Tiggeriförbud inte lösningen på fattiga människors problem

Aftonbladet publicerar idag en undersökning kring svenskars syn på tiggeri. Bakgrunden är att antalet tiggare eller EU-migranter, som jag hellre vill kalla dem, har ökat i omfattning på gatorna i de flesta av våra städer. Undersökningen visar att det skett en kraftig ökning av antalet medborgare som vill ha ett förbud mot att tigga i Sverige.
Det är lätt att tillgripa förbud mot något som man helst vill slippa se. Svenskar vill inte bli påminda om den misär som finns så nära vårt eget land. Riktigt fattiga människor vill svensken tro bara finns i Afrika eller andra delar av världen väldigt långt bort. En annan orsak till förbudsönskan är, för åtminstone en del, viljan att slippa känna sig skyldig att hjälpa till genom att ge något i den framsträckta pappersmuggen.

Men ingen behöver känna sig tvingad att ge på gatan. Däremot är hjälpen välkommen via hjälporganisationer. Dessa organisationer både hjälper här som t ex Stadsmissionen och i hemländerna som bl a Hjärta till Hjärta.

Vad skulle ett förbud innebära? Den fria rörligheten inom EU finns och kommer att fortsätta att finnas. Så många kommer att fortsätta att komma till Sverige. Skillnaden blir en "polisjakt" från kommun till kommun allteftersom EU-migranterna kommer att försöka få ihop lite pengar.

Nej, att förbjuda fattigdom, vilket ett förbud mot tiggeri i verkligheten skulle handla om, hjälper bara de svenskar som vill slippa se. Min rekommendation är: skänk en slant (alla bidrag oavsett storlek behövs och gör nytta) via en hjälporganisation. Bjud också den tiggande personen på ett "hej" och ett leende så mår både du och EU-migranten lite bättre.

GLAD PÅSK

 

GLAD PÅSK!

Kommunikation inte tillräckligt

Igår (den 1 april) beslutade regeringen att ge Myndigheten för Delaktighet och Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att genomföra en kommunikationssatsning för att öka kunskapen om innehållet i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I uppdraget ingår också att informera om innehållet i den Diskrimineringslag som gäller från och med i år.
Ett vällovligt uppdrag men alls inte tillräckligt utifrån den okunskap som finns kring svensk funktionshinderpolitik. Något jag bloggade om för mer än ett år sedan och där ingenting i rätt riktning har skett. Ett exempel på detta är Thomas Juneborgs blogginlägg idag.

Vem ska administrera/dokumentera och vad ska administreras/dokumenteras?

Förre landshövdingen Björn Eriksson skriver idag i ÖstgötaCorrespondenten under rubriken "Vi administrerar oss till döds". Eriksson refererar till en nyutkommen bok "Administrationssamhället" men också till egna erfarenheter från yrkeslivet och den diskussion som ofta hörs från verksamhetsföreträdare inom offentlig verksamhet.
Jag delar beskrivningarna och känner igen erfarenheterna både från mitt yrkesliv och från min roll som politiker. Eriksson nämner läkare, lärare och poliser som tvingas administrera på bekostnad av tid till de uppgifter de är utbildade och anställda för. Jag vill lägga till chefer på alla nivåer inom socialtjänstens olika verksamheter.

Orsakerna till "administrationsexplosionen" är flera. Björn Eriksson skriver att traditionella administrativa yrken i stort sett avvecklats och att det administrativa arbetet tryckts uppåt. Som jag minns det så startade den förändringen med datoriseringen. Helt plötsligt ansågs det enklare - och billigare - att utrusta framförallt chefer med en dator. Vederbörande förväntades då skriva in det man ville/skulle dokumentera. Att det krävs snabbhet i att använda ett tangetbord och andra tekniska finesser för att uppnå effektiviseringen glömdes bort. Och den som påpekade detta betraktades ofta som bakåtsträvare. Så de flesta teg och fortsatte med pekfingervalsen. Och mer och mer arbetstid upptogs av dokumentation. Och fler och fler utbildade administratörer - oftast kvinnor - blev arbetslösa eller fick omskolas.

Ett annat skäl till att administrationsuppgifterna blivit så omfattande är ökande lagkrav på dokumentation. Det gäller inom många offentliga verksamhetsområden bl a skolan, sjukvården och socialtjänsten. Det finns ofta många goda skäl till att dokumentera. Ofta också helt nödvändigt. Men innan krav på ny dokumentation beslutas borde först kontrolleras om redan befintlig kan förändras eller eventuellt tas bort. Det kan inte vara rimligt och behövligt att bara fylla på.

Så frågan "Vem ska administrera/dokumentera och vad ska administreras/dokumenteras?" behöver ställas inom de flesta offentliga verksamheter och också av lagstiftarna.

Segregationen ökar

En återkommande samhällsfråga är integration alternativt beskrivningar om segregation. De senaste veckorna har Dagens Nyheter granskat var i landet som segregationen är som störst och var den ökat mest under senare år. En kommun där ökningen är påtaglig är min hemkommun Linköping, vilket också uppmärksammats av lokalmedia (Corren) i artiklar och på ledarsidan.
Visst är det angeläget att uppmärksamma dessa problem. Angeläget, för att inte säga absolut nödvändigt, är också att den negativa utvecklingen kan vändas till en mer positiv, vilket är lättare sagt än gjort. Kan bara konstatera att språk och jobb är förutsättningarna som måste till.

Våga revolutionera Arbetsförmedlingen!

I fredags, den 20 februari, aviserade Arbetsförmedlingen att alla etableringslotsar sägs upp. Detta efter att AF konstaterat att många lotsföretag grovt missköter sina uppdrag. Enskilda individer får inte det stöd och den hjälp in i det svenska samhället som man ska få. Till och med grov kriminalitet har uppdagats vid flertal tillfällen. AF anser sig inte ha möjlighet att reda ut situationen och vet inte till vilka man kan betala ut avtalad ersättning.
Corren skrev igår (23/2-15) om flyktingar som råkat väldigt illa ut. I dagens Corre-artikel kommenterar kommunalrådet Karin Granbom-Ellison (FP) att "Lotsföretagen har kontrollerats för dåligt".

Etableringslotsverksamhet är en s.k. LOV-tjänst d v s den enskilde har rätt att välja mellan de lotsföretag som efter upphandling godkänts av Arbetsförmedlingen. Alltså har ett förfrågningsunderlag funnits där förutsättningarna för att bli godkänd som lotsföretag finns beskrivna och där också reglerna för utbetalning av ersättning finns.
Som AF beskriver förutsättningarna på sin hemsida med anledning av fredagens beslut kan man få uppfattningen att kontrollmöjligheter saknats. Vilket alltså inte är fallet.

Jag vet att många arbetsförmedlare - och säkert också på ledningsnivå - gör så gott de kan för att hantera alla olika uppdrag som AF givits under årens lopp. Men någonstans lever ändå en gammal myndighetskultur som gör att när nya arbetssätt skulle behövas så förmår inte hela organisationen hänga med. Kollapsen vad gäller att ha kontroll över upphandlade lotsföretag är ett typexempel på detta förhållande.

Alliansregeringen beslöt för ett år sen (varför väntat så länge?) att grundligt genomlysa hur AF fungerar och ge en utredning i uppdrag att belysa bl a förutsättningar för att konkurrensutsätta de delar av AF som inte är myndighetsutövning. Trots att S-MP-regeringen försökt stoppa utredningen så kommer den nu att fullföljas genom ett nytt riksdagsbeslut.

Låt oss innerligt hoppas att utredningen vågar vända på alla stenar och att det därefter finns en riksdagsmajoritet som vågar ta de verkligt omvälvande besluten och en regering som har förmåga att verkställa dem.

Tänk om integration är enkelt!

I Rädda Barnens tidning Barn nr 1/2015 intervjuas i ICA-handlaren Jonas Berg Södertälje. Jonas anställer många människor med utländsk bakgrund. Hans resonemang är så här:
"Tänk om det är enkelt! Att hela frågan om integration inte är så svår. Jag säger, skit i språket och kom hit och jobba. Jag tror på dig. Om du bara vill är jag övertygad om att du klarar av att sortera burkar. Och sedan kan du gå vidare. Ledningsgruppen, vad som helst. Språket kommer med arbetet."

Är det inte det politiker också säger. Språket kommer med arbetet. Varför ska det vara så svårt att genomföra i praktiken?

Det finns nog några fler företagare som resonerar som Jonas. Men de är alltför få. Och kanske att de hämmas av byråkratiska regler när/om de försöker. Det behövs företagare som vill/vågar ta saken i egna händer. Som Jonas i Södertälje.

FP-inlägg i integrationsdebatten

Idag skriver Daniel Andersson, kommunalråd (FP) i Linköping i Aftonbladet att Folkpartiets integrationspolitik ska utgå från ett fortsatt öppet Sverige och att de som kommer hit ska ges en god chans att lära sig svenska och att jobba.

Själv har jag en debattartikel i tidningen NU i samma anda.

Publicerad i NU nr 6/2015

Kraven är omöjliga att uppfylla idag

I Folkpartiets senaste förslag till åtgärder för bättre och snabbare väg till integration har ett antal krav ställts. Jag delar uppfattningen att socialliberalismen inte är kravlös.  Men här tycker jag att kravställandet på individerna hamnat fel beroende på att kraven är nästintill omöjliga att uppfylla idag.

När vi folkpartister vill övertyga människor om att det är bra med invandring så är våra argument alltid att ”alla, dvs. invandrarna, vill jobba. Ingen vill leva på bidrag”.  Min erfarenhet av samtal med människor i utanförskap gör mig övertygad om detta är sant. Både vuxna och ungdomar vill ha ett jobb och kunna försörja sig.  

En absolut förutsättning för att krav på jobb ska kunna ställas är att det verkligen finns jobb att få.  Den frågan lyfts också av partiledning och arbetsgrupp men först som punkt nummer tre.  Den borde ha varit nummer ett. Utan bättre förutsättningar än idag att få denna försörjning, som Folkpartiet nu kräver av den enskilde, så blir de övriga kraven orimliga. Och om nu partiledning och arbetsgrupp anser att ordet ”krav” måste finnas med i Folkpartiets integrationsförslag så varför inte ställa krav också på offentliga arbetsgivare, näringsliv, fackliga organisationer med flera intressenter på arbetsmarknaden.  ”Arbetsrätten måste moderniseras” skriver arbetsgruppen. Utmärkt! Vad hindrar oss från att på allvar ställa det kravet och ta den debatten? Jag vet att vår riksdagsgrupp krävt en översyn av Arbetsförmedlingen och dess uppdrag. Gott så – men det räcker inte. Även en effektivare Arbetsförmedling måste ha jobb att förmedla.

Förslaget om ett jobb-incitament även i uppehållstillståndet är för mig obegripligt av flera skäl. Svårigheterna att få jobb, som jag beskrivit ovan, är ett. Ett annat är varför ett ”jobb-incitament” skulle förstärka individens önskan att få stanna här och skapa sig en ny framtid.  I denna dröm ingår för alla just ett jobb och försörjning . Och om ett sådant skulle införas vad är definitionen på egen försörjning? Är det en tillsvidareanställning eller ett livskraftigt företagande? Vilken inkomstnivå ska en individ anses behöva ha för att vara självförsörjande?  Den frågan kommer säkert att sysselsätta ett antal byråkrater. Hur mycket myndighetsadministration ska till för att ett permanent uppehållstillstånd ska utfärdas?

Linnéa Darell

Fd riksdagsledamot (FP)

 

 

 

Fortsatt debatt om elöverkänslighet

Bloggade för några dagar sen i frågan. Idag publicerar ÖstgötaCorrespondenten mitt debattinlägg i samma fråga.

Norsk lag mot tiggeri

I Norge förbereds nu ett lagförslag som innebär att tiggeri förbjuds. Och inte nog med det. Den som på något sätt försöker hjälpa en tiggare ska också straffas. Motivet är att Norge vill
göra allt för att få bort möjligheten att tigga enligt statssekreteraren i Framskrittspartiet (DN 3/2-15).

Så går det i ett land där främlingsfientliga partier får inflytande och makt. Betänk det alla som tycker att partierna i Sveriges riksdag ska förhandla med Sverigedemokraterna.

Saklighet efterlyses om elöverkänslighet

Efter att Socialstyrelsen offentliggjort årets tilldelning av statsbidrag till handikapporganisationer har debatten om huruvida Elöverkänsligas förbund borde få statsbidrag eller inte rasat. Först ska sägas att Socialstyrelsen följer den statliga förordning som finns beträffande dessa bidrag och enligt denna definieras Elöverkänsligas förening som bidragsberättigad organisation. Skälen för upphetsningen hos vissa debattörer kring denna tilldelning handlar om att det saknas vetenskapligt belägg för att orsakerna till individers besvär är elöverkänslighet.

Idag skriver ordföranden för Elöverkänsligas förening i Östergötland, Bo Karlsson, under rubriken "Ett osakligt drev"(ÖstgötaCorrespondenten). I artikeln uttrycker han besvikelse och irritation över detta mediadrev och efterlyser en konstruktiv journalistik som sätter sig in i problematiken och låter alla komma till tals.

Jag har stor förståelse för besvikelsen och upprördheten från medlemmarna i föreningen. Jag såg ett inslag på SVT Aktuellt förra veckan som inte visade på respekt för olika uppfattningar. Visserligen hade "båda sidor" inbjudits men de två som ansåg att elöverkänslighet finns och att det även finns  belägg för att så är fallet fick väldigt lite utrymme. Mer tid fick den läkare som krävde att någon annan myndighet borde dela ut statsbidraget till Elöverkänsligas förbund därför att det saknas vetenskapligt stöd för problemen. Dock erkände hon att enskilda kan ha besvär och bör få hjälp för dem.

Jag har som kommunpolitiker och ordförande i omsorgsnämnden i Linköping kommit i kontakt med personer med elöverkänslighet till och från sedan 1990-talet. Enligt socialtjänstlagen har människor rätt till stöd för problem i sin vardag oavsett där finns vetenskapliga bevis eller inte. Linköpings kommun har hjälpt till med boende både permanent och tillfälligt. Under ett antal år beviljade kommunen också bostadsanpassningsbidrag för elsanering och ett antal personer har därigenom fått en bättre vardag.Tyvärr beslöt kommunstyrelsen före jul att ta bort den möjligheten. Enligt berörd nämnd hade bidraget inte sökts av någon på länge och ansågs därmed inte behövas. Ett märkligt resonemang tyckte jag och reserverade mig mot kommunstyrelsens beslut. Att ingen efterfrågat ett stöd under en viss tid innebär ju inte att det aldrig kommer att finnas ett behov hos någon kommuninvånare! Nej, argumenten var säkert desamma som nu figurerar i debatten. Vilket också bekräftades av inläggen från några ledamöter i kommunstyrelsen.

Till den vill läsa en mer saklig och upplyst artikel i ämnet rekommenderar jag Åsa Moberg i Dagens Samhälle.

Förintelsens minnesdag

Den 27 januari varje år minns Sverige och världen dagen då koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. En gång om året påminns vi alla om nazismens fasor och avrättningarna av miljontals judar. Gaskamrarna fanns på fler håll än i Auschwitz. Fortfarande finns överlevande som kan berätta och därmed bidra till att påminna världen om att vaksamhet alltid måste råda vad gäller riskerna att historien kan upprepas.

För inte så många år tillbaka kunde judar känna sig tämligen trygga i vårt land. Men den beska sanningen är att så inte längre är fallet. Statistik visar att hatbrott med antisemitiska förtecken har ökat och ökar i Sverige de senaste åren. Ett skäl uppges vara konflikten mellan Israel och Palestina. Man kan synpunkter på båda sidors handlingar i denna konflikt. Men det kan aldrig rättfärdiga förföljese av enskilda individer!

Finns många läsvärda inslag i dagens media. Här några exempel:
ÖstgötaCorrespondenten: "Jag var 4 år - men fick aldrig gråta."
Aftonbladet: De trakasseras och hotas  - för att de är judar.
Svenska Dagbladets bildspel

Vi har alla ett ansvar för att både minnas, reflektera och motarbeta de vämjeliga rörelser som fått ett fäste inte bara utanför Sverige utan numera också här. Låt varje dag bli en dag då vi gemensamt främjar goda krafter och motverkar onda. Både Du och jag har detta ansvar.

Tantjour stödjer våldsutsatta kvinnor 65+

Norrköping först i Sverige med Tantjour enligt NorrköpingsTidningar. Det handlar om en stödverksamhet för äldre kvinnor som lever med våld i nära relationer. Verksamheten är knuten till den "vanliga" Kvinnojouren.
Det finns oftast väldigt lite, oftast inget stöd, för de äldre kvinnor som är utsatta för relationsvåld. Orsaken är att det ännu 2015 anses skam- och skuldbelagt för en äldre kvinna att berätta om misshandel i familjen oavsett om den är fysisk eller psykisk. Anhöriga väljer också att "inte se" liksom hemtjänsten och sjukvården.
Folkpartiets riksdagsledamot tillika ordförande i Liberala Seniorer Barbro Westerholm har vid ett flertal tillfällen lyft denna fråga och behov av stöd. Själv skrev jag tillsammans med min partikollega i landstinget Reza Zarenoe en debattartikel i ÖstgötaCorrespondenten redan i maj 2010.

Norrköpingsinitiativet är värt alla lovord. Tantjourens kvinnor har telefonjour, erbjuder stödsamtal och kan också följa med till läkarbesök och andra myndighetskontakter som stödpersoner. Jouren nås via Kvinnojouren. På tisdagseftermiddagar finns jourkvinnor oftast på Café Vetekornet i Norrköping.

Jag är övertygad om att genom Tantjourens tillkomst så kommer det att bli mer legitimt att tala om och erkänna att även i äldre människors relationer kan våld förekomma. Hemtjänst- och sjukvårdspersonal kommer att våga fråga. Regeringen har ju aviserat statliga pengar för att förstärka landets kvinnojourer. Förhoppningsvis kan en del av dessa användas för att utveckla fler Tantjourer. För de behövs!

Storebror ser dig i P-hus i Linköping

I dagens Östgöta Correspondenten kan man läsa rubriken "Nu blir det enklare att parkera bilen". Linköpings kommunala parkeringsbolag Dukaten inför som första P-bolag i Sverige möjligheten för bilägare att registrera sin bil och sitt betalkort på dukaten.se. En kamera känner av din bil vid in- och utfart. Avgiften dras från det registrerade betalkortet och kvitto skickas till angiven mail-adress. Registreringen av kortet sker via en krypterad, säker sida anger P-bolaget på sin hemsida.
Systemet är säkert effektivt och enkelt och många kommer att både gilla och nyttja det även om nuvarande system också kommer att finns kvar.

Tänk så lite gemene man funderar över registrering av sig själv och sina ägodelar inklusive kontokort när det kan förenkla vardagen! Var finns debatten om "Storebror ser dig"?
Men säger någon "mitt kort registreras ju via en säker sida". Ja, men möjligheten att se vem du är som kör in finns via kameran vid infarten. Det bekräftas av företaget när tidningen ställer frågan
"Men om någon fuskar och tillverkar en falsk skylt?
– Då kan vi gå in och titta på kamerans bilder och se den som fuskar, säger Eva Ankarberg."

Region Östergötland

Fr o m igår - den 1 januari 2015 - övergick Landstinget i Östergötland och regionförbundet Östsam till Region Östergötland. Därmed kommer frågor som regionens arbetsmarknad, kompetensfrågor, samarbetet med näringslivet, kultur med flera regionalutvecklingsområden att finnas på ett ställe. Och därtill beslutas av ett direktvalt organ.
Just det sistnämnda har vi folkpartister i Östergötland jobbat för under många år. Visst har mycket bra uträttats av Östsams organisation. Men den politiska organisationen har varit tung och otymplig och till syvende och sist har de stora övergripande besluten egentligen hanterats av varje kommun vad det innebär av kompromissande utifrån att kommunerna har olika politiska majoriteter. Visst är kompromisser och konsensus bra men ibland måste politiska beslut tas med enbart ett regionpolitiskt perspektiv som ledstjärna trots att det inte gillas av alla olika kommunstyren.

Idag byttes skylten på förvaltningshuset i Linköping. Glädjande nog finns blåklinten kvar som symbol. Även huset är detsamma som det jag hade min arbetsplats i ett halvår efter att jag kom till Linköping sommaren 1971. Under åren som kommunalråd i Linköping har jag haft anledning att delta på många möten i det som fram till nu benämnts Landstingshuset och kunnat konstatera att det inte är helt olikt heller inomhus. Men nu är huset alltså Regionens Hus, se Corren.

Så var det 2015

Nytt år, nya föresatser eller hur det nu är man brukar säga.
Med tanke på hur politikeråret 2014 slutade så får man hoppas att ett nytt år innebär en förnyelse av den politiska debatten. Det är inte ofta jag brukar benämna politisk debatt som käbbel. Men just nu känner jag att diskussionen om vilket blocks företrädare som sa vad på kvällen den 2 december börjar bli tjatig. Låt oss slippa mer av den varan på det nya året!

Det finns mängder av tunga uppgifter för svensk politik att ta itu med. Och för oss alla som medborgare att tänka till om och att delta i det offentliga samtalet kring.
Inte minst avseende flyktingmottagandet, som min partikollega Reza Zarenoe skriver om i Corren nyligen. Vägen framåt måste vara att finna vägar till arbete och egen försörjning, inte att försvåra möjligheterna att söka skydd i vårt land. I likhet med Reza Zarenoe delar jag inte KD:s förslag, som jag tycker var ett populistiskt förslag för att komma in i den politiska debatten. Ta t ex den del som handlade om att sänka etableringsersättningen för att "tvinga" fram ett aktivare deltagande i arbete och sysselsättning. Vilken vardag lever kristdemokraterna i, undrar jag? Fråga vilken flykting som helst om hen vill ha ett jobb så är svaret JA. Men det finns ju inga jobb för dem att få hur gärna de än vill. Etableringsersättningen är inte överdådig vågar jag påstå. 308 kr/dag x 5 dagar/vecka för en ensamstående vuxen person vid deltagande i heltidsaktiviteter.

Som sagt, bättre förslag behöver tas fram under 2015. Förslag där utgångspunkten inte är att begränsa svenskt mottagande utan att ge bättre möjligheter till jobb och försörjning.

Många andra frågor behöver också debatteras och politiska förslag förhandlas och beslutas. Mer om detta i kommande blogginlägg.