Tillsynsmetodik för skydd av personlig integritet under utveckling

I årsredovisningarnas tid vill jag uppmärksamma redovisningen från Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Nämnden inrättades 2008 och har nu passerat sitt tredje verksamhetsår. Som ledamot i denna nämnd har jag varit med om en spännande och lärorik resa.

Uppdraget från regeringen är att bidra till att värna rättssäkerheten och skyddet för den personliga integriteten inom den brottsbekämpande verksamheten. Det sker genom att med inspektioner och andra undersökningar utöva tillsyn över de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed sammanhängande verksamhet samt över SÄPO:s behandling av personuppgifter.

Därutöver ska nämnden på begäran av enskild kontrollera om han eller hon utsatts för hemliga tvångsmedel eller varit föremål för SÄPO:s personuppgiftsbehandling och om tvångsmedelsanvändningen respektive personuppgiftsbehandlingen skett i enlighet med gällande lag eller annan författning.

Inom nämnden finns också två delegationer, Registerkontrolldelegationen samt Skyddsregistreringsdelegationen.

Under de två första åren av nämndens verksamhet kom 60-65 ärenden från enskilda med begäran om kontroll. Under 2010 slogs rekord med över 700 förfrågningar. Detta efter en artikel i tidningen Metro på försommaren om nämndens verksamhet och möjligheten att göra en sådan begäran.

Trots denna något oväntade anstormning så har metoderna för den tillsynsverksamhet som sker - och ska ske - på nämndens eget initiativ utvecklats. En arbetsmetod som prövats under året är att tillsynen tar utgångspunkt i olika teman. Teman som utreds och granskas ur olika aspekter. Nämndens uppfattning är att metoden leder till en mer effektiv och systematisk tillsyn.

Uppenbarligen har nämnden och dess kansli uppfattats göra nytta och vara effektiv. Alltfler uppgifter förväntas nu åläggas under kommande år. I april förra året antog riksdagen propositionen Integritet och effektivitet i polisens brottsbekämpande verksamhet (2009/10:85). Genom detta beslut kommer en ny polisdatalag att börja gälla 1 mars 2012. Med den följer att Säkerhets-och integritetsskyddsnämnden ska utöva tillsyn över hela polisens behandling av personuppgifter. Tillsynen ska särskilt avse behandling av känsliga personuppgifter och särskilt syfta till att säkerställa att verksamheten bedrivs i enlighet med lag eller annan författning.

Eventuellt tillkommer även utvidgade tillsynsuppgifter avseende inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation. Något som kan bli aktuellt redan vid kommande halvårsskifte.
Nämnden omnämns också i Polismetodsutredningens betänkande kring Särskilda spaningsmetoder.

Nämnden går en alltmer spännande tid till mötes således. Förordnandena för oss ledamöter gäller till och med december månad i år. Regeringen och riksdagens partier avgör under året vilka personer som ska utgöra nämnd från och med 2012.

Det går att hitta jobb

Ja, så skriver Katarina BengtssonEkström, kassaföreståndare i AEA (Akademikernas A-kassa) i nr 1/2011 av AEA:s informationsblad, som medföljer tidningen Akademikern.
Hon grundar detta uttalande på SCB:s rekryteringsstatistik för 2009. Ett år som inte innebar någon guldtid för arbetsmarknaden och jobbsökande.Trots detta så genomfördes 1,13 miljoner externrekryteringar.

Statistiken är intressant. Av dessa 1,13 miljoner rekryteringar var det 336 800 som var arbetslösa när de fick jobb. Av alla externrekyteringar var 794 000 personer i åldern 15-34 år. 812 400 rekryteringar gjorde i den privata sektorn.

Andra intressanta uppgifter i SCB-statistiken är redovisningen av hur folk fått jobbet. 38 % fick det genom direktrekrytering d v s genom kontakter med företag utan att företaget annonserat några lediga jobb.

Näst vanligast (28 %) var anbudsrekrytering d v s handplockning. Den traditionella vägen till ett jobb, urvalsrekrytering, gav ett nytt arbete till 19 % av de 1,13 miljonerna.

Hur många fick då jobb genom att de fått information av Arbetsförmedlingen? Jo, det var 92 000.

Det är lätt att instämma i BengtssonEkströms råd, nämligen att använda alla möjligheter som finns. Då blir också slutsatsen: Det går att hitta ett jobb!

Ska kvinnor behöva välja igen?

Såg på Kvällsöppet igår kväll och den upprörda debatten om kvinnors val att vara hemma med barnen. Jag förstår att debatten blev upprörd. Det var jag också, där framför TV:n. Jag undrar om de kvinnor som nu på 2010-talet väljer att avstå från egen försörjning och en plats på arbetsmarknaden förstår varför debatten blir så upprörd.

Varje familj måste själv få välja, menar de. Varför förnekas vi detta? Nej, inte förnekas att välja. Samhället underlättar valet genom pensionspoäng vid vård av barn och vårdnadsbidrag.

Men vi som har tagit kampen för att både kvinnor och män ska kunna välja familj med barn och ett yrkesliv med egen försörjning oroar oss för att den "hemmafru-debatt" som seglade upp i gårdagens Kvällsöppet riskerar att innebära en backlash för de resultat som vår kamp ändå åstadkommit. Fler pappor väljer idag att dela föräldraledighet (även det kunde vara många fler). Dessa pappor möts inte längre (förhoppningsvis) av motstånd och ifrågasättande på sina arbetsplatser.

Att en kvinna som fått barn återgår till sitt yrkesarbete ses som naturligt. Jag tror inte att någon idag påstår att kvinnor är sämre föräldrar för att de jobbar utanför hemmet. Men det är inte så längesedan vi kvinnor möttes av ifrågasättande som mammor. Själv har jag tagit emot många "slag under bältet" och jag vet att jag inte var ensam. Tyvärr kom dessa ifrågasättande av min lämplighet som mamma oftast från andra kvinnor. Och finns det något som gör mer ont - hos både kvinna och man - att bli ifrågasatt som förälder?

Min grundinställning är att varje vuxen människa, som är frisk och arbetsför, ska kunna försörja sig och sina barn. Man vet aldrig vad som lurar bakom hörnet. En skilsmässa, sjukdom eller dödsfall hos den part som ensam står för familjens försörjning. Visst finns det samhällsstöd i olika former men ekonomiskt har ändå den enskilde individen ett eget ansvar. Att efter 10-15 år som hemarbetande ge sig ut på arbetsmarknaden är inte helt enkelt. Utbildning och eventuell yrkeserfarenhet ligger långt tillbaka i tiden.

Förfärliga bilder från Libyen

Ser nyhetsinslagen från Libyen bl a SVT:s Rapport. Ska möjligen diktaturen falla efter dryga 40 år? Oron för ett inbördeskrig tycks öka för varje dag. Även om detta kan undvikas så kommer många människoliv att spillas.

Vi som har förmånen att leva i en demokrati med fria val och yttrandefrihet förstår inte alltid att uppskatta detta. Det är lätt att ta sådant för givet. Det vi nu alla kan bevittna i nyhetsrapporteringen är en nyttig påminnelse om hur viktigt det är alltid värna demokrati och yttrandefrihet.

Sverige har råd med personliga assistenter

I DN idag läser jag om Franciska Darnell, som är MS-sjuk och numera helt beroende av sina personliga assistenter för att kunna ha en någorlunda acceptabel livssituation. Samtidigt som jag blir bedrövad av Franciskas öde så känner jag stolthet över den svenska LSS-lagstiftningen. Utan den skulle inte personer i Franciskas situation kunna bo i sitt eget hem tillsammans med sin familj. Då hade livet inneburit vistelse på en vårdinrättning.

Jag är också stolt över att det var en regering, där Folkpartiet hade ansvar för socialdepartementet med Bengt Westerberg som socialminister, som införde LSS-lagen. Under åren har jag mött ett antal personer med mycket svåra funktionsnedsättningar, som upplever reformen som en frihetsrevolution.

LSS och framförallt personlig assistans kostar mycket pengar. Men ett välfärdsland som Sverige har råd att möjliggöra ett värdigt liv för den som drabbats så hårt av funktionsnedsättning. Tyvärr sker då och då missbruk men det ska stävjas och straffas. Inte innebära att ett värdigt liv för drabbade människor ifrågasätts.

Kriskommission (S)

Tänk att socialdemokratin numera är ett vanligt parti, som behandlas som vi andra - åtminstone nästan - av journalister m fl. Den tidigare så påtagliga ödmjukheten inför Partiet och dess företrädare är inte längre lika påtaglig. Journalister ställer näsvisa frågor och det görs TV-inslag som är kritiska och ifrågasättande.

Inte ens i Aftonbladet slipper partiet kritik. Så var det ju också i den senaste valrörelsen.

Det blir intressant att följa den debatt som rimligen bör följa på dagens presentation av kriskommisionens slutsatser. Och vad som händer fram till kongressen i slutet av mars.

Behöver facken moderniseras?

Fackförbundet Ledarnas ordförande respektive förhandlingschef skriver om detta på dagens DN-debatt. Författarna menar att det är dags att möta medlemsminskningen inom LO och TCO med mer makt till den enskilde medlemmen. Man skjuter framförallt in sig på löneförhandlingarna och menar att det är för mycket av central styrning. Avtal sluts av människor som medlemmarna aldrig ser eller känner igen, skriver Ledarnas företrädare. Nuvarande strukturer skapades när fackens medlemmar hade bristfällig utbildning och skyddet för den enskilde var svagt eller till och med obefintligt.
I artikeln beskrivs Ledarnas framgångar efter att ha individualiserat löneförhandlingarna.

Kritiken och ifrågasättandet av detta "illojala" utspel har inte låtit vänta på sig. Ett antal blogginlägg reagerar bl a Camilla Wedin Esbati Marios blogg Organiskt intellektuell

Kritiken handlar framförallt om att Ledarnas ordförande och förhandlingschef påstås vilja avskaffa kollektivavtalen. Jag uppfattar inte att det är syftet. Däremot vill de ge mer makt åt individen.

Jag kan dela grundsynen i artikeln "mer makt åt individen". Dock tror jag det är en något förenklad syn på möjligheten för varje enskild individ på arbetsmarknaden att själv förhandla om sin lön. Även om man som anställd har en bra utbildning i sitt yrke så är man troligen inte en särskilt slipad förhandlare. Inte heller besitter alla chefer en god kompetens som ledare.

Men det är intressant att frågan lyfts inom fackföreningsrörelsen. För visst behövs en modernare syn på individen/medlemmen. Ett steg i rätt riktning skulle ju vara att LO inför valet 2014 accepterade sina medlemmars rätt att slippa finansiera socialdemokraternas valrörelse. Åtminstone alla dem som inte tänker rösta på socialdemokraterna. I senaste valet var det kränkande att läsa ledande företrädare för Kommunals uttalanden om nödvändigheten av att (S) kom tillbaka till regeringsmakten. Utgångspunkten för detta uttalande var att endast (S)-politiken ansågs gynna Kommunals medlemmar. Inte mycket av respekt för individen där inte!