300 medicinska fall per dag. De flesta av handlar om influensa, magsmärtor, uttorkning, problem med fötterna, allergi och insektsbett, berättar Suzana.
De allra flesta behandlas på plats, men i vissa fall behöver de Röda Korset hjälp till sjukhus. Så blev det i fallet med den gravida kvinnan från Irak.
-  För somliga handlar det om att göra resan lättare, för andra handlar det helt klart om att rädda liv, säger Suzana.

"Jag känner att jag gör nytta"

Suzana är van vid att behandla många patienter samtidigt, men hon säger att den här situationen annorlunda.
-  Jag kan inte förklara det med ord. De här människorna behöver verkligen oss. Det blir väldigt tydligt när de tar din hand, håller den riktigt hårt, ser dig i ögonen och med eftertryck säger "Tack". Det är så uppriktigt och ärligt, det betyder mycket för dem. Och det betyder mycket för oss också att vi kan hjälpa dem. Jag känner att jag gör nytta.
En speciell händelse gjorde starkt intryck på Suzana. Hon beskriver hur hon rusade fram mot en kvinna som kollapsade precis innan hon skulle kliva på tåget som skulle ta henne till den norra gränsen mot Serbien.
-  Jag gav henne mat och vatten, och sedan var hon redo att fortsätta sin färd. När hon gick ombord på tåget ropade alla från fönstren på sitt eget språk "Tack, doktorn, tack!". Det var stort, säger Suzana med ett leende.
I Röda Korset i Makedonien arbetar över 100 volontärer och 16 anställda med att hjälpa människor på flykt.
 / John Engedal Nissen

Runt om i vårt land visar människor intresse att jobba som frivilliga/volontärer för att hjälpa de flyktingar som kommer. I "min" rödakorskrets Linköping Södra har vi de senaste två veckorna tagit emot mängder av förfrågningar och erbjudanden från Linköpingsbor som vill göra en humanitär insats. Själv har jag läst ett 60-tal intresseanmälningar från personer som framförallt vill stödja nyanlända med Läxhjälp och Träna svenska. Det är utmärkt. Vägen in i det svenska samhället går via språket. Och därmed möjlighet till ett jobb och egen försörjning. Till kommunens socialtjänst anmäler många invånare intresse att öppna sina hem för ensamkommande flyktingbarn samt att bli godemän. Också det oerhört viktiga insatser i tider då tiotals barn/unga kommer varje vecka.

Samtidigt så finns motståndet framförallt på nätet. Påståenden så osakliga så man undrar hur normalbegåvade människor kan tro på dem. Jag läste nyss om SD-motioner till SKL:s  (Sveriges Kommuner och Landsting) kongress i november där det ställs krav från SD-företrädare på att få stopp på "den enorma massinvandringen". Hur många som kommer att komma hit innan året är slut vet vi förstås inte. Enligt Migrationsverkets statistik hade t o m augusti kommit ca 60 000. Även om den siffran fördubblas i år så är det knappast "en enorm massinvandring". Under förra året, 2014, kom drygt 80 000 personer. Att jämföra med 1992 då drygt 84 000 personer kom till Sverige från det då krigsdrabbade forna Jugoslavien. Bland alla dessa siffror och påståenden bör även påminnas om det faktum att Sveriges befolkning uppgick till 9,7 miljoner (!) per den 31/12 2014.

Se upp för falska insamlare

Aftonbladet skriver idag om risken att bli lurad av oseriösa insamlare av pengar till flyktinghjälp. Viljan att hjälpa till på olika sätt hos stora delar av svenska folket är fantastisk. Själv är jag aktiv i en lokal Rödakorskrets och tar emot många, många som vill göra frivilliginsatser, som vill vara faddrar och som vill skänka kläder och pengar. Det är oerhört glädjande att uppleva att människor i allmänhet bryr sig.
Men - så finns det tyvärr ett antal samvetslösa personer som nu försöker sko sig och samla in pengar enbart för egen vinning. Precis som Polisen råder i artikeln så vill jag också säga: Kolla! Och allra säkrast är att ge till en organisation med 90-konto. Vilka de är kan kontrolleras via http://www.insamlingskontroll.se/home.

Som aktiv rödakorsare rekommenderar jag naturligtvis att använda någon av alla de möjligheter Röda Korset erbjuder för att bidra. Men självklart ska alla engagerade människor göra sitt eget val bland alla seriösa organisationer. Men, som sagt/skrivet - Glöm inte att kolla! Det är illa att själv bli lurad. Än värre är att den hjälp du vill ge inte kommer flyktingarna till del.

Från tiggeri i Linköping till arbete i hembyn

I veckan har regeringen haft konferens om EU-migranterna som tigger i Sverige tillsammans med Rumänien och även överläggningar med företrädare för Bulgarien varifrån många tiggande Eu-migranter kommer till Sverige.
I en DN-debattartikel under veckan uppmanar regeringen oss svenskar att inte skänka pengar till människor som tigger på gatorna i många svenska städer utan i stället skänka till organisationer som arbetar i EU-migranternas hemländer framförallt  Rumänien och Bulgarien.

 Och visst är det så att i det långa perspektivet måste länderna ta ansvar för att deras medborgare kan få sin försörjning genom arbete i hemlandet. Men så länge det inte är möjligt utan människor "väljer" att komma hit så ska de mötas med den omtanke som de kan behöva. Av den allmänna debatten att döma kan man tror att de kommer hit i avsikt att tigga. Men så är det egentligen inte. Utgångspunkten för dem som reser hit är att de använder sig av den lagliga rätt att arbeta inom EU som vi alla har oavsett från vilket EU-land vi kommer. Att det sen inte finns möjligheter till tillfälliga anställningar i syfte att tjäna ihop en summa att ta med hem är egentligen en annan fråga. Tidigare reste de som nu söker sig till Sverige till grannländer i södra Europa. Men efter den ekonomiska krisen i bl a Grekland och Spanien finns inga tillfälliga jobb där.

Men visst är försörjning i hemlandet det bästa och också det som alla EU-migranter vill ha. Och visst ger det resultat att skänka pengar till organisationer som jobbar i bl a Rumänien och Bulgarien. En mycket glädjande artikel finns i dagens ÖstgötaCorrespondenten om hur organisationen
Hjärta till Hjärta hjälper till att starta sociala företag i byn Pauleasca i Rumänien. Många som tigger i Linköping kommer från den byn. Nu har två av dem fått jobb som korgflätare i hembyn. "Nu behöver jag inte resa iväg för att försöka få tag på pengar. Nästa gång jag kommer till Sverige är som turist. säger en av personerna som tidigare tiggde på Linköpings gator.

"Jag vill inte bli glömd"

Så sa strokedrabbade Thomas Eriksson i Göteborg efter att hemtjänsten inte kommit vid flera tillfällen trots uppgjord tid. Enligt programmet Uppdrag Granskning hade Thomas inte heller blivit kontaktad. Kvällens program handlade om dels detta men framförallt att det kommer så många olika personer till samma äldre person.
Problem med antal personer i hemtjänsten är ju långt ifrån ny. Även om just hemtjänsten i detta område, Bergsjön i Göteborg, verkade vara osedvanligt dåligt organiserad, så är det en vanligt återkommande brist.
Och till och från visas lösningar, som i detta program det korta inslaget från Sundsvall. Som tydligen går ut på att ha flera mindre arbetslag och en bättre organisation vid frånvaro. Borde väl vara ganska självklart att kring en person, som behöver mycket hjälp per dygn, bilda ett arbetslag/team. Detta team kan då också ha ansvar för några ytterligare personer i närområdet. Kombinerat med ett effektivt vikariesystem dvs vikarierna ingår i teamet, måste effekten bli att de som kommer är kända av den äldre. Trots att det vid stora omsorgsbehov måste bli ganska många personer totalt som kommer. Arbetstidsregler, fridagar och eventuella sjukdagar, VAB-dagar, semester mm kan ingen planerare bortse ifrån.

Oftast beskrivs bristerna som ett resultat av för lite ekonomiska resurser. Och det kan säkert vara en förklaring i många fall. Men ganska ofta är dålig organisation till följd av dålig och inkompetent ledning orsaken. Och på senare år har bristen på kompetent vårdpersonal blivit ett allt större bekymmer. För få söker vårdutbildningar och många slutar efter en tids anställning. Och tiden då de riktigt stora pensionsavgångarna får genomslag är väldigt nära.

Nu är ju detta inte bara ett bekymmer för hemtjänsten utan inom vårdsektorn i sin helhet precis som inom skolan. Denna verklighet borde föranleda djupa, seriösa diskussioner inom såväl politiken på alla nivåer som inom fackliga organisationer, inom forskningen, bland s.k. utvecklare som det finns ganska gott om inom välfärdsområdena. Sådana diskussioner förekommer också. Men ....

Om detta tänker jag återkomma. När jag var riksdagsledamot i socialförsäkringsutskottet och såg alla välfärdssystem som finns i Sverige, slogs jag ibland av hur de olika systemen nästan kunde motverka inte bara varandra utan även syftet med ett system. Men tiden att utveckla några kloka tankar kring vad som kanske skulle kunna förändras/förbättras fanns sällan. Och jag tror att det är så för många politiker - och andra också för den delen - att dagsproblemen pockar på och måste lösas.