Inget är som väntans tider

Två veckor har gått sen valet till riksdag, kommuner och landsting/regioner. Väljarna gav inget tydligt besked kring vilken regering man vill se de kommande fyra åren. Det enda klara beskedet är egentligen att den nuvarande konstellationen S + MP inte önskas ytterligare fyra år.
Jag är inte statsvetare så jag avstår från all annan övrig analys av resultatet. Jag avstår också från att i nuläget kommentera det som närmast kommer att ske dvs talmansval på måndag och eventuell omröstning på tisdag rörande Stefans Löfvéns avgång.

Båda "ritualerna" är viktiga för att en ny talman ska kunna inleda samtal med partiernas ledare kring möjligheterna att bilda en ny regering. Och för partiledarna ingår inte bara att bilda regering utan också att kunna genomföra den politik man lovat väljarna. Eller åtminstone så mycket som möjligt eftersom kompromisser måste göras. Det är årtionden sen något parti har haft egen majoritet.
Medborgarna/väljarna vill se resultat. Det är därför man gått till valurnorna!

En ny regering kommer naturligtvis att bildas även om det kanske tar sin tid. Så har det ju sett ut i många andra länder under årens lopp t ex i vårt grannland Finland. Vad som oroar mig mer är det alltmer vanliga påståendet från väljarna om att partierna/politikerna måste "kliva upp ur sandlådan". Sådana kommentarer visar dels på att kunskapen om hur regeringsbildning går till är dålig men också
- vilket är allvarligare - att förtroendet för politiker urholkas. Bristande kunskap kan ganska lätt åtgärdas genom information. Men bristande förtroende tar åratal att återskapa.

Och varifrån får man som medborgare/väljare sin information om vad som händer? Jo, från journalister och olika "experter" som just nu frossar i att "avslöja" det ena och andra som påstås komma från läckor och "från personer med insyn i förhandlingarna och överläggningarna mellan partierna".

Förhoppningsvis tas på måndag/tisdag de steg som behövs för att överläggningarna kring en möjlig regeringsbildning ska komma igång. Under tiden får vi räkna med att "avslöjandena" kommer att dugga tätt. Ett gott råd: ta det mesta som skrivs med en nypa salt! Tids nog kommer besked från de som verkligen vet!

Tre veckor kvar till valet

Ja, om tre veckor och några timmar vet Sverige hur valet har gått. Eller inte! Det beror på vad vi menar "hur det har gått". Vad vi vet framåt 22-tiden söndag den 9 september är hur många röster/procent varje parti fått i riksdagsval och i kommun- och region/landstingsvalen runtom i landet.

Jag tror att de flesta medborgare som följer valbevakningen den 9 september vill veta, eller åtminstone få en hint om, hur en kommande regering kan komma att se ut. Kommer det att vara möjligt? Kanske, kanske inte.

Sen månader tillbaka har partiledare fått svara på medias frågor om just detta - hur kommer regeringen att se ut efter valet. De flesta svar är vid här laget ganska givna. De fyra Allianspartierna (L, C, M, KD) vill regera med varandra, socialdemokraterna drömmer om fornstora dar och vill helst inte regera med nån, vänsterpartiet vill regera med S som alltid, MP påstår sig vilja fortsätta regera med S (verkar dock inte vara en gemensam önskan) och SD vill -nog - regera med M och KD.

Många väljare bestämmer sig sent, ja till och med först på valdagen. Så låt nu partierna inklusive partiledarna, få berätta om och svara på frågor om sin politik. Vad partierna vill i regeringsfrågan har nog de flesta väljare uppfattat redan. Om inte något alldeles otroligt oväntat inträffar under de återstående veckorna så är svaren på regeringsfrågan förmodligen desamma fram till dess vallokalerna stängt kl 20.00 den 9 september 2018.

Min dag i Almedalen 2018

I år valde jag att vara i Almedalen på Liberalernas dag tisdag den 3 juli. Det är inte alltid som en dag i Almedalen blir så välplanerad. Men i år lyckades jag riktigt bra. Tack vare den nya appen. Det var lätt att utifrån hela seminarielistan successivt spara på "Min lista" och sen plocka bort det som jag ändå inte skulle hinna med. Mycket lättare också att via appen ha koll på tider och platser under dagen än vad det är att ha infon i kalendern. Så varmt tack till årets Almedalsarrangör!

Mitt första seminarium "Hur kan artificiell intelligens bidra till samordning och kontinuitet för individen?". Det handlade alltså om frågan hur kan sjukvård och omsorg i framtiden - inte allt för långt bort - använda AI för samordning och kontinuitet av insatser. Redan idag används AI till viss del för att skapa en individualiserad hälso- och sjukvård.
En av deltagarna i panelen var Liberalernas innovationslandstingsråd i Stockholm Daniel Forslund. Intressanta tankar som jag vill lära mig mer om.

Vid seminarium nummer två diskuterades frågan "Kvar på arbetslivets perrong när Sverige går som tåget - för att vi har en funktionsnedsättning". Gruppen under 30 år med aktivitetsersättning växer och ca 70 % har en psykiatrisk funktionsnedsättning som t ex autism eller intellektuell funktionsnedsättning. Gymnasiesärskolan har ett tydligt uppdrag att knyta an till arbetsmarknaden och det lokala arbetslivets behov genom arbetsplatsförlagt lärande. Trots detta erbjuds eleverna nästintill per automatik Daglig verksamhet efter avslutad skolgång. Utöver ett ensidigt arbetsliv  innebär det också mycket begränsad ekonomi resten av livet.
Här finns mycket att göra för kommunerna och näringslivet i samverkan.

Ytterligare ett seminarium hade samma tema "Gör plats för alla på arbetsmarknaden - Hur ska arbetsgivare få upp ögonen för värdefull kompetens?" Under seminariet diskuterades arbetsgivarnas behov av mer kunskap kring stödstrukturer för att "våga" anställa personer med funktionsnedsättning. Och så påtalades det som alla vet men ingen gör nånting åt. Att offentliga arbetsgivare är sämst - fortfarande - på att anställa personer med funktionsnedsättning. Trots att många har en bra utbildning. De två politikerna i panelen (S resp M) svarade "som vanligt" dvs att det behövs kanske mer information.

Båda dessa seminarier ger anledning till reflektion över hur begränsad kunskapen är hos olika aktörer inom samhälle och näringsliv kring att alla människor har nånting att bidra med.

I seminarieform, eller kanske snarare utfrågning, lyssnade jag på vad Liberalerna resp Centerpartiet har för funktionshinderpolitiska ambitioner efter valet. Från Liberalerna deltog Bengt Eliasson och från Centern Anders W Johnsson. Frågorna kom av naturliga skäl att handla mest om den personliga assistansen och hur partierna tänker agera om de kommer i regeringsställning efter valet. Båda var väl insatta i problematiken och hade förslag om vad respektive parti kommer att göra på kort och på lång sikt.
Det finns en oro hos funktionshindersorganisationerna kring vilket inflytande de - idag - mindre partierna kan få i en moderatledd regering. Min bedömning är dock att om (L) och (C) gör gemensam sak i frågan om återupprättande och utveckling av LSS och personlig assistans så kommer (M) att acceptera förslagen. Dessutom har ju numera även (KD) en positiv syn på att förbättringar och utveckling behövs.

Varje seminariebesök tar alltid längre tid än man tänker på grund av "eftersnack". Men det är väl en del av Almedalsveckan, eller hur? Att möta och informellt diskutera med andra deltagare, med företrädare för arrangörer. Detta tillsammans med ett mycket trevligt besök i det liberala tältet under eftermiddagen gjorde att några av mina planerade seminariebesök fick utgå.

Som avslutning lyssnade jag självklart på Jan Björklunds suveränt inspirerande tal. Så skönt att höra om liberala visioner som inbegriper både vardagsfrågor och framtidsfrågor för Sverige, Europa och globalt. Mycket tillfredsställande att Jan Björklund utmanat SD:s Jimmie Åkesson på flera debatter. Dessa debatter kommer sannolikt att öppna ögonen på många väljare kring vart Sverige kan ta vägen om dagens opinionssiffror för Sverigedemokraterna skulle bli valresultat. Jag tror att ingen, eller i varje fall väldigt få, vill se samma utveckling i vårt land som vi nu ser i flera europeiska länder som t ex Ungern och Polen.

   

"Snille och smak" saknas idag inom Svenska Akademien

Svenska Akademien april 2018: inte en dag utan negativa mediarubriker kring denna tidigare så ärevördiga och respekterade institution. Eller kanske inte? För de flesta svenskar förknippas Svenska Akademien främst med Nobelpriset i litteratur en gång om året. Då och då kanske många läser en eller flera böcker eller artiklar skrivna av någon ledamot, en av De Aderton. Vissa av dem är/har varit mer synliga än andra. Kristina Lugn t ex. för att nämna någon av nuvarande ledamöterna.

Svenska Akademien har varit en institution utan egentligen någon som helst insyn. Nu kan vi alla bevittna den obehagliga interiören. Som det så ofta ser ut innanför stängda dörrar utan någon som helst insyn från omvärlden. Om man läser på om Akademiens historia så finner man att konflikter funnits till och från under åren sedan instiftandet år1786. Men sällan har väl personangrepp och enskilda avhopp från uppdrag haglat rakt ut i offentligheten som nu! Är det möjligt att återgå till en ordnad verksamhet utan att först ombilda institutionen, öppna upp för offentlig insyn och välja nya ledamöter?
Akademiens valspråk är "Snille och smak". Idag synes Svenska Akademien sakna både snille och smak. Sorgligt!

Valet i Ungern

Igår gick ungrarna till valurnorna. Och resultatet tycks ha blivit det som förutspåddes. Fidesz med sin ledare Viktor Orbán vann, vilket betyder att ungrarna än en gång legitimerat den nationalistiska och känslokalla politik som sedan några år tillbaka denne Viktor Orbán driver.
Taggtrådsstängslen för att stänga flyktingar ute blir kvar. Totalstopp från Ungern att medverka till EU-förslag om omfördelningskvoter rörande flyktingar lär fortsatt gälla. I oktober 2016 skrev jag dessa två blogginlägg i samband med folkomröstningen i Ungern rörande flyktingmottagande.
http://linneadarell.blogspot.se/2016/10/ungern-folkomrostar.html
http://linneadarell.blogspot.se/2016/10/dagen-efter-ogiltig-omrostning-i-ungern.html

Trots att färre än femtio procent av befolkningen deltog i folkomröstningen 2016 så tillämpar regeringen totalstopp för mottagande och vägrar att medverka till att bidra till EU-rekommendationer i frågan. Och valresultatet nu 2018 kommer naturligtvis att betraktas av Orbán som ett folkligt stöd för regeringens hårdföra linje i flyktingfrågan.

Idag för ett år sen

Den 7 april 2017 skakades Sverige av terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Fem personer dödades och 10 skadades svårt. Över hundra fick mer eller mindre skador av olika slag. Idag på årsdagen minns Sverige. Minns och hedrar de som omkom och skadades. Minns och tackar alla som gjorde stora insatser både i sitt arbete och som medmänniskor. När jag tar del av talen och arrangemangen upplever jag ett slags nationens samling.

Den 9 april förra året - två dagar efter terrordådet - skrev jag på min blogg
"Framförallt hoppas jag att de politiska partierna nu kan samla sig till ett gemensamt samtal kring vad Sverige behöver göra för att, så långt möjligt, förhindra att fler terrordåd drabbar vårt land. Ge och ta från varandras förslag, lyssna på kloka rådgivare som är professionella och har erfarenhet av "branschen". Finns något att lära av andra länder som drabbats? EU-samarbete? Om Sveriges medborgare upplever att de politiska partierna tar gemensamt ansvar på allvar så ökar nog tryggheten igen efter denna fruktansvärda händelse."

Det är för tidigt att utvärdera resultaten av de politiska åtgärder som vidtagits sen förra året. En kortfattad kommentar kan väl sammanfattas med att medborgarnas trygghet inte ökat. Däremot har fler s.k. hårdare tag mot grov brottslighet och terrorism skett.

Tiggerifrågan igen

Sedan januari 2014 har jag skrivit sammantaget ett tiotal blogginlägg och artiklar kring frågan om tiggeri och EU-migranternas situation. Hade hoppats att förbättringarna i hemländerna (de flesta kommer från Rumänien och Bulgarien) skulle ökat i större omfattning än vad som är fallet så att debatten i Sverige om inte helt tystnat så i alla fall inte hårdnat. Men det är tyvärr just vad den gjort. SVT Nyheter presenterar resultatet av en enkät till kommunstyrelseordföranden kring förbud eller ej. Många är för ett nationellt förbud. Motiven varierar. Ett argument som förs fram är att det inte är värdigt att folk står på knä i gathörnen och tigger i ett välfärdsland som Sverige!! Alltså är det som jag många gånger har påpekat att vi svenskar är inte vana vid att se fattiga människor och känner oss besvärade av de finns. SVT Nyheter presenterar också de åtta riksdagspartiernas svar och kommentarer kring frågan om tiggeri.

Den 23 augusti 2016 skrev jag följande artikel i ÖstgötaCorrespondenten.
Tiggeriförbud inte lösningen för fattiga EU-medborgare

 Det är beklagligt att regeringen givit upp tron på sin förmåga att påverka Rumänien och Bulgarien att förbättra sociala förhållanden för romerna. För ett år sedan lät det annorlunda. Då träffade regeringen samarbetsavtal med de berörda länderna och ett åtgärdspaket presenterades. Syftet var att bekämpa utsatthet och tiggeri. Det långsiktiga målet var att ingen ska behöva tigga i Sverige. Samverkan skulle ske inom EU och direkt med Rumänien och Bulgarien.

Nu sprids ryktet att socialdemokraterna vill förbjuda tiggeri i Sverige. ”Det måste stoppas” säger Stefan Löfvén. Och moderaterna hakar snabbt på. Och sverigedemokraterna jublar.  

En av grundprinciperna i EU-samarbetet är den fria rörligheten. I detta fall fri rörlighet för personer. Jag utgår från att regeringen inte tänker ta strid för att inskränka denna rörlighet. Konsekvenserna av tiggeriförbud blir alltså att de som fortsatt kommer hit och inte hittar jobb utan väljer att tigga kan gripas av polisen och straffas. Förmodligen genom att skickas tillbaka till hemlandets fattigdom och förföljelse.  Men vi svenskar slipper se dem, vilket tycks vara viktigt för S, M och SD. Varför annars förhindra dem att få ihop åtminstone några kronor?

Tiggeriförbud är inte lösningen. Lösningen finns i ett fortsatt aktivt svenskt arbete tillsammans med Rumänien och Bulgarien samt inom EU-gemenskapen i övrigt. Ytterst kan det bli nödvändigt att dra in stödpengar för att sätta press på de länder som diskriminerar romerna. ”Money talks” som Birgitta Ohlsson (L) uttrycker det.

Artikeln känns lika aktuell idag.