I DN idag läser jag om Franciska Darnell, som är MS-sjuk och numera helt beroende av sina personliga assistenter för att kunna ha en någorlunda acceptabel livssituation. Samtidigt som jag blir bedrövad av Franciskas öde så känner jag stolthet över den svenska LSS-lagstiftningen. Utan den skulle inte personer i Franciskas situation kunna bo i sitt eget hem tillsammans med sin familj. Då hade livet inneburit vistelse på en vårdinrättning.
Jag är också stolt över att det var en regering, där Folkpartiet hade ansvar för socialdepartementet med Bengt Westerberg som socialminister, som införde LSS-lagen. Under åren har jag mött ett antal personer med mycket svåra funktionsnedsättningar, som upplever reformen som en frihetsrevolution.
LSS och framförallt personlig assistans kostar mycket pengar. Men ett välfärdsland som Sverige har råd att möjliggöra ett värdigt liv för den som drabbats så hårt av funktionsnedsättning. Tyvärr sker då och då missbruk men det ska stävjas och straffas. Inte innebära att ett värdigt liv för drabbade människor ifrågasätts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar