I morgon den 27 januari uppmärksammas minnet av Förintelsens offer. Detta datum 1945 befriades fångarna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Varje år sedan 2001 är dagen nationell minnesdag i vårt land. Den är även internationell minnesdag.
Denna dag blir allt viktigare. Inte bara för att hedra offren utan för att förhindra en upprepning. Jag såg TV 2-programmet med Hedi Fried igår kväll där hon påminde om att snart lever inte någon som kan berätta och verifiera vad som verkligen hände. Det är extra allvarligt idag när nazister marscherar igen i Sverige och i andra europeiska länder. Det måste kännas fruktansvärt för dem som lever och minns att se nazismens återkomst.
Många överlevande har skrivit böcker om Förintelsen. Stort tack till dem! Hedi Fried har bland skrivit "Frågor jag fått om Förintelsen". Enligt Corren kommer den som pocket vilket gör den än mer lättillgänglig för de flesta. Det finns också litteratur för barn och unga som till exempel
"Vi kommer snart hem igen" av Jessica Bab Bonde och Peter Bergling. Corren har idag en helsida kring aktuell litteratur.
Hedi Fried varnade i gårdagens program för risken med att inte ta det som anas pågå på allvar. Att tänka att vi behöver inte oroa oss. Hon varnade också för att "vänja sig". De små stegen av händelser men som snart visar sig vara katastrofen. Det är inte så svårt att översätta hennes varningar inför det vi ser idag i vårt land och i Europa.
Vi ska också minnas att utöver judar och romer förföljdes och mördades också bland andra homosexuella samt personer med olika former av funktionsnedsättning. Minst 275 000 personer tros ha mördats på grund av sin funktionsnedsättning. Läs mer på Forum för levande historia om den människosyn som rådde år 1933-45 i Nazityskland med bl a det s.k. T4-programmet.
Ett studium av vad som skedde åren före det att andra världskriget utbröt visar hur nödvändigt det är för oss alla att idag ha koll på vad vilka signaler som sänds från olika rörelseriktningar och vilka tendenser till förändrad människosyn som kan skönjas i vårt samhälle. Och då menar jag även i Sverige. Var kan dessa tendenser landa om de inte uppmärksammas och debatteras? Ta begreppet "Alla människors lika värde" som exempel. Är (Varit?) självklart att det ska genomsyra funktionshinderpolitik, flyktingmottagande/asylpolitik, religionsfrihet, rättigheter att vara öppet homosexuell utan risk för hot etc. Och om respekten för dessa värderingar ifrågasatts har samhället ingripit till stöd/skydd för berörda.
Sker det i lika hög grad idag? Många menar att det inte är lika självklart. Jag är böjd att hålla med. Inte för att strömningar likt nazismen fått genomslag. Men mindre försåtliga förändringar som inom en inte alltför avlägsen framtid skulle kunna förändra samhällets syn. Inför Förintelsens minnesdag 2015 skrev ordförande för FUB (Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) i tidningen Dagen att organisationen oroas över utvecklingen i Europa och i Sverige.
Så låt oss minnas Hedi Frieds uppmaning om vaksamhet över den utveckling vi ser. Uppmärksamma och reagera medan tid är!
fredag 26 januari 2018
torsdag 25 januari 2018
Inga nya samverkansplaner förrän rensning skett i nuvarande snårskog
Dagens Medicin rapporterar att Sip (Samordnad Individuell Plan) inte blivit den nytta som varit avsikten sedan införandet 2010. Riksdagens socialutskott har gjort en utvärdering avseende Sips funktion för multisjuka äldre och för barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Orsaken till att Sip inte blivit så framgångsrik som var tänkt tros vara att det finns så många olika sorters planer inom samma verksamhetsområden. Något som lett till osäkerhet om när den ena, andra, tredje eller ..... ska användas.
Samverkan mellan landstingens/regionernas sjukvård och kommunernas vård/omsorg har stått högt på dagordningen bland beslutsfattare under många år. I stort sett alla brister som uppmärksammats inom sjukvården, äldreomsorgen och psykiatrin har tänkt lösas genom mer samverkan. Och i många fall har tanken varit rätt. Samverkan mellan huvudmän är nödvändig. Men när det blir så många planer att berörda befattningshavare inte vet vilken/a som ska användas då har det blivit för många. Och resultatet är att ingen används!
När nu socialutskottet uppmärksammat problemet med icke användning av Sip så säger Socialstyrelsen att man vet att det finns en frustration över för många planer. Man kallar det till och med för en snårskog, vilket säger en del om hur illa det är ställt. Men det säger också en del om Socialstyrelsen! Varför har man inte larmat till riksdagens politiker om denna frustration??
Jag menar att det finns ett (minst) ytterligare problem med att successivt öka på antalet planer (inom olika områden - inte bara sjukvård, vård och omsorg) i tron att skapa tydlighet kring vad varje patient respektive vård-/omsorgstagare har rätt till. Alla planer kräver att de lokalt omsätts i handlingsplaner. Och innan dessa kan beslutas och tas i bruk läggs mycket tid hos chefer och lokala/regionala politiker att fundera på dess utformning. Och när handlingsplaner är fastställda ska de implementeras hos berörda personalgrupper. Om kunskapen sedan ska hållas vid liv måste den, som all kunskap, alltemellanåt påminnas och uppmärksammas och kanske revideras för att fungera maximalt.
Allt detta kostar pengar. Pengar som självklart måste tas ur budgeten för sjukvården, äldreomsorgen m fl berörda budgetar. Blir resultatet en bättre sjukvård/äldreomsorg/rehabilitering eller vad nu planen skulle åstadkomma så är kostnaden för införandet förmodligen försvarbar. Men om den nya planen bara blir en till i raden och i stället skapar frustration hos medarbetarna, då är kostnaden inte försvarbar.
Dags alltså att rensa i snårskogen. Och - för politiker av alla kulörer - inte falla för frestelsen att lova nya samverkansplaner i valrörelsen! Gör i stället något bra av de som finns kvar efter rensningen!
Samverkan mellan landstingens/regionernas sjukvård och kommunernas vård/omsorg har stått högt på dagordningen bland beslutsfattare under många år. I stort sett alla brister som uppmärksammats inom sjukvården, äldreomsorgen och psykiatrin har tänkt lösas genom mer samverkan. Och i många fall har tanken varit rätt. Samverkan mellan huvudmän är nödvändig. Men när det blir så många planer att berörda befattningshavare inte vet vilken/a som ska användas då har det blivit för många. Och resultatet är att ingen används!
När nu socialutskottet uppmärksammat problemet med icke användning av Sip så säger Socialstyrelsen att man vet att det finns en frustration över för många planer. Man kallar det till och med för en snårskog, vilket säger en del om hur illa det är ställt. Men det säger också en del om Socialstyrelsen! Varför har man inte larmat till riksdagens politiker om denna frustration??
Jag menar att det finns ett (minst) ytterligare problem med att successivt öka på antalet planer (inom olika områden - inte bara sjukvård, vård och omsorg) i tron att skapa tydlighet kring vad varje patient respektive vård-/omsorgstagare har rätt till. Alla planer kräver att de lokalt omsätts i handlingsplaner. Och innan dessa kan beslutas och tas i bruk läggs mycket tid hos chefer och lokala/regionala politiker att fundera på dess utformning. Och när handlingsplaner är fastställda ska de implementeras hos berörda personalgrupper. Om kunskapen sedan ska hållas vid liv måste den, som all kunskap, alltemellanåt påminnas och uppmärksammas och kanske revideras för att fungera maximalt.
Allt detta kostar pengar. Pengar som självklart måste tas ur budgeten för sjukvården, äldreomsorgen m fl berörda budgetar. Blir resultatet en bättre sjukvård/äldreomsorg/rehabilitering eller vad nu planen skulle åstadkomma så är kostnaden för införandet förmodligen försvarbar. Men om den nya planen bara blir en till i raden och i stället skapar frustration hos medarbetarna, då är kostnaden inte försvarbar.
Dags alltså att rensa i snårskogen. Och - för politiker av alla kulörer - inte falla för frestelsen att lova nya samverkansplaner i valrörelsen! Gör i stället något bra av de som finns kvar efter rensningen!
torsdag 4 januari 2018
Balansera tilltron till kameror som trygghetsskapande
Sen jag skrev sist har både jul och nyår passerat. Och redan även några dagar av det nya året 2018. Årskrönikorna avseende 2017 avstår jag från att kommentera eftersom de redan är historia. Om än färsk sådan.
Vad väntar oss 2018? Ja, förmodligen både känt och okänt som ett nytt år brukar innebära. Speciellt i år är att 2018 innebär val till riksdag, kommuner, regioner/landsting den 9 september. Och det är ett val med en mycket oviss utgång. Framförallt vad gäller riksdagsvalet. Sverige kan inte i fyra år till ha ett styre där medborgarna frågar sig i bästa På spåret-stil "Vart är vi på väg?". Alltså behövs en majoritetsregering som kan genomföra det uppdrag som väljarna ger i september. Men hur ska denna regering se ut? För mig är det självklart att Sverigedemokraterna INTE kan ingå. Dess partiledning må ha ett ständigt pågående renhållningsarbete för att få partiet att framstå som rumsrent. Men gång efter annan avslöjas de grundläggande värderingarna i partiet av enskilda medlemmar och förtroendevalda. Nu senast på SD-kongressen i Norrköping. Ett parti som inte erkänner alla människors lika värde är för mig otänkbart som regeringsparti! Jag blir därför mycket bekymrad när jag hör att moderater och kristdemokrater inte kraftfullt utesluter samarbete med SD. Att gömma sig bakom ord som "de (SD) ska inte få något inflytande. Vi ska inte förhandla med dem. Men vi kan inte hindra dem från att rösta med oss" känns inte seriöst. Gör en ny regering sig beroende av att SD röstar på regeringens förslag så kommer de självklart att vilja ha något tillbaka i form av inflytande på för dem viktiga politikområden. Svårare än så är det inte!
Nog med denna utläggning kring det kommande valet. Egentligen skulle detta inlägg handla om Polisens önskemål om mer kameraövervakning på hårt utsatta brottsplatser. "Tio gånger fler kameror behövs" enligt artikel i Corren. Idag finns 150 kameror på brottsutsatta platser i landet. För att öka tryggheten och för att klara upp fler brott behövs många fler och på många fler platser.
Jag har under ett antal år både följt och deltagit i debatten om den ökande kameraövervakningen i samhället. Tidigt läste jag och tog intryck av boken "1984". För mig som liberal är ett samhälle där människor övervakas på gator och torg och i andra sammanhang helt främmande. Otaliga gånger har jag som ledamot av kommunstyrelsen i Linköping röstat nej när skolor, näringsidkare m fl velat ha kommunens välsignelse inför Länsstyrelsens beslut kring deras ansökningar om att få sätta upp kameror.
Men samhället och brottsligheten har förändrats. Och jag inser att den nya verkligheten i många fall behöver kameraögon. Framförallt för att klara upp begångna brott. Jag kan självklart inte blunda för att på grund av kameraövervakning har många både större och mindre brott kunnat klaras upp och den/de skyldiga gripits och straffats. Däremot är jag inte lika säker på att kameraövervakningen förhindrar brott. För några år sen visade BRÅ att så inte var fallet. Jag har inte sett någon ny statistik men ska kolla det. Att tryggheten upplevs öka beror nog snarare på det som sägs i artikeln ovan, nämligen att när de kriminella grips och lagförs så blir det lugnare på aktuella gator och torg. Och allmänheten åter vågar uppehålla sig där. Och detta har självfallet ett värde för oss alla.
Som viss balans till den artikel jag refererat till ovan så finns ytterligare en artikel om kameraövervakning. Läs artikeln "Kamerorna har flyttat på brottsligheten" där avslutningen handlar om att det kan finnas vissa risker med för hög tro på kamerornas effekter och att de bara är ett komplement till andra samhällsinsatser.
Vad väntar oss 2018? Ja, förmodligen både känt och okänt som ett nytt år brukar innebära. Speciellt i år är att 2018 innebär val till riksdag, kommuner, regioner/landsting den 9 september. Och det är ett val med en mycket oviss utgång. Framförallt vad gäller riksdagsvalet. Sverige kan inte i fyra år till ha ett styre där medborgarna frågar sig i bästa På spåret-stil "Vart är vi på väg?". Alltså behövs en majoritetsregering som kan genomföra det uppdrag som väljarna ger i september. Men hur ska denna regering se ut? För mig är det självklart att Sverigedemokraterna INTE kan ingå. Dess partiledning må ha ett ständigt pågående renhållningsarbete för att få partiet att framstå som rumsrent. Men gång efter annan avslöjas de grundläggande värderingarna i partiet av enskilda medlemmar och förtroendevalda. Nu senast på SD-kongressen i Norrköping. Ett parti som inte erkänner alla människors lika värde är för mig otänkbart som regeringsparti! Jag blir därför mycket bekymrad när jag hör att moderater och kristdemokrater inte kraftfullt utesluter samarbete med SD. Att gömma sig bakom ord som "de (SD) ska inte få något inflytande. Vi ska inte förhandla med dem. Men vi kan inte hindra dem från att rösta med oss" känns inte seriöst. Gör en ny regering sig beroende av att SD röstar på regeringens förslag så kommer de självklart att vilja ha något tillbaka i form av inflytande på för dem viktiga politikområden. Svårare än så är det inte!
Nog med denna utläggning kring det kommande valet. Egentligen skulle detta inlägg handla om Polisens önskemål om mer kameraövervakning på hårt utsatta brottsplatser. "Tio gånger fler kameror behövs" enligt artikel i Corren. Idag finns 150 kameror på brottsutsatta platser i landet. För att öka tryggheten och för att klara upp fler brott behövs många fler och på många fler platser.
Jag har under ett antal år både följt och deltagit i debatten om den ökande kameraövervakningen i samhället. Tidigt läste jag och tog intryck av boken "1984". För mig som liberal är ett samhälle där människor övervakas på gator och torg och i andra sammanhang helt främmande. Otaliga gånger har jag som ledamot av kommunstyrelsen i Linköping röstat nej när skolor, näringsidkare m fl velat ha kommunens välsignelse inför Länsstyrelsens beslut kring deras ansökningar om att få sätta upp kameror.
Men samhället och brottsligheten har förändrats. Och jag inser att den nya verkligheten i många fall behöver kameraögon. Framförallt för att klara upp begångna brott. Jag kan självklart inte blunda för att på grund av kameraövervakning har många både större och mindre brott kunnat klaras upp och den/de skyldiga gripits och straffats. Däremot är jag inte lika säker på att kameraövervakningen förhindrar brott. För några år sen visade BRÅ att så inte var fallet. Jag har inte sett någon ny statistik men ska kolla det. Att tryggheten upplevs öka beror nog snarare på det som sägs i artikeln ovan, nämligen att när de kriminella grips och lagförs så blir det lugnare på aktuella gator och torg. Och allmänheten åter vågar uppehålla sig där. Och detta har självfallet ett värde för oss alla.
Som viss balans till den artikel jag refererat till ovan så finns ytterligare en artikel om kameraövervakning. Läs artikeln "Kamerorna har flyttat på brottsligheten" där avslutningen handlar om att det kan finnas vissa risker med för hög tro på kamerornas effekter och att de bara är ett komplement till andra samhällsinsatser.
måndag 23 oktober 2017
#metoo-kampanjen var nödvändig
Ingen har velat tro att en kampanj likt #metoo skulle behövas. Men nu vet vi. Det behövdes en ögonöppnare. På ett stort antal platser genomfördes igår torgmöten med stor uppslutning. Företag - inte minst i mediavärlden - och organisationer - bland annat inom idrotten samlar nu chefer och medarbetare för diskussion i ämnet sexuella trakasserier och övergrepp. På några håll har redan huvuden fått rulla. Samtidigt får användandet av sociala medier i sammanhanget inte bli forum för felaktiga utpekanden och ge utrymme för anklagelser som i grunden handlar om besvikelser och försmåddhet och därmed behov av hämnd.
Hur har det kunnat bli så här och så vanligt förekommande? Man kan i alla fall konstatera att tafsande och andra sexuella trakasserier och övergrepp inte startade i Sverige hösten 2015 när många män från andra länder kom hit som flyktingar. Något som påståtts eller i alla fall antytts i media och av framförallt Sverigedemokraterna. En uppfattning som fått visst fäste hos befolkningen framförallt bland dem som är emot invandring.
Regeringen bjuder idag in till samtal med arbetsmarknadens parter i frågan ur ett arbetsmiljöperspektiv. Såg på Facebook någon kommentar kring att det väl snarare är en uppfostringsfråga än en fråga för politiken. Min tro är att den behöver diskuteras i alla sammanhang där människor möts. De flesta som vittnat de här dagarna har utsatts på jobbet och eller inom föreningslivet bl a inom idrotten.
När våldtäkter tidigare har uppmärksammats i offentliga - även i privata - samtal så har det ofta handlat om tjejers klädsel. Och vid polisförhör och rättegångar har frågor ställts till den drabbade kvinnan på ett sätt som bara kan tydas som att "har du så korta kjolar och/eller urringade tröjor så får du väl räkna med att det lockar killar". Underförstått att klädseln inbjuder till tafsande och till och med till våldtäkt. Då vill jag bara påminna om att korta kjolar inte är någon ny företeelse. Slutet av 1960-talet hade vi som då var unga också mycket korta kjolar under några år. Äldre människor förfasade sig så som den äldre generationen oftast gjort (och kanske fortfarande gör) över unga och deras klädmode. Men jag kan inte minnas att vi tjejer behövde vara mer försiktiga när vi gick ut än vi varit tidigare.
Nej, något annat har förändrats. Det handlar, tror jag, om bristen på respekt för varandra som människor. Mitt i alla vittnesmål från kvinnor i samband med #metoo- kampanjen ska vi inte glömma att också män idag blir utsatta för tafsande, sexuella trakasserier och övergrepp både av andra män och av kvinnor. Låt vara att det inte alls är av den omfattning som kvinnor utsätts (vad som är känt i alla fall) men det förekommer trots allt. Har aldrig hört att det skulle bero på killars klädsel!
Jag brukar säga till unga tjejer att din kropp är just DIN kropp. Ingen annan får ostraffat röra något annat som du äger. Således inte heller din kropp. Och vad gäller din klädsel så kan du gå ut naken om du skulle vilja. Möjligen kan du gripas för förargelseväckande beteende. Men du kan aldrig bära ansvaret för att någon tafsar eller på annat sätt våldför sig på dig och din kropp!
Låt oss nu innerligt hoppas att de samtal i media, på arbetsplatser, inom organisationer, hemma vid köksborden och överallt annars där de uppstår och behövs, leder till förändrade beteenden. Och att samtalen aldrig upphör. Debatt och diskussion kring frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män och respekt för alla människors lika värde måste alltid pågå för att inte glömmas bort.
Hur har det kunnat bli så här och så vanligt förekommande? Man kan i alla fall konstatera att tafsande och andra sexuella trakasserier och övergrepp inte startade i Sverige hösten 2015 när många män från andra länder kom hit som flyktingar. Något som påståtts eller i alla fall antytts i media och av framförallt Sverigedemokraterna. En uppfattning som fått visst fäste hos befolkningen framförallt bland dem som är emot invandring.
Regeringen bjuder idag in till samtal med arbetsmarknadens parter i frågan ur ett arbetsmiljöperspektiv. Såg på Facebook någon kommentar kring att det väl snarare är en uppfostringsfråga än en fråga för politiken. Min tro är att den behöver diskuteras i alla sammanhang där människor möts. De flesta som vittnat de här dagarna har utsatts på jobbet och eller inom föreningslivet bl a inom idrotten.
När våldtäkter tidigare har uppmärksammats i offentliga - även i privata - samtal så har det ofta handlat om tjejers klädsel. Och vid polisförhör och rättegångar har frågor ställts till den drabbade kvinnan på ett sätt som bara kan tydas som att "har du så korta kjolar och/eller urringade tröjor så får du väl räkna med att det lockar killar". Underförstått att klädseln inbjuder till tafsande och till och med till våldtäkt. Då vill jag bara påminna om att korta kjolar inte är någon ny företeelse. Slutet av 1960-talet hade vi som då var unga också mycket korta kjolar under några år. Äldre människor förfasade sig så som den äldre generationen oftast gjort (och kanske fortfarande gör) över unga och deras klädmode. Men jag kan inte minnas att vi tjejer behövde vara mer försiktiga när vi gick ut än vi varit tidigare.
Nej, något annat har förändrats. Det handlar, tror jag, om bristen på respekt för varandra som människor. Mitt i alla vittnesmål från kvinnor i samband med #metoo- kampanjen ska vi inte glömma att också män idag blir utsatta för tafsande, sexuella trakasserier och övergrepp både av andra män och av kvinnor. Låt vara att det inte alls är av den omfattning som kvinnor utsätts (vad som är känt i alla fall) men det förekommer trots allt. Har aldrig hört att det skulle bero på killars klädsel!
Jag brukar säga till unga tjejer att din kropp är just DIN kropp. Ingen annan får ostraffat röra något annat som du äger. Således inte heller din kropp. Och vad gäller din klädsel så kan du gå ut naken om du skulle vilja. Möjligen kan du gripas för förargelseväckande beteende. Men du kan aldrig bära ansvaret för att någon tafsar eller på annat sätt våldför sig på dig och din kropp!
Låt oss nu innerligt hoppas att de samtal i media, på arbetsplatser, inom organisationer, hemma vid köksborden och överallt annars där de uppstår och behövs, leder till förändrade beteenden. Och att samtalen aldrig upphör. Debatt och diskussion kring frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män och respekt för alla människors lika värde måste alltid pågå för att inte glömmas bort.
torsdag 21 september 2017
Budgetproppen förstärker bilden av syftet att kraftigt inskränka rätten till personlig assistans
Gårdagens budgetproposition innehöll reformer för 40 miljarder kronor. Mycket är lovvärt, annat mindre angeläget ja t o m helt onödigt och en del som behövt ingå saknades. En av de viktiga poster som saknades är resurser till LSS-insatsen personlig assistans. Många som borde fått assistans om Försäkringskassan - och regeringen - följt grundprinciperna i lagstiftningen får numera avslag alternativt kraftig reducering av timmar trots att behoven inte förändrats.
Eftersom människors behov - rätt till insats - inte försvinner så måste kommunerna träda in. En kommun har alltid det yttersta ansvaret när behov av stöd finns. Och detta rider nu ansvarig minister på. Många kommuner har snabbt ökande socialbudgetkostnader på grund av denna hantering från regeringen och Försäkringskassan. Då hade det varit högst rimligt att statsbudgeten innehållit kompensation till kommunerna. Men så icke. DN skriver om detta idag.
Denna uteblivna kompensation förstärker bilden av att regeringens syfte är att kraftigt inskränka möjligheterna till personlig assistans för de som är i behov av sådan. När ansvarig minister i nämnda DN-artikel påpekar att LSS-området inte alls är bortglömt genom att hänvisa till en mindre uppräkning av schablonersättningen samt 350 mkr till habiliteringsersättning då undrar nog många med mig om hon överhuvudtaget förstår vad som pågår.
Eftersom människors behov - rätt till insats - inte försvinner så måste kommunerna träda in. En kommun har alltid det yttersta ansvaret när behov av stöd finns. Och detta rider nu ansvarig minister på. Många kommuner har snabbt ökande socialbudgetkostnader på grund av denna hantering från regeringen och Försäkringskassan. Då hade det varit högst rimligt att statsbudgeten innehållit kompensation till kommunerna. Men så icke. DN skriver om detta idag.
Denna uteblivna kompensation förstärker bilden av att regeringens syfte är att kraftigt inskränka möjligheterna till personlig assistans för de som är i behov av sådan. När ansvarig minister i nämnda DN-artikel påpekar att LSS-området inte alls är bortglömt genom att hänvisa till en mindre uppräkning av schablonersättningen samt 350 mkr till habiliteringsersättning då undrar nog många med mig om hon överhuvudtaget förstår vad som pågår.
onsdag 20 september 2017
Ännu ett avslöjande kring vidriga förhörsmetoder av barn
Så har ännu ett fall kring hur ett barn har förhörts under vidriga förhållanden. DN skriver om det s.k.Saxmordet i Södertälje år 2001 där en pojke hittades död. Hans kompis som då var 12 år förhörs och till sist "erkänner".
Alltså ännu ett fall liknande pojken Kevin där två bröder "fälldes" för mord.
Det som hittills kommit fram kring förhörsmetoder och övrig handläggning är så grymt att man bara vill gråta. Det är ändå inte längre än sexton år sedan och då borde kunskap funnits kring hur svenskt rättsväsende ska sköta förhör med misstänkta barn.
Nu öppnas även detta fall på nytt. Det är bra och absolut nödvändigt.
Alltså ännu ett fall liknande pojken Kevin där två bröder "fälldes" för mord.
Det som hittills kommit fram kring förhörsmetoder och övrig handläggning är så grymt att man bara vill gråta. Det är ändå inte längre än sexton år sedan och då borde kunskap funnits kring hur svenskt rättsväsende ska sköta förhör med misstänkta barn.
Nu öppnas även detta fall på nytt. Det är bra och absolut nödvändigt.
Läs hela intervjun med Sara
Igår skrev jag om Sara, som hoppas att Sverige gör det möjligt för henne att få tillgång till det läkemedel hon behöver. Då fanns inte intervjun med henne digitalt. Idag har Corren lagt ut den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)